Mellanmjölkens land

[erep]

Mina egna erfarenheter är att rikssvenskar inte är individualister, utan extremt kollektiva och konfliktaversibla.

Offentligt gäller åsiktskorridoren men när du kommer in som en kompis, kommer de egentliga åsikterna. Lite som i Sovjetunionen där det fanns en offentlig sanning och köksbordet. (Har en hel del kompisar i Sverige)

Det roligaste och det sorgligaste såg jag för ett par veckor sedan när en ny YLE:s svenskspråkig korrespondent hade i Stockholm blivit lärd att aldrig svara på "Får det vara något mera?" "Nej tack" eftersom det ger "dålig stämning" om man svarar negativt och det rätta svaret är: "Tack, det är bra". Vet inte om man ska gråta eller skatta...

Sorry rikssvenskar.

[pandersson2]

erep,
låter rimligt. Min fru hade en värdfamilj i Sverige som förklarade att det är oartigt att tacka nej när någon bjuder på kaffe.

Det gäller förstås inte överallt, men jag förstår tanken med att det är olämpligt att ge ett nekande svar. Tillhör själv dem som jämt blir tillsagd att jag är negativ för att jag säger problem istället för utmaning.

Äkta rikssvensk

[Markus Holst]

Det där var nytt för mig, men jag är inte så bra på sociala koder. Måste fundera på vad jag svarar om jag mot förmodan någon gång inte vill ha mera kaffe.

[Hans]

erep,
låter rimligt. Min fru hade en värdfamilj i Sverige som förklarade att det är oartigt att tacka nej när någon bjuder på kaffe.

Det gäller förstås inte överallt, men jag förstår tanken med att det är olämpligt att ge ett nekande svar. Tillhör själv dem som jämt blir tillsagd att jag är negativ för att jag säger problem istället för utmaning.

Äkta rikssvensk

Även jag betraktar mig som ursvensk även om salig mor min kom från Danzig.

Utmaning/problem är för mig '1984' - jag säger problem om det är ett problem. 'Tyskarna hade en utmaning i Stalingrad och Napoleon en utmaning i Waterloo' - nej tack.

Blir man bjuden skall man tacka ja, i värsta fall 'Tack men jag föredrar ett glas vatten just nu'. Och har du besökare som inte har något att dricka inom en minut eller kanske två är du underkänd som värd.

Mina 2 € cent.

MVH

Hans

[LasseMaja]

Vidare har vi en låg maktdistans, d.v.s. förväntar oss/kräver en relativ likställighet ung-gammal, anställd-chef, elev-lärare, etc..

Ja, detta är något man märker av om man jobbat med utländska firmor. Som ingenjör i Sverige traskar vi omkring i jeans och tröja, otänkbart i Tyskland exempelvis. Vi har haft italienska firmor här, och det fungerar helt annorlunda med dem än med oss. Rökförbud? Ja, ja, säger de, sen står de där och röker ändå. Säger chefen till, ja då fimpas det. Även så pass nära länder som Finland tycker jag visar upp en annorlunda hållning i arbetslivet, man har en betydligt större respekt för chefen och chefskapet. Det jag tycker ha varit mest likt oss är Norge.

[a81]

De kulturella värderingarna på nationell nivå är faktiskt förbluffande stabila över tid. Det har visats av forskarna Hofstede & Hofstede som under flera decennier kartlagt värderingarna i ett hundratal länder. Sverige utmärker sig genom feminina värderingar, dels i bemärkelsen acceptans för likställdhet mellan män och kvinnor, dels låg acceptans för aggressiv självhävdelse i kombination med benägenhet att söka konsensus i beslut. Skillnaden här gentemot våra grannländer är inte så stor, dock. Vidare har vi en låg maktdistans, d.v.s. förväntar oss/kräver en relativ likställighet ung-gammal, anställd-chef, elev-lärare, etc. Individualismen som värde delar vi med de flesta västländer.

Håller helt med. Feminina värderingar och låg maktdistans är en bra sammanfattning av hur (de flesta) svenskar tycker och tänker.

Men jag är inte säker på att svenskar är så progressiva, otraditionella, individualistiska och liberala som den här undersökningen indikerar. Vi är det när det gäller könsroller, acceptans av samkönade relationer, snälla chefer, tidig acceptans av samborelationer (redan på 1960-talet/1970-talet), etc. Men det handlar mest om frågor som rör könsroller, yrkesliv, samliv och familjeliv.

I andra avseenden är svenskar i allmänhet ganska traditionella och gillar allt från det socialdemokratiska folkhemmet och det svenska kungahuset till Kalle Anka på julafton och skolavslutningar i kyrkan.

[a81]

Vidare har vi en låg maktdistans, d.v.s. förväntar oss/kräver en relativ likställighet ung-gammal, anställd-chef, elev-lärare, etc..

Ja, detta är något man märker av om man jobbat med utländska firmor. Som ingenjör i Sverige traskar vi omkring i jeans och tröja, otänkbart i Tyskland exempelvis. Vi har haft italienska firmor här, och det fungerar helt annorlunda med dem än med oss. Rökförbud? Ja, ja, säger de, sen står de där och röker ändå. Säger chefen till, ja då fimpas det. Även så pass nära länder som Finland tycker jag visar upp en annorlunda hållning i arbetslivet, man har en betydligt större respekt för chefen och chefskapet. Det jag tycker ha varit mest likt oss är Norge.

Håller delvis med, men att tjänstemän skulle vara så mycket mer välklädda utomlands stämmer inte riktigt. Det var nog mera så för 20-30 år sedan. Det är inte otänkbart för en tysk ingenjörer att vara klädd i jeans och tröja, även om jag kan hålla med om att tyskar vanligtvis är något mer propert klädda på jobbet än svenskar.

[von Adler]

Efter att ha jobbat på Irland, i Norge, Finland, Danmark, Estland, Lettland och Litauen är mitt intryck av den svenska organisationskulturen;

1. Den är mycket mer konsensusinriktad. Chefen frågar efter medarbetarnas åsikter och man ägnar oändligt mycket tid åt att se till att alla accepterar beslutet. Det lirkas med negativa nejsägare en hel del. För folk från andra länder framstår detta som oerhört ineffektivt.

2. Å andra sidan, när ett beslut väl är fattat tenderar den absoluta majoriteten vara med på tåget. I andra länder har jag varit med om att en stor del av personalen snarare aktivt motarbetar ett beslut, inte genom opposition innan, utan genom att sabotera dess genomförande efter.

3. I Sverige finns det väldigt ofta folk i organisationer som har BETYDLIGT mer makt än organisationsschemat antyder. Det kan vara ingenjörerna på ABB, en gammal veteran på ekonomiavdelningen som kan allt och lite till om företages bokföring o.s.v. Dessa konsulteras ofta och har mycket inflytande. Detta kan vara oerhört förvirrande för folk som är vana vid en anglosaxisk eller tysk företagskultur, där titlar och organisationsscheman speglar det verkliga inflytandet mer.

4. Som redan sagts, strukturerna är plattare och att högre chefer inte bara kan nås av lägre medarbetare utan även faktiskt lägger lite tid på att lyssna på dem är relativt vanligt.

[LasseMaja]

3. I Sverige finns det väldigt ofta folk i organisationer som har BETYDLIGT mer makt än organisationsschemat antyder. Det kan vara ingenjörerna på ABB, en gammal veteran på ekonomiavdelningen som kan allt och lite till om företages bokföring o.s.v. Dessa konsulteras ofta och har mycket inflytande. Detta kan vara oerhört förvirrande för folk som är vana vid en anglosaxisk eller tysk företagskultur, där titlar och organisationsscheman speglar det verkliga inflytandet mer.

Stämmer bra det. Nästan överallt jag jobbat (varit anställd eller konsultat på) så finns informella strukturer som har en hel del makt, eller ibland informella strukturer som löser problemen och får arbetet gjort, när den formella strukturen inte kan hantera detta. En annan sak jag lagt märke till är kompis-cheferna. På en lite större arbetsplats brukar det finnas nätverk av människor som hjälper varandra till bättre befattningar och olika chefsjobb. Kanske beror det på att formell kompetens ej längre är lika viktig, det handlar mer om kommunikation och nätverkande.

[sonderling]

Lassemaja skrev:

På en lite större arbetsplats brukar det finnas nätverk av människor som hjälper varandra till bättre befattningar och olika chefsjobb. Kanske beror det på att formell kompetens ej längre är lika viktig, det handlar mer om kommunikation och nätverkande.

Ja det där har alltid varit en gåta för mig hur en del kommer upp sig. (illuminati?) Tyvärr är det ju inte alltid den med rätt kompetens. Med som du säger det verkar ligga i tiden att man ska vara lite av en snajdare för komma fram. (Nej nej jag är inte bitter men sedan man skaffade FB upptäckte man till sin förvåning att vissa personer på jobbet, bjudit hem chefen på jakthelg? Och tanken hade liksom inte slagit mig in? Jag gillar ju när chefen är på armlängs avstånd så jag kan jobba ifred. )

Vad är en kompischef förresten? Jag tänker på en sådan där chef som vill vara lite bästis och bundis med alla och som brukar vara okej så länge inte organisationen stress testas.
Oftast en svag chef också, där det mycket riktigt kan finnas en underligande hierarki, där en annan person har inflytande. Vilket man som ny kan missa och därmed göra sig själv omöjlig på arbetsplatsen. När man väl insett det var det, var det bara att borsta av CV-et och söka nytt jobb.(Fasen jag skulle kunna skriva en bok om alla fällor man gått i, en självhjälps bok kanske , det är väl fortfarande inne?)

Sonderling

[Donkeyman]

Nu är det ju ofta så att det finns en formell chef som på något sätt leder verksamheten men det är påfallande ofta så att i verklligheten är det en "infomell" chef som är den egentliga ledaren. Detta behöver inte på något sätt betyda att den "informella" chefen har snikit sig fram på något sätt.

Det är helt enkelt så att när problem eller svårlösta arbetssituationer uppstår så vänder sig folk till den som de tror faktiskt bidrar till att lösa saken - inte till den formelle chefen om man inte har förtroende för denne. Tvärtom - man "by-passar" den formelle chefen och håller denne utanför problemet till jobbet är färdigt.

Sedan är det ofta så att de här "informella" cheferna har en naturlig ledarförmåga och har medarbetarnas fulla förtroende. Vilket som sagts ovan - inte alltid har. Och detta är en situation som jag har observerat många gånger genom ett långt arbetsliv. Jag har också observerat en hel del fall där "högste chefen" accepterar situaitonen av pragmatiska skäl. Han vet att den "informelle" får sakerna uträttade utan att det uppstår problem medan den "formelle" inte klarar av saken lika smidigt.

[a81]

Mitt intryck är att svenska chefer ofta rekryteras baserat på chefsegenskaper snarare än fackkunskap. Det har kanske delvis att göra med svensk arbetsplatskultur, men jag tror också att det handlar om kompetensbrist. I Sverige måste vi hushålla med exempelvis de duktiga ingenjörer som finns i landet, för att få en stor och kunskapsintensiv industri att fungera i ett relativt litet land. Vi har inte råd att låta dessa bli chefer. Istället väljs mera coachande chefer, som är mindre insatta i detaljerna i arbetet, men som har hög social kompetens och är någorlunda skickliga administrativt.

[Gerrgul]

Diskuterar vi värderingar på nationell nivå bör vi komma ihåg att det rör sig om sega strukturer som inte låter sig ändras genom att nya partier övertar regeringsmakten eller genom att managementtrender importeras. Vår låga maktdistans, t ex, kan inte skyllas på att "såssar" eller moderna politiska jämlikhetsideal, utan här går rötterna långt tillbaka. Hofstede & Hofstede exemplifierar med den förste Bernadotte på tronen som skulle hålla sitt första tal på svenska i ståndsriksdagen. Åhörarna skrattade åt hans lustiga uttal och Jean Baptiste tog så illa vid sig att han i fortsättningen avhöll sig från vidare försök. Han hade nämligen aldrig tidigare i sitt liv upplevt att någon krattat åt en överordnads misstag-

Vad sedan gäller individualism, så ska man inte missförstå det som att det handlar om unicitet eller vilja att "sticka ut", utan om hur starka banden är till kollektiv representerad av familjen, släkten, klanen, osv. i förhållande till att träffa egna val om utbildning, bostadsort, yrke, äktenskap, etc.
I de flesta länder i-länder dominerar individualism i meningen att sådant betraktas som en fråga för en självständig individ.

[LasseMaja]

Mitt intryck är att svenska chefer ofta rekryteras baserat på chefsegenskaper snarare än fackkunskap. Det har kanske delvis att göra med svensk arbetsplatskultur, men jag tror också att det handlar om kompetensbrist. I Sverige måste vi hushålla med exempelvis de duktiga ingenjörer som finns i landet, för att få en stor och kunskapsintensiv industri att fungera i ett relativt litet land. Vi har inte råd att låta dessa bli chefer. Istället väljs mera coachande chefer, som är mindre insatta i detaljerna i arbetet, men som har hög social kompetens och är någorlunda skickliga administrativt.

Tror inte det direkt är chefsegenskaper i form av förmåga att hantera människor, utan snarare chefsegenskaper i form av att kunna hantera allt det formella, regelsystem och rapportera snyggt uppåt. Ser inte heller att man hushåller med duktiga ingenjörer. Inom den delen av industrin jag verkar, är det snarare så att de duktiga ingenjörerna trängs undan, och deras ställe kommer de här människorna som är bra på mötesprotokoll, outlook, excelgrafer och muntliga föredrag. Yrkeskunskap och teknisk kunskap vill man hantera medels verksamhetssystem, instruktioner, certifieringar, arbetsplatshandböcker osv.

[sonderling]

Min observation också, snajdare som sagt.

Sonderling