Finlandssvenska fester

[cats]

Idag firas i Finland Svenska dagen.

Den har firats sedan 1908 den 6:e november. På Gustav II Adolfs dödsdag.

Dagen skapades av Svenska folkpartiet för att man ville ha "en svensk dag" i Finland som kunde stärka samhörighetskänslan mellan de svensktalande i Finland. I början var dagen rätt så politisk, och man samlade också in pengar till till partiet genom att sälja Svenska dagen märken.
Inom Svenska folkpartiet tyckte man att Gustav II Adolf var ett bra ideal. Han förknippades med kampen för protestantismen, och en kung som ville upprätthålla lag och rätt. Genom att hänvisa till en svensk kung ville man också framhäva gemenskapen till Sverige.

Med tiden har den politiska aspekten av firandet tonats ner, och man har istället betonat kulturen på två språk i Finland. Sedan år 2000 har man börjat, i http://folktinget.fi regi, börjat fira Svenska veckan.

En huvudfest hålls, i år i Jakobstad, och en mängd program, på i huvudsak svenska, arrangeras runt om i Finland. https://svenskaveckan.fi

Glad svenska dagen på er

[Hans]

cats och SvD uppmärksammar:

Torsten Pettersson:
Kriget en räddning för svenska minoriteten
Finlandssvenskt brevmärke från mellankrigstiden.
Finlandssvenskt brevmärke från mellankrigstiden.
Att Finlands svenskspråkiga minoritet överlevt i över 200 år efter skilsmässan från Sverige är ingen historisk självklarhet. I två kritiska skeden har hotet mot finlandssvenskarna som folkgrupp varit större än de flesta anar.


Torsten Pettersson
Publicerad 2023-11-05
Följ skribent Sluta följa


Stäng
Dela artikeln:
Kriget en räddning för svenska minoriteten
Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Den 6 november firas Gustav Adolfsdagen med flaggning och vissa lokala evenemang i Sverige, men i Finland högtidlighålls den med större tyngd som Svenska dagen. Det är ett slags nationaldag för finlandssvenskarna som trots sjunkande numerär – nu under 300 000 personer och sex procent av befolkningen – otvivelaktigt har mycket att fira i form av livskraft och kulturell aktivitet.

Historiskt sett är detta ingen självklarhet. I två kritiska skeden har hotet mot finlandssvenskarna som folkgrupp varit större än de flesta anar. Som en skugga bredvid den lyckosamma faktiska historien löper den tragiska kontrafaktiska: det som kunde ha hänt och som hjälper oss att bättre förstå det som hände. Denna kontrastiva reflektion understöds dessutom av verkliga skeenden i närområdena Norrbotten och Estland.

Det första kritiska skedet för finlandssvenskarna inföll efter separationen från Sverige år 1809. Trots att folkmajoriteten var finsk dominerades lagstiftning, administration och skolgång av svenskan och av svensk samhällspraxis. För Ryssland utgjorde det naturligtvis ett problem. Det motverkades bland annat genom att huvudstaden och dess universitet flyttades från Åbo till Helsingfors – således längre bort från Sverige rent fysiskt och, som ryssarna hoppades, också mentalt.

Vad skulle då ha varit naturligare än att också försöka klippa av det kanske viktigaste mentala bandet, språkgemenskapen mellan Finland och Sverige? Ryskan kunde ha införts som obligatoriskt skol- och ämbetsspråk och också folkmajoritetens finska språk kunde ha stärkts som en markering mot Sverige. Svenskan skulle man däremot ha velat utrota för den var i två avseenden det farliga språket. Det underblåste en risk för fortsatt trohet mot Sverige, kanske en strävan efter återförening, och det kunde från svensk sida tas till intäkt för en nationell revansch.

Spegelvänt framträder det senare tänkesättet i Norrbotten från och med år 1888 då en ny försvenskningspolitik riktades mot finskan i Tornedalen. Bland annat förbjöds språket i skolan för att det i längden skulle tyna bort. Motiveringen var att en finskspråkig minoritet skulle kunna sporra Ryssland till att erövra norra Sverige för att rädda denna in i det språkliga moderlandet, den ryska republiken Finland. Sålunda sågs ”en försvenskning av Norrbotten” som ”en lika angelägen försvarspolitisk åtgärd som byggandet av Bodens fästning”, som Sigurd Klockare slående beskrev inställningen i boken ”Finska språket i Tornedalen” (1982).

Så kunde också ryssarna ha resonerat efter år 1809: eftersom svenskan i Finland kan bli en motivering för Sverige att återerövra landet måste en strikt förryskning genomföras.

Det blev inte så, som vi vet. På ett sätt som söker sin like i världshistorien tillerkändes det erövrade området Finland autonomi och blev i många avseenden mer privilegierat än moderlandet Ryssland. Som en del av detta lämnades landets språkliga förhållanden i stort sett orörda fram till den – relativt kortlivade – förryskningspolitik som inleddes år 1899.

Två huvudsakliga förklaringar till detta brukar anföras. För det första hade det ryska riket kontinuerligt fått kritik från Västeuropa för livegenskap, grymt genomförda krig och kvästa folkliga uppror. Nu ville det därför inrätta Finland som ett skyltfönster som visade att det även kunde bete sig liberalt och humant – och i förlängningen att konservatism och hårdhet på andra håll var nödvändiga och ingalunda en spontan rysk inställning.

För det andra hade det expansiva Ryssland ständiga problem med de kulturellt avvikande områden som landet hade erövrat: vad skulle man göra med detta växande heterogena lapptäcke av språk, etniciteter och religioner? Den vanliga lösningen hade varit piskans politik, tvångsassimilationen, men nu ville man experimentera med moroten: om finländarna får det riktigt bra så kanske de inte bråkar och gör uppror som många andra har tenderat att göra?

Det blev en lycklig lösning för både Ryssland och Finland. Dock bör alldeles särskilt noteras att det största potentiella hotet var riktat inte mot den finska folkmajoriteten utan mot de svensktalande. Det avvärjdes genom den generösa autonomin.

Men evigt vänslas den ryska björnen inte. År 1939 var det Stalins och Hitlers plan i det hemliga tillägget till den så kallade Molotov-Ribbentroppakten att Sovjetunionen skulle erövra Finland. Som vi vet värnade landet sin självständighet genom hårdnackat motstånd – ”vinterkrigets under” – men vi tänker vanligen inte på att detta var en räddning alldeles särskilt för finlandssvenskarna.

Till bilden hör då den bekanta utvecklingen att 1930-talets aggressiva finska språkpolitik bilades efter det att de båda språkgrupperna gemensamt i ”vinterkrigets anda” hade försvarat landet mot det sovjetiska angreppet. Men än viktigare för finlandssvenskarna var den bevarade självständigheten som sådan. En fingervisning om vad som kunde ha hänt dem under ett sovjetiskt styre ger estlandssvenskarnas öde.

Estland har liksom Polen och Ukraina ända sedan medeltiden varit en tummelplats för utländska makter. Det har kommit tyskar, det har kommit danskar, det rådde ett formellt svenskt välde från mitten av 1500-talet till början av 1700-talet och ett ryskt från 1710 (bekräftat i freden i Nystad 1721). Under hela denna tid och även före den formella svenska tiden fanns det en svenskspråkig befolkning i Estland, framför allt vid kusterna och på ett antal öar där den till och med kunde vara i majoritet. Dess ställning varierade fram och tillbaka mellan relativt välmående och utsatt, svältande och förtryckt, men en milstolpe blev det faktum att Estland liksom Finland lyckades uppnå självständighet efter ryska revolutionen år 1917.

Liksom i Finland stiftades i mellankrigstidens Estland en liberal språklag som gav de svenskspråkiga en viss trygghet även om majoritetsnationalismen pressade på bland annat med krav på förändring av svenska namn. Vid en folkräkning på 1930-talet landade antalet estlandssvenskar på cirka 7 500 – inte många men kanske nog för att svenskan i Estland skulle överleva, särskilt som svenskområdena fick ett visst självstyre.

Men så kom dråpslaget. Då Sovjetunionen erövrade Estland år 1940 fördrevs estlandssvenskarna från sina kustområden till förmån för sovjetiska marinbaser. En del av dem blev tillsammans med andra ester deporterade i juni 1941, en del drogs in i den sovjetiska armén och stupade i kriget.

Den största decimeringen uppstod dock efter det att det stora tyska angreppet samma år tillfälligt hade pressat sovjetväldet ut ur Estland. Då detta var på väg tillbaka drog estlandssvenskarna konsekvenserna av det senaste besöket. De insåg att Stalins lösning på problemet att hålla ihop ett lapptäcke av kulturer var att så långt som möjligt utplåna skillnaderna med sikte på en helrysk nivellering. Av rädsla för en högst sannolik ny sovjetisk invasion, tvångsdeportationer och annat förtryck valde då 85–90 procent av estlandssvenskarna, cirka 7 000 personer, att fly till Sverige.

Kvar i Estland blev endast cirka 1 000 svenskspråkiga, i många fall gifta med ester som inte ville eller kunde resa. De blev rätt snart assimilerade, svenskan dog ut, och därmed var estlandssvenskarnas saga all. I det vidare perspektivet kan därtill konstateras att de som flydde hade räknat rätt: det som de undkom under sovjetstyret inbegrep en fortsatt tvångsdeportation av 70 000 ester och en inflyttning av 300 000 ryskspråkiga som en del av en systematisk förryskningspolitik.

Vid denna tid var finlandssvenskarna 40 gånger fler än estlandssvenskarna – skulle det estniska skräckscenariot ha kunnat drabba dem vid en sovjetisk krigsseger och erövring av hela Finland?

Som ett minimum skulle finlandssvenskarna först i någon mån ha decimerats av deportationer och sedan på längre sikt av en förryskningspolitik som inom Sovjetunionen drabbade språkminoriteter särskilt hårt. Men man kan också föreställa sig en snabbare och mer dramatisk utveckling: liksom i Estland kunde finlandssvenska kärnområden vid kusterna nästan omedelbart ha utsatts för tvångsförflyttningar undan sovjetiska marinbaser. En indikation i det avseendet var att Sovjetunionen, till och med utan att erövra Finland, hade besatt Hangö udd under kriget och senare tvångsarrenderade Porkala udd fram till år 1956. Och detta skulle dessutom sannolikt ha kompletterats av en socialistisk expropriering av bondgårdar i bland annat svenskspråkiga områden i Nyland, Åboland, Österbotten och på Åland.

I den totalsituationen är det fullt möjligt att en djupt ingripande decimering av finlandssvenskarna skulle ha ägt rum på samma sätt som i Estland: genom en massflykt till Sverige. På grund av språkgemenskapen var ju tröskeln för den mycket lägre än för de finskspråkiga. Utflyttningen kunde som i Estland ha fått en omfattning på 85–90 procent, med bara cirka 30 000 finlandssvenskar kvar i Finland: mindre än en procent av befolkningen. Det skulle ha varit början på ett brant sluttande plan mot kulturell försvagning och fortsatt decimering.

Detta förhindrades alltså av vinterkrigets under, fortsättningskrigets sega motstånd och den tunga men självständighetsbevarande freden i Paris år 1947.

Så har finlandssvenskarnas öde i hög grad varit förbundet med hela Finlands öde. Liksom de finskspråkiga, men ännu mer, har de anledning att prisa sin lyckliga stjärna för 1800-talets gynnsamma autonomi, självständigheten av år 1917 och dess dyrköpta försvar under andra världskriget. Tack vare allt detta finns de kvar som en livskraftig minoritet – och kan med all rätt fira sin historia och nutid varje år den 6 november.

Torsten Pettersson

https://www.svd.se/a/dwEAxO/inte-undra- ... nska-dagen

MVH

Hans

[a81]

Det speciella är väl också att de cirka 90 procent som har finska som modersmål lär sig svenska i skolan. Även om många finnar inte gärna talar svenska (utöver enkla fraser), så förstår man svenska ganska bra. Jag tror t.ex. att de flesta som har kontakt med Finland i jobbet är vana vid att möten kan hållas delvis på svenska, även om många finnar föredrar att prata engelska.

Det är ju inte så att spanjorer kan baskiska, för att dra en parallell till situationen i Spanien...