Hus till finska frontmän

[tyskaorden]

Efter kriget fick som en led i återanpassningen till ett civilt liv ett stort antal frontmän ett s.k. frontmannahus. Detta var ett enfamiljshus i trä med tillhörande jord. Detta är ungefär vad jag hittat om detta är det någon som vet var man kan hitta mer info?

Kunskapskanalen kommer den 22 juni kl. 22.30-23.00 sända ett program om dessa hus. Repris den 25/6.

[G:son]

Nu är jag inte alls säker på hur det gick till, men jag skulle tro, att frontmännen inte fick sina hus, utan de fick arrendera, eller köpa billigt rätt stora stora tomter av olika offentligrättsliga samfund (staten, kommunen och kyrkan?). Tomterna var stora, så man kunde ha ett litet potatisland och en köksträdgård. Själva frontmannahuset är ett typhus med ganska många varianter, frontmännen fick säkert ritningarna till självkostnadspris. Men som sagt, jag är inte säker på det här, skall försöka ta reda på lite mera. C:a 150.000 sådana hus byggdes under åren 1945-1970. Här en bild på ett frontmannahus:



Notera planlösningen, ett fyrkantigt hus i 1½ plan, detta då det var brist på tegel, och man kunde bygga endast en skorsten, huset byggdes runt skorstenen, så att säga. Stommen byggdes av sågat virke, kutterspån eller dylikt användes som isolering, också detta ett sätt att spara på byggnadsmaterial.

[laitman]

Hej!
Synd att Kalle Päätalos stora produktion inte översatts till svenska. I några böcker beskriver han hur han efter kriget själv byggde sitt hus i Tammerfors (Adress Kirvestie 22 torde vara Finlands mest kända frontmannahus).
I själva verket styckades ofta större gårdar så att frontmän kunde få sina tomter. Själv har jag växt upp i ett dylikt hus, som min far byggde. Det står kvar och är nu renoverat av nya ägare. I själva verket har dessa hus ett mycket högt anseende bland byggnadsexperter! De är välbyggda, luftade och håller värme bra. Många gånger har det kommit fram att ett frontmannahus från slutet av fyrtiotalet är i mycket bättre skick än ett nybyggd sjuttio-åttiotalshus bredvid, som har vatten och mögelskador.
Till sist en rolig historia: På flere ställen hjälpte frontmän varandra, enligt principen att en vapenbroder lämnas inte i sticket, att bygga dessa hus och det uppstod hela stadsdelar av dessa. Några gånger har gator och gränder getts namn efter krigiska begrepp: Kanonvägen, Korsugränden, Löpgravsgatan osv. En gång satt jag och läste ESTL:s arkiv (dvs en organisation av kommunister och tidigare desertörer som också ville öppna samarbete med en motsvarande organisation i Sovjet!!! Dessa krävde först ersättning för den tid de varit på rymmen, men efter en tid krävde organisationen hus och tomter åt alla tidigare desertörer. Då kunde jag inte undgå ett ordentligt skratt: Dessa har lämnat sina vapenbröder i sticket, så husen skulle väl byggas efter helt andra principer än vad frontmannahus byggts och namnen på gatorna skulle väl heta Fanflyktingsgatan, Skogsgardistgränden osv.
För övrigt så handlade ju filmen "Löpgravsvägen" om just ett sådant hus!
Laitman

[Wooster]

I Sverige fanns ju vid samma tid en egnahemsrörelsen där familjerna (mannen i familjen) själv byggde sina hus. Var det bara frontveteraner som byggde sådana här hus eller fanns det en "civil" egnahemsrörelse i Finland också?

[G:son]

I Sverige fanns ju vid samma tid en egnahemsrörelsen där familjerna (mannen i familjen) själv byggde sina hus. Var det bara frontveteraner som byggde sådana här hus eller fanns det en "civil" egnahemsrörelse i Finland också?

Nej. Jo. Frontmannahuset var ett typhus, som vem som helst kunde bygga åt sig. "Äkta" frontmannahus skulle väl vara sådana som byggts med hjälp av statliga åtgärder som förmånliga krediter riktade till frontmän t.ex.

Det finns (fanns?) en annan intressant hustyp, som kallades "vapenbrödrahus", ett typhus byggt med stockstomme, eller ett timmerhus, som det väl heter i Sverige. Dessa byggdes av soldater i det återerövrade Karelen 1941-1944. 15 000 sådana hus byggdes.

[cats]

Notera planlösningen, ett fyrkantigt hus i 1½ plan, detta då det var brist på tegel, och man kunde bygga endast en skorsten, huset byggdes runt skorstenen, så att säga. Stommen byggdes av sågat virke, kutterspån eller dylikt användes som isolering, också detta ett sätt att spara på byggnadsmaterial.

Planlösningen var liknande för alla frontmannahus även om man hade att välja på ett antal olika ritningar.
Men det fanns inga bestämmelser om vilka material man skulle använda. Det bestämnde byggaren själv. Att det oftast blev sågat virke och kutterspån, berodde mera på att det var brist på virke i Finland efter kriget än att det skulle vara en del av planlösningen.
Det finns exempel på frontmannahus där stommen är av stockar som återanvänts från gamla hus och som man senare har brädfodrat fasaden på.

[G:son]

Notera planlösningen, ett fyrkantigt hus i 1½ plan, detta då det var brist på tegel, och man kunde bygga endast en skorsten, huset byggdes runt skorstenen, så att säga. Stommen byggdes av sågat virke, kutterspån eller dylikt användes som isolering, också detta ett sätt att spara på byggnadsmaterial.

Planlösningen var liknande för alla frontmannahus även om man hade att välja på ett antal olika ritningar.
Men det fanns inga bestämmelser om vilka material man skulle använda. Det bestämnde byggaren själv. Att det oftast blev sågat virke och kutterspån, berodde mera på att det var brist på virke i Finland efter kriget än att det skulle vara en del av planlösningen.
Det finns exempel på frontmannahus där stommen är av stockar som återanvänts från gamla hus och som man senare har brädfodrat fasaden på.

Jo, jag var lite otydlig där, menade att man i konstruktionsritningarna hade en stomme av sågat virke o.s.v. I praktiken använde man förstås det som man råkade få tag på.

[G:son]

Här bygger man vapenbrödrahus i Rautu på Karelska näset, någon gång under fortsättningskriget:

[Gutekrigaren]

Det är säkert samma dokumentär som jag såg förra året någon gång, också på SVT. Intressant och småtrevlig, som dokumentärer om sådana ämnen ofta är.

Mvh Petter

[laitman]

Hej!
Civila husbyggare fanns det ytterst få av då mobiliseringen varit ganska total Dessa vapenbrödrahus hör nog hemma i en annan kategori emedan man i vissa divisioner på Näset hjälpte återflyttande karelare att bygga nya hus och samtidigt samlade pengar till stupade vapenbröders familjer. Denna verksamhet blev senare hårt kritiserat eftersom man med rätta ansåg att krafterna i stället borde ha använts till befästningsbyggande och stridsutbildning under ställningskriget!
Laitman

[Wooster]

Civila husbyggare fanns det ytterst få av då mobiliseringen varit ganska total

Nej det är klart - tänkte inte så långt

[tyskaorden]

Tackar alla för era intressanta bidrag, en lite bortglömd historia i världskrigets spår. Är det någon som vet om det fanns något liknade system i t.ex. Storbritannien?

[Vysotskij]

Har i ljuset av den svenska veteranpolitikens utveckling och Linnas lakoniska beskrivning på Okänd soldats första sidor funderat lite på politiken för återanpassning av de finländska frontmännen. Denna åtta år gamla tråd var det närmaste jag fann vid en snabb blick.

Känner någon till en bra översikt över åtgärder (eller brist på dylika) för bostad, jobb, psykologisk och social rehabilitering och så vidare - gärna med någon värdering av utfall - tar jag tacksamt emot tips. Tyvärr förstår jag inte finska.

[Schwemppa]

...psykologisk och social rehabilitering och så vidare

Så här från höften skulle jag vilja påstå att dylikt inte förekom, det är en produkt av en senare tid. Frontmannahusen var en sån där praktisk och påtaglig grej som, förverkligades och inte hade med psykologi att göra, bara hårt eget arbete. Det var nog väldigt långt som Linna skriver, först en rejäl fylla och sedan tilbaks till vardag och jobb. För jobb, det fanns det inom återuppbyggnad och krigsskadeståndsindustri, för den som kunde och ville jobba.

En icke oansenlig del av veteranderna blev dock ändå utslagna, alkoholiserade och gick under i det tysta. För årtionden framåt utgjordes alkisarna och polityrgubbarna i parkerna till stor del av krigsveteraner. Stockholm fick ju sin beskärda del av detta, känt (åtminstone i Finland) är ju begreppet "Slussenin sissit" (Slussengerillan).

Än idag hör man om barn (nu själv gamla) som berättar om tigande, frånvarande, rent av våldsamma fäder som präglats av krigsåren. Vissa säger att det här tigandets kultur och våldsbenägenheten rentav gått i arv till andra och tredje generation. Exemplen är många om veteraner som aldrig berättat någonting om vad de upplevt under krigsåren för de närstående.

Som vanligt gäller det här förstås inte alla, huvuddelen klarade sig bra, skaffade familj, hus och karriär. Inom veteranföreningarna fanns det en gemenskap, och de var många och aktiva, där man kunde träffas och ventilera gamla tider. Jag minns själv min farfar och hur det alltid på hans högtidsdagar dök upp veterankamrater för att gratulera, och fast jag var ung kunde jag känna av ett särskilt kamratskap dem emellan. Farfar var inte som jag kunde bedöma traumatiserad, och han berättade gärna om kriget om man ville lyssna (det enda jag nu beklagar att jag var så ung då - han gick bort när jag var 17 - att jag inte då kunde förstå och värdera de här historierna som jag skulle nu ).

[Schwemppa]

Ibland är de här diskussionerna verkliga ögonöppnare. Jag befann mig i söndags på en bjudning i Karkkila (Högfors), och insåg plötsligt att jag befann mig mitt i ett frontmannahusområde, ja faktiskt hus av samma modell och tillkomsttid kvartersvis omkring.

Sådana här områden finns ju faktiskt i utkanterna av de flesta småstäder och tätorter landet omkring, men inte tänker man ju alltid desto mera på det. Bebyggelsen har säkert ursprungligen varit tämligen enhetlig, men genom årtionden har olika ägare med olika smak och materialval satt sin egen prägel på vart hus.