Varför blev Finland inte en folkdemokrati efter kriget?
Postat: 25 april 2010, 17:05
I samlingsverket Suomi muuttuvassa maailmassa (Finland i den förändarande världen) skriver Kimmo Rentola (som har utforskat speciellt finska kommunismen och dess motsåndare, politiska polisen EK/Valpo/Suopo/Supo) om “Finland i det kalla kriget”. Han frågar varför Finland blev inte en folkdemokrati efter krtiget liksom andra länder mellan Sovjet och Tyskland. Kommunisterna hade ju procentuellt mera anhängare i Finland än t.ex. Poland och Ungern.
Enligt Rentola var den viktigaste bakgrundet var kriget. Vinterkriget hade gjort ett intryck på den sovjetsika ledningen som satt fast. Ånnu som en gammal man tyckte Molotov att det var vist att Sovjet inte försökte ta Finland med våld efter kriget. Finnarna var ett så envist folk att landet skulle ha blivit ett evigt sår vid Sovjet.
Lika starkt inflytande var att Finland handlade fortsättningskriget och slutade det utan att landet blev occuperat. På andra europeiska länder kom ockuperingsarmér två eller tre ganger och de anpassade dessa länder enligt sina militära ekonomiska och ideologiska behov. Då krossades dessa staternas institutioner och hela samhällsystemer, och utresningar av etniska och politiska grupper samt våldtagande kvinnor förorsakade mycket lidande till civilfolkningen. Fastän många finländska soldater stupade eller invaliserades för livstiden och bosättandet av de karelska evakuerade var ett stort arbete, var kontinuiteteten av de statliga institutionerna och samhällsstrukturen klar och fölusten av civilfolkningen mycket mindre än i allmänheten i de länder som var med i kriget. Också annars, eftersom Finland som ett nordiskt land strävade efter att förbättra jämlikheten var statens legitimitet mycket bättre än i mera ojämlika samhällen.
Att Finland var ett nordiskt land, var en viktig factor också därför att på andra sidan av Finland låg Sverige och vars reaktioner och utrikespolitiska linje Sovjet måste beakta. På andra sidan av östeuropeiska länderna låg Tyskland. Även om det nu var slaget, brydde Stalin om att det skulle återhämta sig.
I den akutiska situationen efter kriget var det av vikt i Finlands inrika styrkeförhållandern okränkheten och kontinuiteten av armén och socialdemokratiska partiet. Båda var potentiella motståndarkrafter till Sovjet som skulle ha behövt ett avsevärt tillsatsinsats om det hade velat att ha Finland helt och hållet i sitt lägret,
En motfaktor var den undfallenhetspolitiken som Paasikivi och Kekkonen representerade: man anpassade sig till Sovjets säkerhetspoklitiska behov men på samma gang höll fast i Finlands nordiska samhällssystem och dess rätt att stanna utom stormakternas motsägelser.
Eftersom det fanns undfallengtenslinjen I Finland och Sovjet kunde handla med dess representanter, kunde Sovjet lämna finska kommunistiska partiet som reserv. Den avgörande momenten uppskjutades gång efter gang längre ditåt. Kommunisternas övertagande av makten Finland var från Moskavas synpunt alltid för tidigt, tills det var för sent. Så kunde finska kommunisterna i riksdagen, kommuner och LO ägna sig att driva de reformer som deras anhängare längtade för. Genom åren lämnade detta arbete stämpeln i karaktären av finska kommunismen.
Efter kriget var väsentligt just denna politiska kombination där undfallenhetslinjen håll makten, men i bakgrunden fanns också potentiella motståndet. Sovjet fick sin säkehetsminimum, d.v.s. att inget stat kunde fritt anfalla det via Finland. Därför var det inte nödvändigt att satsa på kommunisterna och tvinga Finland med våldet. Å andra sedan kunde Sovjet inte påtrycka Finlands ledning över vissa gränser, eftersom det kunde nära motståndskrafter och även hjälpa dem till makten, och att kuva dem skulle kräva av Sovjet mera besvär och resurserer.
Enligt Rentola var den viktigaste bakgrundet var kriget. Vinterkriget hade gjort ett intryck på den sovjetsika ledningen som satt fast. Ånnu som en gammal man tyckte Molotov att det var vist att Sovjet inte försökte ta Finland med våld efter kriget. Finnarna var ett så envist folk att landet skulle ha blivit ett evigt sår vid Sovjet.
Lika starkt inflytande var att Finland handlade fortsättningskriget och slutade det utan att landet blev occuperat. På andra europeiska länder kom ockuperingsarmér två eller tre ganger och de anpassade dessa länder enligt sina militära ekonomiska och ideologiska behov. Då krossades dessa staternas institutioner och hela samhällsystemer, och utresningar av etniska och politiska grupper samt våldtagande kvinnor förorsakade mycket lidande till civilfolkningen. Fastän många finländska soldater stupade eller invaliserades för livstiden och bosättandet av de karelska evakuerade var ett stort arbete, var kontinuiteteten av de statliga institutionerna och samhällsstrukturen klar och fölusten av civilfolkningen mycket mindre än i allmänheten i de länder som var med i kriget. Också annars, eftersom Finland som ett nordiskt land strävade efter att förbättra jämlikheten var statens legitimitet mycket bättre än i mera ojämlika samhällen.
Att Finland var ett nordiskt land, var en viktig factor också därför att på andra sidan av Finland låg Sverige och vars reaktioner och utrikespolitiska linje Sovjet måste beakta. På andra sidan av östeuropeiska länderna låg Tyskland. Även om det nu var slaget, brydde Stalin om att det skulle återhämta sig.
I den akutiska situationen efter kriget var det av vikt i Finlands inrika styrkeförhållandern okränkheten och kontinuiteten av armén och socialdemokratiska partiet. Båda var potentiella motståndarkrafter till Sovjet som skulle ha behövt ett avsevärt tillsatsinsats om det hade velat att ha Finland helt och hållet i sitt lägret,
En motfaktor var den undfallenhetspolitiken som Paasikivi och Kekkonen representerade: man anpassade sig till Sovjets säkerhetspoklitiska behov men på samma gang höll fast i Finlands nordiska samhällssystem och dess rätt att stanna utom stormakternas motsägelser.
Eftersom det fanns undfallengtenslinjen I Finland och Sovjet kunde handla med dess representanter, kunde Sovjet lämna finska kommunistiska partiet som reserv. Den avgörande momenten uppskjutades gång efter gang längre ditåt. Kommunisternas övertagande av makten Finland var från Moskavas synpunt alltid för tidigt, tills det var för sent. Så kunde finska kommunisterna i riksdagen, kommuner och LO ägna sig att driva de reformer som deras anhängare längtade för. Genom åren lämnade detta arbete stämpeln i karaktären av finska kommunismen.
Efter kriget var väsentligt just denna politiska kombination där undfallenhetslinjen håll makten, men i bakgrunden fanns också potentiella motståndet. Sovjet fick sin säkehetsminimum, d.v.s. att inget stat kunde fritt anfalla det via Finland. Därför var det inte nödvändigt att satsa på kommunisterna och tvinga Finland med våldet. Å andra sedan kunde Sovjet inte påtrycka Finlands ledning över vissa gränser, eftersom det kunde nära motståndskrafter och även hjälpa dem till makten, och att kuva dem skulle kräva av Sovjet mera besvär och resurserer.