Myntens framställningskostnad

[Wilkman]

Varför skulle det bygga på att det skett frivilligt?

Därför att du framför dina tre argument som om de vore tillräckliga. Tillräckliga för att folk själva skulle välja enhetliga mynt, dvs frivilligt. Men var det i verkligheten så? -Hur fastställer du att det inte krävdes något ytterligare, såsom tvång eller bidrag från någons PR-budget?

Det är viktigt att utreda. För om det faktiskt krävdes något ytterligare, så var det ju detta ytterligare som var orsaken till övergången och inte de tre argument du framför, vilka torde varit giltiga långt innan man faktiskt började med nationell statlig prägling.

Det bör alltså åter noteras att det ingalunda bara var uppe i Norden som man använde sig av en mängd olika mynt under vikingatid, vars värde man vägde sig fram till. Så gjorde man även i Kalifatet vid samma tid, dåtidens ekonomiska centrum. Dock präglade man givetvis där egna mynt, men man lät gamla och utländska vara kvar i omlopp parallellt.

Viljan att ta på sig en präglingskostnad i onödan fanns alltså inte hos någon där.

(Euron är för övrigt i grunden något annat. Euron handlar om ett gemensamt system för polletterna. Ingen vid sunt förnuft och mer än försumbart kapital väljer att placera detta i någon form av statspolletter i alla fall.)

” Därför att du framför dina tre argument som om de vore tillräckliga.”
Du blandar ihop pengars huvudfunktion med argument för prägling… :

Pengars huvudfunktion:
1. Standardiserat värderingsmåttenhet.
2. Betalningsmedium.
3. Värdelagring.

Det är alltså inga argument för prägling, utan endast enkla konstaterande av pengars funktion.

På något sätt blandar du också in enhetsvaluta i det hela, samt att man ?då? frivilligt och automatiskt skulle införa en enhetsvaluta!
Varför det? Det har inget alls med saken att göra!
Det är väl inget måste att ett valutasystem antas frivilligt eller att statens valuta behöver påtvingas som det enda giltiga betalsystemet i en ekonomi?
Den som bedriver internationell handel (eller gränshandel) kan väl inte heller endast förlita sig på en enhetsvaluta, det säger väl sig självt.

Argumenten för prägling där emot är att präglaren garanterar myntets äkthet, det handlar då om förtroende för myntet då man VET vad myntet är värt.
Skulle man inte prägla det så skulle det vara en metallbit med en okänd mängd ädelmetall och med en okänd vikt. Alltså en metallbit med okänt värde. Att använda metallbitar som betalmedel skulle innebära att transaktionskostnaderna inte bli så mycket mindre än vid bytesekonomi.

Om myntet präglas vid gruvan eller rättare sagt vid smältverket så blir det lika många utgivare av mynt som antalet gruvor i världen. Detta gör det näst omöjligt för alla att veta vad myntet är värt utan att undersöka det närmare. Okända mynt blir då endast "metallbitar" med ett okänt värde.
Förmodligen skulle man känna till värdet och ha förtroende för några utgivare vars mynt är i stor cirkulation just där man gör affärer.
Av samma anledning kommer man då att föredra några kända utgivare över okända utgivare av mynt. (t ex mynt präglade av staten som alla i nationen känner till värdet på) Men skall man ta emot ett mynt av en okänd utgivare så måste det undersökas, vägas och en metallurgisk undersökning behöver genomföras.
Det här är inte i NÅGONS intresse då detta är en KOSTNAD och RISK, vilket ökar transaktionskostnaderna.

En mindre ekonomi med svag centralmakt har nog inget att vinna på en prägling då man likväl kan förlita sig på andras mynt. Men en större ekonomi kan knappast göra så, de måste se till att det finns ett betalningsmedium som man kan lita på, i tillräcklig mängd, som förenklar transaktioner vilket gör nationen rikare. Skatter och tullar kan betalas och skötas med ett minimum av transaktionskostnader. Att då prägla mynt blir för staten en god affär, även om det skulle vara en kostnad initialt.

[Olof Trätälja]

För att ta det första först. När du tar upp tre argument som orsak till att något skett följer det logiskt att du måste antaga att dessa argument är tillräckliga. Ty annars är de på sin höjd förutsättningar, något som jag dessutom anser att du har fel om, i varje fall beträffande argument tre.

När du argumenterar utifrån att risken skulle minska om någon potentat ensam står för utgivningen vill jag påtala att detta på sin höjd är din åsikt. Att diskutera den är förstås meningslöst, det finns ju de som anser att allehanda varor skall tillverkas av någon myndighet och är ganska fasta i sin övertygelse, s.k. socialister. Precis samma argumentation kan förstås användas för myntprägling. Men det gäller också motargumenten. Dessutom finns fler motargument mot just monopoliserad mynthantering än mot varor i allmänhet. Det är så oerhört enkelt att missbruka. Risken finns alltid och den risken är helt uppenbar och omöjlig att förneka att det dyker upp någon Palme eller Obama som missbrukar myntpräglingen för att slippa ta något ansvar för statsfinanserna och lägga över problemen på andra, dvs samhället utanför staten.

Att medeltidens köpmän skulle vara omedvetna om den risken finner jag som fullständigt osannolikt. Den sena romerska kejsartiden bjöd på potentater med liknande agenda som de ovanstående nämnda. Säkerligen drabbades den tidiga medeltidens köpmän då och då av något skräpmynt från dessa herrar. Att man skulle se det som en mindre risk att återgå till monopolmynt igen i jämförelse med det differentierade system man hade ser jag som närmast otänkbart. Man ville rimligen inte ta den risken just eftersom man var mån om möjligheten till värdelagring !

Notera att detta motargument ur marknadens perspektiv ingalunda omedelbart kan omvandlas till ett argument för ur de gryende staternas perspektiv. Det tog som nämnts tidigare flera hundra år innan präglingen började missbrukas igen. Först var man tvungen att bygga upp förtroendet. För Sveriges del dröjde det in på 1500-talet då ett kortsiktigt missbruk skedde, därefter med Karl XII:s nödmynt. Men det totala missbruket började inte för än en bra bit in på 1900-talet då dekadensen uppenbarligen åter nått nivåer liknande den senromerska.

Nej, det fanns nog andra argument för enhetsmynten. En möjlighet är förstås att man delvis ville lägga över präglingskostnaden på handelsmännen genom att tvinga dem att använda en viss typ av mynt. Något som tyder på det är att kejserliga mynt, under Karl den store, om jag minns rätt licenstillverkades i Venedig. Venedig tillhörde aldrig imperiet, men det var en viktig hamn för införsel av silver. Genom att silvret inte fick föras vidare utan att präglas om kan man anta att man på detta vis kunde få handelsmännen att stå kostnaden.

Hur som helst min slutsats är att den praktiska nyttan av att den inhemska Europeiska präglingen satte igång igen var ytterligt begränsad. Troligen skrattade kung Björn i smyg åt kollegan i Aachens narcissism när Anskar kom med mynt präglade med kejsarens nylle. Senare svenska kungar skulle förstås göra en annan bedömning och det är faktiskt intressant att detta började ske i samband med kristendomen.

[Olof Trätälja]

Hittade en artikel av Walter Hävernick från 1948 som diskuterar nästan exakt samma sak som vi diskuterat i den här tråden.

http://fornvannen.se/pdf/1940talet/1948_349.pdf

Personligen delar jag ju inte slutsatsen att präglingen verkligen behövt haft väsentlig betydelse för kvalitéskontrollen när silvret kom till Norden. Dels vet vi ju faktiskt inte hur mycket silver som kom hit den vägen i form av råsilver, dels så var det naturligtvis inte samma handelsmän som förde in silvret via tex Venedig som förde ut det i norr. Därmed var man tvungen att prägla det i alla fall för att först få ha det i omsättning inom imperiet, varför slutsatsen inte följer direkt.

I övrigt finner jag artikeln mycket intressant.

[spett]

I vår tid är ett argument för att avskaffa ett mynt, att det kostar mer att tillverka myntet än det är värt. Förr i tiden, när pengen var värd sitt metallinnehåll, så borde det rimligtvis alltid ha kostat mer att framställa ett mynt än det är värt, om man först skall köpa metallen, och sedan bearbeta den. (Även om man har en egen gruva så skulle man ju ha kunnat sälja metallen i stället för att mynta den.)

Sent omsider har jag läst denna fråga.
Skillnaden på metallvärde och nominellt värde kallas slagskatt eller på utrikiska seignoirage.
Det gamla goda brittiska parlamentet lagstiftade att Sterling-mynt skulle ha ett metallvärde lika med det nominella värdet. Då upphörde myntningen av små silvermynt eftersom det var för kostsamt.
Om det nominella värdet är för nära metallvärdet blir inte bara tillverkningen olönsam, mynten lämnar cirkulationen och/eller landet och uppfyller då inte sin funktion. Om skillnaden tvärtom är för stor blir det lönsamt att förfalska mynten. Vidare varierar metallvärdena och de gör det i relation till varandra. Så detta är inte lätt.

[spett]

Det var inte förrän under kejsartiden som de romerska mynten fick problem med silverhalten... Dessutom ganska sen kejsartid.

Jag kan förklara det. Silvermynten var inte vardagligt cirkulerande. Det fanns brons och mässingsmynt som kunde mjölkas genom försämring. När de alla blivit små kopparmynt blev silvermynten cirkulerande mynt och försämrades i sin tur.
Denar betyder "innehåller 10" med betydelsen att den var värd 10 uns brons. Redan under Andra Puniska kriget försämrades kursen till 16 uns samtidigt som bronsunsen minskades.

Det absolut perfektaste sättet att finansiera en stat vore att ekonomin expanderade så pass att staten helt kunde finansieras via sedelpressen och samtidigt hålla penningvärdet stabilt, eller kanske putta på inflationen om sparandet är för stort...

[Olof Trätälja]

Att ett perfekt skatteuttag skulle vara ett skatteutag i form av all skatt såsom indirekt förmögenhetsbeskattning på en viss typ av förmögenhet, statspoletter, är kanske något som skulle kunna diskuteras? -Tänker dock inte ta den diskussionen här, men vill bara poängtera att förespråkare av den motsatta positionen, att uttaget via just denna skatteform böra vara noll, trots allt är vanligare...

Däremot är det ju intressant att reflektera över hur man rent praktiskt går till väga då myntets egenvärde bärs upp av en annan metall än den fotade. Under karolinsk tid ökade man succesivt storleken på silvermynten. Silvervärdet försämrades långsant men säkert i förhållande till guldvärdet i takt med att det arabiska silvret flödade in i västeuropa.

Angående slagskatten så är det väl så att allt som har med pengar att göra kan missbrukas då staten får tillräcklig makt. Det finns något danskt exempel och kanske fler exempel då att mynten bara fick användas ett år, för att staten skulle kunna ta in slagskatten flera gånger.. Förutsättningen var förstås förbud. Förbud både mot gamla mynt och förbud mot att använda rent silver i handeln.