Var det billigare förr?

[Löwe]

Givetvis, det har blivit dyrare med arbetskraft. Dessutom är det hyggligt krångligt att anställa folk, vilket man dock kan ta sig runt genom att inte anställa själv utan anlita ett företag. Då blir det å andra sidan ännu dyrare.

Krångligt? På vilket sätt? Dyrt ja, men krångligt? Det är väl bara att anställa, det finns väl ingen myndighet som inte vill hjälpa till med det?

Tvärtom - enligt min uppfattning. Men det kanske är för att vi bor i olika delar av landet? Här är myndigheterna i alla fall inriktade på att stödja företagen i att anställa.

[Wooster]

Givetvis, det har blivit dyrare med arbetskraft. Dessutom är det hyggligt krångligt att anställa folk, vilket man dock kan ta sig runt genom att inte anställa själv utan anlita ett företag. Då blir det å andra sidan ännu dyrare.

Krångligt? På vilket sätt? Dyrt ja, men krångligt? Det är väl bara att anställa, det finns väl ingen myndighet som inte vill hjälpa till med det?

Tvärtom - enligt min uppfattning. Men det kanske är för att vi bor i olika delar av landet? Här är myndigheterna i alla fall inriktade på att stödja företagen i att anställa.

Diskussionen rörde hembiträden och skälen huruvida det var vanligare förr än nu. Ett skäl som anfördes var att det blivit dyrare med arbetskraft. Det stämmer, men till det skall också läggas att det inte är helt socialt accepterat med hembiträden, samt att det är krångligt, eller iallafall inte enkelt, att anställa. Visserligen kan man anlita ett företag, men då blir det å andra sidan ännu dyrare eftersom man förutom lönekostnaden dessutom skall betala ett täckbidrag till företagets övriga utgifter och vinst.

Det här är ett sidospår, men jag kan utveckla. För företag är det i regel inte särskilt krångligt att anställa, och det borde inte vara det för privatpersoner - men det blir det - kanske framförallt därför att det är så ovanligt.

En väldigt ytlig bekant till mig har gjort just detta, på grund av hög arbetsbelastning valde familjen att anställa hemhjälp. Av diverse (för mig faktiskt okända, men det finns väl en del ekonomi bakom) skäl ville man anställa en person att arbeta och inte anlita något företag, och man kunde/ville inte göra det via någon egen näringsverksamhet (det kan göras som löneförmån). Eftersom personen dessutom är en rättrådig och officiell person var det helt uteslutet att göra det svart. Men när man kontaktade skattemyndigheterna och ville anmäla att man som fysisk person skulle anställa en annan fysisk person blev det blackout - först visste inte skattemyndigheterna hur de skulle hantera frågan, varefter en lång byråkratisk process följde innan anställningen var korrekt registrerad.

[a81]

Här kommer några exempel som jag hittat:

1923
En ny cykel 160 kr = 3900 kr idag - ungefär samma pris nu som då.

1927
Lagning av fyra tänder samt borttagning av tre tänder 48 kr = 1170 kr idag - billigare då.

1929
En begagnad relativt gammal bil 600 kr = 15 000 kr idag - billigare då?

Generellt var väl sådant som tjänster (t ex tandläkarbesök), bostäder, med mera billigare då än nu, medan varor som mat och tekniska produkter var dyrare. Reallönerna var mycket lägre. Jag har tidigare räknat ut vad en arbetare tjänade omkring år 1900 omräknat till dagens penningvärde. Utifrån detta skulle jag gissa att en arbetare eller liknande tjänade 5 000 - 10 000 kr/månad på 1920-talet i dagens penningvärde. Det är ju också svårt att jämföra eftersom skatterna är mycket högre idag.

/a81

[Belisarius]

Bilar var billigare förr. Men å andra sidan var de också sämre förr, inte minst ur säkerhetssynpunkt.

Bensin var dyrare förr.

[Löwe]

Jag har tidigare räknat ut vad en arbetare tjänade omkring år 1900 omräknat till dagens penningvärde. Utifrån detta skulle jag gissa att en arbetare eller liknande tjänade 5 000 - 10 000 kr/månad på 1920-talet i dagens penningvärde. Det är ju också svårt att jämföra eftersom skatterna är mycket högre idag.

Man kan ha olika uppfattningar om skattetrycket.

Men enligt keynesiansk nationalekonomi blir den aggregerade efterfrågan lika oavsett om konsumtionen sker i privat eller offentlig regi. Det är bara en omfördelning från skattesubjekt till stat. Det som medborgaren betalar i skatt kommer tillbaka i form av offentliga subventioner eller gratis offentliga varor och tjänster. Exempel kan vara utbildning och sjukvård, men också subventionerat livsmedel. Då har man i och för sig bortsett från de så kallade allokeringsförlusterna.

Mot det kan förstås invändas att den enskilde själv vet bäst vad denne vill inhandla. Men på nationell nivå kommer den genomsnittliga levnadsstandarden att bli densamma oavsett om konsumtionen sker i privat eller offentlig regi. Dessutom finns vissa så kallde kollektiva varor som enbart kan upphandlas offentligt (exempelvis vägar, försvar och domstolar). I jämförelser mellan olika länders levnadsstandard har man inte funnit större skillnader mellan låga och höga skatter. Bland de rika länderna likväl som de fattiga finns både länder som har höga respektive låga skatter. Vissa indikationer stödjer till och med att länder med höga skatter tenderar att vara de rikare. Däri ingår USA, som har internationellt höga skatter, vilket i och för sig låter konstigt för en svensk. Allt är relativt.

Allokeringsförlust: en teoretisk störning i produktionsmönstren som uppstår på grund av beskattning. Produktionen av och konsumtionen av varan minskar, vilket uppfattas som en teoretisk förlust. Å andra sidan kan man teoretiskt invända att de resurser som inte används i sektorn i stället används någon annan stans och ger upphov till en allokeringsvinst. Begreppet allokeringsförluster används flitigt inom klassisk jämviktsanalys, där man räknar på vad hela ekonomin förlorar på skatten.

[Martin Lundvall]

Weber har invänt att i takt med med att den offentliga sektorn ökar så kommer också den offentliga sektorns administration och byråkrati att öka men den kommer att öka mer än den allmäna tillväxten i den offentliga sektorn. Därför finns det en uppenbar risk att samhället blir trögare och byråkrati kväver den ekonomiska utvecklingen.
Detta ska hänga samman med att offentliga organisationer har ett mindre förändringstryck. Vill man ha konkreta exmpel på det ovan nämnda kan man se på Ryssland/Sovjetunionen. Samhället blev för varje år segare och långsammare.

Sen är det väl så att människor (åtminstone svenskar) gillar att både få en hög lön och samtidigt ha en starkt socialt skyddsnät. Vad många inte vill är att betala för detta skyddsnät, definitivt inte att man ser hur mycket av det som varje månad dras från lönen. En knepig ekvation.

/Martin

[Löwe]

Verksamhetsstyrning inom myndigheter har blivit mer populärt under senare tid. Så det finns hopp. Men visst hade Weber mycket vett i sin kritik.

[Martin Lundvall]

Han har mycket riktigt producerats många bra saker men mycket av det är knepigt att ta till sig.

/Martin

[Frogman]

Oljepriset genom tiderna, index reglerat.
http://en.wikipedia.org/wiki/Image:Oil_ ... 1_2006.jpg
Nej någon nostalgi skall man nog inte ägna sig åt i större utsträckning, hur länge var det kvicksilver i svensk insjöfisk att man inte åt denna?

[Angus]

1927
Lagning av fyra tänder samt borttagning av tre tänder 48 kr = 1170 kr idag - billigare då.

Det går nog inte att jämföra ett tandläkarbesök på 20-talet med ett dito på 2000-talet. Kostnaderna ökar naturligtvis när saker som bedövningsmedel gör intåg, tekniken blir mer avancerad och klistermärken erhålles varje barn vid varje besök .


//EMS

[Erik Hägerdal]

När man diskuterar prisförändringar får man komma ihåg att det handlar om relativa jämförelser. Det finns på marknaden inte objektiva priser utan allt handlar om vad man är beredd att för stunden ge för någonting. På den tiden tyckte man priserna var rimliga för vad man fick, vi tycker våra priser är rimliga (annars köper man inte).

Har du någonsin, när du stått i en kö på Pressbyrån där alla köpt exakt samma Colaburk, varit med om att en givit 20 spänn för 33 cl burk cola, nästa 25, en tredje 15 osv.?

Jag har det då i varje fall inte, priset sitter där som en smäck. Betala eller låt bli.

[Wooster]

När man diskuterar prisförändringar får man komma ihåg att det handlar om relativa jämförelser. Det finns på marknaden inte objektiva priser utan allt handlar om vad man är beredd att för stunden ge för någonting. På den tiden tyckte man priserna var rimliga för vad man fick, vi tycker våra priser är rimliga (annars köper man inte).

Har du någonsin, när du stått i en kö på Pressbyrån där alla köpt exakt samma Colaburk, varit med om att en givit 20 spänn för 33 cl burk cola, nästa 25, en tredje 15 osv.?

Jag har det då i varje fall inte, priset sitter där som en smäck. Betala eller låt bli.

Nu vet jag faktiskt inte vad du fiskar efter?

Cola-burksexemplet är ju skolboksexempel på vad jag försökte återge för si så där ett år sedan: Priser är inte objektiva utan handlar om vad man är beredd att för stunden ge för någonting. Törstig och trött på Centralstationen betalar man 15 kronor för en cola-burk som man på ICA inte skulle köpa för mer än 8 kronor.

[Erik Hägerdal]

Jag undrar hur du menar att priser uppstår. Om det är sant det du säger att priserna sätts först efter vad konsumenterna tycker att varan är värd att betala, hur kan du då t.ex. förklara att ägaren till ett lager osålda varor får ut pengar på försäkringen efter att lagret brunnit ner?


Om priset inte täcker det nedlagda kapitalet (maskiner, råvaror, arbetskraft mm) + vinst så dyker inte produkten upp på marknaden som vara alls.
Framförallt spelar det ingen roll vilka känslor man hyser inför varan på individnivå, som i Colaexemplet, men en otörstig stackare kan ju gå in på ICA och försöka pruta med motivationen att han inte är så jättesugen på läsk.