Vad var egentligen nazismen?

[patrik blom]

Amund, Beklagar att mitt svar dröjt lite.

Den sade sig ha kommunismen som ideologisk huvudfiende men ingick ändå en pakt med Sovjetunionen. Den sade sig vara besjälad av en rasideologi men ingick en allians med japaner och hoppades på en sådan med araber. Jag förklarar detta med att nazismen framför allt präglades av vissa målsättningar, som växlade över tiden, och konstaterar att de nämnda "ideologiska" elementen var sekundära. Måluppfyllelse eller strävan efter sådan hade prioritet framför "ideologin".

Att även en totalitär regim agerar pragmatiskt är väl inte särskilt anmärkningsvärt, så om Nazitysklands pakt med Sovjetunionen har betydelse för tolkningen av nazismen som politisk rörelse, påverkar det då även tolkningen av Churchills och Roosevelts politiska åsikter eftersom även dessa ingick en pakt med Stalin?

Såvitt jag förstår var det under lång tid en huvudlinje i Storbritanniens politik gentemot Europa att eftersträva maktbalans på kontinenten, och hindra att någon kontinentalmakt blev dominerande. Helst ville man få till stånd allianser med likasinnade stater mot den (potentiellt) dominerande. Brittiska och franska förhandlare befann sig i Moskva i augusti 1939 för att försöka förhandla fram en liknande allians mellan Storbritannien, Frankrike och Ryssland som den som stått mot Tyskland inför första världskriget. När meddelandet om Molotov-Ribbentrop-pakten kom slog det ner som en blixt från klar himmel. Dagens Nyheters Londonkorrespondent beskrev meddelandet om pakten som den största sensation som Londons politiska kretsar upplevt "på ett eller annat århundrade".

Pakten var totalt oväntad eftersom de båda kontrahenterna utpekat varandra som sina ideologiska huvudfiender. Sedan pakten slutits gjorde båda parter tappra försök att visa att den andra parten egentligen var av den ideologiskt rätta ullen. Stalins regim ville hävda att nazismen egentligen var en sorts kommunism, medan Hitlers regim ville hävda att kommunismen egentligen var en sorts nazism. (Det ligger förvisso mycket i båda påståendena.)

Den politiske cartoonisten Low hugfäste pakten på följande sätt: http://www.clivejames.com/files/images/ ... 20Vous.jpg

När en rörelse påstår sig vara så ideologistyrd som nazismen är det synnerligen överraskande när den gör tvärtemot vad "ideologin" säger. Men samtidigt måste Molotov-Ribbentrop-pakten fått de flesta att inse att nazismen kunde vara i stort sett hur pragmatisk som helst.

Så din tes "Att även en totalitär regim agerar pragmatiskt är väl inte särskilt anmärkningsvärt" var lögn före Molotov-Ribbentrop-pakten och sanning efter den.

När britterna plötsligt blev "bundsförvanter" med Sovjetunionen i juni 1941 uppnåddes åtminstone till viss del det läge man eftersträvat i augusti 1939. Britterna var pragmatiska av tradition och blev varken mer eller mindre pragmatiska för att de allierade sig med ryssarna.

Mitt första inlägg i denna tråd, mitt svar på frågan "Vad var nazismen egentligen?", argumenterar för synsättet att nazismen hade mål, och att dess "ideologi" o dyl i första hand var medel eller instrument för att uppnå dessa mål. "Nazismen var ad hoc, och pragmatism". För att visa att så var fallet beskriver jag bl a hur obesvärat den hoppat mellan olika "ideologiska" positioner.

Det är väl inte så att ditt påpekande att det inte var konstigt att nazismen kunde vara pragmatisk ska betraktas som en invändning mot min tes att nazismen var pragmatisk?

Om fler hade beskrivit nazismen som pragmatisk snarare än ideologisk hade vi kanske sluppit delar av "fascism-forskningen".

[Dûrion Annûndil]

Mitt första inlägg i denna tråd, mitt svar på frågan "Vad var nazismen egentligen?", argumenterar för synsättet att nazismen hade mål, och att dess "ideologi" o dyl i första hand var medel eller instrument för att uppnå dessa mål. "Nazismen var ad hoc, och pragmatism". För att visa att så var fallet beskriver jag bl a hur obesvärat den hoppat mellan olika "ideologiska" positioner.

Måste nog invända att även om Hitler i stort sett är utformaren av nazismen, så är Hitler inte nazismen. Stalin är inte heller kommunismen. Om de avviker från ideologin så betyder inte det nödvändigtvis att ideologin har förändrats.

Om Hitler först stipulerar att hans ideologiska mål är att erövra Sovjetunionen, så är det inte en ideologisk helomvändning att alliera sig med Sovjetunionen för för att kunna oskadliggöra de länder som står i hans väg för att som sagt kunna erövra Sovjetunionen. Visst ser det ut så, konfunderar hans samtid, och gör det nödvändigt för propagandaministeriet att rättfärdiga det hela ideologiskt för en tid, men när bedrägeriet sen avslöjas så är ju ideologin så att säga på spåret igen.

Det är alltså rättvisare att säga att Hitler hoppade mellan olika politiska positioner, och tonade ner ideologin när det så passade honom. Samma sak för Stalin, som skippade en och annan Leninistisk tanke, och åter legitimerade Ortodoxa religionen när tyskarna anföll. Liksom för andra diktatorer och demokratiska ledare före och efter.

[patrik blom]

Mitt första inlägg i denna tråd, mitt svar på frågan "Vad var nazismen egentligen?", argumenterar för synsättet att nazismen hade mål, och att dess "ideologi" o dyl i första hand var medel eller instrument för att uppnå dessa mål. "Nazismen var ad hoc, och pragmatism". För att visa att så var fallet beskriver jag bl a hur obesvärat den hoppat mellan olika "ideologiska" positioner.

Måste nog invända att även om Hitler i stort sett är utformaren av nazismen, så är Hitler inte nazismen. Stalin är inte heller kommunismen. Om de avviker från ideologin så betyder inte det nödvändigtvis att ideologin har förändrats.

Om Hitler först stipulerar att hans ideologiska mål är att erövra Sovjetunionen, så är det inte en ideologisk helomvändning att alliera sig med Sovjetunionen för för att kunna oskadliggöra de länder som står i hans väg för att som sagt kunna erövra Sovjetunionen. Visst ser det ut så, konfunderar hans samtid, och gör det nödvändigt för propagandaministeriet att rättfärdiga det hela ideologiskt för en tid, men när bedrägeriet sen avslöjas så är ju ideologin så att säga på spåret igen.

Det är alltså rättvisare att säga att Hitler hoppade mellan olika politiska positioner, och tonade ner ideologin när det så passade honom. Samma sak för Stalin, som skippade en och annan Leninistisk tanke, och åter legitimerade Ortodoxa religionen när tyskarna anföll. Liksom för andra diktatorer och demokratiska ledare före och efter.

Vem har sagt att "Hitler är/var nazismen"? Inte jag. I så fall hade jag nämnt det i mitt svar på frågan "Vad var nazismen egentligen?" Jag implicerar en passant i mitt svar till Amund ovan att Hitler stod i spetsen för den nazistiska regimen (och att Stalin stod i spetsen för den kommunistiska). Det torde vara helt okontroversiella utsagor.

Är det inte allmänt vedertaget att syftet bakom Molotov-Ribbentrop-pakten för Tysklands del var att undvika att hamna i krig med Storbritannien och Frankrike? Ribbentrop, som inom naziregimen betraktades som en kännare av England och engelsmännen, hade "lovat" Hitler att pakten skulle få britterna på bättre tankar och inte förklara krig mot Tyskland för Polens skull. Om man ska spekulera, som Dûrion Annûndil gör, kan man väl åtminstone hålla sig till det sannolika. Att Hitler beundrade britterna och särskilt deras hantering av sitt imperium är ju väl känt, liksom att han, sedan han mot sin vilja hamnat i krig med dem, sedemera försökte få till stånd fred och förklarade att han inte ville rubba det brittiska imperiet. När Storbritannien ändå valde att fortsätta kriget gjorde de Hitler till sin hätske fiende. Det måste anses vara fantastiskt osannolikt att syftet med Molotov-Ribbentrop-pakten var det som Dûrion Annûndil skriver, att få fria händer att besegra britter och fransmän för att sedan kunna ta i tu med ryssarna.

Som jag nämnt tidigare bedömde Hitler att det skulle ta 3-4 månader att besegra Sovjetunionen, oaktat att Tyskland samtidigt befann sig i krig med Storbritannien. Har man den uppfattningen utesluter det möjligheten att pakten hade det syfte som Dûrion Annûndil spekulerar om.

I mitt svar på frågan "Vad var nazismen egentligen?" skriver jag bl a följande:

Nazismens "ideologi", "program" och "principer" osv måste uppfattas som instrument eller åtgärder för att uppnå detta mål, inte som uttryck för en ideologi i vanlig mening. Nazismen hade ett mål, det övriga var medel, som vid behov kunde ruckas på eller bytas ut. Nazismen var ad hoc, och pragmatism.

Dûrion Annûndil inför nu en ny terminologi rörande denna problematik. Enligt honom (eller henne?) hoppade Hitler inte mellan olika "ideologiska" (med citationstecken) positioner som jag skriver, utan mellan olika "politiska" (med citationstecken tillagt här) positioner, och han "tonade ner ideologin" när det passade. Jaha minsann. Då kan jag komplettera min liknelse att nazismens "ideologi" var försedd med on/off-funktion med att den tydligen också var utrustad med volymkontroll.

Jag kan inte se att detta är någon invändning mot min uppfattning att nazismen var pragmatisk.

[Amund]

Amund, Beklagar att mitt svar dröjt lite.

Den sade sig ha kommunismen som ideologisk huvudfiende men ingick ändå en pakt med Sovjetunionen. Den sade sig vara besjälad av en rasideologi men ingick en allians med japaner och hoppades på en sådan med araber. Jag förklarar detta med att nazismen framför allt präglades av vissa målsättningar, som växlade över tiden, och konstaterar att de nämnda "ideologiska" elementen var sekundära. Måluppfyllelse eller strävan efter sådan hade prioritet framför "ideologin".

Att även en totalitär regim agerar pragmatiskt är väl inte särskilt anmärkningsvärt, så om Nazitysklands pakt med Sovjetunionen har betydelse för tolkningen av nazismen som politisk rörelse, påverkar det då även tolkningen av Churchills och Roosevelts politiska åsikter eftersom även dessa ingick en pakt med Stalin?

När en rörelse påstår sig vara så ideologistyrd som nazismen är det synnerligen överraskande när den gör tvärtemot vad "ideologin" säger. Men samtidigt måste Molotov-Ribbentrop-pakten fått de flesta att inse att nazismen kunde vara i stort sett hur pragmatisk som helst.

Min invändning var enbart för att jag tolkade din text som så att nazisternas samarbete med Kommunisterna skulle ha varit en indikation på en ideologisk frändeskap med bolsjevikerna. Vet inte om jag riktigt förstår hur du menar men nu tror jag att det inte alls var så du menade? Nu framhåller du mera att den nazistiska regimen var pragmatisk för att uppnå sin målsättning, liksom de flesta andra regimer genom historien har varit och i så fall har jag missuppfattat dig.

Så din tes "Att även en totalitär regim agerar pragmatiskt är väl inte särskilt anmärkningsvärt" var lögn före Molotov-Ribbentrop-pakten och sanning efter den.

Jag förstår faktiskt inte riktigt vad du menar här? Min teori är nog att de flesta inte bryr sig så mycket överhuvudtaget vem de bildar allianser med så länge det gynnar ens egna intressen. Titta bara på kommunistiska stater som är djupa ovänner såsom Kina och ett Vietnam som söker stöd hos andra stater, eller vad skulle det vara för ideologiskt kitt som håller samman vänskapen mellan Saudiarabien och USA? Nej allianser bygger nog oftast på gemensamma intressen och sällan på ideologi.

[Dûrion Annûndil]

Mitt första inlägg i denna tråd, mitt svar på frågan "Vad var nazismen egentligen?", argumenterar för synsättet att nazismen hade mål, och att dess "ideologi" o dyl i första hand var medel eller instrument för att uppnå dessa mål. "Nazismen var ad hoc, och pragmatism". För att visa att så var fallet beskriver jag bl a hur obesvärat den hoppat mellan olika "ideologiska" positioner.

Måste nog invända att även om Hitler i stort sett är utformaren av nazismen, så är Hitler inte nazismen. Stalin är inte heller kommunismen. Om de avviker från ideologin så betyder inte det nödvändigtvis att ideologin har förändrats.

Om Hitler först stipulerar att hans ideologiska mål är att erövra Sovjetunionen, så är det inte en ideologisk helomvändning att alliera sig med Sovjetunionen för för att kunna oskadliggöra de länder som står i hans väg för att som sagt kunna erövra Sovjetunionen. Visst ser det ut så, konfunderar hans samtid, och gör det nödvändigt för propagandaministeriet att rättfärdiga det hela ideologiskt för en tid, men när bedrägeriet sen avslöjas så är ju ideologin så att säga på spåret igen.

Det är alltså rättvisare att säga att Hitler hoppade mellan olika politiska positioner, och tonade ner ideologin när det så passade honom. Samma sak för Stalin, som skippade en och annan Leninistisk tanke, och åter legitimerade Ortodoxa religionen när tyskarna anföll. Liksom för andra diktatorer och demokratiska ledare före och efter.

Vem har sagt att "Hitler är/var nazismen"? Inte jag. I så fall hade jag nämnt det i mitt svar på frågan "Vad var nazismen egentligen?" Jag implicerar en passant i mitt svar till Amund ovan att Hitler stod i spetsen för den nazistiska regimen (och att Stalin stod i spetsen för den kommunistiska). Det torde vara helt okontroversiella utsagor.

Du skrev att "den hoppade mellan ideologiska positioner", vilket jag tolkade som att du menade nazismen. Eftersom de händelser du beskriver egentligen var Hitler som hoppade, så kan det ju tolkas som att du sätter likhetstecken mellan Hitlers handlande och nazismen som ideologi. Därför ville jag påpeka att det vore mer korrekt att skriva att "Hitler hoppade mellan ideologiska positioner".
Åtminstone om vi utgår ifrån att nazismen som ideologi är den som presenteras i Mein Kampf och NSDAP:s partiprogram innan kriget. Och det får vi väl göra i den här diskussionen, för det var ju mot ideologin presenterad där som Hitler bröt när han allierade sig med sin ideologiska fiende Sovjetunionen.

Är det inte allmänt vedertaget att syftet bakom Molotov-Ribbentrop-pakten för Tysklands del var att undvika att hamna i krig med Storbritannien och Frankrike? Ribbentrop, som inom naziregimen betraktades som en kännare av England och engelsmännen, hade "lovat" Hitler att pakten skulle få britterna på bättre tankar och inte förklara krig mot Tyskland för Polens skull. Om man ska spekulera, som Dûrion Annûndil gör, kan man väl åtminstone hålla sig till det sannolika. Att Hitler beundrade britterna och särskilt deras hantering av sitt imperium är ju väl känt, liksom att han, sedan han mot sin vilja hamnat i krig med dem, sedemera försökte få till stånd fred och förklarade att han inte ville rubba det brittiska imperiet. När Storbritannien ändå valde att fortsätta kriget gjorde de Hitler till sin hätske fiende. Det måste anses vara fantastiskt osannolikt att syftet med Molotov-Ribbentrop-pakten var det som Dûrion Annûndil skriver, att få fria händer att besegra britter och fransmän för att sedan kunna ta i tu med ryssarna.

Som jag nämnt tidigare bedömde Hitler att det skulle ta 3-4 månader att besegra Sovjetunionen, oaktat att Tyskland samtidigt befann sig i krig med Storbritannien. Har man den uppfattningen utesluter det möjligheten att pakten hade det syfte som Dûrion Annûndil spekulerar om.

Nu målar du oförtjänt upp en halmgubbe. Jag skrev att syftet var att oskadliggöra det som stod i vägen för ett anfall på Sovjetunionen. Det vill säga Polen. Och möjligheten att västmakterna skulle ingripa. En allians med Sovjetunionen skapade en direkt anfallsväg in i Ryssland tack vare att Polen försvann, och var menat att övertyga västmakterna om att det vore poänglöst att gå i krig för Polen när de ändå inte kunde ingripa med Sovjetisk hjälp.

I mitt svar på frågan "Vad var nazismen egentligen?" skriver jag bl a följande:

Nazismens "ideologi", "program" och "principer" osv måste uppfattas som instrument eller åtgärder för att uppnå detta mål, inte som uttryck för en ideologi i vanlig mening. Nazismen hade ett mål, det övriga var medel, som vid behov kunde ruckas på eller bytas ut. Nazismen var ad hoc, och pragmatism.

Dûrion Annûndil inför nu en ny terminologi rörande denna problematik. Enligt honom (eller henne?) hoppade Hitler inte mellan olika "ideologiska" (med citationstecken) positioner som jag skriver, utan mellan olika "politiska" (med citationstecken tillagt här) positioner, och han "tonade ner ideologin" när det passade. Jaha minsann. Då kan jag komplettera min liknelse att nazismens "ideologi" var försedd med on/off-funktion med att den tydligen också var utrustad med volymkontroll.

Jag kan inte se att detta är någon invändning mot min uppfattning att nazismen var pragmatisk.

Det beror väl på att min poäng var att det var Hitler som var pragmatisk, det var inte den nazistiska ideologin som förändrades i egentlig mening. I alla fall om man tolkar den ur nämnda ideologiska skrifter.

Enkelt uttryckt skulle det räcka med att säga att Hitler använde sig av alla politiska medel (pragmatism) han kunde för att förverkliga sina ideologiska mål (nazismen). Mer semantiskt krångligt än så behöver man väl inte göra det.

[Dag den vise]

Visst ser man det. Men man skall också komma ihåg att hela västerlandet (slutet av 1800-, början av 1900-talen) präglades av en tro på att vita européer var överlägsna de andra raserna. Så man behöver inte gå till Nietzsche för att hitta sådant tankegods.

Jag vet mycket väl att nazisternas idé om att vita européer var överlägsna de andra raserna var en idé som var ganska mainstream på den här tiden, men nu riktade sig inte nazisternas rasideologi så mycket mot asiater och svarta utan mest mot östeuropéer och judar, som väl enligt all logik borde räknas till den vita rasen. Så i nazismens rasideologi måste nästan ha varit kryddad med nietzscheanska tankar om över- och underordning och "viljan till makt". Och visst, Nietzsche hade inte något emot judar och polacker, så han skulle säkert inte ha gillat hur nazisterna använde hans idéer, men lika säkert är det att nazisterna tog mycket av sitt tankegods från Nietzsche. Så att nazisterna var Nietzsche-inspirerade måste alltså vara ett faktum.

[hasse lindquist]

Ideologi är egentligen bara intressant under en auktoritär, politisk rörelses uppbyggelseperiod, då massorna ska vinnas och mobiliseras. När den auktoritära regimen väl installerats, blir ideologin oftast mest till besvär. Särskilt om persondiktatur inrättas. "Långa knivars natt" 1934 var framförallt en blodig uppgörelse mellan SA-falangen som ville förverkliga NSDAP:s program och Adolf Hitler, som ville driva sin egen politik och därvid undvika konflikter med näringslivet och officerskåren. Den stundom ganska fristående Mussolini uttryckte sig så här efter den framgångsrika marschen mot Rom i början av 20_talet:
-Nu har vi gjort revolution. Frågan är nu vad vi ska göra med revolutionärna (dvs de partimedlemmar som trodde på partiprogrammet).
Samma slags problematik finns även inom kommunismen. På samma sätt som man hellre talar om Stalinism än kommunism om den sovjetiska politiken under Stalindiktaturen är det mer adekvat att tala om Hitlerism än nationalsocialism vad gäller den tyska politiken åren 1933 - 1945. I båda fallen leddes politiken mer av vederbörande diktators nycker och infall än av ideologier och partiprogram.

[varjag]

Har följt denna tråd med intresse men bara en kort kommentar tidigare.

Mig syns de flesta posterna ha missat Hitlers fullständiga dominerande av ''rörelsen''.
Från dess linda, grep han rodret, styrde och ställde - som han ville. Opposition utmanövrerades, åsidosattes - eller avrättades.
Utan Hitler, var rörelsen ingenting.....Med Hitler blev den en folkrörelse av - till slut okontrollerbar styrka.
Alla hårklyverier om ''vänster-höger'' är pettitesser - det var Hitlers oberäkneliga vilja som gällde under den s.k.
Führer-Prinzip (Ledarprincipen).

patrik blom skrev:

''Hitlers mål var att radera ut Versaillesfreden och placera Tyskland i dess naturliga roll som den europeiska kontinentens ledande stat.

Hitlers "ideologi", "program" och "principer" osv måste uppfattas som instrument eller åtgärder för att uppnå detta mål, inte som uttryck för en ideologi i vanlig mening. Hitler hade ett mål, det övriga var medel, som vid behov kunde ruckas på eller bytas ut. Hitler - var ad hoc, och pragmatism''

[Jag tog mig friheten ersätta patriks ''nazismen'' - med ''Hitler'']

- då stämmer citatet helt med min uppfattning!

Varjag

[Marcus]

Några inlägg om Arnstads bok har flyttats till en egen tråd: viewtopic.php?f=16&t=43225

/Marcus

[Dag den vise]

Är det någon annan här än jag som ser de nietzscheanska idéernas inflytande på nazismen? Hela det där pratet om "övermänniskor" är ju en nietzscheansk idé (och ja, jag vet att Nietzsche egentligen inte syftade på en ny biologisk art av människor när han pratade om "övermänniskor", utan på människor som vågar att inte följa strömmen och inte låta sig styras av någon annan, men eftersom att de använde precis samma ord så måste nazismens chefsideologer ha läst Nietzsche) och nazisterna sa ju själva att de var inspirerade Nietzsche, så därför måste nazisterna ha varit inspirerade av honom. Därför anser jag att man måste gå till Nietzsche för att till fullo förstå nazismens psyke och därmed ideologin i sin helhet.

Jag kan nu säga efter att ha lärt mig mer om Nietzsches tänkande att det nog inspirerade nazismen åtminstone lite grann, men att nazismen i det stora hela är ganska löst baserad på Nietzsche. För om den hade varit det borde det nog blivit fler seriösa avkristningsförsök av Tyskland, eftersom att Nietzsches huvudmåltavla var just kristendomen, medans nazisterna ändå stödde kristendomen som en tysk tradition (om än med lite modifieringar).

[Davian]

I
Samma slags problematik finns även inom kommunismen. På samma sätt som man hellre talar om Stalinism än kommunism om den sovjetiska politiken under Stalindiktaturen är det mer adekvat att tala om Hitlerism än nationalsocialism vad gäller den tyska politiken åren 1933 - 1945. I båda fallen leddes politiken mer av vederbörande diktators nycker och infall än av ideologier och partiprogram.

Jag håller med i ditt övriga inlägg men det du skriver om Stalin och Stalinism/kommunism är sakfel. Men det går att diskutera på ett annat ställe.


Dag den vise:

Att nietzche hade visst ideologiskt inflytande på nazismen är ju som du säger tydligt. Men man får passa sig för att se nietzche som någon ideologisk fader. Nazismen är ganska ideologilös. Eller iallafall ganska ombytlig. Den gjorde, och gör idag, det som är mest pragmatiskt för stunden. Varjags analys lite högre upp är stabil och i stort sett korrekt.

[cats]

Nazismen hade sin ideologiska grund, eller hittade sin inspiration från ett flertal olika filosofer, varav Nietzsche var en viktig del. Han passade väl in i nazismens tankar om den starka ledaren med sin definition av viljan till makt hos en stark ledare.

Om man däremot skall säga vad som var det mest utmärkande draget i nazismen, var det nog rasmystiken som tar den främsta platsen.

Här kan man hitta en mängd andra personer som ligger långt före Nietzsche som inspirationskällor. Fransmannen Joseph Gobineau (historiefilosof), Houston Chamberlain (kulturfilosof och rasteoretiker), eller varför inte Richard Wagner, som också författade politiska skrifter.

Med rasteorin kombinerades tanken om det naturliga livsrummet. Vilket tillhörde de överlägsna raserna. Här har en svensk ett dominerande inflytande. Rudolf Kjellén och hans geopolitiska lära. Han kombinerade konservatismen och nationalismen med sociala reformer. Han ansåg att nationen sågs som en levande organism i ett geografiskt rum. Låter det bekant?

Det var inte bara mellan raser och mellan nationer som nazismen ansåg att kampen mellan överlägsna och underlägsna människor fördes.

Samhället i sig var en kamp mellan personer, och den som blev mest framgångsrik blev ledaren, Führer. Ledarvalet avgjordes genom maktkamp. I Mein Kampf framlägger Hitler dels ledarprincipens tillämpning, dels ett program för uppfostran till chauvinism och raskänsla. Grundläggande principer inom nazismen. Enligt Hitler skulle statens hela organisation från den minsta cellen, till kommunen och den högsta ledningen vara förankrad i personlighetsprincipen. Det fanns inga majoritetsbeslut. Endast ansvariga personer. Detta gällde också inom det ekonomiska livet. "Varje ledare skall ha makt nedåt och ansvar uppåt".

Den bästa statsförvaltningen, enligt Hitler, var den som med naturligaste säkerhet för fram de bästa personerna inom folkgemenskapen till ledarskap och inflytande.

På grund av denna maktkampsprincipen, där den starkaste individen blev ledare, blev pragmatiskt tänkande en naturlig följd av den nazistiska ideologin.

[Leo V]

Nazismen hade sin ideologiska grund, eller hittade sin inspiration från ett flertal olika filosofer, varav Nietzsche var en viktig del. Han passade väl in i nazismens tankar om den starka ledaren med sin definition av viljan till makt hos en stark ledare.

Om man däremot skall säga vad som var det mest utmärkande draget i nazismen, var det nog rasmystiken som tar den främsta platsen.

Här kan man hitta en mängd andra personer som ligger långt före Nietzsche som inspirationskällor. Fransmannen Joseph Gobineau (historiefilosof), Houston Chamberlain (kulturfilosof och rasteoretiker), eller varför inte Richard Wagner, som också författade politiska skrifter.

Med rasteorin kombinerades tanken om det naturliga livsrummet. Vilket tillhörde de överlägsna raserna. Här har en svensk ett dominerande inflytande. Rudolf Kjellén och hans geopolitiska lära. Han kombinerade konservatismen och nationalismen med sociala reformer. Han ansåg att nationen sågs som en levande organism i ett geografiskt rum. Låter det bekant?

Det var inte bara mellan raser och mellan nationer som nazismen ansåg att kampen mellan överlägsna och underlägsna människor fördes.

Samhället i sig var en kamp mellan personer, och den som blev mest framgångsrik blev ledaren, Führer. Ledarvalet avgjordes genom maktkamp. I Mein Kampf framlägger Hitler dels ledarprincipens tillämpning, dels ett program för uppfostran till chauvinism och raskänsla. Grundläggande principer inom nazismen. Enligt Hitler skulle statens hela organisation från den minsta cellen, till kommunen och den högsta ledningen vara förankrad i personlighetsprincipen. Det fanns inga majoritetsbeslut. Endast ansvariga personer. Detta gällde också inom det ekonomiska livet. "Varje ledare skall ha makt nedåt och ansvar uppåt".

Den bästa statsförvaltningen, enligt Hitler, var den som med naturligaste säkerhet för fram de bästa personerna inom folkgemenskapen till ledarskap och inflytande.

På grund av denna maktkampsprincipen, där den starkaste individen blev ledare, blev pragmatiskt tänkande en naturlig följd av den nazistiska ideologin.

Kunde inte ha sagt det bättre själv.

[LasseMaja]

Tog bort ett inlägg, politisk agitation.

[Amund]

Mer än hälften av tyskarna ansåg 1947, alltså två år efter kriget, att nazismen var en god idé. En god idé som bara hade råkat förverkligats på ett dåligt sätt… *

Inte underligt att marxister hävdar att det hittills aldrig existerat en RIKTIG kommunistisk regim i vår jords historia.

*Ann J. Merritt, Richard L. Merritt, Public opinion in occupied Germany. The OMGUS-Surveys. 1945-1949, Urbana, Chicago, London 1970, s. 32f.