Kungl. australiensiska flygvapnet

[tyskaorden]

Något kort om det kungl. australiensiska flygvapnets historia, översatt från tidskriften AIr International Vol 47, No 2 (1994).

Redan 1911 började försvarsministern senator G F Pearce, efter en rundtur till olika europeiska flygetablisemang att förespråka att Australien skulle skapa en flygkår. Denna kom till stånd i september 1912. I slutet av 1913 hade Australien öppnat den första flygskolan i det brittiska imperiet utanför Storbritannien. Denna hade fem flygplan två Deperdussin monoplan, två BE2a och en Bristol Boxkite. Skolan var lokaliserad till Point Cooke (senare Point Cook efter ett tryckfel) nära Werribee i Victoria. Vid utbrottet av första världskriget sändes en australiensisk expeditionsstyrka att errövra de tyska besittningarna på Nya Guinea och Bismarckarkipelagen. De medförde en av BE2a:orna, fast den flögs aldrig.

I april 1915 sändes australiensiska piloter och mekaniker till Mesopotamien (dagens Irak). De flög Maurice Farman Longhorn och Shorthorn och BE2a. I slutet av 1915 uppsattes 1. divisionen som ett svar på britternas uppmaning att dominionerna skulle uppsätta egna flygenheter. De var baserad i Heliopolis i Egypten och under 1916 var den insatt mot turkarna. Under 1917 samlades tre australiensiska divisioner i Storbritannien som förberedelse för insats på västfronten. Den första 3. divisionen med RE.8 anlände till Frankrike 10 september 1917. Efter vapenstilleståndet belv 4. divisionen del av den brittiska ockupationsarmén i Tyskland och anlände till Köln i mitten av december 1918. De tre divisionerna återlämnade sina flygplan till Storbritannien i februari 1919 och det var slutet för denna första Australiensiska flygkår.

Den ersattes dock snart av Australiensiska luftkåren som i början av 1919 bildades på basen Point Cooke. För uppbyggnaden av denna anslogs £ 500 000, och det beslutades att två flygbaser skulle upprättas en i Port Phillip Bay, Victoria och en nära Sydney. I juni 1919 erhöll också Australien som gåva från Storbritannien 122 flygplan, bland dess fanns SE.5A och DH.9a. Ett separat australiensiskt flygvapen skapades 15 februari 1921 och erhöll i augusti samma år prefixet kungliga. Flygmaterielen inkluderade Avro 504K, Sopwith Pup och Fairey IIID flygbåtar. Nya baser öppnades i Laverton och i Richmond (nära Sydney).

Under 1920-talet medverkade också den australiensiska regeringen i skapandet av en inhemsk flygindustri och 1921 ställde man medel tillförfogande för att Melbourneuniversitetet skulle kunna upprätta ett aerodynamiskt laboratorium. 1925 flög den första av RAAF experimentsektionen skapade flygbåten. 1926 följdes denna av Wackett Widgeon (Wackett efter experimentsektionens befälhavare Squadron Leader Lawrence Wackett). Den brittiska flygpalnstillverkaren De Havilland öppnade 1927 en agentur i Melbourne. företaget General Aircraft Company fick licens att bygga 14 Cirrus Moth. Ett ytterligare stort steg i den australiensiska flygindustri utvecklingen kom i decemebr 1936 då The Commonwealth Aircraft Corporation (CAC) bildades. CAC kom att spela en stor roll i utvecklingen av RAAF:S flygplansbestånd då man dels byggde på licens och även gjorde egna byggen. Det första flygplan CAC byggde var en modifierad versiona v det amerikanska skolflygpalnet NA-33, vilket fick namnet Wirraway (utmaning). Den första Wirrawayen levererades i juli 1939 och typen var i tjänst fram till 1959.

I slutet av 1920-talet började RAAF:S flygplansbestånd att visa tydliga täcken på att falla för ålderssträcket och en komission ledd av Marshal of the RAF Sir John Salmond lämande förslag på förnyelse. Detta ledde till att åtta Bristol Bulldog och 28 Westland Wapiti inköptes och levererades under 1930. Finansiella svårigheter ledde dock till att ytterligare inköp inte kunde genomföras och att utvecklingen av den inhemska tvåsittsiga jaktplanet Wackett Warrigal Mk.2 lades i malpåse. 1934 hade ekonomin förbättrats och man gjorde ett inköp av 18 Hawker Demon, vilka flöjdes av ytterligare 46 under 1935. De var avsedda som jaktbombare, målbogsering och som skolflygplan.

[tyskaorden]

Det spända världsläget gjorde att försvasplanen av år 1938 avsatte £ 12,5 miljoner till RAAF för nio nya divisioner, staber, skolenheter och depåer. En styrka på 198 frontlinjeflygplan slogs också fast. Under 1938 beställdes 50 Lockheed Hudson, men bristen på moderna flygplan var fortfarande märkbar då andra världskriget utbröt. Australien utvaldes till en av de platser där piloter under Empire Air Training Scheme skulle utbildas. För uppbyggnaden av de flygskolor som skulle behövas sändes från Storbritannien DH.82 Tiger Moth och i Australien bestäldes 315 Wirraway.

Under 1940 växte hotet från Japan och RAAF påbörjade en rask expansion. Nya jaktplan som Brewster Buffalo inköpter och sändes med Nr. 453 divisionen till Malaya. Dit anlände också Nr. 1 och Nr. 8 divisionerna med Hudson. De var från 6 december 1941 insatta mot den japanska invasionen och fick se sig slagna. Bara rester lyckade ta sig tillbaka till Australien efter Singapores fall. I december 1941 påbörjade också CAC produktionen av ett inhemskt jaktflygplan CA-12 Boomerang för att snabbt för se RAAF med ett modernt jaktflygplan. De första av totalt 250 Boomerang levererades i juli 1942 och flygplanet byggdes i olika varianter bl.a. höghöjdsprototypen CA-14. Dessa flygplan följdes under 1942 av beställninga på nästan 2 000 flygplan från CAC och Förenta staterna - 841 P-40 Kittyhawk, 180 Beaufort, 119 Catalina, 246 Hudson och 367 Vultee Vengeance. Man fick också tillskott av ett något oväntat slag då sex Dornier Do-24K flygbåtar från det Kungl. nederländska ostindiska flygvapnet vilka flytt från det japanska anfallet anslöt till RAAF.

RAAF:s Nr. 75 division baserad i Port Moresby var från april 1942 i daglig strid med de japanska trupperna på Nya Guinea. Divisionen sköt ned 35 japanska flygplan (plus fyra troliga nedskjutningar) och skadade 47, med egna förluster av 22 flygplan och 12 piloter. I juni 1942 ändrades också RAAF:s nationalitetsmärke som fram till dess varit RAF:s röd-vit-blå. En australiensisk Catalina hade angripits av amerikanska flygplan som misstagit den röda rundeln för den japanska dito, därefter togs det röda i RAAF:S rundel bort för de flygplan som opererade i Stillahavsområdet.

Förutom i Stillahavsområdet opererade RAAF även i Europa och Nordafrika. Operationerna i Europa började redan 1939 då Nr. 10 divisionen påbörjade operationer från brittiska baser med Sunderlandflygbåtar. Orsaken till detta var att divisionen vid krigsutbrottet befann sig i Storbritannien för att utbildas på Sunderland vilka inköpts av Australien. I stället för att återvända med dessa till Australien som planerat, kom man att kvarstanna i Storbritannien sedan den australiensiska regeringen erbjudit dess tjänster i europeiskt luftrum. Den följdes av ytterligare divisioner främst i 400-serien Nr. 450 och 451 anslöt under maj 1941 till styrkan i Nordafrika, Nr. 455 uppsattes i juni 1941 för tjänst i Bomber Command, Nr. 452 och 453 uppsattes under 1944 och Nr 457-467 divisionerna uppsattes också de var insatta som nattjakt, bombare och spaning. I Nordafrika fanns också Nr 3 divisionen vilken först flög Hurricane och sedan Tomahawk. 1943 hade RAAF sex divisioner i Medelhavsområdet som understödde operationerna först i Nordafrika och sedan i Italien. Vid krigsslutet 1945 räknade RAAF en styrka om 182 000 och 6 000 flygplan. Någon som snabbt minskade när personal demobiliserades och många flygplan gick direkt till skroten.

[tyskaorden]

Man planerade dock för framtiden och CAC licensbyggde 200 P-51 Mustang med den australiensiska beteckningen CA-18. Den andra stora flygplanstillverkaren i Australien Government Aircraft Factories (GAF) licensbyggde Avro Lincoln B.30 och 1946 provflögs det inhemska jaktplanet CA-15. Det drevs av en Rolls-Royce Griffonmotor på 2 035hp och var förmodligen världens snabbaste kolvmotorflygplan. Utvecklingen mot jetdrift gjorde dock CA-15 obsolet och det kom aldrig att tas i tjänst. Jetepoken anlände 1949 med leveransen av de första av totalt 190 de Havilland Vampire. När koreakriget bröt ut 1950 var det dock med propellerdrivna P-51 som RAAF gjorde sina första insatser. Mustangerna tillhörde Nr. 77 divisionen som vid krisutbrottet i Korea utgjort del av Brittiska samväldets ockupationsstyrka i Japan. Divisionen flög bl.a. eskort åt amerikanska B-29or. P-51orna ersattes med tiden av Meteorjaktflygplan med vilka man duellerade med MiG-15. Det nämns inte i Air International med RAAF understödde också operationerna mot den kommunistiska guerillan i Malaya från 1948 till 1960 och i konfrontationen med Indonesien på Borneo 1962-66. RAAF hade 1957-1988 en bas i Malaysia RAAF Butterworth, Penang där bl.a, en jaktdivision var baserad som del av försvarsavtalet mellan Australien och Malaysia. 1988 överlämnades basen till kungl. malaysiska flygvapnet och opererar idag som RMAF/TUDM Butterworth. RAAF har dock fortfarande detachment på basen som också hyser en multinationelll stab (Högkvarteret för Five Power Defence Arrangements Integrated Area Defence System for Malaysia and Singapore), under en australiensisk flygvapengeneral (Air Vice Marshal).

1954 levererade CAC de första av 102 licensbyggda F-86F Sabre (betecknade CA-27 i Australien), slutleverans skedde 1958. De australiensiska F-86orna hade en del modifieringar som Avonmotorer och dubbla 30mm Adenkanoner. Under denna peridod tillkom också de inhemska skolflygplanet CA-22 Winjeel. GAF licensbyggde Canberrabombflygplan som ersättning för Avro Lincoln. 1964 började RAAF:s insatts i Vietnam då tre DHC-4 Caribou transportflygplan baserades till Vietnam. Senare ökade det australiensiska engagemanget i Vietnam och även marktrupper sattes in, de understöddes av UH-1 Iroquois helikoptrar och Canberrabombflygplan.

Året 1964 började också F-86orna att ersättas av Dassault Mirage III av vilka totalt 116 kom i australiensisk tjänst, vilket de förblev i fram till slutet av 1980-talet, då de från 1985 kom att ersättas av McDonnell-Douglas F/A-18A/D och C/D Hornet. Dessa slutlevererades 1990 och är idag RAAF:s huvudjaktplan med 57 F/A-18A/C och 18 F/A-18B/D.

[tyskaorden]

I oktober 1963 tillkännagavs att Australien skulle köpa 24 amerikanska F-111 (vinnare i en urvalsprocess som inkluderade BAC TSR-2, North American A-5 Vigilante, McDonnell-Douglas F-4 Phantom II och Dassault Mirage IV) som ersättning för sina 55 licensbyggda Canberra. Leverans av F-111 (för vilka Australien blev den enda exportkunden) planerades till 1967, tekniska problem med F-111:ans vingar gjorde dock att denna tidlinje inte hölls. Efter modifieringar av vingarna planerades ett nytt leveransdatum till december 1969. Samma månad kraschade dock en F-111 i Nevada och alla flygplan av typen fick flygförbud. 1970 då leveransen såg ut att dröja ytterligare lånade Australien in 24 F-4E Phantom II från USA. De anlände i september och oktober 1971, ett år senare i oktober erbjöds Australien att köpa Phantomerna. Någon man beslutade att inte göra och i stället återlämnade man under samma månad sex av de lånade flygplanen.


F-111C i Nr. 1 divisionens märkning under Red Flag övning på Nellis AFB 2006. Australiens F-111C var ursprungligen målade i ett grön-ljusbrunt kamoflagemönster.

Från juni till december 1973 levererades så slutligen de beställda F-111C till Nr. 1 och Nr. 6 divisionerna på RAAF Amberley, Queensland. Flygplanet har visat sig vara framgångsrikt i tjänst hos RAAF även om fem stycken har förlorats sedan 1973. Därför inköptes 1981 ytterligare fyra F-111A som modifierades till F-111C. Mellan 1985-88 genomfördes en första modernisering av RAAF:s F-111C bestånd följd av ytterligare en mellan 1990-95. 1993 inköptes 15 F-111G med tanke på att hålla F-111styrkan flygande fram till 2010. Wikipedia berättar att som ersättning för F-111orna valdes F-35 Lightning II (som också kommer att ersätta F/A-18 A/B och C/D. Australien planerar att köpa 100 F-35), men för att fylla gapet mellan F-111ornas pensionering under 2010 och F-35ornas ankomst inköpte Australien 24 F/A-18F Super Hornet. De levererades till Nr. 1 och Nr. 6. divisionerna under perioden 26 mars 2010 till 21 oktober 2011. Tolv av dessa planeras att ombyggas till elektronikkrigförsingsvarianten EA-18G Growler.


F/A-18F Super Hornet i Nr. 1 divisionens märkning.

Bilder från Wikimedia.

[tyskaorden]

Lite fler bilder från Wikimedia:


Canberra från RAAF:s Nr. 2 division över Vietnam 1970.


CAC Wirraway, Laverton, Victoria 1940.


CAC CA-15 Kangaroo, en av prototyperna vid CAC:S fabrik vid Fishermen's Bend, Victoria omring 1946.


GAF/Avro Lincoln 1946.

[tyskaorden]

RAAF sände också en division RAAF Squadron Berlin Airlift till understöd för den allierade flygbron till Berlin 1948-49. Piloterna kom från Nr. 36 och Nr. 38 divisionerna vilka flög Dakota. Förutom denna division, bidrog också Australien med besättningar som flög med RAF.

RAAF Museums divisionshistorier berättar också att Nr. 76 divisionen med Vampire under 1952 baserades på Malta, för att ansluta till NATO:s styrkor i Medelhavsområdet. Vilket torde varit sista gången RAAF baserat enheter i Europa.


CAC F-86 Sabre i märknig för Nr. 76 divisionens uppvisningsgrupp "Black Panthers".

I kampanjen mot den kommunistiska guerillan sände RAAF Nr. 1 divisionen med Lincoln vilka baserades i Singapore eller Kula Lumpur. De utgjorde en viktig resurs och bombade guerrillapositioner. Från 1958 ersattes de av Nr. 2 divisionens Canberra. RAAF bidrog också med Dakotatransportflygplan från Nr. 38 divisionen, vilka bl.a. fällde fallskärmsjägare. Canberrorna från Nr. 2 divisionen insattes också i Konfrontationen med Indonesien samt F-86 Sabre från Nr. 3 och Nr. 75 divisionerna. Detta enligt uppgifter från boken Britain's Secret War The Indonesian Confrontation 1962-66 av Will Fowler och Kevin Lyles (Osprey MAA 431).

RAAF var också involverad i Irakkriget 2003, då 14 F/A-18 från Nr. 75 divisionen gjorde 350 uppdrag och fällde 122 laserstyda bomber. Från 2001 har man också haft styrkor i Afghanistan där sedan 2007 ett detachment från radarenheten Nr 114 Mobila kontroll och rapporteringsenheten varit baserat på basen i Kandahar.

[tyskaorden]

RAAF:s transportkapacitet fick ett stort seteg framåt 1958 då 12 C-130A Hercules inköptes för att ersätta C-47 Dakota (två C-47:or kom dock att fram till 1999 att tjänstgöra vid the Aircraft Research and Development Unit). 1964 beställdes ytterligare 12 C-130E vilka leverades under perioden 1966-68. 1978 ersattes A- modellen av 12 C-130H. E-modellen ersattes med början 1999 av C-130J-30 och fyra av H-modellen har nu tagits ur tjänst. I november 2006 mottog RAAF sin första C-17A Globemaster III. De ursprungligen fyra beställda har nu utökats tills ex med den sjätte planerade att levereras under november 2012. RAAF:s C-17A flygs av Nr. 36 divisionen RAAF Amberley, Queensland.

Mellan 1964-67 leverarades 26 lätta transportflygplan av typen de Havilland Canada DHC-4 Caribou. Vilka under Vietnamkriget flögs av Nr. 35 divisionen baserad i Vung Tau. De flyg senare av Nr. 35 divisionen som efter Vietnam flyttade till RAAF Townsville och Nr. 38 divisionen på RAAF Richmond. Alla DHC-4or hade tagit ur tjänst 2009, deras ersättare kommer att bli 10 C-27J Spartan som leveras med början 2015. Under tiden gör åtta Beechcraft Super King Air tjänst som ersättning.


En DHC-4 i RAAFmärkning ca 2007.

[tyskaorden]

Havsövervakning är viktigt för ett land som Australien och denna uppgift har tidigare bestridits av typer som Sunderland, Catalina m.m. Sedan 1960-talet är det Lockheed P-3 Orion som sköter denna uppgift. 1966 beställdes 10 P-3B Orion för att ersätta Lockheed SP-2E Neptune. De leverades under 1968 och 1978-79 fick de sällskap av 10 P-3C. B-modellerna ersattes 1985-87 av ytterligare 10 nya C-modeller. 18 stycken C-modeller modifierades 1997-2005 till AP-3C och beräknas under 2015-18 ersättas av ett dussin P-8 Neptune och sex till åtta RQ-4 Global Hawk. RAAF:s Orion flyg av Nr. 10 och Nr. 11 samt Nr. 292 (typinflygningsdivision för Orion) divisionerna under 92. flottiljen på RAAF Edinburgh, South Australia.


Två AP-3C Orion på MCAS Kaneohe Bay, Hawaii under RIMPAC 2010. De har även sällskap av en kanadensisk Orion som kan ses på vänster sida.