Det var bättre förrJ.K Nilsson skrev:Där har vi fått en betydelseglidning i svenska språket.
Intressant tråd.
MVH
Hans
Det var bättre förrJ.K Nilsson skrev:Där har vi fått en betydelseglidning i svenska språket.
J.K Nilsson skrev:Där har vi fått en betydelseglidning i svenska språket. En mingranat i dag har ett skyddande skall kring explosivämnet och är i bland allt annat än tunnt. I Rb75T har vi en minstridsdel på ca: 130kg varav 38 kg är explosivämnesvikt, allt annat än tunnväggigt.varjag skrev:Ville tillägga, om den tyska 30-millimeters MK 108-kanonen, att den 1944 fick en tunnväggad explosiv granat kallad ''Minengeschoss'' (minskott) med en laddning som ansågs (troligt) vara dödlig med en träff - i en B-17.
J.K Nilsson
M-Geschoss utvecklades en hel del under kriget i riktning mot en mera aerodynamisk form.varjag skrev:Ja Bostich - helt rätt. Under mina vapenhandlarår köpte/sålde jag åtskilliga (deaktiverade!) 30mm's MK 108-patroner med Minengeschoss.
Dom flesta - hade en delvis annan form på projektilen är på bilden i min post 26.9. Avsmalnade inte så mycket mot spetsen - såg mera ut som en varmkorv, m.a.o. maximalt utrymme för sprängämne. Själva granatkroppens väggar var mycket tunna - kanske 1½ millimeter och var gjord av sinterjärn vad jag minns. Varjag
Den här länken ger mycket statistik över amerikanernas bombkrig, även om mest utsatta positioner, förluster i de stora raiderna - och - flygträningstid för amerikaner, tyskar och britter...enjoy!Aircraft Type Number Lost
B-17 4,754
B-24 2,112
P-47 1,043
P-38 451
P-51 2,201
Total 10,561
Nja, nej, Gunship - då skulle nog någon tysk tekniker fått minst ett Nobelpris en sådär 45-46. Ett massproducerat tändrör som på bråkdelar av en sekund kunde känna av om det var hydralledningarna eller bomberna i flygplanet de träffade - det finns inte ens idag.gunship skrev:tänkte bara nämna att Mk103an, 30mm grejen ni pratar om hade så vitt jag kommer ihåg, ett tändrör som var gjort att sprängas i kontakt med vätska? detta för att projektilen skulle explodera när den kom i kontakt med någonting blött eftersom det oftast innebar bensin, kyl eller hyrdaulsystem - och att en explotion mitt i lite plåt sällan hade lika stor effekt.
det vanligaste ''Jazzmusiksbatteriet'' på Me 110 var nog 2 x 20mm (och Ju 88, He 219 m.fl.) - men var en nattjaktsgrej. Och användes mot RAF's Lancasters/Halifaxes. Bombplanen var ofta lättast att sikta underifrån då de silhuetterades mot natthimlen - och jägarna steg försiktigt till lämpligt skotthåll - och brassade på. Ofta på förvånansvärt korta håll - då sikten nedåt från de brittiska bombplanen var begränsd och akterskytten tenderade att spana på ''sin egen nivå'' - innan dom lärde sig......Me 110 utrustades ju också med "shräge musik" d.v.s. ett batteri av mk103 som sköt snett uppåt, så att planet inte behövde utsätta sig för samma eld