Hur försörjer man sig i en slavekonomi?

[a81]

Länk med intressant information om slaveriet i Södern, även utanför de stora plantagerna:

http://www.ushistory.org/us/6d.asp

[LasseMaja]

Om jag inte minns fel så finns även företeelsen att man kunde hamna i slaveri om man inte kunde betala sina skulder. Likaså kunde man bli friköpt från slaveri. I USA så fanns det fria svarta, även nere i djupaste södern.

[Amund]

Om jag inte minns fel så finns även företeelsen att man kunde hamna i slaveri om man inte kunde betala sina skulder.

Gäldslaveri tror jag det kallas. Det var mestadels förbjudet under antiken.

Likaså kunde man bli friköpt från slaveri. I USA så fanns det fria svarta, även nere i djupaste södern.

Även i Romarriket var det möjligt att köpa sig fri. Det var även vanligt att slavens frihet skrevs in i husbondens testamente.

När jag ändå tjatar på om Romarriket så är det värt att påminna om att slaveriet under den tiden INTE hade någonting med ras, etnicitet eller hudfärg att göra. Både slavar och slavägare kunde vara allt från blonda till blåsvarta... En intressant skillnad mot modernare tider.

Läste nyligen att Roms egendomslösa, de s.k. prolitarii, under större delen av republiken och även under kejsardömet erhöll gratis eller mycket kraftigt subventionerat spannmål av staten. Om jag förstått rätt så gällde det bara medborgare – en grupp som även kunde tjäna pengar på sin rösträtt. Det bör i så fall vara ett av få exempel på något som liknar det aktuella ”medborgarlön” som jag hört talas om.

Som jag tidigare skrev tror jag inte det nödvändigtvis var så stigmatiserande att vara slav som vi med dagens ögon lätt kan tro. Om vi jämför med det indiska kastsystemet (som är förbjudet enligt lag) så verkar det som att det dröjer väldigt många generationer för att bryta upp en släkts traditionella tillhörighet i ett samhälle, det finns en trygghet i att ’veta sin plats’ – varken mer eller mindre. Självklart skulle en indier som tillhör latrintömmarkasten vilja komma upp sig i samhället, men om det rent mentalt inte är realistiskt så sker heller ingen förändring.

Självklart är det stor skillnad på att vara slav i ett förmöget hem mot att vara det i en silvergruva eller på en galär, men jag tror ändå att man måste lämna 2000-talets värderingar om man vill försöka förstå hur ett slavsamhälle fungerar.

[Wedman]

Spengler menade att slavar under antiken (från omkring Hannibals tid) främst fungerade som en pengatillgång (i brist på ädelmetaller) och alltså inte var ekonomiskt "lönsamma" enligt vårt sätt att se det.

[Amund]

Spengler menade att slavar under antiken (från omkring Hannibals tid) främst fungerade som en pengatillgång (i brist på ädelmetaller) och alltså inte var ekonomiskt "lönsamma" enligt vårt sätt att se det.

Intressant! Menade han att man kunde ersatt slavarna med typ guld och liknande statussymboler som inte tappar i värde? Nog bör väl slavar ha varit lönsamma både för slavhandlaren och den som sålde till honom, ofta en krigsherre – även på den tiden? Slavägaren eller slutkunden om vi ska använda moderna termer, bör även ha tjänat på affärerna.

Om Spengler har rätt måste slavhandlarna betecknas som den tidens bankirer i så fall. Men i avsaknad av pengar blir ju varje vara med lång hållbarhet och låg underhållskostnad en sorts valuta… Och i den jämförelsen borde det ha funnits betydligt billigare råmaterial eller färdiga varor som bör ha varit billigare att inneha för att säkra värdet på sina tillgångar. Åtminstone blir det min spontana analys.

[Wedman]

Nu har jag letat fram rätt citat:

Antik rikedom är inte ett tillgodohavande, utan en penninghög; en antik penningacentral är inte ett kreditinstitut som nutidens börshus och det egyptiska Tebe, utan en stad där en betydande del av världens kontakta tillgångar samlats. Det är sannolikt att långt över hälften av antikens guldmängd befann sig i Rom på Caesars tid.
Men sedan denna värld inträtt i den obetingade penninghushållningens epok, ungefär från Hannibals tid, så räckte inte på långt när den av naturliga skäl begränsade mängden av ädelmetall och konstverk med värdefulla material att att fylla behovet av kontanta medel inom den romerska maktsfären, och det uppstod en veritabel åtrå efter nya penningmöjligheter. Då uppmärksammades slavarna, som var en annan sorts kroppar, men inga personer, utan ting och därför kunde tänkas vara pengar. Först från denna tidpunkt blir antikens slav något unikt inom hela den ekonomiska historien. Myntets egenskaper överfördes till levande objekt, och därmed ingick också människorna, bredvid metallerna, i de plundringar som genomfördes av ståthållare och skatteindrivare i de områden som "öppnats" för handel och ekonomi. En bisarr sorts dubbel värdeskala utvecklades. Slaven värderades enligt kurs, vilket inte var fallet med fastigheter och mark. Han användes för att utöka kontanterna, och därigenom tillkommer dessa enorma slavmängder under romartiden, som inte går att förklara med andra behov. Så länge man bara höll sig med så många slavar som behövdes för yrkesarbeten var deras antal lågt och lätt att skaffa genom krigsbyten och arbete för skulder. Först på 500-talet f.Kr. gjordes en början på Kios genom import av köpta slavar (argyroneter). Skillnaden mellan dem och de betydligt talrikare lönearbetarna var till en början av politisk-rättslig och inte av ekonomisk natur. Eftersom antikens hushållning är statisk och inte dynamisk och inte sysslar med planerat utnyttjande av energikällor, så levde slavarna under romersk tid inte i första hand som exploaterade arbetare, utan de sysselsattes så gott det gick, och syftet var att hålla dem i största möjliga antal. Man favoriserade kunniga och specialiserade prunkslavar, som representerade ett högre värde fastän de inte fordrade större underhåll; de kunde hyras ut, ungefär som man lånade ut pengar; man lät dem bedriva affärer i eget namn, varigenom de kunde bli rika; man underbjöd de fritt arbetande med dem, enbart för att åtminstone få ersättning för underhållskostnaderna för detta kapital. Flertalet kunde inte få full sysselsättning. De fyllde sin uppgift bara genom att finnas till såsom en penningreserv, som inte var bunden till den aktuella guldmängdens naturliga gränser. Men därmed steg också efterfrågan på slavar till omätliga höjder och ledde till krig med det enda syftet att skaffa slavar, och därutöver till jakter på slavar, utförda av privata företagare längs Medelhavets kuster, vilket tolererades av Rom. Det ledde också till ett nytt sätt att skapa förmögenheter för ståthållare, som sög ut befolkningen i stora områden, varefter den såldes efter att ha fastnat i skulderna. På marknaden i Delos lär man en dag ha sålt tio tusen slavar. När Caesar anlände till Britannien kunde Roms besvikelse över folkets brist på guld kompenseras genom förväntningen på rikligt byte av slavar. För antikens tänkande var det samma sak när man exempelvis efter Korints förstöring förvandlade statyerna till mynt och förde invånarna till slavmarknaden: i båda fallen hade man omsatt kroppsliga ting i pengar.

[von Adler]

Vad gäller sydstaterna så var den genomsnittlige slavägaren faktiskt en småbonde som hade 2-3 slavar som hjälpte honom sköta hans gård. Dessa behandlades ofta väl, ibland rent utav som vänner då de arbetade sida vid sida med sina ägare.

Det förklarar till viss del att man i sydstaterna trodde att slavar var glada för sin lott och behandlades väl - för gen genomsnittliga vite mannens erfarenhet av slaveriet var just den formen. Dock var de flesta svartas erfarenhet av slaveriet de stora plantagerna där hundratals slavar arbetade, ofta under väldigt svåra förhållanden, hårt drivna av förmän med oxhudspiskor som de gärna använde (därav beteckningen "cracker" på vita, som någon som "cracks the whip").

I Amerika fanns det relativt gott om land och relativt ont om folk länge - det var svårt att behålla lantarbetare på plantager då de kunde odla upp egen jord eller bosätta sig i städerna och arbeta som hantverkare eller liknande. Slaveri var nödvändigt för stora plantager helt enkelt. Och med britternas förbud mot slavhandel från 1807 och ju fler åren blev efter Napoleonkrigen, allt hårdare patrullering mot det blev slavar plötsligt väldigt dyra och de slavar man ägde ett tydligt tecken på rikedom.

[Amund]

Spengler menade att slavar under antiken (från omkring Hannibals tid) främst fungerade som en pengatillgång (i brist på ädelmetaller) och alltså inte var ekonomiskt "lönsamma" enligt vårt sätt att se det.

Spengler menade att slavar under antiken (från omkring Hannibals tid) främst fungerade som en pengatillgång (i brist på ädelmetaller) och alltså inte var ekonomiskt "lönsamma" enligt vårt sätt att se det.

Intressant! Menade han att man kunde ersatt slavarna med typ guld och liknande statussymboler som inte tappar i värde? Nog bör väl slavar ha varit lönsamma både för slavhandlaren och den som sålde till honom, ofta en krigsherre – även på den tiden? Slavägaren eller slutkunden om vi ska använda moderna termer, bör även ha tjänat på affärerna.

Om Spengler har rätt måste slavhandlarna betecknas som den tidens bankirer i så fall. Men i avsaknad av pengar blir ju varje vara med lång hållbarhet och låg underhållskostnad en sorts valuta… Och i den jämförelsen borde det ha funnits betydligt billigare råmaterial eller färdiga varor som bör ha varit billigare att inneha för att säkra värdet på sina tillgångar. Åtminstone blir det min spontana analys.

Nu har jag letat fram rätt citat:

Antik rikedom är inte ett tillgodohavande, utan en penninghög; en antik penningacentral är inte ett kreditinstitut som nutidens börshus och det egyptiska Tebe, utan en stad där en betydande del av världens kontakta tillgångar samlats. Det är sannolikt att långt över hälften av antikens guldmängd befann sig i Rom på Caesars tid.
Men sedan denna värld inträtt i den obetingade penninghushållningens epok, ungefär från Hannibals tid, så räckte inte på långt när den av naturliga skäl begränsade mängden av ädelmetall och konstverk med värdefulla material att att fylla behovet av kontanta medel inom den romerska maktsfären, och det uppstod en veritabel åtrå efter nya penningmöjligheter. Då uppmärksammades slavarna, som var en annan sorts kroppar, men inga personer, utan ting och därför kunde tänkas vara pengar. Först från denna tidpunkt blir antikens slav något unikt inom hela den ekonomiska historien. Myntets egenskaper överfördes till levande objekt, och därmed ingick också människorna, bredvid metallerna, i de plundringar som genomfördes av ståthållare och skatteindrivare i de områden som "öppnats" för handel och ekonomi. En bisarr sorts dubbel värdeskala utvecklades. Slaven värderades enligt kurs, vilket inte var fallet med fastigheter och mark. Han användes för att utöka kontanterna, och därigenom tillkommer dessa enorma slavmängder under romartiden, som inte går att förklara med andra behov. Så länge man bara höll sig med så många slavar som behövdes för yrkesarbeten var deras antal lågt och lätt att skaffa genom krigsbyten och arbete för skulder. Först på 500-talet f.Kr. gjordes en början på Kios genom import av köpta slavar (argyroneter). Skillnaden mellan dem och de betydligt talrikare lönearbetarna var till en början av politisk-rättslig och inte av ekonomisk natur. Eftersom antikens hushållning är statisk och inte dynamisk och inte sysslar med planerat utnyttjande av energikällor, så levde slavarna under romersk tid inte i första hand som exploaterade arbetare, utan de sysselsattes så gott det gick, och syftet var att hålla dem i största möjliga antal. Man favoriserade kunniga och specialiserade prunkslavar, som representerade ett högre värde fastän de inte fordrade större underhåll; de kunde hyras ut, ungefär som man lånade ut pengar; man lät dem bedriva affärer i eget namn, varigenom de kunde bli rika; man underbjöd de fritt arbetande med dem, enbart för att åtminstone få ersättning för underhållskostnaderna för detta kapital. Flertalet kunde inte få full sysselsättning. De fyllde sin uppgift bara genom att finnas till såsom en penningreserv, som inte var bunden till den aktuella guldmängdens naturliga gränser. Men därmed steg också efterfrågan på slavar till omätliga höjder och ledde till krig med det enda syftet att skaffa slavar, och därutöver till jakter på slavar, utförda av privata företagare längs Medelhavets kuster, vilket tolererades av Rom. Det ledde också till ett nytt sätt att skapa förmögenheter för ståthållare, som sög ut befolkningen i stora områden, varefter den såldes efter att ha fastnat i skulderna. På marknaden i Delos lär man en dag ha sålt tio tusen slavar. När Caesar anlände till Britannien kunde Roms besvikelse över folkets brist på guld kompenseras genom förväntningen på rikligt byte av slavar. För antikens tänkande var det samma sak när man exempelvis efter Korints förstöring förvandlade statyerna till mynt och förde invånarna till slavmarknaden: i båda fallen hade man omsatt kroppsliga ting i pengar.

Tack för den texten Wedman! Jag är mycket tveksam till slutsatserna. Efter de Puniska krigen (främst det andra) så försvann stora delar av den småbrukarklass som utgjorde ryggraden i den romerska republikens armé, de sökte sig till staden när de många småbruken samlades i de enorma Latifunder som bildades. Dessa Latifunder behövde stora mängder arbetskraft och de otaliga krigen tillhandahöll enorma mängder slavarbetskraft - Dessa historiska sammanträffanden menar jag formade ekonomin i det post-puniska krigens antika samhälle. Självklart hade slavarna ett värde som motsvarade efterfrågan, men jag personligen tvivlar på att de utgjorde ett investeringsobjekt annat än i tider av stigande slavpriser - Ungefär som dagens fastighetsmarknad där stigande priser gör att fastigheter är lönsammare än bankränta.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Latifundium

[LasseMaja]

Läste nyligen om att även indianstammar, som försökte anpassa sig till den vita expansionen, drev jordbruk som slavägare.

[erep]

Det är i sammanhanget intressant att se, hur svenska torpare hade det långt in i 1800-talet. De hade alltså hyra av torp + lite jord och så, mot dagsverken och diverse extra skyldigheter till jordägaren - bonden eller godsägaren. Ca 120-150 mansdagsverken morgon till kväll, ca 40-50 kvinnodagsverken, + diverse andra skyldigheter och ibland egen utrustning också. Och allt med tacksamt leende och bugningar. För fallerade man i tacksamma miner fick man flytta ögonaböj... Och det är alltså inte dagsverken när torparen hade tid över, utan i allmänhet kallades han in under den brådaste tiden, skörd mm... När det var brådis i hans eget lilla jordbruk också.
Numera säger man om dubbelarbetande bönder månskensbonde. Men gångna tiders torpare var verkligen månskensbönder...

Men torparna var inte de fattigaste på landsorten.

Backstugusittarna som livnärde sig på tillfälliga jobb o.s.v. var de som hade minst.

[Markus Holst]

Det är i sammanhanget intressant att se, hur svenska torpare hade det långt in i 1800-talet. De hade alltså hyra av torp + lite jord och så, mot dagsverken och diverse extra skyldigheter till jordägaren - bonden eller godsägaren. Ca 120-150 mansdagsverken morgon till kväll, ca 40-50 kvinnodagsverken, + diverse andra skyldigheter och ibland egen utrustning också. Och allt med tacksamt leende och bugningar. För fallerade man i tacksamma miner fick man flytta ögonaböj... Och det är alltså inte dagsverken när torparen hade tid över, utan i allmänhet kallades han in under den brådaste tiden, skörd mm... När det var brådis i hans eget lilla jordbruk också.
Numera säger man om dubbelarbetande bönder månskensbonde. Men gångna tiders torpare var verkligen månskensbönder...

är skiljer sig inte torparens lott ifrån gårds-arrendatorns lott. Även dessa betalade genom dagsverken. Skillnaden mellan en torpare och en arrendebonde var den juridiska biten. Bonden hade plats i byalaget, det hade inte torparen. Bonden hade även en del andra rättigheter som torparen inte hade. Något gods, minns inte vilket, sade vid något tillfälle, 1700- eller 1800-talet, upp alla arrendebönder och ersatte dem med torpare.