Det var då – nån kom ihåg logglinan! Totalt bortglömd i allt drama. ASPEN hade de sista
30 ngnting timmarna – knappast gjort mer än 1½ knop – ‘’över grund’’, logglinan med logg-propellern ‘’visade rakt ned’’. Men under över alla under – loggpropellern hade överlevt och kunde bärgas ombord -
Det var kanske ungefär på den vakten, som stormen kulminerade.
Jag tror mig minnas att det var efter min 12-4 vakt den andra dagen – som vinden gav sig och att, när jag kom till rors, midnatt, hade vi återgått till kurs mot Skottland fast sjön fortfarande var grov på låringen och det var jobbigt hålla ASPEN på kurs.
Dagen därpå medgav vädret att kolla in skadorna.
Vågbrytaren på fördäck –
- vaagbrytare.jpg (64.29 KiB) Visad 1940 gånger
DÄCKSPLÅTARNA någon tum ner!
Två trummor med förtöjningsvajrar, akter om vågbrytaren – var försvunna; en hittades
bland winscharna mellan 1:an och 2:an luckor, den andra hade gått överbord.......
Anemometern – som visar vindhastigheten, den var graderad till 100 knop – hade blåst
sönder, givaren i radiohytten hade stannat på 100☺ (det är 51 sekundmeter) och ‘’frusit fast’’ där.
- anemometer.jpg (5 KiB) Visad 1940 gånger
Det är ju alltid diskussion i dessa ämnen – om våghöjden. För mina ögon – var den enorm.
Men 1:e Styrman, som var ett snille med vinklar, salningshöjder över vattenytan – och
räknesticka – sa vi mött vågor, som värst mellan 18 och 19 meters höjd.
[It wasn't until Jan. 1, 1995, when a sensor on an oilrig in the North Sea recorded an 84-foot- 25 meter… freak wave, that mariners' tales of rogue waves entered the realm of scientific fact. Since then, oceanographers have confirmed that not only do rogue waves exist, but are far more prevalent than previously thought.]
Skadorna beteckandes som ‘’varvsjobb’’ – och vår destination ändrades från Glasgow – till Sunderland. Där våran ASPEN arton år tidigare – hade byggts.
Vi lossade vår skrotlast, tog bara 2-3 dagar, sen förhalade vi till en varvskaj – där dussintals
kunniga hantverkare från Doxford & Sons – invaderade fartyget och fixade alltsammans
på en vecka.
Jag minns att någon välsignade deras fäder – som nitat ihop ASPEN’s skrov på samma varv
för längesedan – så väl att det månde ha gnisslat och gnytt – men aldrig svek!
En vecka – under vilken varjagen lärde att engelska flickor, var lättraggade om man kunde dansa och snacka lite English med dom.
Vi, var lika exotiska för dom, som engelska ‘’boys’’ var för flickorna i Götet…
Och att ‘’gå på bio’’ med dom – inte handlade om att se en film….
utan att hålla puss-och hångelkalas på dom allra bakersta bänkarna….....
Under de följande åren till sjöss, skulle jag gå igenom flera stormar - men aldrig mera få
se ett sånt oväder.
Ingenting senare – kunde ens avlägset jämföras med vad jag upplevde den gången.
Min vaktstyrman, gubben ‘’med 40 år till sjöss’’ – sa efteråt att ‘’jag hara bara en enda gång
tidigare sett sån sjö….’’
Så det tillhörde inte vanligheterna. Och tack och lov för det!
Varjag
