Svenska flygvapnet runt 1960

[varjag]

När fientliga bombare närmade sig på omkring 10 000 meter så startade Hunterförbanden

Mesta diskussionen tycks kretsa kring ''angreppshöjd 10 000''. Av FNP's utmärkta styrkefördelningsexposé framgår att det överväldigande antalet bombplan var Il-28:or med en maxbomblast av c:a 3000 kg, samt ett betydligt mindre antal Tu-16 med maxlast av 9000 kg. Det förefaller mig otroligt - att Il-28:orna, som från baser i Baltikum redan hade ett räckviddsproblem - mot svenska mål - kunde bära ens i närheten av tre tons bomblast och definitivt inte om dom måste knega sig upp på 10 000 meter innan de nådde Sveriges kust. Tu-16 var ett större hot - men några nio ton järnbomber på 10 000 meter - har jag svårt tro på. Atomvapen med halva vikten - ja.

Den andra frågeställningen gjordes ovan - vad träffar man från 10 000 meter? Svaret är - mycket litet.

My tuppence, Varjag

[Ornellaia]

Hur många Rb 04 hadde flygvapnet i början på 60 talet. Kunde Tunnan ta några vapen som var praktiska att använda mot fartyg?

1) Rb 04. Det sägs att den tillverkades från 1959 men togs i tjänst 1962 - inte allt för många är min gissning.
2) Tunnan. Kunde ta en bunt olika attackraketer som säkert inte båtar mådde bra av.

MVH

Hans

Det står att läsa följande: "Attackversionen av Tunnan, A29B, hade attackraketer som huvudbeväpning. Dessa var av olika kaliber och avsedda för olika typer av markmål. För anfall mot fartyg kunde varje flygplan lasta max fyra stycken 18 cm sprängraketer. Var målet istället stridsvagnar, valdes max åtta 14,5 cm pansarsprängraketer per flygplan.

Utöver några andra typer av raketer, kunde man även beväpna flygplanen med napalmbomber. Dessa avsågs användas mot förråd och dylikt, där en brand skulle ställa till stor förödelse"

http://medlem.spray.se/superswede/F22/j29.htm

[Ornellaia]

Den andra frågeställningen gjordes ovan - vad träffar man från 10 000 meter? Svaret är - mycket litet.

Bryr man sig om CEP och vad som finns på backen om man bär kärnvapen eller skall terrorbomba till underlydelse?
Typ "bomba till det brister någonstans"...

OBS, ingen polemik utan bara en ärlig undran.

[varjag]

Den andra frågeställningen gjordes ovan - vad träffar man från 10 000 meter? Svaret är - mycket litet.

Bryr man sig om CEP och vad som finns på backen om man bär kärnvapen eller skall terrorbomba till underlydelse?
Typ "bomba till det brister någonstans"...

OBS, ingen polemik utan bara en ärlig undran.

Med järnbomber - terrorbombar man ingen till underkastelse. Med kärnvapen - vet vi inte. Än.
Men realistiskt - hade ju ryssen haft mycket annat att tänka på vid ett atomkrig - än att göra mellansverige självlysande.

Varjag

[Hans]

1960 kunde bolschevikerna inte direkt gödsla med kärnvapen.


http://en.wikipedia.org/wiki/Nuclear_arms_race

MVH

Hans

[JohnT]

1960 kunde bolschevikerna inte direkt gödsla med kärnvapen.


http://en.wikipedia.org/wiki/Nuclear_arms_race

MVH

Hans

Sant men Svenska försvaret räknade med atomkriget på den tiden Ryssen hade få bomber och när Ryssen fick många bomber så minskade svenskarnas tro på att det kunde bli kärnvapenkrig.

Det vore kul att se en graf med antalet Ryska atombomber över tid och samtidigt se hur Svenska försvarets övningstid för att verka i ABC miljö minskade från 1965 och framåt.
Jag gissar att de två kurvorna har motsatt lutning fram till 1985.

cheerio
/John

[Walsh]

Rb 04 började levereras 1960/61, enligt Pettersson fanns det 1962/63 drygt 300 robotar vid attackflygbaser. Fpl 32 kunde även fälla bomber mot fartyg med förhållandevis god precision och verkan.

[Sarvi]

En minst lika intressant fråga som antalet kärnvapen hos Stormakt Röd är vilken överskeppningsförmåga som vederbörande hade på 60-talet. Fartyg specialbyggda för amfibieoperationer kom inte förrän en bra bit in på 60-talet i och med att Alligator-klassen togs i tjänst. Före det skulle man fått förlita sig på färjor, pråmar och vanliga fartygstyper med de begränsningar som det medför.

[Rickard]

Före det skulle man fått förlita sig på färjor, pråmar och vanliga fartygstyper med de begränsningar som det medför.

Jag har läst att Sverige länge försökte hålla koll på om ovanligt mycket civila sovjetiska fartyg av diverse slag anlände in till Östersjön via Öresund, då detta kunde vara ett tecken på förestående sjöinvasion.

[varjag]

Det står att läsa följande: "Attackversionen av Tunnan, A29B, hade attackraketer som huvudbeväpning. Dessa var av olika kaliber och avsedda för olika typer av markmål. För anfall mot fartyg kunde varje flygplan lasta max fyra stycken 18 cm sprängraketer. Var målet istället stridsvagnar, valdes max åtta 14,5 cm pansarsprängraketer per flygplan.

Attackraketerna - från vad som egentligen var jaktplan, var - vad jag delvis sett men också hört, inte vidare träffsäkra. Mot rörliga sjömål, för att inte tala om smått som stridsvagnar, torde verkan ha varit begränsad respektive ineffektiv.
Sarvis post om ryska överskeppningsmöjligheter med befintliga färjor pråmar och vanliga fartygstyper har klar valör. Och ger ryska planer en ''lukt av Sjölejon''....

Enligt Jerk Fehling i ''Flygunderrättelseboken'' - hade dock den ryska invasionsflottans-versus-Flygvapnets chanser - radikalt förändrats till svensk nackdel några år (10?) senare....Fehling (Flygstaben?) kalkylerar förlusterna av A32 Lansar i invasionsförsvar mot en sovjetisk invasionsflotta som föga bättre än de japanska Kamikazeattackerna under Okinawaslaget Vad jag minns (har inte kvar boken), skulle det svenska attackflyget i stort sett vara utslaget efter 3-4 stora angrepp med Rb04 över Östersjön. Hur mycket som skulle finnas kvar av invasionsflottan - berodde på dess storlek......

Varjag

[Rickard]

Hur skulle chanserna vara att klara sig för en flygförare som måste hoppa över Östersjön i ett sådant läge? Över land tänker jag mig att man skulle ha rätt goda chanser, i värsta fall få äta nödproviant några dagar om man skulle hamna långt ute i ödemarken, men att falla ner mitt i havet?

Moderna piloter verkar ju ha någon form av flotte tillgänglig, fanns det även längre tillbaka som 60-talet? Och om det fanns, hur stora möjligheter skulle finnas att plocka upp piloterna spridda över havet (troligtvis relativt nära en invasionsflotta också..)?

[Walsh]

A29 måste, liksom A28 Vampire, precis som Varjag skriver, betecknas som mindre kvalificerad attack. För lättare attackuppgifter mot markförband och arméunderstöd dög de säkert hyggligt, men för "riktiga" attackuppgifter, som att knäcka invasionsflottan, krävdes också riktiga attackflygplan, med moderna robotar, radar och navigatörer, dvs A32 Lansen. Jag har dessutom aldrig någonsin läst att A29 skulle verka i denna uppgift.

Att E1:s förluster skulle bli fullständigt horribla stod nog klart för de flesta, då det är något som gång på gång dyker upp i skrift, bland annat E1-chefen Bjuggas Bjuggrens beryktade uttalande att Lansen-besättningarna, de skulle sändas ut för att dö. 10 år senare hade också A32-förbanden börjat ombeväpna till AJ37 ett betydligt modernare och mer kapabelt attackflygplan med mycket högre överlevnadschanser. Dock sjönk också antalet attackflygplan ingående i E1 rätt så drastiskt. Men nu börjar vi röra oss utanför ämnet till något som kanske tom skulle förtjäna en egen tråd. Jag är till exempel nyfiken på hur kvalificerat det sovjetiska fartygsluftvärnet var vid denna tid.

Man får inte glömma Falklandsöarna, Royal Navy är något som åtminstone jag bedömer som innehållandes enheter med högre stridsvärde än Sovetiska Östersjöflottan. Argentinarna ställde till med en hel del oreda där, jag kan inte undgå att känna en stark tro på att de brittiska sjömännen förmodligen hade fått begrava fler stupade kamrater om argentinarna hade haft E1 till sitt förfogande......

[varjag]

Hur skulle chanserna vara att klara sig för en flygförare som måste hoppa över Östersjön i ett sådant läge

Beroende på årstid och vattentemperatur - mellan obefintliga och minimala

[Rickard]

Beroende på årstid och vattentemperatur - mellan obefintliga och minimala

Illa läge alltså. Vet vi något om hur detta uppfattades bland svenska flygförare? Var det ett känt faktum att det var ett sorts självmordsuppdrag och var det i så fall något man accepterade? Ibland finns ju en sorts märklig form av stolthet gällande farlighet i vissa tjänster, typ "en kustjägare i strid överlever i snitt 3.2 sekunder" osv, som oftast återberättades som något bevis för tjänstens häftighet.

Men nu börjar vi röra oss utanför ämnet till något som kanske tom skulle förtjäna en egen tråd.

Jag startade nu en sådan tråd för jag tycker också det finns mycket intressant att diskutera.

viewtopic.php?f=54&t=38228

[Viktor Lima]

Före det skulle man fått förlita sig på färjor, pråmar och vanliga fartygstyper med de begränsningar som det medför.

Jag har läst att Sverige länge försökte hålla koll på om ovanligt mycket civila sovjetiska fartyg av diverse slag anlände in till Östersjön via Öresund, då detta kunde vara ett tecken på förestående sjöinvasion.

Inom flygvapnet hade man - åtminstone från 80-talet och fram till kalla kriget slut - ända ner på divisionsnivå ständigt koll på östersjömarinens fartygsrörelser. På attackdivisionerna fanns en fax som några gånger per dag spottade ut en kartbild där det senast kända läget för fiendens örlogsfartyg fanns inritat. Detta var en sammanställning från olika källor - FRA, spaningsflyget, våra ubåtar osv. På så viss hade divisionerna i händelse av krig alltid ett hyfsat uppdaterat läge att utgå ifrån även vid ett totalt sammanbrott av ledningsorganisationen/sambandsystemet. Detta garanterade åtminstone någon form av slagförmåga i ett sådant läge. Eftersom fartyg rör sig relativt sakta, i allafall jämfört med flygplan, kunde man hyfsat lätt räkna ut ett ganska troligt fartygsläge baserat på flera timmar gamla underrättelser.

/VL