Finlandiseringen

[Femtiotrean]

Jag orkade helt enkelt inte titta på serien. Landet och tiden som representerades var liksom inte de samma som jag had vuxit i - och jag tror inte att jag var så jävla aningslös.

PS Jag blev nästan så nyfiken att jag ville kolla TV-programtablån i början av november år 1977

[hilbert]

då president Kekkonen utan vidare kunde vägra att kandidera i ett vanligt val eftersom han tyckte det kändes förnedrande, varför riksdagen hastigt förlängde hans ämbetsperiod genom en undantagslag

Jag har ett minne av att jag läste om det.
Det var någon som gav ut en grammofonskiva med titeln finska presidentvalet, där man kunde höra talmannen läsa upp Kekkonen Kekkonen.... över hundra gånger.

Det som var historien var att finska radion hade svartlistat skivan som man brukade göra om det var snuskiga texter.
Det kanske var en snuskig text på den tiden .
Edit/
Apropå det fick den här skivan spelas i finsk radio?

[erep]

Serien är en bra introducering i ämnet, men väl tam.

En rätt ny bok i ämnet är Ville Pernaas Pimeä vuosikymmen (= Det mörka decenniet) som också ser på den politiska historien då finlandiseringen var som värst.
https://www.mtvuutiset.fi/artikkeli/197 ... en/8278792

Alpo Rusi, en f.d. toppdiplomat som av finska Skyddspolisen blev falskt utpekad som Stasis agent har också skrivit om fenomenet i sin produktion., men det har också varit på finska.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Alpo_Rusi
Efter att Rusi till slut inte åtalades, väckte han en skadeståndstalan mot staten och blev tilldömd ett skadestånd. Bakom konspirationen var finska toppsossar.

Även Hannu Rautakallio (historiker) och Jukka Seppinen (f.d. diplomat) har skrivit i ämnet.

https://fi.wikipedia.org/wiki/Jukka_Seppinen
https://sv.wikipedia.org/wiki/Hannu_Rautkallio
(mera omfattande artikel på finska https://fi.wikipedia.org/wiki/Hannu_Rautkallio

Även historiken Riku Keski-Rauska har skrivit om ämnet.

Så det finns nog litteratur, men Serien som Jari Tervo modererar är den första som är lättillgänglig för en större publik.

[erep]

Jag orkade helt enkelt inte titta på serien. Landet och tiden som representerades var liksom inte de samma som jag had vuxit i - och jag tror inte att jag var så jävla aningslös.

PS Jag blev nästan så nyfiken att jag ville kolla TV-programtablån i början av november år 1977

Du har tydligen vuxit upp i ett annat land än jag. Jag observerade nog tokigheterna som serien beskrev, och var till dels engagerad i att försöka påverka idiotin, åt ett sundare håll.

Tokigheterna förekom ju bland politikerna. Vanligt folk hade nog en annan verklighet, vilket också kommer fram i serien, om man orkar se på den.

Men serien är ju bara en början på att reda upp den tidens röta. Och vi har ännu en hel del politiker som varit aktiva under den tiden och fullt omfattat tokigheterna då.

Vi behöver en lustration i Finland.

[Ördög]

Så det finns nog litteratur, men Serien som Jari Tervo modererar är den första som är lättillgänglig för en större publik.

Det är dock synd att det saknas ordentliga framställningar på engelska eller svenska av fenomenet. Vad händer i Finland? från 1977, av den alltför tidigt bortgångne Andres Küng (1945-2002), är dock en helt läsvärd rapport.
https://www.digar.ee/arhiiv/et/raamatud/158414
http://libris.kb.se/bib/7744681

Från 1979 är Finlandiseringen - "frivillig" underkastelse av Peter Kankkonen (1951-). Jag har tyvärr inte stiftat bekantskap med den.
https://libris.kb.se/bib/182157

Och klart att Georg C. Ehrnrooth (1926-2010), en av Kekkonens få uttalade kritiker under 1970-talet, har en hel del att berätta i sina år 1999 utgivna memoarer, Simma med krokodilerna - en oliktänkare i Kekkonens republik.
https://www.finlandiakirja.fi/fi/georg- ... 14576.html

Publicisten och diplomaten Max Jakobson (1923-2013) författade en rad mycket läsvärda verk, där allmän och finländsk 1900-talshistoria varvades med egna hågkomster - Finlands väg 1899–1999. Från kamp mot tsarväldet till EU-medlemskap (1999), Våldets århundrade (2001), År av fruktan och hopp (2002) och Bokslut (2004). Det är ett tag sedan jag läste dem, men klart att 1970- och 80-talens politiska och kulturella klimat berörs. Jakobson var VD för Näringslivets delegation EVA, som skapades 1974 som ett samarbetsorgan för näringslivets organisationer. I tidens allmänna vänsterklimat hade EVA i uppgift att försvara marknadsekonomin och den västerländska demokratin.
https://www.blf.fi/artikel.php?id=5006

Även i historiska översiktsverk, som del 4 i Matti Klinges (red.) Finlands historia (1999) och Henrik Meinanders Republiken Finland i går och i dag - Finlands historia från inbördeskriget till 2012 (2012) berörs finlandiseringen, rätt kortfattat så vitt jag minns och antar.

Nämnas kan även Nyttiga idioter? Unga idealister, Lenin och sjuttiotalet från 2009 av Camilla Berggren (1953-) och Marianne Lydén (1953-2017), där en rad av 1970-talets politiskt aktiva (både så kallade taistoiter och andra) intervjuas.
https://www.antikvaari.fi/k/kirjailija/tuote/1935585
http://www.soderstrom.fi/BlogPost.php?i ... eplyto=449
https://svenska.yle.fi/a/7-911094?_esca ... nted-in-sp
https://marxistarkiv.se/europa/finland/ ... dioter.pdf
https://marxistarkiv.se/europa/finland/ ... sioner.pdf

[Ördög]

Apropå det fick den här skivan spelas i finsk radio?

Ja, den torde ha kunnat spelas. Och statschefen lär själv ha uppskattat låten!

Det finns en webbplats, vars titel på svenska skulle bli På väg mot yttrandefrihet, där en lång rad episoder ur censurens och yttrandefrihetens historia i Finland återges. Här berättar författaren och förläggaren Kai Linnilä (1942-2017) lite om sången - här är förresten det finskspråkiga originalet.



Linnilä var år 1969 verksamhetsledare för föreningen Nuoren Voiman Liitto, utgivare av den anrika kulturtidskriften Nuori Voima (Ung Kraft). Den våren ordnade föreningen sina "konstdagar" i Karhula, utanför Kotka. Eldsjälarna vid jippot var musikforskarna och skribenterna Ilpo Saunio (1939-99) och Pekka Gronow (f 1943), bägge mycket framträdande figurer i 60-talets unga kulturliv.

Vid evenemanget i Karhula hölls den första tävlingen i serieteckning i Finland, och där spelades undergroundmusik. Och tidningen Nuori Voima utkom i form av en mini-LP. På dess ena sida spelade gruppen Suomen Talvisota 1939–40 (Finlands vinterkrig 1939-40) med bland annat Rauli Badding Somerjoki (1947-87) och M. A. Numminen (f 1940) som solister. Bland låtarna fanns den om Kekkonen.

Linnilä berättar att skivindustrin i Finland vid den tiden (liksom även senare) hade problem. Produktionskostnaderna var höga, vinylskivor kostade rätt mycket för vanliga konsumenter, och c-kassetten fanns ännu inte. Linnilä, Gronow och Saunio beslöt därför att begära audiens hos president Kekkonen. Med följde även skivproducenterna Harry Orvomaa (1927-90) och Christian Schwindt (1940-92). De skulle berätta för presidenten om musikbranschens våndor, men även om de ljusa utsikterna för den nya musiken.

Sagt och gjort! Klockan 15 på eftermiddagen valborgsmässoafton 1969 infann sig de fem herrarna hos UKK på Ekudden, där adjutanten hade sett till att ljudanläggningarna var i skick. De överräckte skivan till presidenten, som faktiskt var road av titellåten - trots att många samtida uppfattade den som smaklös. (Kekkonen hade - det bör påpekas - trots sin maktfullkomlighet och sin på tok för långa presidentperiod många beundransvärda drag. Nu, i 60-talets slut, var han ännu fysiskt och intellektuellt i toppform. Han följde livligt med de nya strömningarna i kulturen, och han brukade invitera unga intellektuella till så kallade "barnkalas" på Ekudden, där det diskuterades och sjöngs och dracks flitigt.)

Man kan tillägga att Kekkonens egen favoritlåt (åtminstone en av dem) var Kotkan ruusu eller Kotkas ros, en tango om en dam ur det lätta gardet. Låten skrevs år 1948 till en kabaré - texten är av Leo Anttila (1903-67) och melodin av Helvi Mäkinen (1902-88). Som förbild till "rosen" utpekas Rosalia (Rosa Ruiza Leah) Gurovitsch eller Rosa Mäkinen (1902-66), en skönhet av judisk börd från Viborg, som hade en frisersalong i Kotka och bedrev ett föga dygdigt liv.

Låten spelades in första gången 1969 av Pauli Räsänen (1928-2000), och blev under 70-talet mycket populär som allsång, trots (eller tack vare) sitt vågade ämne. På svenska är låten insjungen av Arja Saijonmaa, i översättning av Lars Huldén.



Saijonmaa har berättat (i en artikel i Helsingin Sanomat från 2000) hur hon lärde känna Kekkonen år 1969 eller 1970, då presidenten kom för att se en studentteaterföreställning där hon medverkade. Saijonmaa hade en vän som spelade i den progressiva rockgruppen Tasavallan presidentti, vilket ju betyder Republikens President. Så när UKK:s adjutant ringde till teatern och sa vem han var, trodde Arja att någon henne skämtade aprillo och slängde på luren. Adjutanten ringde på nytt och förklarade i avmätt ton att han ville kolla upp säkerhetsarrangemangen i studion, eftersom Republikens President ville se showen ...

Det var en mycket nervös Arja som tog emot den höge gästen, men Kekkonen visade sig vara ytterst charmig och karismatisk. Han såg föreställningen, en "expermentell citatpjäs" om Finlands historia vid namn Tapaus Suomi (Fallet Finland), uppskattade den, och åt efteråt tårta med hela ensemblen.

Senare skulle UKK flera gånger bjuda Saijonmaa för att uppträda på sina fester, bland annat på sitt 70-årskalas. Adjutanten fixade fram ett piano, och statschefen föreslog att Arja skulle framföra Kotkas ros. Hon visste inte vad det var för en låt ... Men tack vare Kekkonen hör sången nu till hennes standardrepertoar.

[erep]

Även i historiska översiktsverk, som del 4 i Matti Klinges (red.) Finlands historia (1999) och Henrik Meinanders Republiken Finland i går och i dag - Finlands historia från inbördeskriget till 2012 (2012) berörs finlandiseringen, rätt kortfattat så vitt jag minns och antar.

Det är alltid bra att veta lite om författares och historikers andliga hem. Klinge, tillsammans med Juhani Suomi som skrivit en massiv biografi på 8 delar av Kekkonen, är inte en Kekkonen-apologeter, utan Kekkonen-troende.

Suomi jobbade i tiden på utrikesministeriet, och samtidigt skrev han under pseudonym opinionsartiklar där han kritiserade Finlands utrikespolitik för att vara för västvänlig.
https://fi.wikipedia.org/wiki/Juhani_Suomi

Meinander är medlem av en förening som kallar sig Geopolitiska Föreningen i Finland. I föreningen huserar den finska motsvarigheten till Sven Hirdman, d.v.s Heikki Talvitie, även han en f.d. Moskva-ambassadör, samt ett antal herrar som har Russlandsverstehen/Putinverstehen som gemensam nämnare.

https://fi.wikipedia.org/wiki/Suomen_Ge ... inen_Seura
https://sgseura.fi/index.php

[Femtiotrean]

då president Kekkonen utan vidare kunde vägra att kandidera i ett vanligt val eftersom han tyckte det kändes förnedrande, varför riksdagen hastigt förlängde hans ämbetsperiod genom en undantagslag

Jag har ett minne av att jag läste om det.

Hastigt och hastigt...om jag ville vara polemisk, skulle jag påstå att Kekkonen var en mästare på tajming och att han visste när han skulle lyckas med trollkonsten. Vitsen med undantagslagen var ju att Kekkonen presenterade sig själv som en garant och lagen som en förutsättning för att det som det egentligen var fråga om: att knyta Finland fastare med västlägret,

https://sv.wikipedia.org/wiki/EEC-avtalet

Vi kan förstås spela lite what-if och spekulera vad hade hänt om en eller två av de stora riksdagspartierna hade sagt nej: skulle Kekkonen verkligen ha vägrat att ställa upp i ett normalt val och varit nöjd med att bli en pigg pensionär? Hur skulle man ha reagerat till EEC-talet i Moskva? Kunde Finland ha struntat i hur Moskva reagerar? Eller skulle folket ha valt en kronprins som egentligen bara hans eget parti och de Moskva-trogna minoritetskommunisterna ville se som president?

Det var någon som gav ut en grammofonskiva med titeln finska presidentvalet, där man kunde höra talmannen läsa upp Kekkonen Kekkonen.... över hundra gånger.

Inte vet jag om en skiva, men alla har ju hört vice talman Väinö Leskinen läsa Kekkonen 151 och Fagerholm 149 gånger - eller egentligen en kort klipp av radiosändningen från presidentsvalet år 1956.

[Ördög]

Författaren Sofi Oksanen ger en verklig intensivkurs i finlandisering i DN i dag. Naturligtvis är den författad med anledning av hotet mot Ukraina, men där återges några belysande episoder ur Finlands närhistoria. Oksanen har en finsk pappa och en estnisk mamma, och vet således en hel del om hur sovjetsystemet fungerade.

https://www.dn.se/kultur/sofi-oksanen-f ... at-europa/

När Sveriges Television på 1970-talet visade filmen ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”, som byggde på Aleksandr Solzjenitsyns roman med samma namn, stängde Finland sändarna på Åland för att medborgarna inte skulle kunna se filmen via Sverige, eftersom den var förbjuden hos oss. Statens filmgranskningsbyrå hade förbjudit filmen om lägren i Sovjetunionen eftersom den ansågs vara antisovjetisk.

Solzjenitsyns dokumentärroman ”Gulagarkipelagen” drabbades av samma öde. President Urho Kekkonen och statsminister Kalevi Sorsa stoppade publiceringen av verket och Nobelpristagarens finländska förläggare Tammi underkastade sig situationen. Översättaren Esa Adrian beslöt sig dock för att kringgå beslutet och förde över sin finska översättning till Sverige, där Wahlström & Widstrand gav ut första delen. Distributionen av boken till Finland var inte enkel och den avlägsnades ur bibliotekens och boklådornas sortiment. Somliga skaffade sig ett exemplar för kommande generationer som exempel på antisovjetisk propaganda.
/---/
När tullstyrelsen upptäckte att den sovjetiska tonfisken innehöll tre gånger mer kvicksilver än tillåtet, beslöt man under remissbehandlingen att den som förordat förbud hade tolkat nivån alltför ”teoretiskt”.

Sjöfartsstyrelsen ändrade sina förordningar när Teboil, som ägdes av Sovjetunionen, började sälja jollar som inte klarade av säkerhetstesterna. Myndigheterna slog fast att jollarna var jämförbara med räddningsvästar.
/---/
I mina skolböcker ljög man och påstod att Estland hade anslutit sig frivilligt till den glada Sovjetfamiljen, undervisningen anpassades i enlighet med den sovjetiska historieskrivningens linje. I bakgrunden fanns Vänskaps- och biståndspakten som Sovjetunionen och Finland hade ingått 1948, och undervisningsstyrelsen som granskade våra läroböcker följde den.
/---/
Taistoismen, den radikala vänsterrörelsen som kritiklöst beundrade Sovjetunionen, intog en förhärskande position. Skådespelare som inte stämde in i den röda kören blev utan roller. Lenins hundraårsdag firades i Finland med ett tusental evenemang.

[hilbert]

Jag har för mig att jag läst någonting om en presskonferens som Mauno Koivisto höll, när han fick upprepade frågor om finlandiseringen av en amerikansk journalist.

Till slut tappade Koivisto humöret, och sade någonting i stil med "vet du hur många kommunister jag har dödat".
Bakgrunden var att han varit jägarsoldat under fortsättningskriget.
Är det någon av våra finska vänner som känner igen det?

[Femtiotrean]

Låter som en skröna. Jag kan i alla fall inte minnas att ha läst sådant - och jag är helsäker på att jag kunde ha läst det i kvällstidningarnas rubriker; det var ett slags nypatriotism som var i hösta mode och man kunde sälja tidningar med gammaldags krigshistoria. Det blev t.ex. löpsedlar med Koivisto och Lauri Törni och Koivisto presenterades gärna som fjärrpatrulman trots att han aldrig var med på sådana.

Han skrev om sin krig och sina upplevelser i sina memoarer, men han teg - precis som många andra veteraner som stred i gevär- eller maskingevärkompanier - om hur eller hur många han hade dödat. Jag kan minnas fel, men...

(Nu är det så att inte alla veteraner har skjutit någon, men många som egentligen vet att de dödade en ryss eller kanske flera ville hellre tänka att de kan inte veta om det faktiskt var någon annan som skjöt den dödande kulan.)


Jag har det lite svårt med människor som Sofie Oksanen eller sådana listor om historier som citerats ovan. I oerhört många, kanske de flesta fall, kan man säga att det är inte helt osant eller att det kanske är helt sant, men sättet att presentera det och utelämna i sammanhanget helt väsentliga saker gör att det blir fel och i vissa fall gör man det inte av okunskap utan i syfte att vilseleda. Lite som rysk propaganda, om jag törs säga det som jag tänker.

Sofi Oksanen är inte värst, hon är bara ganska typisk för sin generation - eller generellt för människor som gillar att tala om "Kekkoslovakia" och tror sig veta hur det egentligen var trots att allt de vet är bara listor och skriverier som Okasanens.

[Ördög]

--- då stats-TV:n uppmärksammade oktoberrevolutionens 60-åsdag genom att låta den sovjetiske ambassadören Stepanov hålla ett långt direktsänt tal om denna världshistoriska begivenhet,

Vladimir Stepanov dog förresten i dag, den 14 juni 2022, i en ålder av 95 år.

https://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_ ... olitician)
https://karel.aif.ru/society/persona/us ... r_stepanov

[erep]

Jag har det lite svårt med människor som Sofie Oksanen eller sådana listor om historier som citerats ovan. I oerhört många, kanske de flesta fall, kan man säga att det är inte helt osant eller att det kanske är helt sant, men sättet att presentera det och utelämna i sammanhanget helt väsentliga saker gör att det blir fel och i vissa fall gör man det inte av okunskap utan i syfte att vilseleda. Lite som rysk propaganda, om jag törs säga det som jag tänker.

Sofi Oksanen är inte värst, hon är bara ganska typisk för sin generation - eller generellt för människor som gillar att tala om "Kekkoslovakia" och tror sig veta hur det egentligen var trots att allt de vet är bara listor och skriverier som Okasanens.

Ja, Oksanen överdriver vanligen, men nog var det en massa fjäskande för Sovjet på 70- och 80-talet.

[Ördög]

I en nyutkommen bok, Suomalaisten kylmä sota (Finländarnas kalla krig), undersöker professor Antero Holmila (född 1979) folks hågkomster om och tankar kring epoken från 1945 till 1991, med fokus på 1970- och 80-talen. Materialet är ett 40-tal djupenkäter som gjordes 2021-21, både på finska och svenska - det var de lärda samfunden Suomalaisen kirjallisuuden Seura (Finska litteratursällskapet, SKS) och Svenska Litteratursällskapet i Finland (SLS) som skötte jobbet.

Henrik Meinander recenserade verket i Hufvudstadsbladet tidigare i veckan, och jag tar mig friheten att återge några stycken.

Recension: Minnen från kalla kriget
https://www.hbl.fi/artikel/4942e829-61d ... 4af94d27fb

Enligt Holmila förstärkte invasionen av Tjeckoslovakien finländarnas färdigt ingrodda misstro gentemot Sovjetunionen. Mediernas självcensur och den tomt skramlande finsk-sovjetiska retoriken om förtroende och vänskap höll visserligen dessa känslor effektivt under locket, vilket föga överraskande stegrade den västerländska pressens skriverier om det finlandiserade Finland.

Hans beskrivningar av finländarnas hågkomster av Kekkonen är avslöjande. De flesta var och är alltjämt benägna att minnas presidentens alltmer självsvåldiga maktbruk som en av förhållandena påtvingad nödvändighet för landets stabila östrelationer, stigande välfärd och ökad jämlikhet. Jag minns själv hur krasst min år 1916 födde far förhöll sig till Kekkonen och ryssarna: inga illusioner, men heller onödiga känsloutbrott.

Den 1979 födda forskaren uttrycker sin förvåning över hur alternativlösa dessa minnen tycks vara. Kanske detta bottnar i att han inte tillräckligt håller i minnet hur nära och konkreta upplevelserna från andra världskriget ännu var i början av 1970-talet. ”Aldrig mera krig” var ju något som krigsveteranerna och den då fredsvurmande ungdomen i praktiken var rörande eniga om.
/---/
Förövrigt lyckas Holmila riktigt bra att ringa in de brokiga minnen och associationer som kalla kriget väcker hos oss fyrtio plussare. Inte minst tack vare att han ofta återkommer till hur televisionen utvecklades till medborgarnas viktigaste fönster ut mot samhället och omvärlden. Det breda utbudet av amerikanska filmer och tv-serier fungerade som en effektiv ideologisk motvikt till den okritiska bevakning som Rundradion erbjöd om förhållandena till östblocket.

Här kunde Holmila ha tillagt att Finland tillsammans med Irland och Island de facto var de europeiska länderna som sände mest amerikansk underhållning.
/---/
Holmila --- diskuterar i bokens avslutande kapitel på ett tankeväckande sätt hur finländarnas bild av kalla kriget har förändrats sedan 1991. Ett viktigt inslag i denna minneskultur är de facto glömskan. Allt färre händelser och fenomen får ett allt större utrymme i våra gemensamma minnen och formar en alltmer svartvit och onyanserad bild av det förflutna.

Ett konkret exempel på detta är uppfattningen om att den finländska samhällselitens finlandisering ingalunda tog slut 1991, utan i realiteten fortsatte fram tills Putin inledde sitt lika brutala som groteska anfallskrig mot Ukraina vårvintern 2022. När man påstår detta glömmer man totalt hur snabbt och målmedvetet vår statsledning våren 1992 inledde Finlands nu fullbordade väg till Nato-medlemskap.