Västafrikanska kusten 4:e maj 1941
Himlen är klarblå, solen skiner och sjön ligger blank, trots att man befinner sig en bra bit ute på Atlanten. Lättmatros Ivar Gustafsson har tidigare legat och solat framme på backen i det underbara vädret men ligger nu i hytten denna söndagsförmiddag och betraktar livbältet som hänger och dinglar på en krok, kanske det borde ligga i livbåten istället tänker han. I hytten som är placerad under huvuddäck en bit ned i fartyget finns även en påse av segelduk med viktiga papper om oturen skulle vara framme. Man har sedan man för en dryg vecka sedan avgick från Milford Haven i England varit mycket orolig för ubåtar och tyskt flyg, men nu har man för länge sedan passerat det mest kritiska området så om man ska bli angripen tror man knappast att det kommer att ske denna vackra dag, utanför den västafrikanska kusten på sydostlig kurs ett dygn från Freetown däe man ska bunkra.
Ivar Gustafsson blev tidigare tvungen att sjukavmönstra en transare i Kapstaden och när han tillfrisknade fick han hyra på den här gamla ångaren tillhörande Svenska Ostasiatiska Kompaniet – Hennes namn är SS Japan och hon är på nästan 9000 dwt.
- SS Japan.jpg (121.23 KiB) Visad 1869 gånger
I England hade man fyllt lastrummen inklusive däckslast med stridsvagnar, kanoner, ammunition, flygplan, terrängbilar och kokvagnar och även en del kol, och destinationen var Alexandria i Medelhavet, inte via Gibraltar utan via den långa vägen runt Sydafrika och Suezkanalen.
Plötsligt hör Ivar en skarp knall som följs av flera, det hörs rop och spring ute i gången och han rafsar åt sig det viktigaste och rusar sedan ut till de andra - Ute i inredningen ljuder visslan ”Till livbåtarna” men ingen vågar dock bege sig ut på däck där det sprutar splitter som man inte riktigt vet var det kommer från. Alla ombord är medvetna om att det finns gott om krut i lasten och även petroleum i fat, efter en stund blir man på det klara med att det är en ubåt som beskjuter fartyget med däckskanonen, ankarspelet är träffat och tunglyftsbommen är krossad. Så småningom går alle man i livbåtarna och tar sig snabbt en bit bort från fartyget, de enda levande varelser som fortfarande befinner sig ombord är Donkeymannens papegoja och en kollämpares hundvalp som man inte hinner rädda - när man sitter i båtarna kan man kan dock höra den stackars hundvalpens ylande men utan att kunna göra något åt det.
Nu får man syn på ubåten och även här handlar det om U-38 men med Heinrich Liebe som befälhavare, U-38 sänder iväg torpeder mot fartyget varav den första slår in nära stäven, och skakar om fartyget, en rökring steg upp och lägger sig i luften ovanför. Nästa slår in vid femmans lucka och däcksplankor, bommar och skärstockar flyger omkring i luften tillsammans med den svenska flaggstången. Fartyget brinner kraftigt och efter ett tag sänker hon sig mer och mer med aktern och stäven höjs upp i luften, förmasten knäcks och faller över bryggan och det är med ett fasansfullt dån som den brinnande trettio år gamla SS Japan nu hastigt går mot botten med aktern före…
Kom ihåg läsare, att det här är idealiska förhållanden att gå i båtarna; lugnt väder och en tid och plats där de tyska ubåtarna fortfarande tillämpar en ridderlighet som snart tillhör historien.
Tillbaka i livbåtarna - I Ivar Gustafssons livbåt finns det förutom svenskar även en norrman, en estländare, en portugis, en filippinare, en spanjor, en indier, tre argentinare och tre britter. Törsten blir naturligtvis besvärlig och solen är obarmhärtig mot de utsatta kropparna. Ivar berömmer portugisen och spanjorens lugn och sjömanskap, spanjoren lyckas till och med fiska upp en liten haj som man kokar i saltvatten. Stämningen försämras i båten och läpparna sväller upp, man oroas av att man kanske hamnat för långt söderut i Guineabukten istället för Sierra Leone.
Efter många dygn uppenbarar sig en hel del sjöfåglar som Ivar kallar för ”fregattfåglar”, alla är dock inte övertygade om att det innebär att man är nära land. Under en natt hör alla ett kraftigt brus som man inte vet om det kommer från ett rev eller från fastland, man revar seglet driver med strömmen och efter en stund glider man in mot en strand med tropikgult gräs.
Man delar upp besättningen i två delar, en grupp vaktar båten och den andra går iväg och letar efter dricksvatten men återvänder med oförrättat ärende. Plötsligt dyker det upp en kanot med fem negrer som styr ned mot dem, man försöker tilltala dem på många språk men utan resultat, de är rädda och vågar inte närma sig utan de vänder och försvinner efter en stund.
Senare anländer ett stort följe med människor ur djungeln, på huvudet bär de ämbar med mangos, ananas, bananer och nötter. Efter att ha fått iväg ett budskap till myndigheterna om deras närvaro så njuter man frukt och dryck och sedan riggar man ett soltält och inväntar de FRANSKA myndigheterna, man befann sig inte i brittiska Sierra Leone utan i det Vichyfranska Västafrika.
- Karta.jpg (96.83 KiB) Visad 1869 gånger
Sex timmar senare anländer två lastbilar som har med sig bröd, mjölk och konserver. Besättningen sätter sig på flaket och man börjar resan mot civiliserade trakter, lastbilarna stannar ofta för raster och de snälla infödingarna passar på att bjuda på kokosnötter vilket är välkommet. Det går knappast beskriva känslan att komma fram till den franske guvernörens palats där man smutsiga och orakade, bjuds på god mat, vin och rena sängar. Efter några dagar förändras läget, ransonerna dras in och en del super till kraftigt och en svensk hamnar i finkan – en cell där han för övrigt tydligen blev den förste vite mannen som hamnat där på över 115 år…
Ytterligare några dagar senare förs man ut till kusten där man föses ombord på en liten ångbåt. Många drabbas nu av hemlängtan och vill hem till Sverige igen och några har ingenting emot att ta hyra i amerikanska båtar, men det verkar nu långt borta. Efter ett antal timmars gång, instängda i ett utrymme som stinker ”nötskal, apspillning och negersvett” lägger man till vid en hamn längre uppåt kusten. Här ligger man i fyra dygn och denna upplevelse är det närmaste helvetet man kan uppleva – toaletter saknades utan man får springa upp i djungeln till en byggnad där ”Afrikas halva råttbestånd håller till”. Dessutom är det ytterst ovanligt för denna tid att vita män bevakas av gevärsförsedda negrer vilket förvärrar situationen. Sedan fortsätter fångfärden till Conakry med eskort av en snabbgående båt med franskt befäl och kulis som besättning.
I Conakry tvingas man äntra ett tåg som tar fångarna till djungeln i de inre delarna av kontinenten. Efter debarkering från tåget traskar man till ett fångläger med erbarmliga förhållanden, man bevakas av kulsprutor och de sanitära förhållandena är förskräckliga. Dock får svenskarna en priviligierad ställning som neutrala till skillnad från sjömän från krigförande stater, britterna, norrmän och indier får stanna kvar när svenskarna återförs till kusten och staden Dakar. Här får man embarkera passagerarfartyget Porthos som ligger på redden, man kan här på redden även skåda det imponerande slagskeppet Richelieu men som nu är skadat efter brittisk beskjutning.
- Cardinal de Richelieu.jpg (35.61 KiB) Visad 1869 gånger
Ombord på Passagerarfartyget ss Porthos inkvarteras sjömännen i lastrummen som är ombyggda för trupptransport. Förhållandena är usla, tvättmöjligheter saknas och det vimlar av ohyra, Ivar Gustafsson drabbas av något han kallar för ”Horse-pox”, med stora utslag som såsar (vet inte vad det handlar om för sjuikdom?).
- Porthos.jpg (41.98 KiB) Visad 1869 gånger
Ingen svensk konsul visar sig ombord och den enda ljuspunkten är den danske konsuln som ordnar cigaretter och kortlekar. Slutligen ankommer man Casablanca där man ligger tre dagar innan man fortsätter mot Alger. Där kan man läsa i en tidning att Sverige förklarat Tyskland krig (???) vilket ökar på oron ytterligare. Sedan går man mot Marseille men en dansk matros hoppar överbord för att undvika att hamna i någon form av tysk fångenskap.
Marseille
Här hamnar svenskarna på ett nedslitet hotell där den arga värdinnan slänger ut svenskarna efter endast några dagar, nu tvingas man sova i parker eller gå brandvakter på nätterna. Ivar Gustafsson tar till slut in på ett av vägglöss nedlusat hotell tillsammans med timmerman Anders Nicklasson från Orust. De svenska sjömännen ser slitna ut och blir ofta stoppade av gendarmer. Ivar träffar på en svensk före detta främlingssoldat som hjälper dem med medicin bland annat.
Hemresa
Hemresan äntligen… Den inleds med tåg till Geneve i Schweiz och sjömännen får bo på Hotel de Familles, ett underbart hotell där man får äta sig mätt utan kuponger och staden var vacker. Däremot senare i Berlin är det åter kontroll och kontroll av identitetspapper – Vidare går resan på ett överpackat tåg mot Sassnitz där det visar sig att färjan är inställd och resan fortsätter med tåg till Köpenhamn. Söndag kväll med färja över sundet till Malmö… Inkvartering på hotell Ritz dagen efter sker avmönstring. Ivar Gustafsson förväntar sig nu att inkallas till militärtjänstgöring och sätter sig på tåget till Göteborg dit han ankommer tidigt nästa morgon.
Svenskar ombord på SS Japan (Har utelämnat hemorterna)
Kapten Lars Berggren
1:e styrman Reinhold Strömberg
2:e styrman Arthur Bjureus
3:e styrman Håkan Svedung
Övermaskinist Anders Josefsson
1:e maskinist Erik Lund
3:e maskinist Axel Thörnvall
Maskinist Harry Ögren
Eldare Harry Andersson
Eldare Knut Isaksson
Eldare Axel Lindberg
Lämpare Hjalamr Andersson
Lämpare Sven Eriksson
Donkeyman Johan Pettersson
Smörjare Erik Johansson
Smörjare Gunnar Hassling
Steward Helge Sjöström
Lättmatros Ivar Gustafsson
Lättmatros Torsten Pettersson
Timmerman Anders Niklasson
Kockelev Sven Rosendahl
*Smörjare Hassling bosatte sig senare i Australien.
End of story!
