Västs rikedomar

[Markus Holst]

Vad säger ni om analysen som häromdagen gjordes i TV-programmet "vete, virus, vapen" i kunskapskanalen? Det var första dele av förmodligen tre, där man hävdade att västs rikedomar mycket berodde på att man här

a) hade lättodlad och närinsrik mat
b) hade mat som gick att lagra
c) hade tillgång till djur som kunde hållas som närinsggivande boskap
d) hade djur som kunde användas som dragare och packdjur, "power cattle"

som motexempel togs Nya Guinea, där man förvisso hade tillgång på sagopalmer som man kunde göra mat av, men tämligen proteinfattig och icka lagringsbar mat; där man förvisso hade jordbruk men inga lättförökade, proteinrika eller lagringsbara grödor och; där man aldrig fick dragdjur.

Summan av dessa brister gjorde att anskaffningen av mat krävde så stora resurser att möjligheten till yrkesspecialisering inte fanns varför utveckling inte var möjlig.

[Ja77]

Markus Holst: Men motsäger inte den teorin hela risodlar kulturerna i Asien, eller är Ris inte "lättodlat"

[Mathias Forsberg]

Douglass North (ja, två s) och Immanuel Wallerstein har skrivit intressanta verk kring frågan. North landar i slutsatsen att kyrkan har varit förhållandevis pragmatisk ifråga om religiösa påbud i ekonomiska frågor, vilket i kombination med ffa protestantiskt betonande av arbetsmoral skapat framgångar. Dessutom har asketiskt leverne trots välstånd påbjudits, dvs att rikedomar inte ska slösas bort utan tagelskjortan ska fortfarande vara på även om man är rik. Det gör naturligtvis återinvesteringarna större.

Mvh Petter

När jag gick första året på universitetet fick vi gå på en gästföreläsning med en känd amerikansk ekonomhistoriker. Jag kommer inte ihåg hans namn, men jag tror inte att han hette varken Douglass North eller Immanuel Wallerstein. Hans slutsatser var dock ungefär desamma. Om jag minns rätt var det också viktigt att man i väst var öppen för nya idéer. Såg man att något annat folk gjorde någonting bättre, kopierade man helt enkelt tekniken. Man var inte heller lika rädd för att misslyckas i väst som i Asien, gick någonting dåligt var det bara att ta nya tag med någonting annat. Dessutom hade man i Europa vissa viktiga uppfinningar mycket tidigare. Glasögon var ett exempel på detta. Han pekade också på den protestantiska religionen. Jag kommer inte ihåg exakt hur han menade, men bör ha varit ungefär på så sätt att protestantismen (i alla fall delvis) accepterar kapitalistismen, samtidigt som den har en rätt sträng arbetsmoral. Man måste så att säga jobba även om man egentligen inte behöver det av ekonomiska skäl.

Man kanske skulle kunna sammafatta det med att man i väst var: prestigelös, pragmatisk och arbetsam?

Sedan var väl också länderna Asien mer odemokratiska än i Europa. 1700-talets Sverige (och till viss del även Storbritannien) var ju till exempel parlementariskt styrt med en i princip helt maktlös kung. Fanns den typen av "halvdemokrati" utanför Europa? Min poäng är alltså att fler nyskapande idéer måste ha kommit fram i mera öppna samhällen som Storbritannien och Sverige, än i exempelvis Kina. Jag kan givetvis inte belägga det på något sätt, men det känns rimligt att det skulle vara på det sättet...

Det var David Landes. Har också skrivit en tegelsten på området. Jag har recenserat den i en annan tråd (ska försöka hitta vilken).

[Markus Holst]

Markus Holst: Men motsäger inte den teorin hela risodlar kulturerna i Asien, eller är Ris inte "lättodlat"

Jo, risodlarkulturen missade jag i resonemanget, och när jag minns bättre så gjordes väl i programmet inte skillnad på väst i sig, utan mellan högkulturer i allmänhet. Man refererade till Kina och Indusdalen också, liksom till en del områden i Afrika där man förvisso hadee bnra grödor men ingen boskap. Nordamerika, Australien och Afrika var väl de områden som saknade det mesta. Nya Guinea användes, som sagt, som motexempel.

Nordamerika fick ju sin högkultur först när europeerna införde boskap och bättre grödor.

Nu förklarade väl programmet bara en av flera faktorer och jag hoppas att kunna se de kvarstående delarna som då förväntas handla om de andra v-na, dvs. vrius och vapen.

[Knurd]

Jag kan rekommendera http://www.worldmapper.org för illustrationer av ojämn fördelning av pengar etc världen över.

[newbie75]

Jag säger inte att Diamond har fel, men geografiska förusättningar ha funntis länge, Europa drar ju inte ifrån Osmanerna förrän sent 1600t, Kineserna kanske lite tidigare osv. Europas överlägsenhet sammanfaller med att kapitalismen utvecklas, och kapitalismens utveckling har ju egentligen inget med geografi att göra - utan snarare incitament för den politiska makten att släppa på kontrollen och säkra individens säkerhet. Jag tror själv att förklaringen ska sökas i detta "incitament" som jag tror grundas på Romarrikets uppbladning med germanska stammar och den särskiljda kyrkliga makten - vilket är unikt för Europa.

Sedan iofs, geografin kan ha spätt på utvecklingen, eller ökat skillnaden mellan Europa och "resten" MEN det är inte den avgörande faktorn?

Eller?

[feffe]

Hej.

Till Newbie: Nu var det visserligen ett tag sedan jag läste Jared Diamond men som jag minns det handlade hans bok inte renodlat om Europas "framgång". Snarare betraktade han väl hela medelhavsvärlden med närområde som en region fast med fokus på Europa. Detta satt i motsatsföhållande till främst Afrika, den asiatiska ö-världen och amerikanska kontinenten.

Att jämföra Europa och det osmanska rikets maktbalans sinsemellan ändrar inte det faktum att dessa regioner, enligt JD, hade ett ett rejält försprång beroende på gynnade förutsättningar i form av geografi, klimat, fauna och flora etc. Satt i relation till främst afrika och amerika alltså.

(med reservation för missuppfattning/dåligt minne)
hälsningar

[newbie75]

bra poäng, han pratar om eurasiska kontinenten

[feffe]

Hej igen.

Om man köper JDs resonemang bör det med andra ord inte vara något märkligt med att Europa/Euroasien låg i framkant då de hade ett rejält försprång mot andra kontinenter.

Däremot är det naturligtvis intressant att diskutera varför Europa "går om" den arabiska kulturen (om man nu kan göra en sådan grov generalisering), från senmedeltiden och framåt.

Kan det ha haft någon betydelse att Europa var sinsemellan väldigt splittrat i en mängd olika länder/furstendömen och därmed inte hade en stark centralmakt som kunde bromsa olika utvecklingsvägar? Med andra ord ett samhälle som var tillräckligt stabilt för att inte befinna sig i ett konstant kaos men som samtidigt var så pass dynamiskt att utvecklingen inte stagnerade.

Hälsningar
Fredrik

[Djinghis Khan]

Fast den muslimska världen var långt ifrån en centralmakt med en stark härskare, tvärtom var denna del av världen i likhet med Europa ett gytter av konkurrerande riken och politiska konstellationer.

[Mathias Forsberg]

Precis som jag i "biståndstråden" har lyft fram finansiella institutioner måste jag göra det här. Oavsett om man odlar potatis, ris eller majs är det många olika nämnare som ändå är överlappande. En enda är unik för Väst: dess finanssektor. En del asiatiska ekonomier (Japan, Hong Kong, Singapore), vilka också är de enda som gått ikapp Väst, har kopierat konceptet och fler är på väg.

Att minska ned tiden och vägen för rätt kapital att hitta rätt produkt eller idé är en process som verkligen inte kan underskattas.

Se också Gunnar Wetterbergs understreckare i SvD nedan. Han ansluter sig till flera institutionella ekonomihistoriker, bl a Lennart Schön, som i de internationella kölvattnen omsett denna teoribildning även på svenska förhållanden.

Den amerikanske nationalekonomen och statsvetaren Barry Eichengreen har inte gjort det lätt för sig med The European Economy since 1945: Coordinated Capitalism and Beyond (Princeton University Press, 504 s). Att skriva samtidshistoria är en vansklig uppgift. Tidens gång skakar om perspektiven som ett kalejdoskop – 1970 års berättelse hade kanske varit lika hoppfull som dagens, men på ett helt annat sätt, och 1995 års antagligen stämd i moll. Att skriva ekonomisk historia är inte lättare: hur ska man hitta balansen mellan vad som händer i den reala ekonomin och allt som ligger i institutioner och regelverk? För att inte tala om att knö in hela Europa på 430 sidor, öst och väst, med en rejäl dos USA och lite framtid dessutom.

Eichengreen utnyttjar historien för att rucka på några av de vanligaste euroklyschorna. För några år sedan hörde ”euroskleros” till den dystra framtidsvokabulären – men produktionen per arbetad timme har ökat från nätt och jämnt hälften av USA:s nivå vid andra världskrigets slut till nästan 95 procent i dag. Å andra sidan har tillväxten gått trögare de senaste åren. EMU-länderna ökade bara sin BNP med 1,8 procent om året från 1999 till 2005, medan USA växte med 3,1 procent.

Den mest intressanta hypotesen i boken handlar om Europas två faser efter andra världskriget, den ena lyckosam och den andra famlande, åtminstone än så länge.

Eichengreen menar att bilden av det krigshärjade Europa är överdriven. Redan några år efter kriget låg produktionskapaciteten på nivån före kriget, även när man räknar in Tyskland. Däremot hade man sackat efter USA – tio års nolltillväxt betydde att BNP var 20-25 procent lägre än den annars skulle ha varit. Den amerikanska industrin hade gjort tekniska framsteg som krigets blockader stängt ute från den gamla världen.

Men just detta lade grunden för rekordårens tillväxt. Uppgiften blev att ta till sig teknologins landvinningar och att mobilisera de resurser som legat för fäfot under kriget. Det var inte de stora genombrottens tid, utan den kraftfulla återhämtningens. Eichengreen hävdar att detta lämpade sig utmärkt för Europas institutioner. Här fanns den politiska samsynen efter kriget, här fanns de korporatistiska samarbetsorganen mellan näringslivets och arbetsmarknadens parter, och här fanns banker som kunde mobilisera småspararnas pengar för att rusta de företag som överlevt kriget.

Mancur Olson har drivit tesen att kriget röjde undan all gammal bråte och därmed banade väg för återhämtningen. Genom att befria sig från historien kunde Europa gå in i rekordåren. Tvärtom, invänder Eichengreen – det var just historien som gjorde omstarten möjlig. Mellankrigs­ tidens ödesdigra misstag blev omprövningens viktigaste förutsättning. Fackföreningarna gick med på att hålla tillbaka lönerna. Regeringarna begrep att man måste röja undan handelshindren så snabbt som möjligt. De franska och tyska politikerna närmade sig varandra för att bygga institutioner som kunde förhindra ett nytt världskrig.

Även på andra sidan Atlanten slog eftertanken till. USA begrep att man inte kunde ställa sig vid sidan av, utan smorde den europeiska betalningsunionen (EPU) – som clearade valutorna mot varandra – med en halv miljard dollar. Tack vare EPU växte den europeiska samhandeln med 8 procent om året redan innan valutorna åter gick att växla mot varandra i slutet av 50-talet. Den ökade handeln gav ländernas näringsliv möjlighet att växa och fördela arbetet sinsemellan.

Men in på 70-talet började maskineriet kärva. OPEC:s två oljechocker gjorde sitt till, men Eichengreen menar att problemen gick djupare än så. De nya generationerna hade glömt krigets läxor. Fackföreningarna accepterade inte längre återuppbyggnadens kärva återhållsamhet. Höga lönekrav och militanta strejker under åren omkring 1968 pressade företagens vinster och investeringar. Regeringarna försökte lugna oron genom att bygga ut redan generösa välfärdssystem ännu mer, med galopperande inflation som följd.

I detta klarade sig USA:s näringsliv betydligt bättre. Den nya informationstekniken gav upphov till rader av nya företag och exportsuccéer. Medan Europa kämpade sig igenom 70- och 80-talet tog den amerikanska tillväxten ny fart. En stor del av förklaringen, enligt Eichengreen, ligger i skillnaden mellan kontinenternas institutioner, inte minst på det finansiella området. Europas banker var väl ägnade att stödja de befintliga företagens satsning på more of the same under återhämtningens årtionden – Eichengreen kallar det ”extensiv tillväxt” – medan den amerikanska tonvikten på riskkapital i aktier och obligationer var förutsättningen för den ”intensiva” tillväxtens nyföretagande och innovationer.

I Europa blev omställningen svår. Till de tankeväckande detaljerna hör svårigheten att överföra patentlösningar från det ena landet till det andra. Jean Monnets planeringsansats gynnade det etatistiska Frankrikes tillväxt på 40- och 50-talet, men Storbritannien misslycklades med att göra om tricket i början av 60-talet. De brittiska bekymren med inflation och sviktande växelkurs blev en följetong i den europeiska ekonomiska politiken under årtiondet.

Det blev inte lättare av att handelspolitiken gick isär. Britterna ville ha ett frihandelsområde, där tullarna avvecklades mellan länderna men varje land avgjorde sitt yttre tullskydd. Med stor sannolikhet hade detta tvingat medlemsländerna att följa det land – Storbritannien – som hade de lägsta tullmurarna. Just därför ville De Gaulle i stället ha en tullunion – avvecklingen internt var sin sak, men med en union skulle det starkaste landet – Frankrike – på politisk väg kunna påverka hela unionens skydd utåt. När britterna tackade nej blev resultatet att världsdelen delades mellan EEC och EFTA.

I stället började de europeiska länderna att ompröva sin politik, ett efter ett. Det är fascinerande att se hur det ena årtiondets eftersläntrare blev nästa årtiondes banbrytare. På 70-talet tog Nederländerna itu med hög inflation, hög arbetslöshet och en låg kvinnlig förvärvsfrekvens, medan Margaret Thatcher knäckte inflationen i Storbritannien. På 80-talet började Irland locka till sig utländska investerare och så småningom också invandrare från annat håll, medan Danmark stuvade om den nordiska modellen efter omvärldens förändrade villkor.

Men ”The European Economy since 1945” är inte bara de stora linjerna. Eichengreen borrar också djupare i viktiga förlopp, ofta med andra slutsatser än dem vi drog när det begav sig. Den tyska återföreningen spelade en viktig roll under krisen i början av 90-talet. Mot Bundesbanks vilja drev Helmut Kohl igenom att Ostmarken skulle växlas in mot D-mark enligt kursen 1:1. Resultatet blev en våldsam påspädning av köpkraften i det enade Tyskland, som tvingade Bundesbank att skruva upp räntan för att bromsa inflationen. Den höga tyska räntan smittade av sig, och den europeiska konjunkturen fick sig en knäck som bäddade för oredan 1992-93 (det var inte bara kronan som tappade kursen i den vevan).

Eller var det så? Eichengreen anser att växelkursen 1:1 inte var problemet. Den kan ha varit politiskt nödvändig. Det var efterbörden som ställde till det. De västtyska facken och företagen hotades av låglönekonkurrensen från den östra delen. De förhandlade tillsammans fram nya avtal för arbetsmarknaden i öst, med den statliga ägaren Treuhandanstalt som passiv åskådare. Förhandlarna kom överens om lönehöjningar på 20–30 procent om året flera år i rad. Efter återföreningen och inväxlingen låg de östtyska lönerna på ungefär en tredjedel av de västtyska, precis som produktiviteten gjorde, men efter ett par års västlig ”omtanke” hade de nästan kommit ikapp – och då var det mesta av den östtyska industrin utslagen. Då började östtyskarna röra på sig för att flytta till jobben i väst, men statsmakterna höll dem kvar genom att höja bidrag och subventioner, vilket spädde på köpkraften ännu mer. Eichengreen flyttar fokus från det enstaka beslutet om växelkursen till hela sekvensen åtgärder när ”insiders” i väst försöker skydda sig från ”konkurrensen” från öst, till skada för det forna DDR och dess invånare lika väl som för hela den europeiska ekonomin.

Kanske var det turbulensen kring den tyska återföreningen som blev den avgörande knuffen för EMU. Redan tidigare hade inte minst Frankrike våndats över markens och Bundesbanks tyngd i den europeiska ekonomin. Gång på gång försökte franska politiker skyla över sina egna tillkortakommanden genom att utverka tyska revalveringar. Till slut övertygade man sig själv och andra om att botemedlet var gemensamma valutareserver och en gemensam centralbank. Bundesbank var bekymrad, många akademiska nationalekonomer framför de betänkligheter (som Eichengreen nätt och jämnt nämner), men till slut såg regeringarna ändå till att euron kom i omlopp.

Här och var skymtar Sverige, ganska ofta som föredöme, medan Eichengreen hänsynsfullt går förbi de mer misslyckade episoderna. Ändå är hans hypotes bestickande även för svensk del. Under andra världskriget lyckades landet undvika första världskrigets ekonomiska berg-och-dalbana, med Dag Hammarskjöld som sinnrik ingenjör på Finansdepartementet. Efter kriget fördes regleringarna vidare under Gunnar Strängs och Per Åsbrinks mer burdusa fögderi. Sverige fick också sina rekordår, med storbankerna och självfinansierande storföretag i huvudrollerna. Men 70-talet blev ekonomiskt-politiskt ett av de mest halsbrytande årtiondena som landet varit med om i fredstid, med den ena devalveringen efter den andra in på 80-talet.

Jämfört med omvärlden kom den svenska omställningen sent. Avregleringen av finansmarknaden tog inte fart förrän framåt mitten av 80-talet (när Sträng avgått som ordförande i riksbanksfullmäktige!), skattereformen och den försiktiga bantningen av socialförsäkringarna dröjde ytterligare ett par år, och först efter 90-talskrisen kom tillnyktringen i lönebildningen.

Det syns i statistiken, som Eichengreen för fram till 2000. Under halvseklet efter kriget är Sverige det EU-land som hämtat in minst av USA:s försprång, mycket därför att Sveriges 20- och 30-tal var bättre än nästan alla andras, men också därför att den svenska produktivitetstakten halkade rejält efter den amerikanska under dessa 50 år – bara britterna klarade sig sämre. Antagligen skulle Sverige ha tjänat på några år till i historiken. Finansmarknadens omställning har gjort det lättare för nya företag att skaffa riskkapital. Den svenska produktiviteten har utvecklats starkare än USA:s och genomsnittet i EU. Men det långa perspektivet stämmer ändå till eftertanke. Dagens rosiga svenska stämning kommer efter några ganska bedrövliga årtionden. Där finns det åtskilligt att ta igen.

Eichengreens uppgift var i svåraste laget. Det är frestande att jämföra med Lennart Schöns ”En modern svensk ekonomisk historia” (som jag anmälde på denna plats 4/9 2000), där samspelet mellan politiken och den reala ekonomins utveckling ger must och märg åt framställningen. Om några år kommer säkert någon annan att skriva om historien från nya vinklar. Men till dess kan säkert både forskare och praktiker hitta tankeställare i det omedelbara förflutna, och det är gott nog.

[newbie75]

Å andra sidan måste man väl kunna hävda att centralmakten i Europa var förhållandevis svagare, tex kan man peka på "äganderätten" till de feodala länen som i Europa generellt ser var ärftliga men i den islamska världen generellt sett återgick till centralmakten vid länsherrens död. Men visst det var ju inte EN centralmakt med EN stark härskare.

Som jag ser det (väldigt spekulativt), med en svag centralmakt blir det kamp om den politiska makten, och en kamp kräver resurser, den nya intressanta resursen är framförallt tullintäkter som baseras på handel dvs kapitalism (sedan riddaren av flera skäl förlorat sin överlägsenhet bla långbågen osv), därför ligger det i den politiska maktens intresse att kapitalismen stärks - därmed ökar tullintäkterna och möjligheter att köpa legoarmeer, vidare är vasallen generellt sett knuten till sitt gods (och till den gamla agrara ekonomin) och denna nya ekonomin blir "furstens", så centralmaken (dvs fursten) har incitament för att utveckla kapitalismen genom att ge individen ökad frihet och skydd - kapitalism utvecklas, Europa blir ledande även på den euroasiska kontinenten och nationalstaten utvecklas

[Jeernkrok]

Frihet åt individen att utnyttja sin potential i högre grad än andra världsdelar.

Imperialismen är ingen adekvat förklaring.. varför var då Europa/Kina/arabvärlden långt före Afrika INNAN imperialismen.

[Wavy Gravy]

John A. Hobson

[Psilander]

Har inte europas större praktiska teknikutveckling stor betydelse. Där har nog alla våra krig med varandra en stor del i hur vi omsätter och utnyttjar teknilogin.

Har inte det en stor del varför Europa blev starkt, och kunde försvara och utveckla sin förmögenhet?