Litteratur om Finlands historia

[Leo V]

Sten Högnäs, Kusten och skogarnas folk. Om synen på svenskt och finskt. Atlantis: Stockholm 1995.

För att öka förståelse för hetsiga diskussioner om finskt och svenskt.

[Varulv]

I ALTFOR LANG TID hadde man ikke en kritisk bok med et åpent og modent perspektiv på den finske borgerkrigen i skandinavisk språk, og i hele tjue år hadde jeg irritert meg svært voldsomt over en så gravende mangel på et helhetsverk på den finske konflikten, og har i lik lang tid sett meg trøtt på helteglorien omkring Mannheim som er dels i strid med hovedlinjene i skandinavisk historisme i de siste tretti år i Norge, Danmark og Sverige hvor det er gått sport i avkledning av helteskikkelser hvor hvitmalingen skrelles av, lag for lag.

Dette har Tobias Berglund og Niclas Sennerteg gjort noe med, de utarbeidet og utgav en tykk ettbindbok på 540 sider - Finska Inbördeskriget - som er helt i tråd med alle forventninger og med den historielitterære refleksen som har etablert seg internasjonalt sett. Har bare så vidt bladet i det, men jeg liker det som sto om Mannheim som i virkeligheten er "slaktergeneralen" - for, ved å utsende det såkalte terrorkrigsdirektivet den 25. februar 1918 på grunnlag av fullmakter gitt av statsminister Svinhufvud som så passende ryddet bort alle spor etter sin medvirkning - hadde han gjort seg skyldig i drap på 7,400 krigsfanger, fengsel av 80,000 - av disse 13,500 døde - og omfattende samfunnsproblemer som ødela Finlands folkemoral for kanskje evig tid. Det tegnes IKKE et fint bilde av Finlands helt i boken, et interessant intervju av Mannheim gjort av den danske Niels Hasager siteres ordrette på s. 162-163. All verdens hvitmaling og historiemanipulering kan ikke slette bort disse to vitnebyrd. Mannheim - Finlands helt? Man burde heller betrakte ham som en mann som ødelegge og redde Finland helt likt.

Berglund og Senneteg gjør ikke noe forsøk på å bortforklare, tilskye eller fordype historien bak borgerkrigen som er svært tragisk, og dermed er boken i sannheten verdt sin vekt i gull. For Sverige er det mye som ikke er nytt, men som settes i et nytt og mer gjennomtrengelig perspektiv, omkring de svenske frivillige og finlandssvenske "hvite". Nordmenn så ut til å generelt holder seg unna selv om man sympatiserte med de hvite, og stort sett så man episoder med humanitære inngrep mot de hvites terror som altfor ofte mislykket - Länkipohja-massakren fotograferes av en nordmann, legen Harald Natvig.

Finland var et ødelagt land ikke materielt sett - men åndelig sett, med folkemoral i ruiner, og det er fremdeles meget dyptgående og ubehagelige arr på nasjonalbevisstheten i det finske folket som egentlig ikke skyldes krigen eller grusomhetene, men den omfattende historiemanipuleringen for hender på seierherrene helt fram til den finske kapitulasjonen for Sovjetunionen hvor man reddet seg gjennom sin tapperhet i motstand og politisk sluhet. Selv etter det, var frihetskrigsberettelsen umulig å ta et oppgjør med fram til nyere tid. Denne boken er derfor meget viktig, for at man kan endelig ta et oppgjør etter et sinnssykt kapittel i det finske folkets historie som altfor lenge hadde blitt mørklagt, og som likedan var brukt i polariserte historiefremvisning. Nå, 100 år senere, trenger man å ta dette oppgjøret. Og det må starte med Mannheim.

[erep]

I ALTFOR LANG TID hadde man ikke en kritisk bok med et åpent og modent perspektiv på den finske borgerkrigen i skandinavisk språk, og i hele tjue år hadde jeg irritert meg svært voldsomt over en så gravende mangel på et helhetsverk på den finske konflikten, og har i lik lang tid sett meg trøtt på helteglorien omkring Mannheim som er dels i strid med hovedlinjene i skandinavisk historisme i de siste tretti år i Norge, Danmark og Sverige hvor det er gått sport i avkledning av helteskikkelser hvor hvitmalingen skrelles av, lag for lag.

Dette har Tobias Berglund og Niclas Sennerteg gjort noe med, de utarbeidet og utgav en tykk ettbindbok på 540 sider - Finska Inbördeskriget - som er helt i tråd med alle forventninger og med den historielitterære refleksen som har etablert seg internasjonalt sett. Har bare så vidt bladet i det, men jeg liker det som sto om Mannheim som i virkeligheten er "slaktergeneralen" - for, ved å utsende det såkalte terrorkrigsdirektivet den 25. februar 1918 på grunnlag av fullmakter gitt av statsminister Svinhufvud som så passende ryddet bort alle spor etter sin medvirkning - hadde han gjort seg skyldig i drap på 7,400 krigsfanger, fengsel av 80,000 - av disse 13,500 døde - og omfattende samfunnsproblemer som ødela Finlands folkemoral for kanskje evig tid. Det tegnes IKKE et fint bilde av Finlands helt i boken, et interessant intervju av Mannheim gjort av den danske Niels Hasager siteres ordrette på s. 162-163. All verdens hvitmaling og historiemanipulering kan ikke slette bort disse to vitnebyrd. Mannheim - Finlands helt? Man burde heller betrakte ham som en mann som ødelegge og redde Finland helt likt.

Berglund og Senneteg gjør ikke noe forsøk på å bortforklare, tilskye eller fordype historien bak borgerkrigen som er svært tragisk, og dermed er boken i sannheten verdt sin vekt i gull. For Sverige er det mye som ikke er nytt, men som settes i et nytt og mer gjennomtrengelig perspektiv, omkring de svenske frivillige og finlandssvenske "hvite". Nordmenn så ut til å generelt holder seg unna selv om man sympatiserte med de hvite, og stort sett så man episoder med humanitære inngrep mot de hvites terror som altfor ofte mislykket - Länkipohja-massakren fotograferes av en nordmann, legen Harald Natvig.

Finland var et ødelagt land ikke materielt sett - men åndelig sett, med folkemoral i ruiner, og det er fremdeles meget dyptgående og ubehagelige arr på nasjonalbevisstheten i det finske folket som egentlig ikke skyldes krigen eller grusomhetene, men den omfattende historiemanipuleringen for hender på seierherrene helt fram til den finske kapitulasjonen for Sovjetunionen hvor man reddet seg gjennom sin tapperhet i motstand og politisk sluhet. Selv etter det, var frihetskrigsberettelsen umulig å ta et oppgjør med fram til nyere tid. Denne boken er derfor meget viktig, for at man kan endelig ta et oppgjør etter et sinnssykt kapittel i det finske folkets historie som altfor lenge hadde blitt mørklagt, og som likedan var brukt i polariserte historiefremvisning. Nå, 100 år senere, trenger man å ta dette oppgjøret. Og det må starte med Mannheim.

Grattis!

Du har hittat diskussionen som förts i Finland sedan 1920-talet. Tyvärr är din retorik likadan som kommunisternas på nämnda 1920-talet.

Jag har inte läst boken som du refererar till, men jag har läst ett antal böcker om inbördeskriget från ett antal vinklar. I den moderna forskningen gör man inte sig till en idiot genom att använda termer som "slaktargeneral".

Enligt en artikel i HBL är synpunkten svensk. Vad kunde det vara annat, eftersom ingendera av författarna kan finska.
https://www.hbl.fi/artikel/om-svenskarn ... i-finland/

[Schwemppa]

Jag hade en känsla av att erep skulle dyka upp här.

Mycket värdeladdade ord i Varulvs inlägg. Jag har inte heller läst den utannonserade boken, men lite smak av att slå in öppna dörrar ger det där nog.

Inbördeskriget har det forskats i kritiskt i Finland åtminstone sedan 1960-talet (en annan sak är att diskussionen fortfarande är något polariserad). Det mesta finns förstås endast på finska, men på svenska finns nu åtminstone Heikki Ylikangas "Vägen till Tammerfors" 1995 och Aapo Roselius "I bödlarnas fotspår" 2009. I Västra Nyland har vi Sture Lindholm med flere böcker.
http://www.proclio.fi/bok_lagerhelvetet.htm
http://litteratur.sets.fi/bok/rod-galenskap-vit-terror/

Åtskilliga forskningsprojekt har initierats, också på svenska. Behöver jag nämna Lars Westerlund?

http://web.abo.fi/meddelanden/forskning ... 3_krig.sht
http://vesta.narc.fi/cgi-bin/db2www/sot ... in?lang=sw

Sammanfarttningsvis; inbördeskrig är alltid ytterst otrevliga historier, och det har sagts att det tar några generationer förrän man kan tala neutralt om saken. Det är där vi är nu, efter 100 år. Kanske. Men nedtystat och outforskat - ingalunda.

Och "slaktargeneralen" heter Mannerheim - inte Mannheim.

[erep]

Intressant när man lär sig nytt från Norge. När kapitulerade Finland till Sovjetunionen @Varulv?

[Femtiotrean]

Den där känslan som får en att gömma ansiktet bakom skamkudde, t.ex. då man tycker att nån/nåt är riktigt pinsamt. Här gör en uppenbart intelligent och påläst person sig lite löjligt genom att inte ha en aning.

Och det där med "Mannheim" är - trots att det *måste* vara automatisk ordkomplettering - är helt lysande!

[Varulv]

Intressant när man lär sig nytt från Norge. När kapitulerade Finland till Sovjetunionen @Varulv?

Finland kunne ha fått kommunistisk styring om det ikke var for at den sterke motstanden gjort et voldsomt inntrykk på sovjeterne i 1944, og dermed gav den handlingsfrihet under noe som i realiteten var en kapitulasjon, da man tok i bruk politiske og diplomatiske metoder for å avverge en overtagelse i de første årene av freden, dermed sikret det finske demokratiet som allikevel kunne ikke befri seg fra det sovjetiske trangtøylet fram til Murens fall. Våpenstillstanden og fredsslutningen var ikke hendt til finsk favør, man hadde i realiteten overgitt seg i bytte mot politisk selvstendighet innenfor sitt land, og dermed måtte forbli innenfor den sovjetiske sfæren under den kalde krigen. Det er som med Norge i 1814; det var politisk kløkt og motpartens uvillighet mot en blodigere kamp som reddet den norske selvstendigheten som en politisk enhet. Finland var meget heldig å ha mange rasjonelle maktskikkelser i 1920-1940 og 1945-1990 som dyrket nødvendighetens kunst for overlevelses skyld.

Takk for at jeg hadde lest litt feil; "Mannheim" blir Mannerheim. Og det er så absolutt riktig at man må ta et skikkelig oppgjør med det fryktelige blodbadet som etterlatt seg varige arr som ikke hadde blitt leget pga. seierherrenes historiemanipulering og en tsarlojal generals helteglorie som blendet de fleste, spesielt etter Mannerheims opptredens i 1939-1945. Om man kan tilsvine Mannerheim for å gjøre ham normal som ethvert menneske, vil man i realiteten ta et meget stort skritt framover. I Norge har vi våre helter, men vi hadde siden 1980-tallet valgt å pirke bort skjellene som tildekket de egentlige personlighetene med brister, feilhandling og stundom meget motbydelige holdninger som gjerninger - det gjenstår mye, men det har produsert større nyansering og større innsikt ved å tvinge bort gråsonen og se "onde" som gode, og "gode" som onde, eller omvendt. Man hadde sluttet med å tildekke mindre heldige sider i skittentøyvask.

Det er på tid å stille ut skittentøyvasket, og dermed er boken et meget godt utgangspunkt, spesielt for et skandinavisk - og siden internasjonal publikum. Det er ikke godt kjent at en nordmann hadde stått for det verste massemordet i skandinavisk historie i moderne tid selv om det hendt i Afrika (Kongo). De verste estimater var på flere titusener døde for denne nordmannen fra Tangen som likedan Mannerheim var tatt inn i det gode selskapet og dermed hindret et faktisk innblikk i "Kongo-eventyret". Så snart denne mannen avsløres, tømmes blemmen.

Blemmen må tømmes.

[erep]

Finland kunne ha fått kommunistisk styring om det ikke var for at den sterke motstanden gjort et voldsomt inntrykk på sovjeterne i 1944, og dermed gav den handlingsfrihet under noe som i realiteten var en kapitulasjon, da man tok i bruk politiske og diplomatiske metoder for å avverge en overtagelse i de første årene av freden, dermed sikret det finske demokratiet som allikevel kunne ikke befri seg fra det sovjetiske trangtøylet fram til Murens fall. Våpenstillstanden og fredsslutningen var ikke hendt til finsk favør, man hadde i realiteten overgitt seg i bytte mot politisk selvstendighet innenfor sitt land, og dermed måtte forbli innenfor den sovjetiske sfæren under den kalde krigen. Det er som med Norge i 1814; det var politisk kløkt og motpartens uvillighet mot en blodigere kamp som reddet den norske selvstendigheten som en politisk enhet. Finland var meget heldig å ha mange rasjonelle maktskikkelser i 1920-1940 og 1945-1990 som dyrket nødvendighetens kunst for overlevelses skyld.

Takk for at jeg hadde lest litt feil; "Mannheim" blir Mannerheim. Og det er så absolutt riktig at man må ta et skikkelig oppgjør med det fryktelige blodbadet som etterlatt seg varige arr som ikke hadde blitt leget pga. seierherrenes historiemanipulering og en tsarlojal generals helteglorie som blendet de fleste, spesielt etter Mannerheims opptredens i 1939-1945. Om man kan tilsvine Mannerheim for å gjøre ham normal som ethvert menneske, vil man i realiteten ta et meget stort skritt framover. I Norge har vi våre helter, men vi hadde siden 1980-tallet valgt å pirke bort skjellene som tildekket de egentlige personlighetene med brister, feilhandling og stundom meget motbydelige holdninger som gjerninger - det gjenstår mye, men det har produsert større nyansering og større innsikt ved å tvinge bort gråsonen og se "onde" som gode, og "gode" som onde, eller omvendt. Man hadde sluttet med å tildekke mindre heldige sider i skittentøyvask.

Det er på tid å stille ut skittentøyvasket, og dermed er boken et meget godt utgangspunkt, spesielt for et skandinavisk - og siden internasjonal publikum. Det er ikke godt kjent at en nordmann hadde stått for det verste massemordet i skandinavisk historie i moderne tid selv om det hendt i Afrika (Kongo). De verste estimater var på flere titusener døde for denne nordmannen fra Tangen som likedan Mannerheim var tatt inn i det gode selskapet og dermed hindret et faktisk innblikk i "Kongo-eventyret". Så snart denne mannen avsløres, tømmes blemmen.

Blemmen må tømmes.

Det är inte mitt fel att du inte har läst om det finska inbördeskriget. Det har nog skrivits om det ur många vinklar.

Pia Ingström skriver om Sverige, men det kan lika väl gälla Norge

https://www.hbl.fi/artikel/sverige-upptacker-1918/

Sverige upptäcker 1918!


PIA INGSTRÖM
31.12.2017 10:18

Nu inleds minnesåret då svenskarna får upptäcka 1918 och inbördeskriget åt oss, och det kommer de säkert att göra med stor entusiasm. Journalisten och författaren Maria-Pia Boëthius (f. 1947) är redan ute i medierna med sin uppenbarelse.

I höstas upplyste den svenska amatörhistorikern Henrik Arnstad sina landsmän om att marskalk Mannerheim var en fascistisk "mini-Hitler", naivt hyllad och idoliserad av de intet ont anande finländska historikerna. Arnstad hade läst sin kollega Herman Lindqvists bok Mannerheim: marsken, masken, myten och verkade tro att den stod för den samlade historiska kunskapen om Mannerheim också i Finland.

Det här väckte irritation i Finland eftersom Mannerheim blötts och stötts av både forskare och konstnärliga uttolkare i decennier, ur otaliga ideologiska synvinklar. Vi behövde inte upplysas om hur han såg ut i helfigur, klädsamt hade snarare varit om Arnstad ens försökt klättra över den verkliga och inbillade språkmuren för att ta reda på vad vi här i Finland, på två språk, redan visste.

"De våldsamma pendelrörelserna mellan förhärligande och demonisering av Mannerheim beror på att de svenska journalisterna inte har tillgodogjort sig den finskspråkiga forskningen. Av någon anledning tror man i Sverige att man kan gå ut och skriva om Finlands 1900-talshistoria utan att kunna finska", kommenterade avmätt historieprofessorn Henrik Meinander, som samma år gett ut en egen Mannerheimbiografi.

Nu inleds minnesåret då svenskarna får upptäcka 1918 och inbördeskriget åt oss, och det kommer de säkert att göra med stor entusiasm. Journalisten och författaren Maria-Pia Boëthius (f. 1947) är redan ute i medierna med sin uppenbarelse.

Hon har finländska släktrötter, eftersom hennes mamma Brita ("Billie"), född 1912, var finlandssvensk, dotter till baningenjör Anders Andersén, och hade tillbringat sin barndom på Karelska näset. I sin nya roman Vitt och rött – Billies första krig som utkommer i januari har Boëthius utforskat sin mammas historia. Boken kan för allt vi vet vara både revolutionerande och förtjänstfull. Men i en intervju i tidskriften ETC trallar hon på ett illvarslande sätt med i den dramaturgi som intervjuaren Annie Hellquist serverar, den där ämnet är "känsligt" och fortfarande "svårt att prata om" i offentligheten. Skäms på er historietigare! är undertexten.

Boëthius levererar, i en anda bekant från 70-talet när rikssvenska intellektuella beslöt att finlandssvenskar var löjlig degenererad överklass i stället för en språkminoritet att vänligt intressera sig för:…

"– Det svenska språket, svenskarna och finlandssvenskarna har approprierat, har stulit, Finlands historia i århundraden, till den grad att det bjuder en emot att vara en av de som stjäl den igen. (...) Jag tycker inte att det är det svenska språkets uppgift att återigen stjäla den finn-finska historien. Men jag tycker att det har varit helt fantastiskt att skriva den här boken. Att få skapa motbilder mot all den lögnaktiga historia som pågått i hundra år." (Mina kursiveringar.)

Det här med den finn-finska historien stulen av finlandssvenskar sitter som en karamell i vår svekofobiska kulturminister Sampo Terhos mun, men andra finländare kan tänka: "Tala för dig själv och din egen mamma, människa!"

I Finland har vi nämligen kunnat tala om vårt tvåspråkiga lands inbördeskrig som drabbade så väl finsk- som svenskspråkiga finländare, på två språk och bra mycket längre och mångsidigare än Boëthius här vill ge sken av.

Det här vet hon nog egentligen, eftersom hon ger lästips också, Vägen till Tammerfors: striden mellan röda och vita i finska inbördeskriget 1918 av Heikki Ylikangas (översatt till svenska 1995) och I bödlars fotspår – Massavrättningar och terror i finska inbördeskriget 1918 av Aapo Roselius (på svenska 2009).

Kanske hon i själva verket har läst också svenska originalutgåvor som Sture Lindholms Röd galenskap, vit terror (2005) och Fånglägerhelvetet i Dragsvik (2017), Jarl Hemmers En man och hans samvete (1931), Nils-Erik Villstrands skrifter om minneskulturen kring 1918 och så vidare? För att inte tala om Kjell Westös Där vi en gång gått (2006) eller tidskriften Ny Tid som borde kunna belysa det svåra temat finlandssvensk klassdiversitet också för rikssvenskar?

Men det blir onekligen bättre PR i Sverige med "Nu ska jag avslöja något oerhört för er som de stygga försökt hemlighålla!"-dramaturgin.

Sedan kan vi ju reflektera över hur djupa sår inbördeskriget satt i Finland. Vi kan ju ta presidentvalet i januari som ett exempel:

Vänsterpartierna fick sammanlagr ca. 7 % av rösterna, då de i riksdagsvalen får ca 27 % av rösterna. En stor del av deras röstare röstade på Sauli Niinistö, en f.d. Samlingspartist (moderat högerparti), som fick över 62 % av rösterna. De Grönas kandidat kom på andra plats med ca. 12 %, även ca 5% lägre, dvs. nästan en tredjedel från partiets normala röstetal.

Slutsatsen är alltså att de som normalt röstar på vänster, inte hade problem att rösta en högerkandidat.

Hela narrativen att något skulle ha förtigits och att djupa sår kvarstår är helt enkelt strunt.

[Varulv]

Som sagt, et OPPGJØR må finne sted hvis det finske folket kan forsone seg med galskapen som hendt den gang da menn myrdet menn uten noe klar ide om hva man egentlig gjør. Og dermed må Mannerheim tilsvines og fjernes fra helteglorien i likhet med de hvite, for å gjøre ham normalt og til en feilbarlig og skrøpelig mann lovpriste sine brister som enhver normal menneske. Det er alltid et menneske bak hver helt - dessuten; motparten alltid hevdet at helten er en krigsforbryter. Churchill er et glimrende eksempel, terrorbombingen, hensynsløshet mot nøytrale makter, dårlig dømmekraft og en villighet til å gå til ytterligheter er bare deler av den mørke siden av denne mannen som huskes som en helt, som egentlig var en rasistisk, arrogant, lite sympatisk og imperalistisk innstilt mann som hadde ganske stygge meritter. Hitler var et normalt menneske som ansiktet for et meget heslig regime uten sidestykke - men han var et menneske. Og tyskerne gjort det rette, for da Brandt knelte for å vise ære og angst for ofrene som skyldes hans folks fall i fortapenhet - var det begynnelsen på et oppgjør.

Knefallet kan skje ved å strippe Mannerheim for all helteglorie. De hvite representerte ikke den gode siden, på mange måter representerte de den onde siden som var tilsidesatt av skrekkslagne folk som allikevel ikke våget å ta et oppgjør, ettersom de hvite hadde kjempet for dem. Boken er derfor meget god, - dessuten - det er svært uvanlig at man ikke har krigslitteratur om den finske borgerkrigen for resten av verden, selv på svensk er det for få titler hvor man er sneversynt, og dermed mente det at Arnstads bok vil sette preferanser for lang tid. Den langvarige splittelsen om krigen i Finland hadde gjort det umulig å bruke "historiska kunskapen" fram til de siste tretti år, da dette vil være dypt polarisert og sterkt omstridt uansett hva det handler om. Som jeg sa; det er gått sport i systematisk nedbrytning av helteskikkelser i historisk vitenskap, først og fremst for å bringe fram alle sider uansett hvor smertefull eller hvor pinlige det vil være. Det er ikke helter i Norge som ikke er uten mørke pletter; nærmeste hver eneste av disse har brister. Likedan med Sverige.

Heltene må fjernes fra pidestallene for å se dem som disse er.

[erep]

Snälla,
Mannerheim har forskats hur mycket som helst och hans goda och sämre sidor har framställts hur öppet som helst.

Jag har redan skrivit att finska samhället, folket, eller hur du vill uttrycka det, har försonats. Det blir inte bättre om jag upprepar det n ggr. Om man inte förstår det i Sverige eller Norge, är det inte ett finskt problem, utan ett svenskt eller ett norskt problem.

Ta nu och läs Henrik Meinanders bok om Mannerheim (Gustaf Mannerheim – Aristokrat i vadmal; Lind & Co 2017), om du har någonsorts hang-up på Mannerheim, för att få insikt av en författare som faktiskt kan använda källor som är på finska.
https://www.hbl.fi/artikel/mannerheims- ... nder-lupp/

[Lasse O]

Sedan kan vi ju reflektera över hur djupa sår inbördeskriget satt i Finland. Vi kan ju ta presidentvalet i januari som ett exempel:

Nej, i dag är nog inte såren så djupa längre. I min släkt hade min svärmor minnen av svält och döda människor längs vägarna men hos dagens finländare har jag aldrig märkt något särskilt djupt sår. De flesta yngre verkar i själva verket ha mycket dåliga historiekunskaper, nästan i klass med rikssvenskar.

[erep]

Sedan kan vi ju reflektera över hur djupa sår inbördeskriget satt i Finland. Vi kan ju ta presidentvalet i januari som ett exempel:

Nej, i dag är nog inte såren så djupa längre. I min släkt hade min svärmor minnen av svält och döda människor längs vägarna men hos dagens finländare har jag aldrig märkt något särskilt djupt sår. De flesta yngre verkar i själva verket ha mycket dåliga historiekunskaper, nästan i klass med rikssvenskar.

Nja, jag kan bara bedöma mina nu vuxna barn, som jag ännu anser vara unga (på båda sidorna 20 strecket), och inte är de särskilt okunniga. Å andra sidan har de inte läst historia i hobby i decennier, som vi gamla gubbar

Din erfarenhet som inflyttad till hjärtat av Tavastland är ju i.o.f.s. intressant. Du ser ju saker ur en annan synpunkt än vi infödda

[Lasse O]

Sedan kan vi ju reflektera över hur djupa sår inbördeskriget satt i Finland. Vi kan ju ta presidentvalet i januari som ett exempel:

Nej, i dag är nog inte såren så djupa längre. I min släkt hade min svärmor minnen av svält och döda människor längs vägarna men hos dagens finländare har jag aldrig märkt något särskilt djupt sår. De flesta yngre verkar i själva verket ha mycket dåliga historiekunskaper, nästan i klass med rikssvenskar.

Nja, jag kan bara bedöma mina nu vuxna barn, som jag ännu anser vara unga (på båda sidorna 20 strecket), och inte är de särskilt okunniga. Å andra sidan har de inte läst historia i hobby i decennier, som vi gamla gubbar

Din erfarenhet som inflyttad till hjärtat av Tavastland är ju i.o.f.s. intressant. Du ser ju saker ur en annan synpunkt än vi infödda

Hrm, min herre, jag bor i Birkaland, inte i Tavastland.
Det finns ett minnesmärke från 1918 mitt i vår by men när jag frågar grannar och vänner så flackar de med blicken och tror att det kanske var strider här men ingen vet något mer. Det var ju så länge sedan.
Innan radhuset byggdes norr om vår tomt hittade jag löpgravar och tomhylsor på platsen men när jag frågade byggkillarna var de inte särskilt imponerade utan schaktade över allt.

[erep]

Hrm, min herre, jag bor i Birkaland, inte i Tavastland.
Det finns ett minnesmärke från 1918 mitt i vår by men när jag frågar grannar och vänner så flackar de med blicken och tror att det kanske var strider här men ingen vet något mer. Det var ju så länge sedan.
Innan radhuset byggdes norr om vår tomt hittade jag löpgravar och tomhylsor på platsen men när jag frågade byggkillarna var de inte särskilt imponerade utan schaktade över allt.

Trodde du bodde i Tavastehustrakten, men nu är ju Birkaland en del av Tavastland, så jag har nog rätt ändå

Intressant att lokalbefolkningen inte är intresserade av lokalhistoria. Brukar vara helt annorlunda i Svenskfinland. Är de faktiskt långtida lokala eller inflyttade? Det brukar alltid finnas någon som är djupt insatt i lokalhistoria oavsett om orten har finskspråkig eller svenskspråkig befolkning. Gäller bara att fråga omkring vem det är

Byggkillarna (inklusive entrepenören och gryndern) har definitivt inget intresse för att eventuella löpgravar utforskas. Bygget är lånefinansierat och om det stoppas, kraschar projektet ekonomiskt, och byggkillarna behöver sina inkomster.

[Hans]

Varifrån kommer namnet Birkaland? Det finns f.ö. fler ryssar än svenskar där

MVH

Hans