Skalman.nu Forum

Svarte Rudolf Sykiäinen berättar i sina memoarer om hur han upplevde Juri Andropov, som var chef för Komsomol i Sovjetkarelen och vän med hans far. Jag har samlat ganska mycket uppgifter om händelserna i Suomussalmi under krigen. Nämligen, de tragiska avrättningarna av unga pojkar som spioner under vinterkriget, partisanernas terror mot civila längs gränsen under åren 1943-44 och partisanernas chef, Juri Andropovs väg till toppen i Kreml hänger ihop.
Andropov var ju den som krossade folkresningen i Ungern 1956, mannen bakom invasionen i Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979. Sykiäinen säger att Andropov till sin natur var lågmäld, vänlig ja en rentav hjärtlig person.
Är detta något som möjligen intresserar forumets läsare? Då det hade gjorts en brottsanmälan angående vinterkrigets avrättningar blev jag i sex timmar hörd av kriminalpolisen för att de visste att jag har ett digert paket med info omhändelserna.

Ja.

MVH

Hans

När president Mauno Koivisto träffade Andropov 1983 sade Andropov kort: "Vi har kämpat våra strider och lärt känna varandra!"
Det för mina tankar till begravningsplatsen i Ala-Vuokki. Den är sannerligen en skräckens och bitterhetens boning. Många andra har erfarit samma som jag: När man går in där så känns luften mycket kallare. Där vilar sida vid sida i vinterkriget avrättade unga pojkar, som först begravdes i Matinmäki och senare flyttades hit, partisanernas offer och framför allt många ortsbor som blev förbittrade av dessa avrättningar och sedan gick med på att hjälpa Andropovs partisaner att mörda sina grannar. Hela livet bar de på skuldkänslor. Väinö Kinnunen, som överlevde räden mot Hyry där nästan hela hans familj mördades har sagt att han just före partisanerna öppnade eld kände igen en bybo som var vägvisare åt partisanerna, Men den hemligheten tar jag med mig i graven.

Men försök gärna göra en sammanfattning av hela historien för oss som så gott bara känner till namnet Suomussalmi.

MVH

Hans

Helt kort gick det till såhär. Då striderna i Suomussalmi och längs Raate-vägen rasade hade en del ynglingar värvats av ryssarna för att utföra spionuppdrag. Det var så att de inte hann/kunde ge sig iväg då gränsbygden evakuerades. De blev tillfångatagna och erbjöds möjligheten att släppas fria om de först utför mindre spaningsuppdrag på finska sidan. De greps ganska fort och ställdes inför ståndrätt och avrättades. Dessa var kanske 6-7 till antalet och sedan var det också sovjetiska medborgare som avrättades som spioner.
Nu var det så att lokalbefolkningen upplevde dessa händelser som justitiemord. Eino Kinnunen som överlevde då hans familj utplånades av partisaner sade åt mig år 2019 "De här pojkarna blev mördade!" Han menade av finsk domstol!
Nu gäller det att komma ihåg att just här har gränsen mellan Finland och Ryssland gått på samma ställe sedan freden i Teusina och Stolbova. Människorna hade umgåtts, besökt varandra och hade släktingar på båda sidor av gränsen.
Den ilska händelserna väckte gjorde att Andropovs agenter hade lätt att värva guider och vägvisare åt partisanerna då de gjorde sina räder. Detta gav den unge Andropov en flygande start på sin karriär.

En artikel publicerad i tidningen Kainuun Sanomat den 4 november 2006:


Paltaniemi - Kainuuns eget Huhtiniemi?


Finska medier har diskuterat mycket om mysterier relaterade till de senaste krigens historia. Arkeologiska utgrävningar har genomförts i Huhtiniemi i Villmanstrand för att söka efter offer för hemliga fältprov.

Det finns också ett liknande mysterium relaterat till Kainuus militära historia. Enligt memoarer avrättades dussintals Suomussalmi-bor i Paltaniemi i Kajana under vinterkriget, eller omedelbart efter. Enligt rapporter var de avrättade de som inte hade evakuerats från Suomussalmi och hade börjat samarbeta med Röda armén. Ämnet har diskuterats av bland andra Sune Sahlstedt i hans artikel "Då terrorn kom till ödemarken". Artikeln publicerades i Hufvudstadtsbladet den 1 december 1996.

Tanken på att soldater avrättar sina egna civila är häpnadsväckande. Den är dock helt realistisk. Vid den tiden hade Finland dödsstraff i kraft, vilket även användes under kriget. I synnerhet handlingar till förmån för fienden ansågs värdiga dödsstraff. Idén var dock internationellt accepterad, och praxis var i kraft i alla länder som utkämpade kriget.

Rykten om avrättningar
I vinterkrigets tidiga skeden evakuerades inte cirka 1 700 civila i Suomussalmi. När situationen blev gynnsam för finnarna överfördes cirka 1 400 personer från kommunen till Inre Finland i januari-februari 1940. Samtidigt internerade Röda armén cirka 300 Suomussalmi-bor i Sovjetunionen, varav 254 återfördes till Finland i början av juni 1940. De som återfördes placerades i Mieslahti folkhögskola i Paltamo, där ett karantänläger hade upprättats.

Enligt rykten var de som begravdes i Paltaniemi Suomussalmi-bor som inte hade evakuerats. De avrättade skickades som fiendens spioner till den finska bakre delen. Andra påstås ha avrättats under evakueringen vintern 1940, anklagade för att ha samarbetat med ockupanterna. Det sägs också att några av de som återvände sommaren 1940 transporterades från Mieslahti-lägret till Paltaniemi för att avrättas.

Sant eller falskt?
Baserat på arkivkällor kan en helhetsbild av händelserna skapas. Det finns material i ämnet i Krigsarkivet, Riksarkivet och Uleåborgs och Vasa läns arkiv.

Baserat på dokumentmaterialet kan bara en slutsats dras. Sex civila från Suomussalmi dömdes till döden i den summariska rätten vid Norra Finlands Grupps högkvarter från 7 till 26 januari. Domarna verkställdes inom 24 timmar efter att domen meddelats. Alla avrättade dömdes för spionage. Dessutom prövade samma domstol åtalen mot en Suomussalmi-bo för samma gärning. Domstolen avkunnade dock ingen dom, utan överförde ärendet till fältdomstolen. Fältdomstolen dömde mannen till 12 års fängelse för spionage.

Hur är det med de andra? Rykten säger att det till och med fanns dussintals avrättade. Det finns dock inga hänvisningar till dessa i arkivkällorna. Enligt min mening är 9:e divisionens "Svarta bok", som finns i militärarkiven, särskilt avslöjande. Boken listar 37 personer i form av en tabell som misstänktes för att samarbeta med Röda armén. Namnen som dömdes av den summariska rätten finns också i häftet, och efter dem i kolumnen "Konsekvenser och beslut" står det "Summarisk rätt". Dessutom är ett kryss ritat framför namnen på de avrättade.

Utöver dessa finns i tabellen en man från Suomussalmi som sköts av en finsk patrull under striderna i Suomussalmi kyrkby. Mannen agerade som vägledare för en fientlig patrull och tillfångatogs. Finnarna sköt mannen på platsen där han tillfångatogs. Ett kors är också ritat framför detta namn och det står "Ertappad på bar gärning och skjuten i skogen" bredvid honom.

Utöver dessa fall avrättade finnarna sex sovjetiska medborgare i Paltaniemi. Alla befanns skyldiga till spioneri av den summariska rätten för Norra Finlands grupp. Dessutom dömdes två sovjetiska medborgare till fängelse för samma gärning. Det finns mycket dokumentation om dessa fall, men det finns inga hänvisningar till andra summariska domar.

Jag tror att man utifrån detta kan dra slutsatsen att det inte fanns några fler Suomussalmi-medborgare som avrättades under kriget. Det skulle verka märkligt att "Svarta boken", som till och med dokumenterar kallblodiga nedskjutningar av en finsk medborgare utan rättegång, skulle tige om andra fall. Det verkar lika omöjligt att förstöra dokumenten från andra rättegångar, när dessa fall ändå har arkiverats. I allmänhet var summariska rättegångar tvungna att tillkännages till högre nivåer, där information om dem säkerligen skulle ha lämnats kvar.

Suomussalmi-invånare dömdes på andra sätt än summariska rättegångar. Både militära och civila domstolar dömde de som inte evakuerades, både under vinterkriget och under vapenstilleståndet. Inga dödsdomar utdömdes i dessa rättegångar.

Några av de som återvände från Sovjetunionen utreddes också av det finska rättssystemet. Sammanlagt 27 av de återvändande dömdes till fängelse för landsförräderi i Hyrynsalmi tingsrätt och Vasa hovrätt sommaren 1940. Ingen av dem avrättades dock.

Hur uppstod ryktet?
Information om avrättningarna som ägde rum under vinterkriget måste ha spridit sig vida. Även om myndigheterna inte offentliggjorde saken visste människor i omgivningen vad som hände i Paltaniemi. Å andra sidan kan nästan ingenting ha varit känt om de andra domarna, eftersom rättegångarna inte rapporterades offentligt. Därför var det logiskt att tro att gripandena som ägde rum i Mieslahti också skulle leda till samma utgång som under vinterkriget. Anklagelserna var trots allt likartade.

Dessutom har händelserna i Suomussalmi under vinterkriget hållits tysta. Myndigheterna ville begrava saken av sina egna skäl. Misslyckandet med evakueringarna var något de inte ville minnas. Å andra sidan var det under och efter kriget nödvändigt att upprätthålla idén om det finska folkets enade kamp mot fienden. Det samarbete som ägde rum i Suomussalmi mellan befolkningen och ockupanterna stämde inte in i den bilden. De som upplevde ockupationen ville också tiga om händelserna så att oskyldiga inte skulle stämplas som förrädare. Tystnaden om händelserna gjorde att rykten kunde uppstå och den fortsätter än idag.

Naturligtvis har saken ingen direkt koppling till händelserna i Huhtiniemi. Artikelns syfte är endast att visa likheterna mellan fallen, och hur rykten uppstår och sprids.

Jussi Kämäräinen FM.
Författaren är doktorand vid institutionen för finsk historia vid Joensuu universitet.


(KI-översatt, naturligtvis.)

Borebo skrev: ↑

25 augusti 2026, 17:47

Då det hade gjorts en brottsanmälan angående vinterkrigets avrättningar blev jag i sex timmar hörd av kriminalpolisen för att de visste att jag har ett digert paket med info omhändelserna.

Det måste då ha varit år 2007 när finsk television gjorde en program om avrättningarna. Det var ju en journalist från Yle som gjorde brottsanmälan ("i syfte att skaffa all möjlig information om fallen").



Polisen utreder inte avrättningar under vinterkriget
14.11.2007 12:10

Centralkriminalpolisen avser inte att inleda en mordutredning gällande avrättningar under vinterkriget

En journalist från Yleisradios MOT-program begärde en utredning av skjutningen av sju Suomussalmi-bor, varav sex avrättades på grundval av dödsdomar som meddelats av summariska domstolar och en utan rättegång.

Polisen ombads att utreda om morden var lagliga eller om mord inträffade under deras avrättning.

Centralkriminalpolisen, som utredde ärendet, har uppgett att det inte finns några förutsättningar för att inleda en förundersökning.



Summariska domstolar var underordnade domstolar enligt kapitel 9 i lagen om militärdomstolar och rättegångar i dem som gällde vid tidpunkten för händelsen.

Summariska domstolen var en specialdomstol som inrättades för att endast hantera ett specifikt rättsfall.

Enligt dokumenten dömde summariska domstolar i januari 1940 sex åtalade till döden för spionage enligt paragraf 67 i den militära strafflagen som gällde vid den tidpunkten.

Den summariska domstolens dom skulle verkställas inom 24 timmar efter att domen meddelats. Enligt dokumenten verkställdes straffen i dessa fall inom den föreskrivna tiden.

Som Borebo redan påpekade, man kan anta att de utsattes för ett visst starkt tryck från Sovjetunionen i en situation där deras och de näras personliga säkerhet inte kunde tas för given. (I detta sammanhang är det värt att nämna att de sovjetiska myndigheterna under vinterkriget avrättade 14 Suomussalmi-bor i Kalevala-distriktet.)

Med andra ord handlade det inte nödvändigtvis om någon större sympati för kommunismen eller en önskan att ställa sig på Sovjetunionens och Kuusinen-regeringens sida.

Tack för att ni tar er tiden och förklarar för oss okunniga.

MVH

Hans

Här kom ganska mycket av Femtiotrean och andra. En del av de dödsdomar som avkunnades i Kajana och annorsädes underställdes Krigsöverdomstolen som ändrade dem till fängelsedomar. En dömd var Pauli Kervinen från Ilomants som gjort mycket värre saker än ynglingarna Sulo Kinnunen och Kalle Kyllönen. Han dödade två krigspoliser och förberedde landsförräderi och avhopp till fienden. Han dömdes visserligen till döden men domen verkställdes aldrig och han benådades 1945. Veteraner i Ilomants sade senare "Om vi vetat att Kervinen kommer undan som "koira veräjästä" hade vi åkt till polisstationen och gjort slag i saken!.
Detta var just det som fick folket i Vuokki att tycka att de två ynglingarnas öde var ett justitiemord då andra som gjort långt allvarligare saker slipper avrättning. Av de civila Suomussalmibor som ryssarna tillfångatagit avrättades möjligen 13 - 15. De anklagades för att ha tillhört skyddskåren. Detta stred ju mot folkrätten men inte bryr sig Sovjet om sådana saker. Många av de tillfångatagna civila fördes också till Gulag där de blev kvar i många år om de överlevde.
Lika många, 13-14 torde ha avrättats efter dödsdom i ståndrätten i Kajana. Av dessa har minst tre grävts upp och flyttats. Kalle och Juho Kyllönen till begravningsplatsen i Ala-Vuokki och Aku Venäläinen till de rödas grav i Kajana. Detta skedde 1946.
Jag har just litet bråttom men återkommer.

Nu kan jag fortsätta. Femtiotrean kom med några intressanta aspekter. "Information om avrättningarna måste ha spridit sig vidare...!" Säkerligen eftersom Pohjois-Suomen ryhmä (Norra Finlands grupp) i sina dagorder nämnde saken, t.o.m. med namnen och domen verställd. Just före Riksarkivet stängde för renovering diskuterade jag saken med Atso Haapanen och han kom med en sak han upptäckt. Nämligen att flere av de som uppgetts ha blivit avrättade i själva verket bytt sida och sedan jobbat för finska kontraspionaget. Efter kriget skulle de ha smugglats till USA. Fallet Kotov är välkänt
Den stora frågan jag ställde mig då jag läste dessa dagorder var: Varför flaggar general Tuompo med sådana uppgifter som gynnar fienden? De får ju veta vilka spioner som är borta och vilka som är kvar!
Angående dessa avrättningar, Huhtiniemi osv så torde det där ha avrättats desertörer bara vid två tillfällen. Först någon gång i slutet av juni 1944 och sedan i början av augusti. Saken var den att någon central plats för att sköta saken inte behövdes ty man följde Thesleff-doktrinen! Vad då? Jo år 1918 var major Kraemer kommendant för ett fångläger i Nykarleby där avväpnade ryssar och röda finländare hölls fångna. De uppträdde sturskt och utmanande och majoren ringde till Högkvarteret där Thesleff svarade: Ni har ju kulsprutor, inte skall ni besvära oss med sådana saker!
Angående avrättningar av desertörer så har mycket diskuterats. Juhani Tasihin har intervjuat en man som var med i Villmanstrand då ca 10 desertörer avrättades. Avrättningen sköttes av löjtnant Vilho Fabian Tiihonen, hemma från Kemi. Detta skedde första dagarna i augusti 1944. Tiihonen enhet var ursprungligen 19. Krigspoliskompaniet och sommaren 1944 var han kommenderad till 6. Krigspoliskompaniet på Näset. Han skötte gripandet och förhören av desertörer. I slutet av juli grundades en osasto Tynkkynen lydande under III Armékårens stab dit Tiihonen transporterades. Denna avdelning tycks ha sysslat med samma saker som krigspoliskompanierna, den grep och förhörde desertörer!
Angående dessa avrättningar av desertörer så har en brännande fråga varit vad menade general Vihma då han den 30 juli varnade sina mannar för desertering. 20 gripna desertörer skull just ha skjutits längre bak!
Officiella forskare som Kulomaa och Lindstedt har sagt att det var tomma ord och bara en varning, något sådant har inte skett.
Dock så berättar Viljam Ranta (II/JR 12) i sina memoarer att han var närvarande vid bataljonens granatkastare, vid Ihantala sjö, då bataljonskommendörern, major Torsten von Essen gav order att skjuta 12 gripna desertörer. von Essen kom till platsen då en spärravdelning gripit 24 desertörer och gav order om delning i ettor och tvåor: Ettorna kommer med mig, tvåorna skjuts! Sedan fortsatte von Essen med de tolv som behövdes fortare än kvickt i linjen.
Dessa desertörer var inte från von Essens bataljon utan från, troligen IR 48 och Rajajääkäripataljoona 2. Den senare bataljonens adjutant löjtnant Grotenfelt har berättat att just denna dag höll hans psyke (henkinen kantti) på att kollapsa. Han fick höra att baljonen hade döda och någon bad en präst komma och välsigna dem! Bataljonens präst vägrade! Nu behövs en Hercule Poirot för att tolka läget: Jo pastorn i denna bataljon var uppbådskarl (nostomies) så han kunde inte göra det prästerna vanligen gjorde i dylika situationer: Bytte prästens kragspeglar till löjtnants elle fänriks kragspeglar, ty mannarna i linjen blev deprimerade och nedslagna av korset på kragspeglarna.

Var inte Andropov inblandad i Polen också, men att man där kom fram till att militären i Polen kunde vrida tillbaka klockan själva?

Andropov och Polen, just det! Jag har läst en mängd böcker men minns inte i vilken denna uppgift fanns: Jo, då det började jäsa i Polen i augusti 1980 sa Andropov till sina kolleger i politbyrån ungefär så här: "En invasion av Polen kommer inte på fråga, priset skulle bli för högt! Ifall de polska kamraterna inte klarar av problemen så må Polen bli ett icke socialistiskt land".
Detta blev ju verklighet år 1989.
Andropov var en ytters försiktig och kalkylerande person. Han vägde för- och nackdelar ytterst noga innan han handlade, men i Afghanistan kalkylerade han fel!