Svenska flygvapnet runt 1960

[Walsh]

Hej!

Har med behållning nyligen läst Petterssons uppsats "Med invasionen i sikte" som föredömligt beskriver svenska flygvapnet och hotet det förväntades möta under åren 1958-1965. Vad jag dock saknar är en kvalitativ bedömning av flygvapnets slagkraft visavi det Sovjetiska hot det förväntades möta. Man läser ofta stolta skildringar om att det svenska flygvapnet (kanske något före denna tid visserligen) var det fjärde starkaste i världen. Men hur skulle det stått sig mot sina Sovjetiska motsvarigheter? Jag tänker i första hand på jaktflyget.

Enligt mitt sätt att se det hade flygvapnet åren runt 1960 två stycken för denna tid kvalificerade och moderna jaktplan. J32B samt från 1960 de tidiga versionerna av J35, A och B. J29F hade för dåliga stigprestanda för att kunna användas framgångsrikt mot snabba högtflygande bomb och attackföretag vilket även måste sägas om J34 Hunter. Båda var dessutom vackert väder-jakt vilket begränsade deras användningsområde avsevärt. Nattjakten bestående av J33 Venom fasades ut vid denna tid eftersom J32 Lansen gjorde samma saker fast mycket bättre.

Att bekämpa Tu-16 och IL-28 företag torde ha varit en svår uppgift även för förbanden beväpnade med J32. Speciellt om de hade jakteskort av tex MiG 19 eller Su-7 något som inte varit omöjligt om basområden i Finland eller på Gotland varit tillgängliga. MiG-21 började ju även bli operativ under denna tid.

Detta var ju även före STRIL 60 integrationen med de senare 35-plattformarna, så övertaget på den fronten bör heller inte varit enormt för svensk del bara för att man befann sig över svensk mark.

Jag tycker mig se några år då flygvapnet hade svårt att på allvar kunna möta det vid tidpunkten aktuella hotet(trots att det ungefär vid denna tid ska ha varit fjärde starkast i världen) och jag inbillar mig att denna förmåga blev riktigt bra först med STRIL60, J35D och F operativa några år senare.

Hade varit kul med en diskussion runt detta, jag är bara lekman och allmänt intresserad så jag har säkert fel i en del av ovanstående.

Mvh
Walsh

[Psilander]

hmm...intressant frågeställning
Det jag saknar är särskilt långräckviddiga jaktrobatar som Sparrow vilket vi inte fick förrän med rb 71 Skyflash på 80-talet.
Vi saknar även SEAD förmåga för kunna slå mot fientliga baser på tex Gotland eller Finland vilket skulle varit av stor vikt under en konflikt. A32 borde kompletterats med en SSRB för att bana väg för både RB04 och andra attackkollegor. vet en fiende att SSRB förekommer släcker han ner sin radar och är därmed tvåa, dessutom har den typen av robotar högre sannolikhet att kunna penetrera luftförsvaret då de är passiva och har hög fart. SEAD förmågan borde kraftfullt utvecklats i Sverige efter Vietnam i allmänhet och Falkland i synnerhet.

[Hans]

Hade varit kul med en diskussion runt detta, jag är bara lekman och allmänt intresserad så jag har säkert fel i en del av ovanstående.

Lekmän är vi allihopa (utom de proffshistoriker som också hänger här) men det hindrar inte intressanta diskusioner, som t.ex. denna.

Jag spontant inbillar mig att så illa var det inte. Jag skulle dock vilja ha mer fakta om de olika flygplanen, marschöjd, marschfart, maxfart och stigförmåga samt radarprestanda i en liten tabell för att vara säker. Svårare att bedömma är stridsledning och markradarkapacitet men jag inbillar mig att Sverige får ett övertag då scenariot vi pratar om är över Sverige. Dessutom var väl de svenska piloterna mer flexibla och mer vältränade (flygtimmar) då.

MVH

Hans

[Erik Ljungberg]

För länge sedan var jag med i en diskussion om detta. Två saker var rätt annorlunada jämfört med 80- och 90-talet.

Mängden fientlig jakt som från hemmabaserna kunde nå över Sverige var extremt begränsat.
Hotbilden var i mycket A-bomb. Alltså fanns den en målsättning att stoppa ALLT bombflyg.

[Walsh]

För länge sedan var jag med i en diskussion om detta. Två saker var rätt annorlunada jämfört med 80- och 90-talet.

Mängden fientlig jakt som från hemmabaserna kunde nå över Sverige var extremt begränsat.
Hotbilden var i mycket A-bomb. Alltså fanns den en målsättning att stoppa ALLT bombflyg.

Det är lite det jag tänker på också, jakt kunde visserligen nå Sverige från tex Gotland eller Finland, men jag tror att ledningsmöjligheter och dylikt mycket väl kan ha begränsat möjligheten att på ett effektivt sätt jakteskortera snabba och tunga bomb och attackföretag som vid denna tid förmodligen varit kärnvapenbärande (som du också påpekar). Så huvudhotet bör utan tvekan ha varit bombflyg.

Är det månne så att marchhastighet uppåt ljudhastigheten och höjder på 10-12 000 meter eller tom mer kanske räckte innan flygvapnet fick riktig interceptorkapacitet med överljudsprestanda i form av J35? En J32 med Jrak och Akan samt full tank tog ju cirka 5 min på sig att nå upp till 10 000 meter, J34 och J29 behövde nära nog dubbla tiden.....det säger sig självt att det inte är det lättaste att stridsleda till kontakt som möjliggör framgångsrik vapeninsats under dessa betingelser.

Att flygvapnen i olika länder tänkte på detta vis visar ju inte minst anskaffningen av tunga LV-system. I Sverige tex Rb68 Bloodhound. Det var ju också dessa LV-systemen som sas "vann" när bombflygen blev snabbare och mer högtflygande, istället för att fortsätta skena iväg gick man över till låghöjdstaktik.

[Erik Ljungberg]

Nu har jag glömt bort alla siffror men hur många fientliga attack och bombflygplan hade räckvidd in över Sevrige från egna baser i början på 60-talet? Har för mig att antalet var rätt begränsat.

[FNP]

Läget:

[Walsh]

Widfeldt och Halls bok "Hawker Hunter i Sverige" bekräftar i stort min tes, mycket trevlig bok för övrigt som varmt kan rekommenderas.

Där står bland annat att flygvapnets dilemma vid denna tid, sin numerär till trots, var svårigheterna att verka mot en motståndare anflygande på hög höjd med hög fart. Det var bland annat därför J34 Hunter införskaffades, man kunde inte vänta ända till slutet av 50-talet på J32B utan man kände sig tvungen att införskaffa ett flygplan med bättre stig och höjdprestanda än J29 A/B (J29 blev ju sedan försedd med EBK, J29F, då ganska likvärdiga prestanda visavi J34 erhölls) i väntan på den riktiga interceptorn J35 som ännu hade några år kvar innan den blev operativ. J34 placrades mycket riktigt också på F8 och F18, den såkallade "Huvudstadsjakten".

Att även J34 var otillräcklig visade försöken att förse den med EBK för att kraftigt förbättra stig och höghöjdsprestanda. Dessa försök övergavs dock då modifieringen blev alltför krånglig och dyr samt att resultatet inte blev tillfredställande, de verkliga provresultaten diffade signifikant från de teoretiska värdena och efterbrännkammaren fungerade dåligt på hög höjd.

Som avslutning kan citeras en J34-förare från det glada 50-talet.

"När fientliga bombare närmade sig på omkring 10 000 meter så startade Hunterförbanden. Självklart nådde vi aldrig upp till dessa astronomiska höjder i tid, som bäst nådde vi 7000 meter. Istället fick piloterna därifrån peka nosen mot den fientliga K-strimman och sedan dra hårt i spaken i en looping. När farten var slut på omkring 9500 meter pekade roboten förhoppningsvis mot målet och kunde avfyras. Sedan föll man fritt och långt och djupt medan Sidewindern i bästa fall klarade resten."

[Erik Ljungberg]

Problemet att inte nå höghöjdsbombare hade inte varit för besvärligt då antalet var litet och bombprecisionen låg om inte vapenlasten hade varit A-bomb.

[Walsh]

Runt 1955-1960 räknade man dock alltid med att dessa höghöjdsbombare skulle bära kärnvapen. Det var först under 1960-talet som man på de flesta håll och kanter började inse kärnvapnens högst begränsade nytta och från ca 1965 så tonades kärnvapnen mer och mer ned i de svenska krigsspelen. Samtidigt blev höghöjdsförmågan såpass bra i kvalificerade försvarsmakter att man började gå över från hög till låghöjdstaktik.

[Frogman]

Har inte så mycket att tillägga, såg en uppgift att en flygande tunnan kostade 10mkr i dagens valuta jämfört med 300mkr för en gripen. Frågan är vilket som är att föredra egentligen, hade 25 flygande tunnor (antar att dom drar mer bränsle) kunnat vara mer användbara än 1 gripen?

[Bjernevik]

Frågan är vilket som är att föredra egentligen, hade 25 flygande tunnor (antar att dom drar mer bränsle) kunnat vara mer användbara än 1 gripen?

Det enkla svaret: nej.

[Walsh]

Frågan är vilket som är att föredra egentligen, hade 25 flygande tunnor (antar att dom drar mer bränsle) kunnat vara mer användbara än 1 gripen?

Det enkla svaret: nej.

Visst är det så, J29 var när det kom ut på förband i början av 1950-talet ett jaktflygplan i absolut världsklass, i stånd att ta upp kampen med de mäktiga MiG-15 och F-86 Sabre. Dock gick utvecklingen enormt fort vid denna tid vilket gjorde att J29 redan under slutet av 1950-talet-början av 1960-talet i flygvapnet ansågs vara mindre kvalificerad jakt som avsågs att användas mot långsamma mål på låg höjd. Även om den slutliga versionen med EBK och Sidewinderrobotar hade betydligt bättre stridsvärde än sina äldre syskon.

J29 är ett dagjaktplan av den gamla skolan, det saknar radar, överljudsprestanda, moderna vapen, modern avionik för omvärldsuppfattning etc. Det är ungefär som att jämföra 25 st Strv m/42 med 1 st Strv 122. Det enda det har på pluskontot mot Gripen är att det är jäkligt mycket coolare!

[Ja77]

Det kan varit jobbigt att ha Tu-16 bomba Stockholm från 10 000m höjd. Men kan de verkligen göra ordentlig "bestående" skada på en krigsflygplats från den höjden. Tanke på berghangarer och reservbanor och utspridning.

Sedan när invasionsflotta röd kommer, kan flygvapnet fullkomligt vräka 100 tals Lansen plan på den. Även med Rb 04 "felprogramering" att bara anfalla de främsta fartygen. Medan man har horder med Tunnor att skydda lansen planen med. Medan ryssarna har svårt med att hålla jaktplan i luften på grund av avståndet.

Det känns nästan som ryssarna får slut på LV ammunition innan flygvapnet får slut på plan. Hur många Rb 04 hadde flygvapnet i början på 60 talet. Kunde Tunnan ta några vapen som var praktiska att använda mot fartyg?

[Hans]

Hur många Rb 04 hadde flygvapnet i början på 60 talet. Kunde Tunnan ta några vapen som var praktiska att använda mot fartyg?

1) Rb 04. Det sägs att den tillverkades från 1959 men togs i tjänst 1962 - inte allt för många är min gissning.
2) Tunnan. Kunde ta en bunt olika attackraketer som säkert inte båtar mådde bra av.

MVH

Hans