Amerikaner vill inte ha ambitiösa presidenter?

Angus · Inlägg av **Angus** » 19 mars 2007, 10:22

Jag läser för andra gången Göran Rosenbergs Friare kan ingen vara, och förundras över ett stycke i boken. Kapitlet handlar om egenskaper hos några av de populärare presidenterna i USA (min kursivering och fetstil):

"Modesten, spelad eller äkta, den utstuderade icke-ambitionen, den självironiska prestigelösheten blev karaktärsdrag som amerikanerna hädanefter skulle komma att skatta högt hos sina presidenter

Det var ingen tillfällighet att de hörde till den offentliga bilden av Ronald Reagan: hans sena, till synes motvilliga politiska karriär, hans lättsamma skämtande om sin intellektuella kapacitet, sina lättsamma arbetsvanor och sin ålder."

Detta är verkligen inte den uppfattning jag har fått efter att ha talat med amerikaner, följt valkampanjer m m. Snarare att amerikaner uppskattar ärliga, ambitiösa ledare som tydligt talar om vad de vill genomföra. Däremot med en viss förundran och underlåtenhet till högre makter.

Dessa karaktärsdrag tycker jag snarare hör hemma bland t ex socialdemokrater, som bl a veckans utnämning har visat. I det partiet är det väl praxis att inte vilja bli ledare om man vill bli det.

Vad säger ni, hur har Rosenberg kommit fram till detta? Stämmer det verkligen?

//EMS

Blixten · Inlägg av **Blixten** » 19 mars 2007, 10:48

Ett exempel på hur svårt det är med generaliseringar!

Precis som nio miljoner svenskar har sinsemellan ganska olika uppfattningar om Sahlin så lär inte 300 miljoner amerikaner tycka lika om sin president.

Resonamanget stämmer iofs för fallet Reagan, han var ju känd för det Rosenberg skriver. Clinton däremot var ju dels väldigt populär (i synnerhet när kom ihåg att stänga gylfen) dels hade han ju image som superduktig student, streberadvokat och målmedveten karriärist.

Angus · Inlägg av **Angus** » 19 mars 2007, 10:57

Ja, hans beskrivning av Reagan är helt korrekt. Det jag annars tänker på är Guilianis karriär i New York, som varit präglad av målmedvetenhet, ansvarstagande och resultatfokusering. Att detta i nuläget gör honom till en mycket trolig presidentkandidat förefaller illa med Rosenbergs teser.

//EMS

Ben · Inlägg av **Ben** » 19 mars 2007, 18:29

karaktärsdrag som amerikanerna hädanefter skulle komma att skatta högt hos sina presidenter

"Hädanefter" vad? Hädanefter Reagan? Historiskt sett finns det åtskilliga exempel på mycket ambitiösa presidenter som varit populära, exempelvis Theodore och Franklin Roosevelt. Det finns också de som varit precis tvärtom, exempelvis Coolidge, som varit synnerligen populära långt innan Reagans tid.

Det där är bara en ytlig generalisering. Ena decenniet är en typ av politiker "rätt", ett annat decennium är det annan typ som passar bättre för den allmänna stämningen.

sonderling · Inlägg av **sonderling** » 20 mars 2007, 14:58

Fast "den utstuderade icke-ambitionen" är väl inte det samma som att vara oambitiös? Det kanske är en kulturell skillnad? Bara en tanke nu men är det inte lite så att i Sverige så måste man vara tråkig för att verka ambitiös? Eller?

Sonderling
-som äger Rosenbergs bok men ännu inte läst den.

Angus · Inlägg av **Angus** » 20 mars 2007, 17:50

sonderling skrev:Fast "den utstuderade icke-ambitionen" är väl inte det samma som att vara oambitiös? Det kanske är en kulturell skillnad? Bara en tanke nu men är det inte lite så att i Sverige så måste man vara tråkig för att verka ambitiös? Eller?

Lite kraftig tolkning kanske, men jag ser det som att Rosenberg menar att en amerikansk presidentkandidat skall verka ointresserade av presidentskapet, snarare än att tydligt utmärka ett mål. Vilket ju ter sig konstigt när någon anmäler sin kanditatur...

//EMS

commuter · Inlägg av **commuter** » 21 mars 2007, 21:21

Amerikanerna vill sååå gärna att deras president är som Bartlett i Vita Huset; kunnig, rolig, charmig. Men
de får desto oftare nöja sig med medelmåttor. En uppräkning av amerikanska presidenter under 1900-talet är inte direkt en lista över de största statsmän vi sett - även om det finns några klart skinande ljus.
Grunden till detta är naturligtvis mediefixeringen - under efterkrigstiden har utseendet blivit allt viktigare. Roosevelt skulle knappast ha valts idag, inte heller Truman. Kennedy hade garanterat valts men inte Nixon. Jimmy Carter har flera gånger beklagat vulgariseringen av världens viktigaste ämbete, men det betyder inte att amerikanerna medvetet väljer medelmåttor. Idag blir knappast någon vald till president som inte håller sig väl med medierna, och vågar man inte sticka ut lär man vara en mdelmåtta

sonderling · Inlägg av **sonderling** » 23 mars 2007, 10:34

Commuter skrev:

Amerikanerna vill sååå gärna att deras president är som Bartlett i Vita Huset; kunnig, rolig, charmig.

Jag har inte sett serien men man hänger ju med på kultursidorna och som jag hörde det så var detta Europérnas drömpresident?!

Idag blir knappast någon vald till president som inte håller sig väl med medierna, och vågar man inte sticka ut lär man vara en mdelmåtta

Men det här gäller väl alla politiker nuförtiden? jag kommer snart sluta rösta om det inte kommer några vettiga partiledare snart (i Sverige och USA).

Jag tänkte mer på den "den utstuderade icke-ambitionen" som Angus nämnde, vill inte USA politker framstå som mer "laidback" nästan en man av folket? (Blue collar?)

Sonderling

Wooster · Inlägg av **Wooster** » 23 mars 2007, 11:04

Den utstuderade "icke-ambitionen" handlar om att politisk karriärism ofta ses som en negativ egenskap - man skall inte gå in i politiken för att bli president, utan för att förändra. Reagan gick in för att förändra och blev president på grund av omständigheterna, Gösta Bohman gick in i politiken för att förändra och råkade bli partiledare på grund av omständigheterna. I socialdemokraterna har det närmast blivit ritual att karriärismen skall bekämpas - så till den grad att man brukar säga att den sosse som säger att han vill ha ett uppdrag med säkerhet aldrig kommer få det.

Angus · Inlägg av **Angus** » 24 mars 2007, 11:23

commuter skrev:Amerikanerna vill sååå gärna att deras president är som Bartlett i Vita Huset; kunnig, rolig, charmig. Men
de får desto oftare nöja sig med medelmåttor. En uppräkning av amerikanska presidenter under 1900-talet är inte direkt en lista över de största statsmän vi sett - även om det finns några klart skinande ljus.
Grunden till detta är naturligtvis mediefixeringen - under efterkrigstiden har utseendet blivit allt viktigare. Roosevelt skulle knappast ha valts idag, inte heller Truman. Kennedy hade garanterat valts men inte Nixon. Jimmy Carter har flera gånger beklagat vulgariseringen av världens viktigaste ämbete, men det betyder inte att amerikanerna medvetet väljer medelmåttor. Idag blir knappast någon vald till president som inte håller sig väl med medierna, och vågar man inte sticka ut lär man vara en mdelmåtta

Självfallet subjektivt. Jag kan utan tvekan säga att USA under 1900-talet haft betydligt mer kompetenta och handlingskraftiga ledare än t ex Sverige. Den enda svensk statsminister som jag kan anse mäta sig med en amerikanska president i ledarskap är Thorbjörn Fälldin.

Det är för mig självklart att den som skall representera landet är en sympatisk person, som inte skrämmer bort andra länders ledare. Att presidentkandidaterna måste sticka ut ser jag inte som något dåligt, snarare ett tecken på en vilja att förändra, förhoppningsvis förbättra.

//EMS

commuter · Inlägg av **commuter** » 25 mars 2007, 20:15

Torbjörn Fälldin är väl snarast att betrakta som en av de svagaste statsministrar vi haft. Nej, vad jag menar är att den amerikanska intelligentian ytterst sällan stått bakom sina presidenter, utan konsekvent idkat krypskytte mot honom - ibland med folkligt stöd, ibland utan. Den stora valmanskåren har långa tider egentligen varit att betrakta som valboskap som levererats av och beroende på olika kostruktioner som säkerställer politiska majoriteter - ett system som borde utmanas och förändras enligt många, men som också garanterar kontinuitet som också är viktigt för många.
Den siste utpräglat intellektuelle presidenten var nog Carter, oerhört bildad humanist, men envetet ansatt av en allt högljuddare och brutaliserad opposition, som i stor utsträckning lamslog honom, och banade vägen för den mest anti-intellektuelle de haft - Reagan, styrd av Alexander Haig..
Nej, det finns en schablonbild av hur amerikanska politiker ska se ut, och den har knappt ruckats på förrän de sista åren, när enstaka kvinnor och etnicitetsgrupper börjar ta plats. Men i den schablonen ligger att först se till USA's intressen och sen se till USA's intressen. Att veta vem som är president i Angola är inget plus, inte heller höga examina.
Problemet ligger naturligtvis i den begränsning som konstitutionen innebär. Den skapades för en platt värld där presidenten smatidigt kunde ha andra uppdrag, ta ledigt, resa iväg - idag ligger alltför mycket makt i händerna - okontrollerat - på en ensam person, som dessutom inte FÅR vara för smart, eftersom han inte skulle väljas i såna fall.

Angus · Inlägg av **Angus** » 25 mars 2007, 22:31

commuter skrev:---

Amerikaner är generellt mycket mer kritiska till politiker än vad t ex svenskar är. Därför är det naturligt att den sittande presidenten kritiseras och granskas, det är ett sundhetstecken i en demokrati.

Jimmy Carter karakteriserar väl det som amerikaner på senare år valt bort framför handlingskraftiga ledartyper - intellektuellt flumflum, handfallenhet och allmänt mesig. Att en mer pragmatisk och proggressiv politiker tog efter är inte underligt. Att vara intellektuell utan att kunna lösa praktiska problem är tämligen värdelöst för en verkställande makt.

Sen förstår jag inte det konstiga i att sätta landets intressen först. Det gör väl vilken politiker i vilken stat som helst? Tror du Reinfeldt hade blivit vald om han sagt "Det svenska folkets intressen är inte det viktiga"?

Den amerikanska konstitutionen är uppbyggd på maktdelning, som förhindrar de som du just nämner - okontrollerad makt i händerna på en person. Jämför den amerikanska presidentens makt med den ryska så är skillnaderna mycket stora. Att USA därtill är en federation minskar presidentens makt avsevärt. Det problemet du talar om, begränsningen i konstitutionen, är tvärtom det som räddar det amerikanska politiska systemet.

//EMS