Psilander skrev:Är det av kostnads eller taktiska skäl.
Personligen tycker jag svenska helikoptara alltid hamnat i bakvattnet gentemot flyget. I norrland med stora avstånd och glest befolkat är hkpn utomordentligt transport och stridsmedel. Varför sattsades inte mer under kalla kriget, trodde vi inte att vi skulle få behålla luftherraväldet?
Vi har "egna" doktirner i mångt och mycket tex lätta flottan, flygbaser, stridsvagn S osv men inget special rörande hkp, den verkar liksom bortglömnd förutom i flottan, där den jobbat väl ihop sig med fartygsförbanden. Tacka ubåtsjakten och deras nära basering till fartygen för det, i armén var det i stort sett bara Boden som hade nära till hkps.
Både och, skulle jag väl tro. Ett av de lyckliga tillfällen när taktik och ekonomi går hand i hand...
Nya helikoptrar behövdes eftersom de gamla var färdiga att ramla ner vilket ögonblick som helst, men vapentekniskt lull-lull kostar och fick stå tillbaka för mörkerförmåga och ren tp-kapacitet. Men hkp 14 är ju en ny helikopter, så rent tekniskt finns det väl säkert utvecklingspotential.
Anledningar till att AirCav-konceptet aldrig slagit i Sverige tidigare kan vara:
1 - Kostnaden i material och framförallt förare: varför ha hkp och yoff-flygförare när man kan ha bil och bandvagn med värnpliktiga förare?
2 - Andra förband - det fanns lokalförsvarsbataljoner i drivor och hemvärn i varenda buske.
2 - Motståndaren - sovjetiskt luftvärn, speciellt låghöjdsditot, var och är aningens mer kapabelt än FNL och Mujahedin. Och dessa styrkor tillfogade (trots sin teknologiska och taktiska underlägsenhet) motståndarens hkp-styrkor avsevärda förluster.
Personligen gillar jag visparna för att dom kommer att ge Sverige en snabb casevac-kapacitet (akut transport av sårade till kvalificerad sjukvård), något som idag är relativt eftersatt. Det är kanske inte lika fräsigt som LBB och dylikt, men det är väldigt viktigt.