Finsk frågelåda

[sveahk]

Tack 53an...
Tyska recensioner är som sagt inte helt lyckliga med det historiska berättandet - som i och för sig vore intressant, Finland i krig, nazis, kollaboratörer, sàmi, etc...Boken börjar bra skriver ett par i sin kritik men tappar fart på halva vägen, och överlever till slut bara med pålagd konstgjord spänning...

Hans K

[Amund]

Läser för närvarande boken Fånglägerhelvetet Dragsvik av Sture Lindholm. En sak jag reagerade starkt på var lägrets förste överläkare Arno Saxén. Han var blott 23 år gammal när lägret upprättades och ersattes snart av den erfarne Toivo Ellilä och fortsatte som vanlig läkare och blev senare specialist i öron-, näs- och strupsjukdomar och senare professor i patologisk anatomi. Under Andra Världskriget deltog Arno Saxén i den internationella kommission som undersökte offren i Katynmassakern 1943 där man klart fastslog att Sovjetunionen var de skyldiga. Det jag reagerade starkt på var att han efter kriget stämplades som tyskvänlig eftersom han vägrade ta tillbaka sin utsaga om Sovjetunionens skuld, varefter han tydligen tvingades lämna Finland.

Källa: Ovanstående bok. Ser även efter lite googling att han avled redan 1952 i Schweiz.

Var den finska efterkrigsregeringen verkligen så pressad att man tvingades till sådana förnedrande påtryckningar på de egna medborgarna?

[sveahk]

Det här hittar vi i finska Wiki om Arne Saxén (google-översättning):

"1943 inbjöds Saxén som expert på Finska Röda Korset att ingå i en internationell grupp av forskare, som tyskarna bad om i propagandasyfte för att undersöka massgravarna för offren för massakern i Katyn. Utredarnas rapport drog slutsatsen att massakern på polska officerare 1940 hade utförts, vilket tydde på att Sovjetunionen var ansvarig för den. Efter kriget, 1945, började den allierade kontrollkommissionen pressa Saxén att ändra sitt uttalande, vilket han vägrade. Som ett resultat blev han stämplad som pro-tysk och det gjordes försök att utvisa honom från universitetet. Han fick tillfälligt lämna landet och bo i Sverige under några år.[1][3] 2007 tilldelade den polska regeringen Saxén postumt kommendörskorset för hans bidrag till utredningen av Katyn-händelserna.[4]

Saxén hade flera förtroendeuppdrag. Han var ordförande i Finska Läkarförbundet Duodecim 1941–1945, som inspektör för universitetets Wiipur-avdelning från 1942, som ordförande i Finska Cancerföreningen från 1943, som ordförande i Finska Patologiska Föreningen 1949–1951 och som ordförande i Finlands Läkarförbund en kort tid 1951. Han var från 1943 ledamot av Finska Vetenskapsakademien. Som ordförande för Cancerfonden påverkade Saxén inrättandet av det finska cancerregistret."

Hans K

[Amund]

Tack för ett bra svar sveakh! Jag hade totalt glömt bort den där "allierade" kontrollkommissionen som Kreml hade väldigt stort inflytande över.

[Amund]

Har läst ut Fånglägerhelvetet Dragsvik av Sture Lindholm. Jag upplever boken som förvånansvärt objektiv och saklig, men det är ju bara den känsla jag får. Visst förekom det en hel del oegentligheter men sedan har politiseringen fördunklat händelserna, ungefär så är min sammanfattning av boken . Rekommenderas för den som inte studerat händelserna närmare.

Vad anser ni som kan mer om forskningsläget angående Dragsvik 1918 - är det fler böcker jag borde läsa eller kan man se denna som ett bra referensverk som speglar den moderna synen på händelserna?

[Schwemppa]

Jag har tidigare rekommenderat bland annat "Röd galenskap - vit terror" av samme Sture Lindholm. Upplever att Lindholm lyckas behandla de här sakerna på ett berömligt neutralt sätt, kryddat med ett slags mild medmänsklighet eller humanism och utan att ändå skygga för alla grymheter som båda sidor gjorde sig skyldiga till. Ibland rentav med ett sinne för svart humor inför en del av de absurditeter som utspelades. Jag upplever att många andra författare, ibland nästan omedvetet, tycks ta en synvinkel från någondera sidan. Men så är det ju sagt att det tar flere generationer innan man kan börja närma sig ett sådant trauma som ett inbördeskrig medför med någotslags objektivitet.

viewtopic.php?f=21&t=14446&p=621901&hil ... or#p621901

Sture Lindholm ger ut böcker på det egna förlaget Proclio, och utan att ha läst alla (men nog åtskilliga) vågar jag påstå att de är läsvärda.
https://proclio.fi/bocker/

Nu är ju västra Nyland mina hemtrakter (precis som med Lindholm), där min släkt levat i generationer, och också upplevt de här händelserna. Det kan ju förstås ha påverkat min egen objektivitet (släkten var bönder mestadels och vitkantrad för den delen, men man tycks ha klarat av att hålla sig lite på sidan av den värsta dramatiken).

[Amund]

Superstort tack Schwemppa! Ska definitivt skaffa Röd galenskap - vit terror.

Vad gäller fånglägret Dragsvik och Sture Lindholms bok så var det särskilt intressant med värderingen av de historiska källorna. Det fanns starka kommunistiska krafter som hade intresse av att svartmåla bilden av hur fånglägret drevs av det Vita Finland, först från utlandet och efter VK2 från Finland. Även om den Röda sidans lidande inte fått komma till tals tror jag att mycket propaganda har färgat den moderna bilden av lägret hos många. Har bland en del belästa och delvis historieintresserade personer försökt pejla den allmänna bilden i Sverige om händelserna och kan verkligen fastslå att uppfattningen ligger närmare de många absurda skändligheter (exempelvis massvåldtäkter av kvinnliga fångar) som härstammar från kommunistiska skribenter i exil under efterkrigstiden. Sägner som enligt Lindholm inte stöds av forskningen eller några andra sekundära källor.

Kvinnliga fångar i lägret


Något jag tidigare inte tänkt på är hur många blivande socialdemokratiska lantdagsmän som satt fängslade i lägret och som redan 1919 kunde återkomma till Lantdagen.

Upplever att Lindholm lyckas behandla de här sakerna på ett berömligt neutralt sätt, kryddat med ett slags mild medmänsklighet eller humanism och utan att ändå skygga för alla grymheter som båda sidor gjorde sig skyldiga till.

Håller verkligen med!

[Schwemppa]

Det som slår en när man läser om de här händelserna är hur amatörmässigt allt var, de röda var vanliga arbetare som ofta drevs av löften om mark och pengar som skulle delas ut efter revolutionen (och det Röda gardet betalade också ganka rundhänt dagpenning åt de som gick med, vilket fick mången fattig med familj att försörja att ta steget ut, trots att den revolutionära övertygelsen inte var så rödglödande) Nästan ingen hade någon som helst militär utbildning (den finska militären hade ju varit avskaffad ett bra tag) eller ens någon större vapenvana.

På den vita sidan var det aningen bättre, bönderna och herrgårdssönerna hade åtminstone oftast hanterat jaktvapen, men det var ganska tunnsått med militära förmågor, Så båda sidor höll till godo med någon (ens någon) som hade gjort militärtjänst i ryska armén i sin ungdom, underofficer eller lägre officer som fick fungera som utbildare.

Jag vill minnas att de vita i Sigurdskåren hade lyckats hitta en svensk löjtnant som flyttat till Finland. Senare blev det meningsskijaktigheter när de civila gentlemännen hade svårt att anpassa sig till det miltära tänkesätt han försökte införa (man tyckte han offrade män i onödan).

Det som jag fäste mig vid när jag läste "Röd galenskap-Vit terror" var att på nätterna kunde både civilbefolkningen och de vita röra sig rätt så fritt, för de röda satsade inte på vakthålling eller patrullering. De vita som förskansat sig på Svidja och Sigurds kunde ta emot besök av familj och bekanta och man begav sig också ut på rätt så långa färder för att plundra (ryska) vapenförråd man kände till och för att speja.

[sveahk]

Jag vill minnas att de vita i Sigurdskåren hade lyckats hitta en svensk löjtnant som flyttat till Finland. Senare blev det meningsskijaktigheter när de civila gentlemännen hade svårt att anpassa sig till det miltära tänkesätt han försökte införa (man tyckte han offrade män i onödan).

Förmodligen ingen svensk, men kan det tänkas ha varit Armas Liljeberg?

"Året är 1918. Efter erövringen av Helsingfors den 28 januari kunde rödgardisterna snabbt mobilisera sina styrkor i Västra Nyland – redan dagen därpå intog de Hangö, Ekenäs den 2 februari, Karis den 3 februari och Ingå den nionde. Oron om våldsamheternas spridning i de egna hemtrakterna fick den 24-årige Armas Liljeberg, en löjtnant som tjänstgjort i Rysslands kejserliga armé, att samla över 500 skyddskårister till Sigurds gård i Kyrkslätt, belägen vid Humaljärvis västra strand. Denna ”Sigurdskår” kom att huvudsakligen bestå av Kyrkslätts, Ekenäs, Snappertunas, Esbos och Helsingfors borgerligt sinnade män. Också en handfull ryskfödda officerer, så som Wjatseslav Denisoff, gick med i kåren. Den Ekenäsbördige Liljeberg hade tränat sin ledarförmåga utöver armétjänstgöringen dessutom genom övningsledarskapet för Ekenäs stads skyddskårister.

”Staben och männen bad mig att bli deras ledare, till vilket jag samtyckte. Personerna i staben bad jag stanna kvar på sina poster för att hjälpa mig i min uppgift, vilket de gjorde. Vid granskningen av männens vapen upptäckte jag att de flesta var hagelgevär och gevär av gammal modell. Efter underhandlingar med dem beslöts att grunda en liten skyddskår, vars uppgift var att upprätthålla ordningen i Kyrkslätts socken och vid behov hjälpa andra.”

-Sigurdskårens överbefälhavare Armas Liljeberg i en rapport som bevaras på Krigsarkivet i Helsingfors"
https://www.kansallismuseonystavat.fi/?x118281=191616

Hans K

[Schwemppa]

Just det. Armas Liljeberg var det. Och mitt minne har spelat mig ett spratt, men jag har för mig att det var en svensk officer inblandad i något skede.

[Schwemppa]

Ah. Svaret fanns i länken. Det var Edvard Ward från Stockholm jag tänkte på, som figurerade i Svidjakåren.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Edvard_Ward

Så jag var inte helt ute och yrade. Så där är det när det är ett tag sedan man läste böckerna man refererar till.

[Ördög]

Även om den Röda sidans lidande inte fått komma till tals tror jag att mycket propaganda har färgat den moderna bilden av lägret hos många. Har bland en del belästa och delvis historieintresserade personer försökt pejla den allmänna bilden i Sverige om händelserna och kan verkligen fastslå att uppfattningen ligger närmare de många absurda skändligheter (exempelvis massvåldtäkter av kvinnliga fångar) som härstammar från kommunistiska skribenter i exil under efterkrigstiden.

Ja, den där bilden av händelserna i Finland 1918 verkar beklagligt nog vara ganska starkt rotad i Sverige (bland den lilla grupp svenskar som alls intresserar sig för Finlands hävder). Jag har under de gångna decennierna stött på mången rikssvensk redogörelse, i böcker och tidningar, på debattforum och i bloggar, om hur Finlands "arbetarklass" år 1918 gjorde "revolution", eller bara krävde "rättvisa", varefter de på det grymmaste vis blev slaktade av den blodtörstige vite fascistgeneralen Mannerheim och hans kaisertyska allierade. Verkligheten var betydligt mer komplex än så. Och även om många av de vanliga rödgardisterna bara ville ha lite drägligare levnadsvillkor, så hade deras ledare högre vyer. Det var proletariatets diktatur som var deras mål, inte ett socialdemokratiskt folkhem.

Det är även närmast ett axiom på rikssvenskt håll att händelserna 1918 är tabu i Finland, ett känsligt ämne som man inte talar om utan som tystas ner. Och det har fått en och annan svensk med skrivklåda att anse sig vara utkorad att förmedla Sanningen till både det förstockade grannfolket och till den egna nationen. Maria-Pia Boëthius' bisarra framställning av kriget som en konflikt mellan svensk- och finskspråkiga är välbekant, den diskuterades ju här på Skalman för några år sedan. (På mitt stamforum Flashback hudflängdes Boëthius' galenskaper i trådarna Varför kallades de vita för "slaktarna" i finska inbördeskriget? och M-P Boethius har finsk historielektion, där finns fler länkar för den intresserade).

Jag upplever att många andra författare, ibland nästan omedvetet, tycks ta en synvinkel från någondera sidan. Men så är det ju sagt att det tar flere generationer innan man kan börja närma sig ett sådant trauma som ett inbördeskrig medför med någotslags objektivitet.

Min spontana åsikt är att de senaste årens verk om 1918 och händelserna efteråt genomgående är ganska så objektiva, med en strävan efter balans i framställningen och medkänsla med alla lidande, röda och vita, militärer och civila. Och det är nog tidens gång som möjliggjort detta. De generationer som upplevde 1918 är nerstoppade i mullen. Även de årskullar som i sin barn- och ungdom undfägnades med förstahandsskildringar eller rena skrönor om "slaktarnas" respektive "rödbanditernas" dåd, har lämnat det aktiva samhällslivet. Sovjetunionen och det "socialistiska" blocket har upplösts, den finländska yttervänstern har krympt till oigenkännlighet. Och sossar och vänsterförbundare varken kan eller vill göra dagspolitik med minnena från 1918 och upphöja rödgardisterna till föredöme för arbetarklassen av idag - något som var möjligt ännu under 1970- och 80-talen.

Sture Lindholms böcker är utomordentliga. Men klart att man önskar sig fler moderna verk om de där tiderna, som även svenskspråkiga läsare kunde ta del av. Jag tänker speciellt på Miten vallankumous levisi Suomeen (Hur revolutionen spreds till Finland) från 2018 av Lasse Lehtinen och Risto Volanen, skriven i polemik mot den "populära" uppfattningen av vägen till 1918, som den läsande allmänheten inhämtat genom Väinö Linnas torpartrilogi. Enligt Lehtinen & Volanen var inbördeskriget ett utflöde av den pågående världsbranden och en följd av stormakternas spel. De förorättade torparna av Akseli Koskelas typ var i verkligheten undantagsfall, och det fanns torpare i både de vitas och de rödas leder.

Jag uppskattade också den redan bortgångne presshistorikern Esko Salminens studie Päättymätön sota (Det oavslutade kriget) från 2007. Salminen nagelfar där den bild av 1917-18 års händelser, den ensidiga "röda sanningen", som från och med 1960-talet trängde undan den tidigare, lika ensidiga "vita sanningen". Finlands nya relation till Sovjetunionen efter 1944 och kommunisternas inflytande i politiken krävde en nytolkning av historien, där man också måste visa förståelse för de rödas motiv. Linnas romantrilogi kom i ett sådant läge som på beställning. Salminen beklagade att Linnas skönlitterära (och förvisso gripande) bild av kriget, så som torpare i Urjala / Urdiala kan ha upplevt det, blev en historisk sanning med giltighet för hela landet.

Huj, nu tror jag nästan att frågelådan håller på att rämna!

[sveahk]

Huj, nu tror jag nästan att frågelådan håller på att rämna!

Frågelådan får gärna rämna när vi får så mycket matnyttig och för mig ny information! Tack Amund, Schwemppa och i synnerhet Ördög! Ni alla hjälper till att rätta till den finska bilden om 1918, resten hoppas jag hitta i Sture Lindholms böcker!

Mvh Hans K

[Amund]

Jag har tidigare rekommenderat bland annat "Röd galenskap - vit terror" av samme Sture Lindholm.

Nu införskaffad.

Tack också Ördög för din goda och intressanta redogörelse.

[a81]

Har två helt vittskilda frågor om Finland:

1. När och hur försvann den svensktalande minoriteten i kusttrakterna kring Nystad, Raumo och Björneborg? (Vet att det fortfarande finns en mycket lite svensktalande minoritet i Björneborg.) I liknande kusttrakter norr och sydost därom finns fortfarande ganska många svensktalande. Varför försvann svenskan just i denna kusttrakt.

2. Jag tycker att man ser många äldre bilar i fint skick i Finland. Jag menar inte veteranbilar, utan typ 20-30 år gamla bilar utan minsta spår av rost. Självklart finns risiga bilar även i Finland, men en typisk 90-tals- eller tidig 00-talsbil ser betydligt fräschare ut i Finland än i Sverige. Saltas det mindre på vägarna? Kör folk mindre? Rostskyddsbehandlar man på något sätt i efterhand?