Historiskt kontra evolutionärtperspektiv

[annagustavsson]

Jag har svårt att förstå var de olika tankesätten går ut på, historisktperspektiv och evolutionärtperspektiv på människans kulturella utveckling? Någon som kan förklara? Jag tänker ur ett arkeologisk perspektiv.

[Wedman]

Hej,
jag brukar hålla till i militärhistoriadelen och snubblade in här av misstag.

Den tidiga fornminnesforskningen såg på förhistorien som man gör på historien, det vill säga att utvecklingen formas av unika individer och händelser. Problemet med förhistorien är dock att vi per definition inte vet något om enskilda händelser eller individer. Den tidiga kulturhistoriska forskningen var därför väldigt spekulativ - man försökte knyta materiella fynd till personer hämtade från sagor - och påverkades starkt av forskarnas egna ideologier.

Efter det andra värlskriget blev denna typ av arkeologi helt ute. Lösningen blev i stället att anlägga ett mer "vetenskapligt" synsätt. Vetenskaper, även sociala sådana, undersöker verkligheten i strävan efter att hitta samband och lagar. För arkeologin innebar detta att man ville se mönster för mänsklig utveckling; exempelvis hur samhällen utvecklats från band till stammar, hövdingadömen och stater. Denna klassificering av samhället hade först gjorts av antropologer som studerat samtida samhällen. Detta är nog vad man menar med ett evolutionärt perspektiv - alla mänskliga samhällen går igenom samma typ av utveckling och vad enskilda individer gör har ingen betydelse i det långa loppet. Min syn på detta är att man fick detta med vetenskapligheten helt om bakfoten. I stället för att komma fram till vetenskapliga samband/lagar så tillämpade man det evolutionära perspektivet på arkeologiska fynd och sedan använda det tolkade resultat som stöd för den utvecklingsmodell man utgått ifrån i ett cirkelresonemang.

Själv började jag läsa arkeologi (för 15 år sedan) inspirerad av den norske arkeologen Thor Heyerdahl. Jag ser honom fortfarande som den främste arkeologen som kunnat kombinera både ett vetenskaplig och ett historiskt perspektiv. Idag inser de flesta att vår värld av idag är starkt präglad av de europeiska staternas upptäcksresor och kolonisation från 1400- till 1800-talen. Världen hade varit helt annorlunda ifall kineserna gjort det. Heyerdahl menade att denna typ av händelser även skett i det förflutna men utan att det finns någon skriftlig dokumentation kvar idag. Samtidigt var han skolad naturvetare och utgick från det etnobotaniska perspektivet - bara gud kan skapa en potatis. Han såg också tidigt möjligheterna med radiometriska dateringsmetoder och var främst en pionjär inom experimentell arkeologi med sina sjöresor som bevisade att förhistoriska folk haft möjlighet att segla över oceanerna men den tidens fartyg.

Det finns även en intressant koppling mellan Heyerdahls forskning och det evolutionära perspektivet. Några av de mest tydliga samtida antropologiska exemplen på hövdingadömen, stadiet mellan stam och stat, var hämtade från Polynesien och Nordamerikas nordvästkust som båda hade starkt stratifierade samhällen. Heyerdahl hade själv studerat och bott bland både polynesier och nordvästkustens indianer och han menade att det polynesiska folket var nordvästkustindianer som befolkat Polynesien via Hawaii. Likheten mellan dessa samhällens struktur beror alltså inte på att de gått igenom en liknande parallell evolution utan på att det finns en historisk koppling.

Visst finns det likheter mellan olika folks utveckling, och detta går att studera vetenskapligt, men likheter kan även bero på unika händelser som att även förhistoriska människor rest och fört med sig materiell kultur och idéer. Vetenskaplig forskning ska dock inte utgå ifrån de teorier/modeller man vill bevisa!

Själv har jag under de senaste åren svängt till en annan extrem: Oswald Spenglers idédeterminism. Spengler menade att alla högkulturer präglas av en unik mentalitet men går igenom samma faser. Han menade också att vi inom den västerländska/Faustiska kulturen kan dra slutsatser om vår framtid genom att studera utvecklingen av den antika/Apolliniska respektive den arabiska/Magiska kulturen. Detta är ett verkligt evolutionärt perspektiv, om än cykliskt, men jag tror inte att det är det mest spridda dag! (Spengler är numera ökänd för att han var en av inspiratörerna till Hitler även om han var en motståndare till Hitler politiskt.)

Detta var mitt svar på din fråga.
/Jakob Wedman

[Olof Trätälja]

Man bör väl kanske också tillägga att det evolutionära perspektivet ibland benämns som marxistiskt perspektiv eftersom det har en tendens att på ideologiska grunder förneka individers relevans. På den arkeologiska fronten har det i Sverige gärna omvandlats till att förneka folkgrupper och folkstammars existens. I Sovjet gavs en annan innebörd. Man kunde inte tänka sig att ett mer primitivt folk, som man såg det, kunde ersätta ett mer kultiverat. Varför kronologin blev mer konstruktion än vetenskap.

[Vikke]

Jag vet inte riktigt om det hör hemma som direkt svar på din tråd, men det anknyter. Då jag nyligen har givit ut "Romerska kejsare i marmor" av Viktor Rydberg, så har jag i bokens efterord behandlat (kort) hans syn på historieförloppet, som kanske kan komplettera bilden av de andra perspektiven:

Han [Rydberg] var kritisk mot dem som tror att historisk forskning och
tolkning kan använda samma metoder som naturvetenskapen.
Han såg historien som ett förlopp där själva innehållet består av
människans inre värld, av känslor och tankar. Den historiska tolkningen
måste därför söka efter inre drivkrafter och önskningar
bakom människors handlingar, ej endast efter yttre orsaker.