"Europas angnäma epok går mot sitt slut"--
"Europas angnäma epok går mot sitt slut"--
Vad tycker ni? Går Europas angenäma epok mot sitt slut? Även om Meinhard Miegal överdriver en del om globaliseringens effekter så lutar världsekonomin åt det sämre för Europa.
ps, Är en ganska lång artiklen men värt att läsa...
Europas angenäma epok går mot sitt slut
OUNDVIKLIG UTJÄMNING / Världsekonomins mekanismer leder till att européerna får det litet sämre och övriga delar av världen får det bättre
Av Meinhard Miegel
Meinhard Miegel är född 1939 i Wien och leder Institut für Wirtschaft und Gesellschaft i Bonn. Hans bok Die deformierte Gesellschaft (2002) blev mycket uppmärksammad i Tyskland och även hans senaste verk Epochenwende har klättrat upp på bästsäljarlistorna. I denna bok hävdar han att Europas privilegierade ställning definitivt går mot sitt slut. Miegel har karaktäriserats som en ”det nakna faktumets profet”.
Översättning Joachim Retzlaff
år 2004 trängde Kina undan Italien från sjätteplatsen bland världens största ekonomier. Med en upprepad tillväxt på bortåt tio procent gick jättelandet 2005 också förbi Frankrike och Storbritannien. Om några få år kommer det att lämna Tyskland och en tid senare också Japan bakom sig. Endast USA kommer att hålla förstaplatsen ytterligare en tid. Men Kina kommer att rycka allt närmare.
I sig är det inte så förvånande att drygt 1 300 miljoner kineser tillsammans åstadkommer en större ekonomisk produkt än omkring 60 miljoner italienare, fransmän eller britter. Förvånande är snarare det faktum att människorna i de tidigindustrialiserade länderna – västeuropéer, nordamerikaner, japaner och några till – har omkring tjugo gånger mer varor och tjänster till förfogande per capita än kineserna, eller omvänt att kineserna måste nöja sig med bara fem procent av de varor och tjänster som kommer människorna i de tidigindustrialiserade länderna till del. En sådan per capita-betraktelse tydliggör att de tidigindustrialiserade länderna alltjämt har ett stort försprång mot resten av världen – åtminstone mätt i materiellt värdeskapande. Men som exemplet Kina visar håller andra folk på att närma sig, och det med en hastighet som föreföll otänkbar för bara en generation sedan.
Det går inte längre att bestrida att den globala ordningen, som under några generationer tycktes vara huggen i sten, har satts i rörelse. Det knakar och gnisslar överallt. För inte bara kineserna utan också indierna, indonesierna, vietnameserna och många andra folk försöker med oerhörd energi och beslutsamhet förbättra sina materiella livsvillkor. Och inte nog med det: de vill också att deras röst hörs tydligare än hittills i folkens kör och att de inte längre ska vara beroende av främmande makter.
Sådana förändringar av ordningen är inget nytt i mänsklighetens historia. Innan Europa inledde sitt uppstigande för drygt 500 år sedan var Kina på toppen och även Indien gjorde då ett djupt intryck på västerlandet. Till och med arabvärlden kunde känna sig överlägsna européerna under några århundraden. Men sedan snurrade historiens hjul vidare och lyfte fram européerna i ljuset. Och där står de än i dag tillsammans med sina kusiner i Amerika, Australien och på andra håll. Men deras ställning är inte längre så oomstridd som tidigare. Tecknen på det blir allt fler.
Krigen, som förr utkämpades mellan de tidigindustrialiserade länderna – spanjorer mot britter, britter mot fransmän, fransmän mot tyskar, tyskar mot ryssar och så vidare – förs sedan några årtionden tillbaka på andra fronter: Korea, Vietnam, Afghanistan och nu Irak. Trenden är entydig: de tidigindustrialiserade länderna sluter sig samman och kämpar för sina gemensamma intressen vid Eufrat eller i Hindukush. Likadant förhåller det sig med kampen mot den internationella terrorn. Även här står de tidigindustrialiserade länderna mot resten av världen. I terrordåden ser de ett hot mot sin gemensamma livsstil och tvekar inte att slå tillbaka hårt. För att tränga tillbaka eller åtminstone hejda terrorn spenderar de uppskattningsvis 1,5 biljoner dollar. Det motsvarar Storbritanniens årliga BNP.
Därtill kommer miljardbelopp i dollar, euro eller brittiska pund som de tidigindustrialiserade länderna satsar i kampen mot droger och för att försvara sina immateriella rättigheter, främst till intellektuell egendom som patent och mönster. För att säkerställa sin privilegierade ställning lägger de tidigindustrialiserade länderna ut omkring en sjättedel av sin BNP – mer än någonsin tidigare. Och andelen fortsätter öka.
Men mer ödesdigert för de tidigindustrialiserade ländernas framtid än dessa rallarsvingar och tumultartade konflikter är några, företrädesvis asiatiska, folks tysta ekonomiska frammarsch. Denna frammarsch är ingalunda spontan. Den har tvärtom planerats och förberetts under lång tid. De som länge varit herrar på täppan har likväl förringat dess betydelse eller inte ens insett den. Folken i de tidigindustrialiserade länderna får i dag erfara det som många som länge varit framgångsrika har fått erfara. De kan inte föreställa sig att andra en dag anammar deras strategier och vänder dem mot dem.
Till toppen
FOLKEN I DE tidigindustrialiserade länderna, först och främst européerna, befinner sig i ett dilemma. Det var de som för hundratals år sedan började tänka och handla globalt. Från första början gjorde de anspråk på att deras idéer och värdesystem var universellt giltiga. Ur deras synvinkel stod enbart deras egen religion för frälsning, och följaktligen ansåg de sig vara berättigade eller rentav förpliktade att missionera bland alla som kom inom räckhåll. De for i väg för att upptäcka världen och lägga kontinenternas pussel. Det var inte aztekerna som hemsökte spanjorerna utan spanjorerna aztekerna. Bantufolken landsteg inte bland britterna utan britterna bland bantufolken. Kineserna banade sig inte väg till Venedig utan venetianerna till Kina. Inte nog med det. Så som de levde borde alla andra folk också leva. Det var de som uppställde normerna. De gnagdes inte av några som helst tvivel på sin överlägsenhet, hur den än skulle definieras. Därför tvekade de inte att kolonisera hela kontinenter och underkuva de människor som bodde där. Var helst européer dök upp fanns Europa, och var helst Europa fanns kände de sig hemma.
Utan denna flerhundraåriga europeiska verksamhet hade det som i dag kallas globalisering inte varit möjligt. Européerna i och utanför Europa var och är delvis fortfarande de stora globaliserarna. De gjorde slut på den babyloniska språkförbistringen med en cocktail på ett halvt dussin europeiska språk kallad engelska. Deras sätt att klä sig är normerande; den som avviker är exotisk. Detsamma gäller byggnadsverk. Det framgår inte längre av arkitekturen om man befinner sig i Asien, Afrika, Amerika eller just Europa. I världens stora konsertsalar och operahus spelas i stor utsträckning samma musikstycken och uppförs samma operor – europeiska. Ännu mer betydelsefullt är förmodligen att världens stora bibliotek numera har samma böcker, att samma saker lärs ut på skolor och universitet och att samma saker utforskas i laboratorierna. Den industriella tillverkningen följer överallt samma principer och normer, och även tjänsterna är i stor utsträckning standardiserade. Att ansträngningarna samtidigt ökar att bevara något ursprungligt, rotfast, alltså skillnader, visar bara att dess fortbestånd inte längre är säkert.
Att standardisera så mycket som möjligt, likna varandra, förenhetliga, har blivit nästan en besatthet för de tidigindustrialiserade folken. De odlar visserligen också, långt mer än andra, sin individualism, som de har internaliserat som den ideologi som passar dem bäst. Men denna ideologi är begränsad till bestämda områden. När det gäller ekonomiska ting i vid mening träder standardiseringen i förgrunden.
Det ironiska i detta är att ingen har profiterat och fortsätter att profitera så mycket på skillnader som de tidigindustrialiserade länderna, och då inte minst skillnader på det ekonomiska området. Det stora välstånd som de hittills åtnjutit är inte minst en sen frukt av en fundamental skillnad, nämligen de försprång inom vetande och know how som de en gång hade. Dessa försprång är ännu inte helt omintetgjorda, men stora delar av mänskligheten har visat sig vara mycket läraktiga elever.
Definitivt förbi är de tider då européer och amerikaner bara kunde le medlidsamt åt produkter Made in Taiwan eller Made in Hongkong. En del av dessa länder producerar det bästa – och mest prisvärda – som finns på världsmarknaden. Och det dessa uppåtsträvande folk ännu inte vet och kan vill de ivrigt lära sig. Kinesiska kirurger inviterar till exempel vänligt europeiska kolleger till Kina för att bli undervisade i de senaste operationsteknikerna. En kort tid senare erbjuder de sedan världen sådana operationer till ett lågt pris.
Befolkningarna i de tidigindustrialiserade länderna blir irriterade över detta och alltmer osäkra. Så hade de inte tänkt sig det, och än mindre förväntat sig. De trodde att det var ett slags naturlag att endast de skulle producera varor och tjänster som kunde säljas dyrt på världsmarknaden, medan de andra skulle leverera billiga: en liten reseskrivmaskin i utbyte mot en vagnslast bananer. Det tycker de är rätt och rimligt. Men nu upptäcker de till sin stora förskräckelse att de har allt mindre att erbjuda som mänskligheten ropar efter. Genom att många andra har lärt sig och i dag kan mycket lika bra som – ibland bättre än – de framgångsvana folken i de tidigindustrialiserade länderna har mänskligheten blivit mer jämlik. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Allt fler människor har ju samma tillgång till kunskap och kapital, till maskiner och ritningar.
Till toppen
MÄTT EFTER VÄRDESKAPANDE och efter tillgång till kunskap och kapital är mänskligheten, eller rättare sagt stora delar av mänskligheten, mer jämlik än någonsin. Endast i ett avseende råder alltjämt stora skillnader: i materiell levnadsstandard. Män och kvinnor som i gryningen går till fots till en avlägsen fabrik för att till exempel bygga helikoptrar av hög kvalitet, och som på kvällen återvänder till baracker och skjul som i de tidigindustrialiserade länderna inte ens hade accepterats som nödbostäder. En vattenkran för fyra familjer, en toalett, ingen elektricitet. Efter ett hårt dagsverke får de en lön som understiger de bidrag som människor i de tidigindustrialiserade länderna kan få utan motprestation. Lika lön för lika arbete? Det låter bara hånfullt för de förvärvsarbetande i de uppåtstigande länderna. De arbetar för en bråkdel av det som är vanligt i de tidigindustrialiserade länderna, utan att för den skull arbeta sämre.
Jodå, det finns en omfördelning nerifrån och upp. Men denna omfördelning sker mindre i de tidigindustrialiserade länderna, även om den ständigt diskuteras där. Mycket mäktigare är de omfördelningsströmmar som flyter från de uppåtstigande till de tidigindustrialiserade länderna. Ett konkret exempel från dagens verklighet på företagen kan förtydliga detta: Ett tyskt företag har tre tillverkningsorter som har ungefär samma utrustning och tillverkar samma produkter, en i Tyskland, en i Ungern och en i Kina. Den tyska arbetstagaren får 40 000 euro om året i lön, den ungerska 6 000 och den kinesiska 1 200. Produkterna från alla tre fabrikerna säljs över hela världen under samma namn och till samma pris. Vinsterna kommer enbart från Ungern och Kina, som än så länge håller den förlusttyngda tyska fabriken under armarna. Men hur länge till?
Sådana konstellationer är visserligen inte regel, men de blir fler och fler. Om arbetstagarna i Central- och Östeuropa eller i Asien inte vore så anspråkslösa, skulle deras kolleger i Tyskland, Sverige och USA många gånger inte leva ett så komfortabelt liv. De globalt sett relativt välbärgade lever på de fattigas bekostnad – och här räknas de fattiga i de tidigindustrialiserade länderna till de välbärgade, närmare bestämt till den mest välbärgade sjundedelen av mänskligheten. Sex sjundedelar av mänskligheten lider större materiell nöd än de ekonomiskt mest utsatta i Europa.
Spejarna i de tidigindustrialiserade länderna ser dessa orimligheter och manar därför på sina landsmän att bli lika mycket bättre som de är dyrare. Men denna maning faller med nödvändighet platt till marken. För hur skulle förvärvsarbetande i de tidigindustrialiserade länderna, som arbetar vid samma maskiner som sina östeuropeiska eller kinesiska kolleger, kunna vara sex eller trettio gånger bättre än de? Eller hur skulle en busschaufför i en västeuropeisk stad kunna prestera många gånger mer än en busschaufför i en östeuropeisk eller asiatisk stad? Eller en lärare, en badvakt, en kakelsättare? Om den ena åtnjuter en mycket högre levnadsstandard än den andra, kan detta bara till en liten del förklaras med olika skicklighet och kunnande. Av långt större betydelse är att den ena har haft turen och den andra oturen att anträda olika nationella arv. Arvtagarna i de tidigindustrialiserade länderna är högprivilegierade. De andra är överseende.
Till toppen
ATT DET INTE kommer att så förbli har emellertid blivit uppenbart. Många av dem som hittills varit utblottade står inte längre handfallna medan folken i de tidigindustrialiserade länderna tycker att allt är gott och väl. De har utmanat dem på en skoningslös konkurrens. Det nya i denna konkurrens är att de hittillsvarande lagarna för arbetsdelning har satts ur spel. Hittills har huvudfrågan i den arbetsdelade ekonomin lytt: Vad kan du göra bättre än jag och vad kan jag göra bättre än du och vad lönar det sig att utbyta vid dagens slut, med ökat välstånd för oss båda? Denna fråga förlorar alltmer i betydelse. När alla berörda blir lika duktiga hamnar en annan fråga i förgrunden. Den lyder: Vem av oss kan producera samma sak billigast? Eller mer konkret: Vem av oss är beredd att godta lägst levnadsstandard? Och då hänger den förvärvsarbetande befolkningen i de tidigindustrialiserade länderna inte med – än så länge.
År 2003 kostade en industriarbetare i genomsnitt 1,75 euro i timmen i de viktigaste elva låglöneländerna, från Indonesien och Kina via Thailand och Malaysia till Ungern och Tjeckien: 33 cent i Indonesien och 3,03 euro i Tjeckien. Samma år kostade en industriarbetare i Japan, USA och Tyskland i genomsnitt 20,33 euro: 17,23 euro i Japan och 25,50 i Tyskland. I ett av de högt utvecklade länderna kostade alltså en industriarbetade ungefär tolv gånger så mycket som i en av de uppåtsträvande nationerna.
Om kostnaderna per industriarbetartimme skulle stiga med 6,5 procent om året i de elva viktigaste låglöneländerna från 2003 till 2009, skulle de mot slutet av innevarande årtionde ha stigit från 1,75 till 2,55 euro i genomsnitt. Om vi på grund av Indonesiens låga utgångsläge antar en årlig ökning på 10 procent i landet, skulle de ha stigit till 58 cent där; och om vi antar en årlig ökning på 7 procent i Tjeckien skulle de ha stigit till 4,56 euro där. Om vi för höglöneländer som Japan, USA och Tyskland i stället antar att arbetskostnaderna bara stiger med 2 procent om året, skulle de under samma tidsperiod stiga från drygt 20 till 23 euro: till drygt 19 euro i Japan och knappt 29 euro i Tyskland. En industriarbetartimme i dessa länder skulle därmed ändå i genomsnitt vara nio gånger dyrare än genomsnittet för de viktigaste låglöneländerna. Det är visserligen obestridligt att produktiviteten, i synnerhet värdeskapandet per arbetstimme, i allmänhet är avsevärt lägre i låglöneländerna än i de tidigindustrialiserade länderna. Men det hjälper inte de senare så länge lönerna i låglöneländerna är ännu lägre än produktiviteten. Och det är de i regel.
Följderna är välkända. I Frankrike, Tyskland, Italien, Sverige och alla andra västeuropeiska länder rapporterar morgontidningarna och kvällsnyheterna närmast rutinmässigt om utflyttning av arbetstillfällen till platser i världen som många aldrig ens har hört namnet på. Det är bara ett fåtal branscher, företag och yrken som ännu inte märkt av denna trend. Maskinbyggnad och hushållsapparater, elektronik och mjukvara, bilindustrin och dess underleverantörer, bank och försäkring, information och finans, läkemedel och medicin, tandtekniker, advokater och arkitekter – de och många andra branscher och yrken har utsatts för den globala konkurrensens stormvind. Den som inte förstår att spela på de globala varu-, tjänste-, kapital- och arbetsmarknadernas klaviatur har en dålig sits.
Numera står nästan inget yrke längre bara i utkanten av spelplanen, eller som många skulle säga: slagfältet. Utflyttningen av arbetstillfällen, som till en början huvudsakligen inriktades på enklare verksamheter, gäller i dag hela spektret av yrkesverksamhet. Västeuropéernas, och också amerikanernas och japanernas, förhoppningar om att kunna skydda högkvalificerade från att förlora sin anställning har grusats. Företag flyttar ut hela avdelningar och anställer ny personal på plats. Vissa siare spår rentav att den verkliga jobbutflyttningen ännu förestår. När länder som Kina och Indien väl har vaknat på riktigt står den inte att hejda.
Det går för de tidigindustrialiserade länderna som för trollkarlens lärling, som inte vet hur han ska få stopp på verkningarna av sin trollformel. De ville ha globaliseringen, men den skulle följa deras spelregler och framför allt vara enkelriktad. De tidigindustrialiserade länderna ville exportera av hjärtans lust och importera vad de ville, men bara så länge det passade deras plan. Afrikanska bomullsodlare och argentinska boskapsuppfödare har det svårt på den europeiska och den amerikanska marknaden – de skulle ju kunna påverka egendomsordningen. Globaliseringen av varu- och tjänstemarknaderna är däremot långt gången.
Detta gäller på det hela taget också kunskaps- och informationsmarknaden. Den moderna informationsteknologin har kraftigt bidragit till det. Till och med för ett land som Nordkorea blir det allt svårare att avskärma sig från den. Information flödar fritt och undandrar sig upphovsmännens kontroll, ofta till de tidigindustrialiserade ländernas nackdel. Ändå kan de bara fortsätta på den inslagna vägen.
Annorlunda förhåller de sig till kapitalmarknadens globalisering. De ryggar tillbaka för en fullständig sådan. Att kapitalägare – företag, fonder, privatpersoner och andra – investerar sina pengar där det är mest räntabelt brännmärks av många som osolidariskt, opatriotiskt, ja till och med oetiskt. Kapitalet ska snällt stanna i de tidigindustrialiserade länderna, även om det ibland inte längre ger någon avkastning där.
Men värst för de förvärvsarbetande i de tidigindustrialiserade länderna ter sig globaliseringen av arbetsmarknaden. Att vissa kvalifikationer och arbetsprestationer en dag också kan ha ett pris på världsmarknaden är en så främmande föreställning att de häftigt skjuter den ifrån sig. Löner som i Indien eller Kina?! Så kan, får och kommer det inte att bli! Men vad invaggar de förvärvsarbetande i denna säkerhet när indiska eller kinesiska kolleger presterar detsamma för en mycket lägre lön?
Till toppen
SITUATIONEN ÄR BESVÄRLIG. Under många generationer har folken i de tidigindustrialiserade länderna vant sig vid en materiell levnadsstandard vars grundval sakta men säkert bryts sönder: billiga råvaror, framför allt billig energi, stora och omättliga avsättningsmarknader för industriprodukter, billig arbetskraft utanför de egna territorierna och de stora försprång i vetande och know how som uppstått under stora tidrymder. Under sådana betingelser var det lätt att få stora inkomster av kapital och arbete, skapa behagliga arbetsplatser och bygga upp generösa socialförsäkringssystem. Det var gyllene tider, i förhållande till vilka vår tid ter sig grå.
Men det hjälper inte. Om alla 1 300 miljoner kineser bara förbrukar en gnutta mer energi (och alltså fortfarande långt mindre än befolkningen i de tidigindustrialiserade länderna) kommer världsmarknadspriserna för fossila bränslen och andra energibärare att raka i höjden. Detsamma händer om indierna skulle behöva mer stål för sina järnvägar eller indonesierna mer aluminium. För var dag blir det allt tydligare för människorna i de tidigindustrialiserade länderna att de inte längre exklusivt förfogar över världens resurser utan måste dela dem med andra.
Stagnerande eller sjunkande inkomster från förvärvsarbete och transfereringar, förlorade arbetstillfällen, utströmmande kapital, stigande priser på råvaror och energibärare – det och en del annat förargar många i de tidigindustrialiserade länderna och ger dem vatten på sin kvarn som helst skulle vrida historien tillbaka och göra hela globaliseringen ogjord. För dem är global ekonomi en villfarelse som det inte kan komma något gott ur. Endast kapitalägarna kan tjäna på det, menar de, och även de bara temporärt. Den arbetande befolkningen blir däremot utarmad, både i de tidigindustrialiserade och de uppåtsträvande länderna. För kapitalets dunderfest är snart över, men har då hunnit skada de sociala nätverken. Till slut får alla det sämre än tidigare.
För att förhindra detta vill globaliseringskritikerna begränsa kapitalets roll i ekonomin och inskränka dess fria rörlighet. Kapitalet ska inte längre få cirkla fritt runt jordklotet på jakt efter lukrativa placeringar, utan investeras enligt politiska riktlinjer och tillfällen. Dessa politiska riktlinjer ska i sin tur tillvarata de arbetande människornas intressen, men i verkligheten tillmötesgå de förvärvsarbetande i de tidigindustrialiserade länderna.
Om dessa argument avkläds den ofta mycket enkla verbala utsmyckningen visar de sig snart förorda att de tidigindustrialiserade ländernas hittillsvarande privilegier ska upprätthållas. Ty det finns helt enkelt inga belägg för påståendet att globaliseringen skulle göra alla människor på jorden utblottade. Tvärtom kan allt fler tidigare nödlidande befolkningar glädja sig över ett ökande materiellt välstånd. Till och med när kapitalet drar vidare – som frambesvuret av globaliseringskritikerna – är ekonomin kvar på en permanent högre nivå.
Till toppen
SÅ SER OCKSÅ globaliseringens förespråkare på saken. Men de går ett steg längre: enligt deras synsätt finns det bara vinnare. I de uppåtsträvande länderna höjs den materiella levnadsstandarden och med den utbildningsnivån liksom hälsotillståndet och den förväntade livslängden. Och i de tidigindustrialiserade länderna höjs den materiella levnadsstandarden också, inte minst på grund av att människors köpkraft ökar genom prisvärda importprodukter från låglöneländer. Gymnastikskor, kläder och tv-apparater vore mycket dyrare om de hade producerats i höglöneländer. Det är obestridligt. Men även denna argumentation lider av en svaghet. Endast de som har åtminstone en genomsnittlig inkomst kan nämligen dra fördel av den prisvärda importen. Den som har förlorat sitt arbete till följd av globaliseringen kan bara i begränsad utsträckning glädja sig över de billiga importprodukterna.
Mot detta invänder globaliseringens förespråkare att inga arbetstillfällen behöver gå förlorade i de tidigindustrialiserade länderna bara de förvärvsarbetande är flexibla nog. Att denna flexibilitet också kan komma att kräva ett accepterande av stora inkomstminskningar säger de mindre gärna.
Som så ofta har båda parter rätt och fel samtidigt. Den som försöker återkalla globaliseringen förseglar därmed källorna till en stor del av det hittillsvarande välståndet i de tidigindustrialiserade länderna. En stor del av det konkurrenstryck som dessa länder är utsatta för skulle visserligen försvinna, men samtidigt skulle det vara slut på det stora utbud av prisvärda produkter som i dag ofta gör livet behagligt. Även de produkter som ännu tillverkas i de tidigindustrialiserade länderna skulle i ett slag bli dyrare. De innehåller nämligen ofta delar som producerats i de uppåtstigande låglöneländerna. Nya murar skulle kort sagt med stor sannolikhet sänka levnadsstandarden i de tidigindustrialiserade länderna. Det forna östblocket visar åskådligt vad avskärmning kan leda till. Omvänt är det blåögt att förvänta sig att globaliseringen är till fördel för alla. Det finns – här liksom i alla förändringar av denna storleksordning – både vinnare och förlorare, varvid de flesta förlorarna finns i de tidigindustrialiserade länderna och de flesta vinnarna i de uppåtstigande. Det ligger i globaliseringens logik.
Genom den raseras nämligen, sakligt sett, de värn som hittills skyddat de tidigindustrialiserade ländernas stora välstånd från den övriga världens karghet. Därmed sätts den stora välståndsmassan i rörelse och börjar omfördelas. Att göra motstånd är inte bara ohistoriskt utan också meningslöst. Det är mer förnuftigt och framåtsyftande att varken diabolisera eller ideologiskt upphöja globaliseringen, utan möta den med största möjliga pragmatism.
Till denna pragmatism hör insikten att företag endast kan exportera till främmande marknader så länge de inte överstiger en viss storlek. En fullt utvecklad kinesisk eller indisk marknad kan exempelvis inte försörjas från Tyskland eller Frankrike. Då är det mer ändamålsenligt att vara på plats. Den som inte är på plats tappar förmodligen marknadsandelar till företag som befinner sig på marknaden. I båda fallen hotar förlust av arbetstillfällen. Antingen flyttas de ut, utan att några nya med nödvändighet uppstår i ursprungslandet, eller friställs personal i de inhemska företagen på grund av att exporten minskar. Det sker med ett urverks precision. Den som inte befinner sig på marknaderna kommer på efterkälken i både den internationella och den inhemska konkurrensen.
Men så pragmatiska överväganden får inte låta mer principiella överväganden försvinna ur synfältet. Så som globaliseringen ter sig i dag drivs den på av det faktum att konsumenterna i de tidigindustrialiserade länderna är för dyra som producenter. De vill inte att de höga arbetskostnader de förorsakar ska komma till uttryck i de varor och tjänster som utbjuds till dem. De vill köpa sin DVD-spelare för 598 kronor. Men till ett sådant pris kan de aldrig någonsin själva tillverka den. Det hade för övrigt inte kineserna heller kunnat om de hade levat som västeuropéer eller amerikaner. Häri ligger huvudmotsägelsen i befolkningens beteende i de tidigindustrialiserade länderna. De förväntar sig höga löner och god samhällsservice och samtidigt billiga varor i butikerna. Det går inte ihop, och det kan i längden inte gå ihop.
Men det innebär att den materiella levnadsstandarden i de tidigindustrialiserade länderna kommer att sjunka. För antingen höjs realinkomsterna i de uppåtstigande länderna snabbt, liksom de sociala normerna och miljökraven – och då får människorna i de tidigindustrialiserade länderna i framtiden mindre för sina pengar än i dag. Eller också kommer de stora skillnaderna i inkomst och levnadsstandard att utjämnas först efter längre tid – och då kommer kapital, kunskap och arbetstillfällen att fortsätta överföras från de tidigindustrialiserade länderna till de uppåtstigande och inkomsterna i de förra att sjunka (ytterligare). Resultatet är ganska likartat i båda fallen.
Till toppen
TIDEN ÄR MOGEN för folken i de tidigindustrialiserade länderna att inse att en för dem särskilt angenäm epok går mot sitt slut. Det behöver inte göra dem rädda och förfasade. För även i framtiden kommer det att gå relativt bra för dem i en lång historisk och internationell jämförelse. Men förmodligen något mindre bra än hittills. Folken i de tidigindustrialiserade länderna måste gå de uppåtsträvande folken ett stycke till mötes, eftersom den vackra drömmen om att alla eller åtminstone det stora flertalet av planetens invånare skulle få livsvillkor som närmar sig dem i de tidigindustrialiserade länderna bara var en dröm och så kommer att förbli. Så som västeuropéer, amerikaner och några andra lever kan nämligen bara en minoritet leva. Om många vill leva så, kommer snart ingen att kunna leva så. Det medger jorden helt enkelt inte. Kravet på internationell solidaritet får därmed en principiellt ny betydelse. För dem som i dag är välmående innebär det att lära sig försaka. Om de inte är beredda till det, kommer de att fråntas det de inte frivilligt vill ge.
ps, Är en ganska lång artiklen men värt att läsa...
Europas angenäma epok går mot sitt slut
OUNDVIKLIG UTJÄMNING / Världsekonomins mekanismer leder till att européerna får det litet sämre och övriga delar av världen får det bättre
Av Meinhard Miegel
Meinhard Miegel är född 1939 i Wien och leder Institut für Wirtschaft und Gesellschaft i Bonn. Hans bok Die deformierte Gesellschaft (2002) blev mycket uppmärksammad i Tyskland och även hans senaste verk Epochenwende har klättrat upp på bästsäljarlistorna. I denna bok hävdar han att Europas privilegierade ställning definitivt går mot sitt slut. Miegel har karaktäriserats som en ”det nakna faktumets profet”.
Översättning Joachim Retzlaff
år 2004 trängde Kina undan Italien från sjätteplatsen bland världens största ekonomier. Med en upprepad tillväxt på bortåt tio procent gick jättelandet 2005 också förbi Frankrike och Storbritannien. Om några få år kommer det att lämna Tyskland och en tid senare också Japan bakom sig. Endast USA kommer att hålla förstaplatsen ytterligare en tid. Men Kina kommer att rycka allt närmare.
I sig är det inte så förvånande att drygt 1 300 miljoner kineser tillsammans åstadkommer en större ekonomisk produkt än omkring 60 miljoner italienare, fransmän eller britter. Förvånande är snarare det faktum att människorna i de tidigindustrialiserade länderna – västeuropéer, nordamerikaner, japaner och några till – har omkring tjugo gånger mer varor och tjänster till förfogande per capita än kineserna, eller omvänt att kineserna måste nöja sig med bara fem procent av de varor och tjänster som kommer människorna i de tidigindustrialiserade länderna till del. En sådan per capita-betraktelse tydliggör att de tidigindustrialiserade länderna alltjämt har ett stort försprång mot resten av världen – åtminstone mätt i materiellt värdeskapande. Men som exemplet Kina visar håller andra folk på att närma sig, och det med en hastighet som föreföll otänkbar för bara en generation sedan.
Det går inte längre att bestrida att den globala ordningen, som under några generationer tycktes vara huggen i sten, har satts i rörelse. Det knakar och gnisslar överallt. För inte bara kineserna utan också indierna, indonesierna, vietnameserna och många andra folk försöker med oerhörd energi och beslutsamhet förbättra sina materiella livsvillkor. Och inte nog med det: de vill också att deras röst hörs tydligare än hittills i folkens kör och att de inte längre ska vara beroende av främmande makter.
Sådana förändringar av ordningen är inget nytt i mänsklighetens historia. Innan Europa inledde sitt uppstigande för drygt 500 år sedan var Kina på toppen och även Indien gjorde då ett djupt intryck på västerlandet. Till och med arabvärlden kunde känna sig överlägsna européerna under några århundraden. Men sedan snurrade historiens hjul vidare och lyfte fram européerna i ljuset. Och där står de än i dag tillsammans med sina kusiner i Amerika, Australien och på andra håll. Men deras ställning är inte längre så oomstridd som tidigare. Tecknen på det blir allt fler.
Krigen, som förr utkämpades mellan de tidigindustrialiserade länderna – spanjorer mot britter, britter mot fransmän, fransmän mot tyskar, tyskar mot ryssar och så vidare – förs sedan några årtionden tillbaka på andra fronter: Korea, Vietnam, Afghanistan och nu Irak. Trenden är entydig: de tidigindustrialiserade länderna sluter sig samman och kämpar för sina gemensamma intressen vid Eufrat eller i Hindukush. Likadant förhåller det sig med kampen mot den internationella terrorn. Även här står de tidigindustrialiserade länderna mot resten av världen. I terrordåden ser de ett hot mot sin gemensamma livsstil och tvekar inte att slå tillbaka hårt. För att tränga tillbaka eller åtminstone hejda terrorn spenderar de uppskattningsvis 1,5 biljoner dollar. Det motsvarar Storbritanniens årliga BNP.
Därtill kommer miljardbelopp i dollar, euro eller brittiska pund som de tidigindustrialiserade länderna satsar i kampen mot droger och för att försvara sina immateriella rättigheter, främst till intellektuell egendom som patent och mönster. För att säkerställa sin privilegierade ställning lägger de tidigindustrialiserade länderna ut omkring en sjättedel av sin BNP – mer än någonsin tidigare. Och andelen fortsätter öka.
Men mer ödesdigert för de tidigindustrialiserade ländernas framtid än dessa rallarsvingar och tumultartade konflikter är några, företrädesvis asiatiska, folks tysta ekonomiska frammarsch. Denna frammarsch är ingalunda spontan. Den har tvärtom planerats och förberetts under lång tid. De som länge varit herrar på täppan har likväl förringat dess betydelse eller inte ens insett den. Folken i de tidigindustrialiserade länderna får i dag erfara det som många som länge varit framgångsrika har fått erfara. De kan inte föreställa sig att andra en dag anammar deras strategier och vänder dem mot dem.
Till toppen
FOLKEN I DE tidigindustrialiserade länderna, först och främst européerna, befinner sig i ett dilemma. Det var de som för hundratals år sedan började tänka och handla globalt. Från första början gjorde de anspråk på att deras idéer och värdesystem var universellt giltiga. Ur deras synvinkel stod enbart deras egen religion för frälsning, och följaktligen ansåg de sig vara berättigade eller rentav förpliktade att missionera bland alla som kom inom räckhåll. De for i väg för att upptäcka världen och lägga kontinenternas pussel. Det var inte aztekerna som hemsökte spanjorerna utan spanjorerna aztekerna. Bantufolken landsteg inte bland britterna utan britterna bland bantufolken. Kineserna banade sig inte väg till Venedig utan venetianerna till Kina. Inte nog med det. Så som de levde borde alla andra folk också leva. Det var de som uppställde normerna. De gnagdes inte av några som helst tvivel på sin överlägsenhet, hur den än skulle definieras. Därför tvekade de inte att kolonisera hela kontinenter och underkuva de människor som bodde där. Var helst européer dök upp fanns Europa, och var helst Europa fanns kände de sig hemma.
Utan denna flerhundraåriga europeiska verksamhet hade det som i dag kallas globalisering inte varit möjligt. Européerna i och utanför Europa var och är delvis fortfarande de stora globaliserarna. De gjorde slut på den babyloniska språkförbistringen med en cocktail på ett halvt dussin europeiska språk kallad engelska. Deras sätt att klä sig är normerande; den som avviker är exotisk. Detsamma gäller byggnadsverk. Det framgår inte längre av arkitekturen om man befinner sig i Asien, Afrika, Amerika eller just Europa. I världens stora konsertsalar och operahus spelas i stor utsträckning samma musikstycken och uppförs samma operor – europeiska. Ännu mer betydelsefullt är förmodligen att världens stora bibliotek numera har samma böcker, att samma saker lärs ut på skolor och universitet och att samma saker utforskas i laboratorierna. Den industriella tillverkningen följer överallt samma principer och normer, och även tjänsterna är i stor utsträckning standardiserade. Att ansträngningarna samtidigt ökar att bevara något ursprungligt, rotfast, alltså skillnader, visar bara att dess fortbestånd inte längre är säkert.
Att standardisera så mycket som möjligt, likna varandra, förenhetliga, har blivit nästan en besatthet för de tidigindustrialiserade folken. De odlar visserligen också, långt mer än andra, sin individualism, som de har internaliserat som den ideologi som passar dem bäst. Men denna ideologi är begränsad till bestämda områden. När det gäller ekonomiska ting i vid mening träder standardiseringen i förgrunden.
Det ironiska i detta är att ingen har profiterat och fortsätter att profitera så mycket på skillnader som de tidigindustrialiserade länderna, och då inte minst skillnader på det ekonomiska området. Det stora välstånd som de hittills åtnjutit är inte minst en sen frukt av en fundamental skillnad, nämligen de försprång inom vetande och know how som de en gång hade. Dessa försprång är ännu inte helt omintetgjorda, men stora delar av mänskligheten har visat sig vara mycket läraktiga elever.
Definitivt förbi är de tider då européer och amerikaner bara kunde le medlidsamt åt produkter Made in Taiwan eller Made in Hongkong. En del av dessa länder producerar det bästa – och mest prisvärda – som finns på världsmarknaden. Och det dessa uppåtsträvande folk ännu inte vet och kan vill de ivrigt lära sig. Kinesiska kirurger inviterar till exempel vänligt europeiska kolleger till Kina för att bli undervisade i de senaste operationsteknikerna. En kort tid senare erbjuder de sedan världen sådana operationer till ett lågt pris.
Befolkningarna i de tidigindustrialiserade länderna blir irriterade över detta och alltmer osäkra. Så hade de inte tänkt sig det, och än mindre förväntat sig. De trodde att det var ett slags naturlag att endast de skulle producera varor och tjänster som kunde säljas dyrt på världsmarknaden, medan de andra skulle leverera billiga: en liten reseskrivmaskin i utbyte mot en vagnslast bananer. Det tycker de är rätt och rimligt. Men nu upptäcker de till sin stora förskräckelse att de har allt mindre att erbjuda som mänskligheten ropar efter. Genom att många andra har lärt sig och i dag kan mycket lika bra som – ibland bättre än – de framgångsvana folken i de tidigindustrialiserade länderna har mänskligheten blivit mer jämlik. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Allt fler människor har ju samma tillgång till kunskap och kapital, till maskiner och ritningar.
Till toppen
MÄTT EFTER VÄRDESKAPANDE och efter tillgång till kunskap och kapital är mänskligheten, eller rättare sagt stora delar av mänskligheten, mer jämlik än någonsin. Endast i ett avseende råder alltjämt stora skillnader: i materiell levnadsstandard. Män och kvinnor som i gryningen går till fots till en avlägsen fabrik för att till exempel bygga helikoptrar av hög kvalitet, och som på kvällen återvänder till baracker och skjul som i de tidigindustrialiserade länderna inte ens hade accepterats som nödbostäder. En vattenkran för fyra familjer, en toalett, ingen elektricitet. Efter ett hårt dagsverke får de en lön som understiger de bidrag som människor i de tidigindustrialiserade länderna kan få utan motprestation. Lika lön för lika arbete? Det låter bara hånfullt för de förvärvsarbetande i de uppåtstigande länderna. De arbetar för en bråkdel av det som är vanligt i de tidigindustrialiserade länderna, utan att för den skull arbeta sämre.
Jodå, det finns en omfördelning nerifrån och upp. Men denna omfördelning sker mindre i de tidigindustrialiserade länderna, även om den ständigt diskuteras där. Mycket mäktigare är de omfördelningsströmmar som flyter från de uppåtstigande till de tidigindustrialiserade länderna. Ett konkret exempel från dagens verklighet på företagen kan förtydliga detta: Ett tyskt företag har tre tillverkningsorter som har ungefär samma utrustning och tillverkar samma produkter, en i Tyskland, en i Ungern och en i Kina. Den tyska arbetstagaren får 40 000 euro om året i lön, den ungerska 6 000 och den kinesiska 1 200. Produkterna från alla tre fabrikerna säljs över hela världen under samma namn och till samma pris. Vinsterna kommer enbart från Ungern och Kina, som än så länge håller den förlusttyngda tyska fabriken under armarna. Men hur länge till?
Sådana konstellationer är visserligen inte regel, men de blir fler och fler. Om arbetstagarna i Central- och Östeuropa eller i Asien inte vore så anspråkslösa, skulle deras kolleger i Tyskland, Sverige och USA många gånger inte leva ett så komfortabelt liv. De globalt sett relativt välbärgade lever på de fattigas bekostnad – och här räknas de fattiga i de tidigindustrialiserade länderna till de välbärgade, närmare bestämt till den mest välbärgade sjundedelen av mänskligheten. Sex sjundedelar av mänskligheten lider större materiell nöd än de ekonomiskt mest utsatta i Europa.
Spejarna i de tidigindustrialiserade länderna ser dessa orimligheter och manar därför på sina landsmän att bli lika mycket bättre som de är dyrare. Men denna maning faller med nödvändighet platt till marken. För hur skulle förvärvsarbetande i de tidigindustrialiserade länderna, som arbetar vid samma maskiner som sina östeuropeiska eller kinesiska kolleger, kunna vara sex eller trettio gånger bättre än de? Eller hur skulle en busschaufför i en västeuropeisk stad kunna prestera många gånger mer än en busschaufför i en östeuropeisk eller asiatisk stad? Eller en lärare, en badvakt, en kakelsättare? Om den ena åtnjuter en mycket högre levnadsstandard än den andra, kan detta bara till en liten del förklaras med olika skicklighet och kunnande. Av långt större betydelse är att den ena har haft turen och den andra oturen att anträda olika nationella arv. Arvtagarna i de tidigindustrialiserade länderna är högprivilegierade. De andra är överseende.
Till toppen
ATT DET INTE kommer att så förbli har emellertid blivit uppenbart. Många av dem som hittills varit utblottade står inte längre handfallna medan folken i de tidigindustrialiserade länderna tycker att allt är gott och väl. De har utmanat dem på en skoningslös konkurrens. Det nya i denna konkurrens är att de hittillsvarande lagarna för arbetsdelning har satts ur spel. Hittills har huvudfrågan i den arbetsdelade ekonomin lytt: Vad kan du göra bättre än jag och vad kan jag göra bättre än du och vad lönar det sig att utbyta vid dagens slut, med ökat välstånd för oss båda? Denna fråga förlorar alltmer i betydelse. När alla berörda blir lika duktiga hamnar en annan fråga i förgrunden. Den lyder: Vem av oss kan producera samma sak billigast? Eller mer konkret: Vem av oss är beredd att godta lägst levnadsstandard? Och då hänger den förvärvsarbetande befolkningen i de tidigindustrialiserade länderna inte med – än så länge.
År 2003 kostade en industriarbetare i genomsnitt 1,75 euro i timmen i de viktigaste elva låglöneländerna, från Indonesien och Kina via Thailand och Malaysia till Ungern och Tjeckien: 33 cent i Indonesien och 3,03 euro i Tjeckien. Samma år kostade en industriarbetare i Japan, USA och Tyskland i genomsnitt 20,33 euro: 17,23 euro i Japan och 25,50 i Tyskland. I ett av de högt utvecklade länderna kostade alltså en industriarbetade ungefär tolv gånger så mycket som i en av de uppåtsträvande nationerna.
Om kostnaderna per industriarbetartimme skulle stiga med 6,5 procent om året i de elva viktigaste låglöneländerna från 2003 till 2009, skulle de mot slutet av innevarande årtionde ha stigit från 1,75 till 2,55 euro i genomsnitt. Om vi på grund av Indonesiens låga utgångsläge antar en årlig ökning på 10 procent i landet, skulle de ha stigit till 58 cent där; och om vi antar en årlig ökning på 7 procent i Tjeckien skulle de ha stigit till 4,56 euro där. Om vi för höglöneländer som Japan, USA och Tyskland i stället antar att arbetskostnaderna bara stiger med 2 procent om året, skulle de under samma tidsperiod stiga från drygt 20 till 23 euro: till drygt 19 euro i Japan och knappt 29 euro i Tyskland. En industriarbetartimme i dessa länder skulle därmed ändå i genomsnitt vara nio gånger dyrare än genomsnittet för de viktigaste låglöneländerna. Det är visserligen obestridligt att produktiviteten, i synnerhet värdeskapandet per arbetstimme, i allmänhet är avsevärt lägre i låglöneländerna än i de tidigindustrialiserade länderna. Men det hjälper inte de senare så länge lönerna i låglöneländerna är ännu lägre än produktiviteten. Och det är de i regel.
Följderna är välkända. I Frankrike, Tyskland, Italien, Sverige och alla andra västeuropeiska länder rapporterar morgontidningarna och kvällsnyheterna närmast rutinmässigt om utflyttning av arbetstillfällen till platser i världen som många aldrig ens har hört namnet på. Det är bara ett fåtal branscher, företag och yrken som ännu inte märkt av denna trend. Maskinbyggnad och hushållsapparater, elektronik och mjukvara, bilindustrin och dess underleverantörer, bank och försäkring, information och finans, läkemedel och medicin, tandtekniker, advokater och arkitekter – de och många andra branscher och yrken har utsatts för den globala konkurrensens stormvind. Den som inte förstår att spela på de globala varu-, tjänste-, kapital- och arbetsmarknadernas klaviatur har en dålig sits.
Numera står nästan inget yrke längre bara i utkanten av spelplanen, eller som många skulle säga: slagfältet. Utflyttningen av arbetstillfällen, som till en början huvudsakligen inriktades på enklare verksamheter, gäller i dag hela spektret av yrkesverksamhet. Västeuropéernas, och också amerikanernas och japanernas, förhoppningar om att kunna skydda högkvalificerade från att förlora sin anställning har grusats. Företag flyttar ut hela avdelningar och anställer ny personal på plats. Vissa siare spår rentav att den verkliga jobbutflyttningen ännu förestår. När länder som Kina och Indien väl har vaknat på riktigt står den inte att hejda.
Det går för de tidigindustrialiserade länderna som för trollkarlens lärling, som inte vet hur han ska få stopp på verkningarna av sin trollformel. De ville ha globaliseringen, men den skulle följa deras spelregler och framför allt vara enkelriktad. De tidigindustrialiserade länderna ville exportera av hjärtans lust och importera vad de ville, men bara så länge det passade deras plan. Afrikanska bomullsodlare och argentinska boskapsuppfödare har det svårt på den europeiska och den amerikanska marknaden – de skulle ju kunna påverka egendomsordningen. Globaliseringen av varu- och tjänstemarknaderna är däremot långt gången.
Detta gäller på det hela taget också kunskaps- och informationsmarknaden. Den moderna informationsteknologin har kraftigt bidragit till det. Till och med för ett land som Nordkorea blir det allt svårare att avskärma sig från den. Information flödar fritt och undandrar sig upphovsmännens kontroll, ofta till de tidigindustrialiserade ländernas nackdel. Ändå kan de bara fortsätta på den inslagna vägen.
Annorlunda förhåller de sig till kapitalmarknadens globalisering. De ryggar tillbaka för en fullständig sådan. Att kapitalägare – företag, fonder, privatpersoner och andra – investerar sina pengar där det är mest räntabelt brännmärks av många som osolidariskt, opatriotiskt, ja till och med oetiskt. Kapitalet ska snällt stanna i de tidigindustrialiserade länderna, även om det ibland inte längre ger någon avkastning där.
Men värst för de förvärvsarbetande i de tidigindustrialiserade länderna ter sig globaliseringen av arbetsmarknaden. Att vissa kvalifikationer och arbetsprestationer en dag också kan ha ett pris på världsmarknaden är en så främmande föreställning att de häftigt skjuter den ifrån sig. Löner som i Indien eller Kina?! Så kan, får och kommer det inte att bli! Men vad invaggar de förvärvsarbetande i denna säkerhet när indiska eller kinesiska kolleger presterar detsamma för en mycket lägre lön?
Till toppen
SITUATIONEN ÄR BESVÄRLIG. Under många generationer har folken i de tidigindustrialiserade länderna vant sig vid en materiell levnadsstandard vars grundval sakta men säkert bryts sönder: billiga råvaror, framför allt billig energi, stora och omättliga avsättningsmarknader för industriprodukter, billig arbetskraft utanför de egna territorierna och de stora försprång i vetande och know how som uppstått under stora tidrymder. Under sådana betingelser var det lätt att få stora inkomster av kapital och arbete, skapa behagliga arbetsplatser och bygga upp generösa socialförsäkringssystem. Det var gyllene tider, i förhållande till vilka vår tid ter sig grå.
Men det hjälper inte. Om alla 1 300 miljoner kineser bara förbrukar en gnutta mer energi (och alltså fortfarande långt mindre än befolkningen i de tidigindustrialiserade länderna) kommer världsmarknadspriserna för fossila bränslen och andra energibärare att raka i höjden. Detsamma händer om indierna skulle behöva mer stål för sina järnvägar eller indonesierna mer aluminium. För var dag blir det allt tydligare för människorna i de tidigindustrialiserade länderna att de inte längre exklusivt förfogar över världens resurser utan måste dela dem med andra.
Stagnerande eller sjunkande inkomster från förvärvsarbete och transfereringar, förlorade arbetstillfällen, utströmmande kapital, stigande priser på råvaror och energibärare – det och en del annat förargar många i de tidigindustrialiserade länderna och ger dem vatten på sin kvarn som helst skulle vrida historien tillbaka och göra hela globaliseringen ogjord. För dem är global ekonomi en villfarelse som det inte kan komma något gott ur. Endast kapitalägarna kan tjäna på det, menar de, och även de bara temporärt. Den arbetande befolkningen blir däremot utarmad, både i de tidigindustrialiserade och de uppåtsträvande länderna. För kapitalets dunderfest är snart över, men har då hunnit skada de sociala nätverken. Till slut får alla det sämre än tidigare.
För att förhindra detta vill globaliseringskritikerna begränsa kapitalets roll i ekonomin och inskränka dess fria rörlighet. Kapitalet ska inte längre få cirkla fritt runt jordklotet på jakt efter lukrativa placeringar, utan investeras enligt politiska riktlinjer och tillfällen. Dessa politiska riktlinjer ska i sin tur tillvarata de arbetande människornas intressen, men i verkligheten tillmötesgå de förvärvsarbetande i de tidigindustrialiserade länderna.
Om dessa argument avkläds den ofta mycket enkla verbala utsmyckningen visar de sig snart förorda att de tidigindustrialiserade ländernas hittillsvarande privilegier ska upprätthållas. Ty det finns helt enkelt inga belägg för påståendet att globaliseringen skulle göra alla människor på jorden utblottade. Tvärtom kan allt fler tidigare nödlidande befolkningar glädja sig över ett ökande materiellt välstånd. Till och med när kapitalet drar vidare – som frambesvuret av globaliseringskritikerna – är ekonomin kvar på en permanent högre nivå.
Till toppen
SÅ SER OCKSÅ globaliseringens förespråkare på saken. Men de går ett steg längre: enligt deras synsätt finns det bara vinnare. I de uppåtsträvande länderna höjs den materiella levnadsstandarden och med den utbildningsnivån liksom hälsotillståndet och den förväntade livslängden. Och i de tidigindustrialiserade länderna höjs den materiella levnadsstandarden också, inte minst på grund av att människors köpkraft ökar genom prisvärda importprodukter från låglöneländer. Gymnastikskor, kläder och tv-apparater vore mycket dyrare om de hade producerats i höglöneländer. Det är obestridligt. Men även denna argumentation lider av en svaghet. Endast de som har åtminstone en genomsnittlig inkomst kan nämligen dra fördel av den prisvärda importen. Den som har förlorat sitt arbete till följd av globaliseringen kan bara i begränsad utsträckning glädja sig över de billiga importprodukterna.
Mot detta invänder globaliseringens förespråkare att inga arbetstillfällen behöver gå förlorade i de tidigindustrialiserade länderna bara de förvärvsarbetande är flexibla nog. Att denna flexibilitet också kan komma att kräva ett accepterande av stora inkomstminskningar säger de mindre gärna.
Som så ofta har båda parter rätt och fel samtidigt. Den som försöker återkalla globaliseringen förseglar därmed källorna till en stor del av det hittillsvarande välståndet i de tidigindustrialiserade länderna. En stor del av det konkurrenstryck som dessa länder är utsatta för skulle visserligen försvinna, men samtidigt skulle det vara slut på det stora utbud av prisvärda produkter som i dag ofta gör livet behagligt. Även de produkter som ännu tillverkas i de tidigindustrialiserade länderna skulle i ett slag bli dyrare. De innehåller nämligen ofta delar som producerats i de uppåtstigande låglöneländerna. Nya murar skulle kort sagt med stor sannolikhet sänka levnadsstandarden i de tidigindustrialiserade länderna. Det forna östblocket visar åskådligt vad avskärmning kan leda till. Omvänt är det blåögt att förvänta sig att globaliseringen är till fördel för alla. Det finns – här liksom i alla förändringar av denna storleksordning – både vinnare och förlorare, varvid de flesta förlorarna finns i de tidigindustrialiserade länderna och de flesta vinnarna i de uppåtstigande. Det ligger i globaliseringens logik.
Genom den raseras nämligen, sakligt sett, de värn som hittills skyddat de tidigindustrialiserade ländernas stora välstånd från den övriga världens karghet. Därmed sätts den stora välståndsmassan i rörelse och börjar omfördelas. Att göra motstånd är inte bara ohistoriskt utan också meningslöst. Det är mer förnuftigt och framåtsyftande att varken diabolisera eller ideologiskt upphöja globaliseringen, utan möta den med största möjliga pragmatism.
Till denna pragmatism hör insikten att företag endast kan exportera till främmande marknader så länge de inte överstiger en viss storlek. En fullt utvecklad kinesisk eller indisk marknad kan exempelvis inte försörjas från Tyskland eller Frankrike. Då är det mer ändamålsenligt att vara på plats. Den som inte är på plats tappar förmodligen marknadsandelar till företag som befinner sig på marknaden. I båda fallen hotar förlust av arbetstillfällen. Antingen flyttas de ut, utan att några nya med nödvändighet uppstår i ursprungslandet, eller friställs personal i de inhemska företagen på grund av att exporten minskar. Det sker med ett urverks precision. Den som inte befinner sig på marknaderna kommer på efterkälken i både den internationella och den inhemska konkurrensen.
Men så pragmatiska överväganden får inte låta mer principiella överväganden försvinna ur synfältet. Så som globaliseringen ter sig i dag drivs den på av det faktum att konsumenterna i de tidigindustrialiserade länderna är för dyra som producenter. De vill inte att de höga arbetskostnader de förorsakar ska komma till uttryck i de varor och tjänster som utbjuds till dem. De vill köpa sin DVD-spelare för 598 kronor. Men till ett sådant pris kan de aldrig någonsin själva tillverka den. Det hade för övrigt inte kineserna heller kunnat om de hade levat som västeuropéer eller amerikaner. Häri ligger huvudmotsägelsen i befolkningens beteende i de tidigindustrialiserade länderna. De förväntar sig höga löner och god samhällsservice och samtidigt billiga varor i butikerna. Det går inte ihop, och det kan i längden inte gå ihop.
Men det innebär att den materiella levnadsstandarden i de tidigindustrialiserade länderna kommer att sjunka. För antingen höjs realinkomsterna i de uppåtstigande länderna snabbt, liksom de sociala normerna och miljökraven – och då får människorna i de tidigindustrialiserade länderna i framtiden mindre för sina pengar än i dag. Eller också kommer de stora skillnaderna i inkomst och levnadsstandard att utjämnas först efter längre tid – och då kommer kapital, kunskap och arbetstillfällen att fortsätta överföras från de tidigindustrialiserade länderna till de uppåtstigande och inkomsterna i de förra att sjunka (ytterligare). Resultatet är ganska likartat i båda fallen.
Till toppen
TIDEN ÄR MOGEN för folken i de tidigindustrialiserade länderna att inse att en för dem särskilt angenäm epok går mot sitt slut. Det behöver inte göra dem rädda och förfasade. För även i framtiden kommer det att gå relativt bra för dem i en lång historisk och internationell jämförelse. Men förmodligen något mindre bra än hittills. Folken i de tidigindustrialiserade länderna måste gå de uppåtsträvande folken ett stycke till mötes, eftersom den vackra drömmen om att alla eller åtminstone det stora flertalet av planetens invånare skulle få livsvillkor som närmar sig dem i de tidigindustrialiserade länderna bara var en dröm och så kommer att förbli. Så som västeuropéer, amerikaner och några andra lever kan nämligen bara en minoritet leva. Om många vill leva så, kommer snart ingen att kunna leva så. Det medger jorden helt enkelt inte. Kravet på internationell solidaritet får därmed en principiellt ny betydelse. För dem som i dag är välmående innebär det att lära sig försaka. Om de inte är beredda till det, kommer de att fråntas det de inte frivilligt vill ge.
"Ananas, järpe, frossa och njut!
Borgare, snart är din saga slut..." Majakovski
Det ligger nog mycket i det. Men jag ser lite positivt på det också. Vi äter oss feta och får hjärt- och kärlsjukdomar medan andra dör av svält. Vi låter lampor stå tända i onödan i korridorer, i andra länder dör folk för operationssalarna får för dålig elförsörjning. Någonstans menar jag att lite fattigdom är av goda, så länge den kommer de besuttna till del.
Eller som Plato sa:
"Den som är missnöjd borde snarare sänka sina krav, än att öka sina tillgångar."
Kanske leder globaliseringen till en kommunistisk värld?
Borgare, snart är din saga slut..." Majakovski
Det ligger nog mycket i det. Men jag ser lite positivt på det också. Vi äter oss feta och får hjärt- och kärlsjukdomar medan andra dör av svält. Vi låter lampor stå tända i onödan i korridorer, i andra länder dör folk för operationssalarna får för dålig elförsörjning. Någonstans menar jag att lite fattigdom är av goda, så länge den kommer de besuttna till del.
Eller som Plato sa:
"Den som är missnöjd borde snarare sänka sina krav, än att öka sina tillgångar."
Kanske leder globaliseringen till en kommunistisk värld?
Löwe's sista mening - lät som en önskan?!
Att Europas höga standard och dominerande inflytande befinner sig på rutschbanan tvekar nog få om.
Men efter att ha dominerat världens ekonomi och politik i sexhundra år - är det bara naturligt att det
sker 'växling vid makten'. Dom frysande och svältande - tränger på och kräver mer. Och mer. Tills de
tagit hela kakan. Därefter, tycks det mig bara återstå - att bestiga den kulturernas sophög, där vi hittar
många föregångare. Utvecklingens stafettpinne passas helt enkelt till dem som skall bära den vidare -
medan 'européerna' inträder i historien....Varjag
Att Europas höga standard och dominerande inflytande befinner sig på rutschbanan tvekar nog få om.
Men efter att ha dominerat världens ekonomi och politik i sexhundra år - är det bara naturligt att det
sker 'växling vid makten'. Dom frysande och svältande - tränger på och kräver mer. Och mer. Tills de
tagit hela kakan. Därefter, tycks det mig bara återstå - att bestiga den kulturernas sophög, där vi hittar
många föregångare. Utvecklingens stafettpinne passas helt enkelt till dem som skall bära den vidare -
medan 'européerna' inträder i historien....Varjag
- Martin Lundvall
- Medlem
- Inlägg: 5323
- Blev medlem: 22 mars 2003, 10:05
- Ort: Mer Lund än Moskva
- Kontakt:
Jag flyttade inlägget tråden.
Vad tror du själv Haile?
Jag vill inte gå så långt som varjag och påstå att vi kommer hamna på sophögen. Vår situation kommer att minska men inte kommer vi bli fattiga som de afrikanska länderna. Vi kommer relativt minska vår rikedomen och kanske även lite faktiskt, men samtidigt får vi fler länder att handla med och kanske kan ävcen vår rikedom på så sätt öka.
Kommer fler länder bli utvecklade kommer det förhoppningsvis leda till mer demokrati i världen och det kommer givetvis också vara bra för oss och världen.
/Martin
Vad tror du själv Haile?
Jag vill inte gå så långt som varjag och påstå att vi kommer hamna på sophögen. Vår situation kommer att minska men inte kommer vi bli fattiga som de afrikanska länderna. Vi kommer relativt minska vår rikedomen och kanske även lite faktiskt, men samtidigt får vi fler länder att handla med och kanske kan ävcen vår rikedom på så sätt öka.
Kommer fler länder bli utvecklade kommer det förhoppningsvis leda till mer demokrati i världen och det kommer givetvis också vara bra för oss och världen.
/Martin
Vår världserfarne 'Donkeyman' - noterade nyligen i en annan tråd - att kvalitetsskillnaderna mellan vad som producerasMartin Lundvall skrev:Jag flyttade inlägget tråden.
Vad tror du själv Haile?
Jag vill inte gå så långt som varjag och påstå att vi kommer hamna på sophögen. Vår situation kommer att minska men inte kommer vi bli fattiga som de afrikanska länderna. Vi kommer relativt minska vår rikedomen och kanske även lite faktiskt, men samtidigt får vi fler länder att handla med och kanske kan ävcen vår rikedom på så sätt öka.
Kommer fler länder bli utvecklade kommer det förhoppningsvis leda till mer demokrati i världen och det kommer givetvis också vara bra för oss och världen.
/Martin
i Europa och i Asien, har krympt så snabbt att idag få skillnader kan märkas. Samt - att kunnandet i låglöneländerna är
i stigande - medan det i Europa, av kapitalisterna - exporteras. Kapitalismen, har som bekant 'inget fosterland' och -
förefaller det mig, inte längre några bromsar. Minst av allt, 'folkvalda regeringar' i det gamla Europa. De stora vinsterna
står att vinna i Asien, i Kina och Indien och Sydostasien.
På 'det gamla forumet' ställde någon frågan om vilket land som hade framtiden för sig.....med diverse svar... Mitt svar;
Kina, KINA, KINA!
Europas 'försprång' har redan gått förlorat, dess rikedom krymper och kommer att fortsätta att krympa då det i framtiden
knappast kommer att kunna konkurrenskraftigt producera någonting (utom intern arbetslöshet) i tävlan med den nya
värld mot vilken vi är på väg. De låga nativitetssiffrorna - kommer delvis att lösa arbetslöshetens problem....För de
intresserade kinesiska och indiska turister som kommer dit för att bese 'kristendomens och kolonialtidens ikoner' -
behövs bara ett begränsat antal hotellstädare, kypare, tvättare och putsare
- Martin Lundvall
- Medlem
- Inlägg: 5323
- Blev medlem: 22 mars 2003, 10:05
- Ort: Mer Lund än Moskva
- Kontakt:
För att tråden ska bestå vill jag påminna om att diskussionen ska utgå ifrån ett historiskt perspektiv. Det vill säga hur övergången sker när världen byter ekonomiska "motorer". Det är givetvis som alltid tillåtet att dra paralleler till dagens värld.
Men vad är det som säger att Europa i framtiden kommer bestå av u-länder med en befolkning som drömmer sig tillbaka till den gamla goda tiden då Europa styrde världen?
Före första världskriget var Storbritannien världens ledande land, efter de båda krigen såg landet sig nergraderat och USA som den nya motorn i världen. Trots det så tror jag att de flesta av britterna fördrar att leva i dagens Storbritannien än 1914s. Relativt har skillnaderna mellan dem och övriga världen jämnats ut men faktiskt så har deras siffror inte minskat. Det finns flera exempel i historien där framgångsrika länder har hunnits i kapp utan att för den skull det tidigare rika landet blivit urfattigt.
Visst det kan mycket väl bli så denna gången, men lika väl kan det inte bli så.
Jag håller med Löwe, lite fattigdom kan vara bra. Det kan mycket väl utsätta länderna för ett förändringstryck som gör att vi finner nya sätt att konkurera med övriga världen.
/Martin
Men vad är det som säger att Europa i framtiden kommer bestå av u-länder med en befolkning som drömmer sig tillbaka till den gamla goda tiden då Europa styrde världen?
Före första världskriget var Storbritannien världens ledande land, efter de båda krigen såg landet sig nergraderat och USA som den nya motorn i världen. Trots det så tror jag att de flesta av britterna fördrar att leva i dagens Storbritannien än 1914s. Relativt har skillnaderna mellan dem och övriga världen jämnats ut men faktiskt så har deras siffror inte minskat. Det finns flera exempel i historien där framgångsrika länder har hunnits i kapp utan att för den skull det tidigare rika landet blivit urfattigt.
Visst det kan mycket väl bli så denna gången, men lika väl kan det inte bli så.
Jag håller med Löwe, lite fattigdom kan vara bra. Det kan mycket väl utsätta länderna för ett förändringstryck som gör att vi finner nya sätt att konkurera med övriga världen.
/Martin
Nu är jag lite osäker på din poäng - men jag vill ändå skicka ett motargument mot jämförelserna mellan i-världen och u-världen. Visst har vi i väst problem med att vi övergöder oss själva med mat (även om det är ett något överdrivet problem) och visst förbrukar vi en massa energi som vi inte borde eller behöver förbruka. Men om jag skippar att äta en Big Mac om dagen och istället äter ruccola sallad och fullkornsbröd och inte slösar energi på att ha datorn på hela dagen så är det jag som tjänar på det i bättre hälsa och lägre el-räkning. Det är ingen afrikan som hoppar högt av glädje därför att denne får lite mer mat på tallriken därför att jag skippat min hamburgare och ingen operationssal i New Dehli blir av med sina elförsörjningsproblem för att jag stänger av datorn när jag inte behöver den.Löwe skrev:"
Vi äter oss feta och får hjärt- och kärlsjukdomar medan andra dör av svält. Vi låter lampor stå tända i onödan i korridorer, i andra länder dör folk för operationssalarna får för dålig elförsörjning. Någonstans menar jag att lite fattigdom är av goda, så länge den kommer de besuttna till del.
Malthus teorier om att naturresurserna är begränsade och inte räcker för oss alla är inte det relevanta problemet - Malthus teorier har rent generellt väldigt dålig täckning. När naturresurser blir bristvara går inte mänskligheten under, tvärtom sparar vi på bristvaran, hittar nya sätt att utvinna den och ersätter den med substitut. Det relevanta problemet är att fördelningsmekanismerna i världen gör att alla resurser inte kan transporteras överallt i världen där de behövs. När fler och fler länder går från U-land till I-land och nätet av handelskanaler blir större och bredare och smidigare kommer fler och fler människor lyftas ur fattigdom.
-
Gutekrigaren
- Medlem
- Inlägg: 4120
- Blev medlem: 23 mars 2002, 19:38
- Ort: Rom
En oerhört viktig fråga är marknadstillgång i u-länder. Aldrig så många avregleringar kommer inte att hjälpa där om fattiga områden inte har möjlighet att sälja sitt lilla överskott, dvs övergå från en självhushållsekonomi till en handelsekonomi. Investeringar i en väg till en centralort är ett bra exempel. I det större perspektivet borttagna tullar på produkter från u-länder.
Många verkar här ovan förutsätta att fattiga länders lyft ur misären är dåligt för västvärlden? Naturligtvis är detta felaktigt, såväl ekonomiskt som etiskt. Det förra visar Wooster, och jag kan tillägga att handel på lika villkor mellan länder gynnar båda parter. Det senare gäller frågan om en rikedom som byggs på miljarder andras lidande verkligen är av godo.
Mvh Petter
Många verkar här ovan förutsätta att fattiga länders lyft ur misären är dåligt för västvärlden? Naturligtvis är detta felaktigt, såväl ekonomiskt som etiskt. Det förra visar Wooster, och jag kan tillägga att handel på lika villkor mellan länder gynnar båda parter. Det senare gäller frågan om en rikedom som byggs på miljarder andras lidande verkligen är av godo.
Mvh Petter
Inte helt säker på att jag förstår hur du menar, men visst skulle det vara bra om vi i väst tvingades leva lite mera sparsamt samtidigt som fattiga människor fick det bättre. I Sverige tenderar vi att ha en enorm konsumtionshysteri med ungefär 20 års mellanrum: 1960-talet, sent 1980-tal och nu. Folk gör sig av med fullt fungerande saker och köper allt exklusivare produkter med lånade pengar. Samtidigt är vi både latare (kanske lite väl hårt ord?) och ibland även mindre kompetenta än personer t ex Indien och Kina. Att, som svenska politiker, tro att vi kan "satsa på kunskap" kommer inte att räcka; en indier eller kines kan sjävklart lära sig samma saker som vi och arbeta för en mycket lägre lön. Med andra ord får vi nog räkna med reallönesänkningar i väst. Dock tror jag knappast vi kommer att få det så fattigt som i dagens Afrika, eftersom vi trots allt har en mycket bättre infrastruktur, högre utbildningsnivå, högre grad av stabilitet, etc.Löwe skrev:Vi äter oss feta och får hjärt- och kärlsjukdomar medan andra dör av svält. Vi låter lampor stå tända i onödan i korridorer, i andra länder dör folk för operationssalarna får för dålig elförsörjning. Någonstans menar jag att lite fattigdom är av goda, så länge den kommer de besuttna till del.
Åter till citatet:
Är det verkligen så här det ser ut idag? Beskrivningen stämmer väl bättre med hur det var på t ex 1960- eller 1970-talet? Många fattiga länder är faktiskt inte så utfattiga idag som för några decennier sedan och världens matproduktion har ökat enormt mycket (jfr den gröna revolutionen). Någon skarp gräns mellan fattiga och rika länder finns inte längre; det är istället ett spektrum från mycket fattiga till mycket rika länder och alla typer däremellan (jfr t ex forskning av Hans Rosling, professor i folkhälsovetenskap på Karolinska institutet - http://www.gapminder.org). Hörde även någon chef på WHO säga att fetma är ett problem även i många u-länder. Godis, läsk och annat onyttigt är det enda "roliga" man har råd med...Löwe skrev:Vi äter oss feta och får hjärt- och kärlsjukdomar medan andra dör av svält. Vi låter lampor stå tända i onödan i korridorer, i andra länder dör folk för operationssalarna får för dålig elförsörjning. Någonstans menar jag att lite fattigdom är av goda, så länge den kommer de besuttna till del.
/a81
Det kan jag inte riktigt hålla med om. Den som har det ekonomiska och tekniska försprånget brukar nog tjäna mest på fri handel. Det finns många exempel på hur länder gjort ekonomiska framsteg genom att inte tillåta fri handel. När Storbrittannien hade ett industriellt övertag så skyddade exempelvis USA och Tyskland sin inhemska industri med tullar tills man var stark nog att ge sig ut på världsmarknaden.Gutekrigaren skrev:att handel på lika villkor mellan länder gynnar båda parter.
-
Gutekrigaren
- Medlem
- Inlägg: 4120
- Blev medlem: 23 mars 2002, 19:38
- Ort: Rom
Tjänar mest ja, men den andra parten gynnas också. Jag håller dock med om att detta inte är en teori som är särskilt välbevisad av hur världen ser ut...LasseMaja skrev:Det kan jag inte riktigt hålla med om. Den som har det ekonomiska och tekniska försprånget brukar nog tjäna mest på fri handel. Det finns många exempel på hur länder gjort ekonomiska framsteg genom att inte tillåta fri handel. När Storbrittannien hade ett industriellt övertag så skyddade exempelvis USA och Tyskland sin inhemska industri med tullar tills man var stark nog att ge sig ut på världsmarknaden.Gutekrigaren skrev:att handel på lika villkor mellan länder gynnar båda parter.
Mvh Petter
Angående elektriciteten så är det verkligen sant det jag säger. Världsmarknadspriset på råolja höjs ju mer vi förbrukar denna (ändliga) resurs. Ju mer vi bränner här, desto dyrare blir elen i Indien. Vi lever i en global kapitalistisk by, där den rike förtrycker den ene fattige, och där den andre fattige hjälper den rike att göra det.Wooster skrev:Nu är jag lite osäker på din poäng - men jag vill ändå skicka ett motargument mot jämförelserna mellan i-världen och u-världen. Visst har vi i väst problem med att vi övergöder oss själva med mat (även om det är ett något överdrivet problem) och visst förbrukar vi en massa energi som vi inte borde eller behöver förbruka. Men om jag skippar att äta en Big Mac om dagen och istället äter ruccola sallad och fullkornsbröd och inte slösar energi på att ha datorn på hela dagen så är det jag som tjänar på det i bättre hälsa och lägre el-räkning. Det är ingen afrikan som hoppar högt av glädje därför att denne får lite mer mat på tallriken därför att jag skippat min hamburgare och ingen operationssal i New Dehli blir av med sina elförsörjningsproblem för att jag stänger av datorn när jag inte behöver den.Löwe skrev:"
Vi äter oss feta och får hjärt- och kärlsjukdomar medan andra dör av svält. Vi låter lampor stå tända i onödan i korridorer, i andra länder dör folk för operationssalarna får för dålig elförsörjning. Någonstans menar jag att lite fattigdom är av goda, så länge den kommer de besuttna till del.
Malthus teorier om att naturresurserna är begränsade och inte räcker för oss alla är inte det relevanta problemet - Malthus teorier har rent generellt väldigt dålig täckning. När naturresurser blir bristvara går inte mänskligheten under, tvärtom sparar vi på bristvaran, hittar nya sätt att utvinna den och ersätter den med substitut. Det relevanta problemet är att fördelningsmekanismerna i världen gör att alla resurser inte kan transporteras överallt i världen där de behövs. När fler och fler länder går från U-land till I-land och nätet av handelskanaler blir större och bredare och smidigare kommer fler och fler människor lyftas ur fattigdom.
Angående kommunismen så var det mer ett skämt. Men jag tror helt klart att den så kallade walmartiseringen av de industrialiserade västländerna minst lika mycket som kollektiviseringen i Sovjet, kommer att slunga den stora massan av löneslavar ner i djup fattigdom. Det kommunistiska spöket har definitivt tagit semester, på det att kapitalismens gast alltmer tagit monstruösa proportioner och slår sönder både demokratier, nationella endräkter och sociala skyddsnät.
Dagens antikapitalism manifesteras dock inte så mycket i klasskamp i organiserad form på fredlig basis, utan snarare som religiös fundamentalism med terror och blodsutgjutelse som kapitalismens enda bromsklossar. Faktum är att kommunisterna framstår som både fredliga och samarbetsvilliga i dagens kapitalistiska ögon.
Priset på råolja stiger väl främst beroende på att länder som Kina och Indien ökar sin konsumtion av denna produkt? När det gäller fossila bränslen för elproduktion så trodde jag att kol var bra mycket viktigare än olja för länder som Indien och Kina. Är inte den stora ökningen av oljeförbrukningen i dessa länder en främst konsekvens av att fler och fler människor där skaffar bensin- eller oljedrivna fordon?Löwe skrev:Angående elektriciteten så är det verkligen sant det jag säger. Världsmarknadspriset på råolja höjs ju mer vi förbrukar denna (ändliga) resurs. Ju mer vi bränner här, desto dyrare blir elen i Indien. Vi lever i en global kapitalistisk by, där den rike förtrycker den ene fattige, och där den andre fattige hjälper den rike att göra det.
I fallet indien så förefaller olja vara den minst viktiga kraftkällan för elproduktion. Även om det skiljer mycket från stat till stat.
http://en.wikipedia.org/wiki/Electricit ... wer_Plants
När det gäller problemet med elförsörjningen i Indien så är det främst usel infrastruktur för eldistribution som är problemet.
- Belisarius
- Medlem
- Inlägg: 5093
- Blev medlem: 26 november 2004, 14:43
- Ort: Utrikes
Varjag, vår rikedom krymper INTE i västeuropa. Vi har större förmögenhet än någonsin.
Jag tycker artikeln baserar sig på ett antal naiva föreställningar och jag håller inte slutsatsen heller, i alla fall inte helt. Ja, de "tidigindustrialiserade" länderna kommer att bli relativt mindre rika när de asiatiska ekonomierna växer. Nej, detta kommer inte att ske på "vår" bekostnad, vi kommer att få snålskjuts och kunna dra nytta av det också. Vi kommer OCKSÅ att bli rikare. Kina är INTE ett hot, eftersom om den kinesiska konsumtionen skulle stiga till ens i närheten av västs nivåer, skulle inte den inhemska produktionen orka att hänga med. För en del, den andra är att kineserna inte skulle vilja konsumera enbart kinesiska varor. Och mycket mycket andra orsaker. Men, de merkantilistiska teorierna är svåra att ha ihjäl, denna artikel bevisar att de fortfarande lever i det undermedvetna.
Jag tycker artikeln baserar sig på ett antal naiva föreställningar och jag håller inte slutsatsen heller, i alla fall inte helt. Ja, de "tidigindustrialiserade" länderna kommer att bli relativt mindre rika när de asiatiska ekonomierna växer. Nej, detta kommer inte att ske på "vår" bekostnad, vi kommer att få snålskjuts och kunna dra nytta av det också. Vi kommer OCKSÅ att bli rikare. Kina är INTE ett hot, eftersom om den kinesiska konsumtionen skulle stiga till ens i närheten av västs nivåer, skulle inte den inhemska produktionen orka att hänga med. För en del, den andra är att kineserna inte skulle vilja konsumera enbart kinesiska varor. Och mycket mycket andra orsaker. Men, de merkantilistiska teorierna är svåra att ha ihjäl, denna artikel bevisar att de fortfarande lever i det undermedvetna.