Förståelse över tids- och kulturgränser?

[Tigranes]

Jag tänkte på om man kan förstå varandra över tids- och kulturgränser. Leopold von Ranke har ju t.ex. sagt att man måste betona epokens och händelsernas individualiltet (das Einmalige) medan t.ex. Karl Popper vänder sig mot denna skarpa gräns en sådan historiesyn måste framkalla. Finns denna individualitet? Är det förflutna ett främmande land? Är denna historistiska approach fruktbar? Utgör den ett hinder för förståelse?

Sedan har vi ju gränsen mellan ett utifrån- och inifrånperspektiv på kultur. Detta är mera ett antropologiskt problem. Kan man skala av sig sin egen kultur och förstå andra? Eller behöver man göra det? Finns det förutsättningar för kommunikation över kulturgränser? Det finns ju seriösa forskare vars syn går ut på att man måste var fotad i kulturen för att kunna förmedla dess essens. Men kan man ta till sig detta om man tillhör en annan kultur?

Vem skall skriva historia och kultur? Detta är en debatt som har förts mellan olika forskningstraditioner. Jag ser fram emot era synpunkter.

[Spaningsledaren]

Till att börja med tror jag det gäller att skilja mellan "kunskap om" och "förstâelse av".

Den första kvantiteten uppfattar jag som à prioristiskt nyttig inte minst genom att den, över tids- och andra gränser, ocksâ kan tillföra nya perspektiv pâ oss själva och vâr egen tid.

Betr. det andra slaget av insikt har jag svârt att se den egentliga nyttan.
Förfluten tid kommer inte tillbaka. Mervärdet av att här förstâ hur t.ex. Caligula resonerade när han utnämnde sin häst till konsul (utöver den mera veterinärmedicinska kunskapen om själva det yttre skeendet) är för mig inte uppenbar. Vi är inte han och inte heller är han vi. Inte heller är du som läser dessa rader densamme som ocksâ har skrivit dem. Det är själva texten som ocksâ här utgör det performativa elementet. Vad ev. därutöver mâ vara har liksom ingen större betydelse. "Finns" kanske inte ens?

[G:son]

Jag är beredd att hålla med Spaningsledaren, i synnerhet när det gäller förståelse "över tidsgränser". Beträffande förståelse mellan olika kulturer, så är det måhända önskvärt, men i praktiken omöjligt. Min egen hjärnkapacitet räcker inte till att täcka mer än en bråkdel av världens kulturer. För mig personligen är det också relativt likgiltigt, om t.ex. en sydamerikan eller kines förstår sig på mina funderingar.

/G:son

[Stefan Lundgren]

Det där påminner lite grann det som jag försökte lyfta fram en gång eftersom det var lite trögt i början, enligt min uppfattning. Tråden som är möjligen relevant till detta ämne är;

viewtopic.php?t=28768

Om man skall skriva historia så bör man ta lite hänsyn till att våra förfäder inte hade samma samhällssyn som vi, m a o kan vi inte bara kritisera dem utan att har någonting samtid som säger emot deras aspekter.

[quoteTill att börja med tror jag det gäller att skilja mellan "kunskap om" och "förstâelse av".[/quote]

Jag tror det också, men jag anser samtidigt följande; Om vi skall vinna kunskap om någonting så bör vi också har förståelse över det inträffade, ta lärdom av följden utan att komma med kritik. '

Den där Örskärsolyckan som inträffade på juldagen 1877 kan jag dra en parallell. Jag vet att det var femton personer som omkom under en svår storm och det var en svår storm för båten som var överbelastat. I dagens mening så bör man nog undvika att kritisera för mycket över denna olycka, man kan alltid ifrågasätta om varför människorna åkte över det lilla sundet trots ett hårt väder. Jag kan bara förutspå att de drabbade ville hem så fort som möjligt och det gjorde att man ville till varje pris över. Jag känner till att några av kvinnorna gick från kyrkan till Norrboda(cirka en mil norr om kyrkan) och promenaden tog cirka två-tre timmar. Anledningen till detta var att de inblandade utgick ifrån att det gick snabbare att ro om kvinnorna gick på land.

Om jag sammanfattar följande(jag lånar Spaningsledarens termer):

Kunskap om: En katastrof(drygt en fjärdedel av dåtida öbefolkningen försvann i samband med olyckan) inträffade under svår väder.

Förståelse över: Att de drabbade ville snabbt åka över p g a att de hade varit i farten sedan ett på natten och skulle åka på julotta i Gräsö kyrka, när olyckan inträffade så var det redan dager.

Om Örskärsolyckan och liknande händelser finns det en tråd om.

viewtopic.php?t=20561

Hoppas jag har fått fram det som jag menade i detta diskussionsinlägg.

Stefan

[Spaningsledaren]

Den förre amerikanske utrikesministern George Schultz (advokat till yrket som sâ mânga andra) lär ha sagt att innan han blev utrikesminister uppfattade han att det här brukade inträffa den ena j-a grejen efter den andra. Efter att ha skött jobbet ett antal âr hade han sedan kommit fram till att han haft fel. Det var nämligen samma j-a grej som inträffade och om igen!

Detta med att alls kritisera gângna tiders beslut tror jag vi helt kan avstâ ifrân. Däremot kan vi, sâ gott detta sedan lâter sig gôra, försöka ta reda pâ de bevekelsegrunder som ledde fram till besluten. Ocksâ här krävs sedan kunskaper och fakta.

[Niklas Zetterling]

Jag tror det är fel att se förståelse som något som man endera har eller inte har. Det är nog mer rimligt att anta att vi människor har en mer eller mindre bristfällig förståelse och att tids- och kulturgränser är två exempel på faktorer som försvårar uppnåendet av en bättre förståelse.

[medundersåte]

Betr. det andra slaget av insikt har jag svârt att se den egentliga nyttan.
Förfluten tid kommer inte tillbaka. Mervärdet av att här förstâ hur t.ex. Caligula resonerade när han utnämnde sin häst till konsul (utöver den mera veterinärmedicinska kunskapen om själva det yttre skeendet) är för mig inte uppenbar.

Jag kan inte hålla med dig här. Förståelse av en händelse eller en process skulle jag säga är av yttersta vikt för en historiker. Utifrån ditt intressanta exempel så menar jag att en förståelse av Caligulas handlande ger information både om varför det för Caligula var rationellt att göra hästen till konsul (om det var kritik av ämbetsmännen eller ett sätt att visa sin makt etc.) och hur man tänkte och agerade i Caligulas samtid.

[Wavy Gravy]

Är att förstå detsamma som att hålla med och acceptera? Det tycker jag är ett intressant problem. Kan man förstå en händelse, en person utan att i viss mån sympatisera...? Eller är jag helt fel ute? Eller är det så stora skillnader mellan sättet att tänka och handla i tid och rum?
Måste man vara fascist för att förstå fascismen?

[feffe]

Detta med att alls kritisera gângna tiders beslut tror jag vi helt kan avstâ ifrân. Däremot kan vi, sâ gott detta sedan lâter sig gôra, försöka ta reda pâ de bevekelsegrunder som ledde fram till besluten. Ocksâ här krävs sedan kunskaper och fakta.

Men är inte det samma sak som att försöka förstå!?

Som jag ser det finns det absolut poänger med att försöka förstå varför personer agerade på ett visst sätt i en given situation. I annat fall blir historiekunskap bara ett rabblande av faktiska händelser utan mening.

[Pierre]

Varför skulle man inte kunna kritisera gångna tiders beslut? En historisk aktör har ju möjligheten att välja fel trots att han lever i en annan tid. En annan aktör kanske skulle ha gjort ett mer rationellt val. Exemplet med Caligula tyder väl snarare på en galning än någon exponent för romersk visdom.

[Spaningsledaren]

Min uppfattning är nog att förstâelse till sist gärna kräver en dialog som i sin tur lär kräva en direktkontakt. Hade vi haft tillfälle att i lugn och ro reda ut skeendet med själve Caligula kunde vi kanske, sedan vi fâtt svar pâ alla vâra frâgor säga att okey, jag förstâr hur du resonerade och hur det hela sedan utvecklade sig. I det läget finns sedan inte mycket mer att tillägga, i vad just gäller Caligulas egen bit.

I avsaknad av den dialogen fâr vi nöja oss med olika utsagor och tolkningar.
Dock finns här hela tiden ett filter. även om vi satt med Caligulas egen utförligt skrivna dagbok framför oss vore den bara just detta, en utsaga, en urkund, ett vittnesbörd. Kom det sedan ut en bok pâ 500 sidor dâr författaren ledde i bevis att C. noga taget var psykotisk kudne vi visserligen finna framstâllningen allmänt övertygande men samma här, övertygande förutsatt att det verkligen var sâ det gick till. Andra böcker kunde p.s.s. leda i bevis att det hela berodde pâ senaten - eller t.o.m. pâ hästen. Utan Caligula själv lär vi inte komma nämnvärt mycket längre. Sârskilt som det kan tänkas finnas ocksâ revisionistiska böcker där det hävdas att detta med hästen visserligen har hävdats genom seklen men att ny forskning därefter visat att det lâg annorlunda till.

Alltsâ fâr vi nôja oss med kunskapen om allt detta, med ett utanförperspektiv.

När det sedan gäller kritik av gângna tiders skeenden finner jag detta närmast löjeväckande: Att Eva inte skulle lyssnat pâ ormen + lâtit bli att alls bita i det där äpplet. Om det nu var ett äpple, om vi nu alls kan fästa tilltro till GT, om det i sâ fall var just Eva kvinnan hette, om den som bet var just en kvinna, om Gud finns, o.s.v.

Samma här: Vi fâr nöja oss med kunskapen om - utan kvirrande i övrigt.
Tror alltsâ jag.