För egen del känner jag inte igen mig alls, jag växte upp i ett arbetarhem där vi läste hela tiden.Men det var värre än så. I stora delar av bonde- och arbetar-Sverige fanns det ett grundmurat motstånd mot läsning. Parallellt med att studieförbunden växte fram och bildningstörstande arbetarbarn – däribland blivande socialdemokratiska dignitärer – kämpade med näbbar och klor för att tillskansa sig kunskaper och vidga sina litterära vyer frodades en skepsis mot böcker i allmänhet och envetet bokslukande i synnerhet.
--Denna inställning var i högsta grad levande i mitt eget hem, när jag växte upp i en förortsvilla i skånska Staffanstorp på 1970-talet.
--I praktiken gick det till så att jag totalförbjöds att läsa allt som inte var länkat till skolarbetet. Om jag blev påkommen med att läsa en roman i smyg blev den bryskt fråntagen mig, och jag riskerade i lindrigaste fall en verbal reprimand, i värsta fall att bli pryglad av far. Argumentet var det sedvanliga: det var för mitt eget bästa. Om jag läste mer än jag behövde för att klara läxorna skulle jag bli ”förläst” – ett av de fulaste ord mina föräldrar kände till – och få livet saboterat.
jag hade tillgång till ett helt bibliotek med FIB:s folkboksserie.
Det enda jag känner igen är det bisarra uttrycket "förläst", det hörde man ibland.
Harrisons skildring låter väldigt extrem, och så sent som på 70-talet.
Fast han hanterade det bra.
Jag vet inte hur länge Harrisons text är tillgänglig innan den försvinner bakom betalväggen.Nu befinner vi oss i en situation där regeringen officiellt uppmanar det uppväxande släktet att använda vecka 44 åt att läsa. Hur många kommer att hörsamma påbudet? Ingen aning. Men för mig, personligen, är ordet läslov så nära sinnebilden av intellektuell revansch man kan komma.
https://www.svd.se/brot-jag-mot-forbude ... li-pryglad
)