gunship skrev:http://en.wikipedia.org/wiki/MK108
The incendiary rounds were also often fitted with a hydrostatic fuse, which detonated when it came in contact with liquid. This was to ensure that the round did not merely explode on the target aircraft's skin, which would cause little damage, but instead penetrated and exploded when it came into contact with fuel or coolant inside the fuel tanks or radiators respectively.
dock så tänkte jag på Mk108, inte Mk103 kanonen.
Jag vågar lova att den informationen inte stämmer.
Jag har aldrig stött på information om tändmetoder för luftstrid
som varit av annan typ än anslagsrör och friktionsantändning.
Vi talar här om en grad av komplexitet jämförbar med ett zonrör,
(som då var state of the art och bara tillgängligt för västmakterna)
fast som måste reagera mycket, mycket snabbare, än dåtida zonrör,
med en mycket högre tillförlitlighet för att eventuellt komma i närheten av verkan
hos anslagsrör med fördröjning.
Dessa måste sedan vara många gånger billigare än zonrör och få plats i en granat
som var 1/10 eller 1/100 så stor som de minsta granaterna som man då kunde placera zonrör i.
Det närmaste man kommer i tändrörsväg till ett dylikt tändrör
är de tändrör med accellerometrar som USA har jobbat på till flygfällda penetrationsbomber.
Men då talar vi om 60-65 år modernare teknik,
i 1'000-10'000 gånger större ammunitionseffekter med mycket lägre krav på exakthet.