Den finska ledningens agerande före vinterkriget -39

[Anne G]

Varför hade finnarna t.ex rätt att hävda en tillräcklig försvarszon för Viborg (ingick i den finska motiveringen till att förkasta ett av de upprepade gränsjusteringsförslagen (ryssarna föreslog, finarna sade "nej" under Moskvaförhandlingarna i oktober/november 1939 men "rätt" (av Gud given?) att förvägra Sovjet från en försvarszon för Leningrad (en stad med lika stor befolkning som hela Finland hade). Att blanda in "rätt" och "fel" i stormaktspolitik är att liktydigt med att blanda in barnkammajargong (typ "men mamma Peter - eller Kalle - slog först") med maktspel.

Och detta skulle ha haft ditt råd till vietnameserna på 60-70-talet?

Finlands regering formligen tiggde om krig -

Och kvinnorna som blir våldtagna, tigger just om det?

[Anne G]

Paasikivi[/i] kommenterar själv: ”Ett dylikt upprepat orubbligt nej (på fi.: ”järkähtämätön”) inför en jättestat från ett litet lands sida drev ärendet in i en återvändsgränd. Å andra sidan påpekar Vladimirov å sin sida, att Stalin borde ha sagt klarare till. Det är svårt att inse hur: Molotovs ordval sade enligt min mening allt, Erkko bara inte ville tro.

Paasikivi trodde inte på kriget. Inte heller diplomaterna i Moskva.

I diplomatin finns ett säkert medel att såga att man manar krig så att den andra parten förstår: ultimatum.

[Anne G]

Osmo Apunen och Corinna Wolff skriver i Pettureita ja patriootteja (Bedragare och patrioter) s. 443, att Stalin inte visade alla sina mål i förhandlingar på hösten 1939. Utöver till Leningrads försvar fanns det också annat strategiskt intresse i Sovjetregeringens politik mot Finland. Röda armén ville försäkra Finland som sin militarisk förterräng före stormaktskriget bröt ut. Anfall längs båda sidor Ladoga hade målet på Kymmenelinjen, för där kunde Röda armén effektivt hota Södra Finlands centrala städer och trafiklinjer.

S. 444 Apunen och Wolff skriver att det finns skäl att tvivla på ett Stalins gränsförslag på hösten 1939 var bara ett tillfällig mål för att ryssarna inte behövde kräva Viborg - detta skulle ha avlöjat på förhand de mål de hade på längre sikt.

Apunens och Wolffs slutsats: Kriget skulle kanske inte ha undvikats, men genom att godkänna Stalins krav kunde dess hot ha flyttats till framtiden. Ingen vet i vilka omständigheter man skulle ha förhandlat om nya krav.

[Oingo Boingo]

Summa summarum, Sovjetunionen ville utkämpa ett ev. krig mot Tyskland på Finsk mark. Finland, Baltikum och Polen skulle varit Stalins buffert. Kan Heikki Jansson förstå vad det skulle inneburit för Finlands folk om hjärtat av Finland och finska städer varit målet för flygbomber, artillerigranater, skyttegravar och våldsamma strider mella två totalt hänsynlösa diktaturer? Hur många miljoner av Finlands folk hade då utraderats? En eller två, kanke mer? Skulle du sitta här idag och anklaga Finlands regering för att inte tillmötesgå Stalin krav på skyddszon runt Leningrad?

[Anne G]

Vi kan naturligtvis inte *veta* vad skulle ha hänt, om Finlands regering hade gott in med Sovjets krav och om riksdagen hade godkänt nya gränsen.

Men man måste källkritiken. Därför kan man inte ta Stalins ord med god tro - inte eftersom han var Stalin, utan alla politikerrna sällan i sådana situationer säger vad deras verkilga mål är. Och mål vanligen ändras om situationen ändras.

Vad anträffar Paasikivi och Mannerheim, var de inte objektiva, utan båda hade ett starkt intresse att visa att någon anna var skyldig. De hade inga utgifter vad Sovjets verkliga mål var. Dessutm Mannerheim tyckte inte att om man gör eftergifter blir det inget krig, utan att man kan vinna tid.

[Heikki Jansson]

Vi kan naturligtvis inte *veta* vad skulle ha hänt, om Finlands regering hade gott in med Sovjets krav och om riksdagen hade godkänt nya gränsen.

Det är väl självklart för alla och envar att ingen kan veta vad som skulle ha hänt - om det gått annorlunda än det gick. Jag har endast sett ett undantag från detta och undantaget lär ju bekräfta regeln.

Likväl, det är (och framför allt var) en fråga om ansvaret för den förda politiken, och ställningstaganden till ansvarsfrågan förutsätter å sin sida att man har utgående från de fakta som förelegat och i den mån man känt till dessa fakta bedömt dem på ett riktigt sätt. Om inte, ja då ställer de som yrkat på ett annorlunda förfarande berättigade frågor. Notera även trådens rubrik.

Men man måste källkritiken. Därför kan man inte ta Stalins ord med god tro - inte eftersom han var Stalin, utan alla politikerrna sällan i sådana situationer säger vad deras verkilga mål är. Och mål vanligen ändras om situationen ändras.

Det är helt riktigt fråga om att utgående från samtliga kända fakta konstruera sin uppfattning om vad som skall anses vara sant. I en sådan betraktelse är givetvis Stalins ord bara ett bland kända fakta. Ingen tror väl på t.ex Stalins ord bara för att det var hans ord.

Emellertid tyder alla fakta på att det som Kreml angav som bakgrunden till sina önskemål under Moskvaförhandlingarna stämmer överens med sanningen. Ingen har påvisat något som skulle visa att någon korvstyckningsteori är befogad. Sowieso ser vi slutresultatet, att det finska försvaret mot öst blev sönderrfläkt och den finska försvarsförmågan krossades utan att någon fruktad sovjetisk invasion följde därav. Först från början av november -40 verkade det tyska paraplyet (senast efter Molotov/Führer-förhandlingarna i Berlin i medlet av november ) även om det hade redan tidigare börjat spännas upp, i och med att transitoavtalet slöts i augusti då även de tyska vapenleveranserna inleddes.

Dessutm Mannerheim tyckte inte att om man gör eftergifter blir det inget krig, utan att man kan vinna tid.

Emellertid skriver Mannerheim att:

”Vår regering hade ej till sitt förfogande en sådan armé som dess utrikespolitik (= Erkkos linje) förutsatte och den hade nu att dra slutsatserna härav..”.

Så skrev Mannerheim såsom jag redan tidigare påpekat. Ingen anledning att tro något annat eller därutöver har anförts av vare sig signaturen Anne G eller någon annan.

Paasikivi trodde inte på kriget. Inte heller diplomaterna i Moskva.

Paasikivi skrev emellertid: ”De ledande kretsarna i Finland, med några få undantag och ännu mindre den allmänna opinionen, förstod inte situationens allvar. Det var omöjligt, trodde man att Sovjetunionen skulle börja krig mot oss...”. (Toimintani Moskovassa, s. 99 ff., i synnerhet kapitlet ”Marraskuun viimeiset viikot”).

och

”Under dessa dagar [15 november] talade jag ofta med marskalk Mannerheim. Denne var mycket orolig och han var ängslig för att ryssarna skulle vidta krigiska åtgärder mot oss. Vårt försvarsväsen var fyllt med brister... ” samt: ”Sovjet-Ryssland hade fria händer och det skulle bli en auktoritetfråga för det att vinna kriget... Därför skulle vi i längden förlora” (s. 100).

Paasikivi varnade upprepade gånger olika inflytelserika politiker i hemlandet för att risken för det annalkande kriget var överhängande.

Påståendet att ”Paasikivi trodde inte på kriget” står alltså i bjärt kontrast till vad Paasikivi själv säger. Paasikivi antog, såsom han själv säger, att krigsrisken var överhängande och hans handlande synes ha styrts av detta. Inget som emotsäger detta har anförts av vare sig signaturen Anne G eller någon annan.

Den ödesdigra diplomatiska störtdykningen hösten -39 berodde uppenbarligen på att Tyskland inte mera balanserade upp situationen i Östersjöländerna på grund av MR-pakten som skar som ett piskrapp igenom hela den tiden Europa (dvs. nästan hela världen då).Den hade undertecknats bara fem veckor före Moskvaförhandlingarna och den finska diplomatin hade uppenbarligen inte hunnit eller kunnat dra slutsatserna. Inte heller förstod axeln Erkko / Niukkanen att dra slutsatserna, utan fortsatte som tidigare i kända spår.

Signaturen Stilleben påpekade att Mannerheim:

Vid ett samtal med regeringen under förhandlingsskedet hösten 1939 i Moskva fick han [=Mannerheim] frågan hur länge Finland kunde klara ett krig, vilket han uttryckte en stark pessimism om. Det väckte både utrikesministerns och försvarsministerns vrede och en häftig ordväxling, varefter Mannerheim avlägsnade sig.

Enbart det, att (sedermera överbefälhavaren) C-G Mannerheim var pessimistisk beträffande Finlands förmåga att föra ett krig väckte Erkkos och Niukkanens vrede – dessa ville alltså vara optimistiska, uppenbarligen tro på sina önskedrömmar under förhandlingsskedet. Denna optimism under förhandlingsskedet kunde inte låta bli att inverka på förhandlingarnas resultat och blev därefter uppenbarligen ödesdiger för Finland.

// Hälsn.
Heikki Jansson

[Heikki Jansson]

Summa summarum, Sovjetunionen ville utkämpa ett ev. krig mot Tyskland på Finsk mark. Finland, Baltikum och Polen skulle varit Stalins buffert. Kan Heikki Jansson förstå vad det skulle inneburit för Finlands folk om hjärtat av Finland och finska städer varit målet för flygbomber, artillerigranater, skyttegravar och våldsamma strider mella två totalt hänsynlösa diktaturer? Hur många miljoner av Finlands folk hade då utraderats? En eller två, kanke mer? Skulle du sitta här idag och anklaga Finlands regering för att inte tillmötesgå Stalin krav på skyddszon runt Leningrad?

Om Nazityskland angrep Sovjetunionen måste det angripa någon väg. Sannolikt skulle det angripa genom Baltikum - den kortaste vägen och kanske över Finland - om Finland ställde sig positivt. Sovjetunionen ville förstås inte alls bli angripet av "Tyskland på Finsk mark" - inte angripet av överhuvudtaget någon, vare sig på viken mark som helst.

Den sovjetiske diplomaten Boris Jartsev konstaterade som inledning till de sk. Jartsev-förhandlingarna 1938-39, att om Finland själv angriper (såsom det blev då Finland 10. juli 1941 tillsamans med Nazityskland angrep Sovjetunionen) eller tillåter tredje stat [=sannolikt Nazityskland] att angripa Sovjetunionen över finskt territorium, kommer röda armen inte att "invänta sin fiende vid Systerbäck (=gränsen) utan kommer att intränga på finskt territorium för att möta fienden möjligast tidigt".

Jag har även sett ett annat inlägg (på den finskspråkiga historiasajten) där en skribent var chockerad över att Sovjetunionen inte - om Leningrad blir utsatt för angrepp med massförintelsevapen (kärnvapen) - kommer att respektera de internationella reglerna om luftrummetss okränkbarhet, utan kommer att försöka skjuta ner de anfallande raketerna redan i finskt luftrum, omkring tre minuter (tror jag) före raketerna når Leningrad över Finland. Om angriparen däremot hade skribenten ingenting att säga, inte heller om angreppet genom finskt luftrum.

(President Kekkonen gjorde då sitt initiativ till ett kärnvapenfri zon i Norden för att få denna typ av hot avröjda från dagordningen. Initiativet stötte emellertid på motstånd från t.ex Sverige, som ansåg att det var otillräckligt så länge det inte gällde även ubåtar med kärnvapenbestyckning och förföll, tror jag, på grund av NATO-motstånd som föranleddes i grunden av att detta skulle ha medfört en ändring av status quo).

Vid belägringen av Leningrad 1941-44 som genomfördes av tyskarna - i samarbete med finnarna - omkom ca. 641.000 civila i staden (av svält förmodar jag). Du teoretiserar - med ogenomtänkta siffror - om vad det kostat Finland att försvara sitt lands territoriella integritet i fall att Tyskland) skulle ha av Finland beviljats tillstånd att angripa Sovjetunionen över finskt territorium. Finland angrep emellertid själv. Sowieso, anser Du, Leningrad skulle inte få någon skyddszon.

// Hälsn.
Heikki Jansson

.

[pandersson2]

En undran, om Finland gjort dessa eftergifter som Sovjetunionen begärde och Sovjetunionen ändå attackerat på samma sätt som i de Baltiska länderna, hur hade de finländska möjligheterna att kunna avvärja anfallet varit? Hade man haft möjlighet att bygga upp en försvarbar linje, eller genomföra mobilisering?

[Stilleben]

En undran, om Finland gjort dessa eftergifter som Sovjetunionen begärde och Sovjetunionen ändå attackerat på samma sätt som i de Baltiska länderna, hur hade de finländska möjligheterna att kunna avvärja anfallet varit? Hade man haft möjlighet att bygga upp en försvarbar linje, eller genomföra mobilisering?

En högst berättigad fråga!

Jag upprepar från mitt inlägg 3.1. nedanstående och som Heikki inte svarat på:

"Estland, som hade en nonaggressionspakt med Sovjet sedan år 1932, undvek sorgfälligt att vidta några militära åtgärder för att inte irritera grannen med vilken det samtidigt pågick han­delsförhandlingar i Moskva. För att underteckna avtalet hade Estlands utrikesminister Selter av­rest till Moskva den 22 september. Han hemsän­des emellertid efter två dagar med beskedet att underhandlingarna hade utsträckts att gälla me­ra vidsträckta politiska frågor. Esterna befarade det värsta och farhågorna besannades en vecka senare då utrikesministern återvände till Mosk­va: Där förelades han avtalstexten till en bi­ståndspakt som skulle gälla i tio år och som gav Sovjetunionen dispositionsrätt till flottbaser på Ösel, Dagö och Baltischport (Paldiski) samt rät­ten till flygfält på öarna som skulle bemannas med infanteri- och flygenheter. Sovjetunionen förband sig å sin sida att leverera krigsmateriel till den estniska armén. Selter hade givetvis in­genting annat att göra än att sätta sitt namn under dokumentet.

Ryssarna nöjde sig emellertid inte med de rättigheter som pakten medgav. Den sovjetiska militärkommissionen i Reval krävde några veck­or senare dispositionsrätt till ytterligare några flygfält och rätt att förlägga trupper också på fastlandet. Även Revals hamn togs i bruk av ryssarna utan vidare ceremonier. Den 18 och 19 oktober marscherade en rysk infanteridivision, en pansarbrigad och en flygbrigad in i Estland -utan att möta något motstånd.

Spänningen och fruktan i de övriga baltiska länderna steg dag för dag medan man passivt åsåg de ryska manövrerna och man bävade för vem som skulle bli nästa offer. Det blev Lett­land. Den 2 oktober kallades utrikesminister Munters till Kreml och tre dagar senare under­tecknades en biståndspakt mellan Lettland och Sovjet. Den 11 oktober stod Litauen i tur och därmed var de formella hindren undanröjda för en rysk ockupation av hela Baltikum".

Detta blev alltså finnarna helt medvetna om vid förhandlingarna under oktober-november i Moskva! De hade trots detta förklarat sig villiga till avsevärda landavträdelser men de ville inte, av högst förklarliga skäl som framgår, sträcka sig till att en stor sovjetisk militärbas också etablerades i Finland och t.o.m. i närheten av Helsingfors!

[Sarvi]

(President Kekkonen gjorde då sitt initiativ till ett kärnvapenfri zon i Norden för att få denna typ av hot avröjda från dagordningen. Initiativet stötte emellertid på motstånd från t.ex Sverige, som ansåg att det var otillräckligt så länge det inte gällde även ubåtar med kärnvapenbestyckning och förföll, tror jag, på grund av NATO-motstånd som föranleddes i grunden av att detta skulle ha medfört en ändring av status quo).

Nu rör vi oss en smula utanför trådens ämne, men jag måste få komma med lite kompletterande uppgifter: Sverige var motståndare till Kekkonens initiativ eftersom man vid denna tid (1963) fortfarande ville ha egen handlingsfrihet, dvs man övervägde möjligheterna att införskaffa egna kärnvapen. Danmarks och Norges krigsplanläggning ihop med USA byggde på användandet av kärnvapen och dessa småstater hade ingen lust att på detta sätt blottställa sig för de numerärt överlägsna sovjetiska konventionella styrkorna. Finlands situation var till viss del annorlunda - landet var sedan fredsavtalet förbjudet att inneha kärnvapen och var de facto redan en kärnvapenfri zon (åtminstone vad gäller egna kärnvapen - VSB-paktens skrivningar om Sovjetisk militär assistans uteslöt inte kärnvapen).

När idén om ett kärnvapenfritt Norden åter kom upp till ytan på 70-talet var den svenska ståndpunkten att zonen även måtte innefatta en bortdragning av kärnvapen från åtminstone Östersjön samt Norska havet/Nordsjön, om möjligt även Baltikum, Polen och de båda Tyskland samt nordvästra Sovjetunionen. Sovjetunionen hade då invändningar mot denna vidgade tolkning av begreppet kärnvapenfri zon - förslaget skulle innebära att Östersjömarinen skulle mista sina kärnvapen samt att man skulle få dra tillbaka sina kort- och medeldistansmarkrobotar. Norge och Danmark var likaledes mindre entusiastiska och ville ha kvar "kärnvapenoptionen" för sin egen säkerhet.

[Oingo Boingo]

Om Nazityskland angrep Sovjetunionen måste det angripa någon väg. Sannolikt skulle det angripa genom Baltikum - den kortaste vägen och kanske över Finland - om Finland ställde sig positivt.

Man kan gott anta att även utan Vinterkriget så hade Tyskland säkert attackerat Sovjetunionen över Finland, vare sig Finland gett tillstånd till detta eller inte. Faktum är att 1939 visste ingen i Finland att Tyskland ett par år senare ockuperat Norge och därmed hade en nordlig anfallsrutt in i Sovjetunionen.

Den sovjetiske diplomaten Boris Jartsev konstaterade som inledning till de sk. Jartsev-förhandlingarna 1938-39, att om Finland själv angriper (såsom det blev då Finland 10. juli 1941 tillsamans med Nazityskland angrep Sovjetunionen) eller tillåter tredje stat [=sannolikt Nazityskland] att angripa Sovjetunionen över finskt territorium, kommer röda armen inte att "invänta sin fiende vid Systerbäck (=gränsen) utan kommer att intränga på finskt territorium för att möta fienden möjligast tidigt".

Ja, och då spelade väl inte någon som helst roll var gränsen var dragen, för dessa herrar i diktaturens tjänst?

Vid belägringen av Leningrad 1941-44 som genomfördes av tyskarna - i samarbete med finnarna

Vilket samarbete?

Du teoretiserar - med ogenomtänkta siffror - om vad det kostat Finland att försvara sitt lands territoriella integritet i fall att Tyskland) skulle ha av Finland beviljats tillstånd att angripa Sovjetunionen över finskt territorium. Finland angrep emellertid själv. Sowieso, anser Du, Leningrad skulle inte få någon skyddszon.

Teoritesar, ja - ogenomtänkt, kanske inte. Tänk själv ett tag hur en front i Finland skulle påverkat befolningsstatistiken.

Finlands regering tänkte inte låta någon attackera någon över finskt territorium. Sovjetunionen ville ha krig och såg till att få det. Att Finland sedan angrep Sovjetunionen (faktiskt efter att sovjetiska bombplan bombat finska civila mål utan krigsförklaring) har inte något att göra med förhandlingarna -39.
Och nej, Leningrad behövde inget skydd från en fredligt sinnad demokratisk nation som Finland.

[oxford]

Om Nazityskland angrep Sovjetunionen måste det angripa någon väg. Sannolikt skulle det angripa genom Baltikum - den kortaste vägen och kanske över Finland - om Finland ställde sig positivt.

Man kan gott anta att även utan Vinterkriget så hade Tyskland säkert attackerat Sovjetunionen över Finland, vare sig Finland gett tillstånd till detta eller inte. Faktum är att 1939 visste ingen i Finland att Tyskland ett par år senare ockuperat Norge och därmed hade en nordlig anfallsrutt in i Sovjetunionen.

Den sovjetiske diplomaten Boris Jartsev konstaterade som inledning till de sk. Jartsev-förhandlingarna 1938-39, att om Finland själv angriper (såsom det blev då Finland 10. juli 1941 tillsamans med Nazityskland angrep Sovjetunionen) eller tillåter tredje stat [=sannolikt Nazityskland] att angripa Sovjetunionen över finskt territorium, kommer röda armen inte att "invänta sin fiende vid Systerbäck (=gränsen) utan kommer att intränga på finskt territorium för att möta fienden möjligast tidigt".

Ja, och då spelade väl inte någon som helst roll var gränsen var dragen, för dessa herrar i diktaturens tjänst?

.

Överste Aladár Paasonen sedemera chef för finska underättlsetjänsten som var med under Moskva förhandlingarna redogjorde direkt till Stalin det faktum att det var olämpligt och föga realistiskt att Tyskland skulle invadera Leningrad via Finland. 1941 fick han ju rätt.

[Heikki Jansson]

En undran, om Finland gjort dessa eftergifter som Sovjetunionen begärde och Sovjetunionen ändå attackerat på samma sätt som i de Baltiska länderna, hur hade de finländska möjligheterna att kunna avvärja anfallet varit? Hade man haft möjlighet att bygga upp en försvarbar linje, eller genomföra mobilisering?

Den essentiella frågan som skär igenom alla resonemang för Finlands vidkommande. Med Sovjets "angrepp i de baltiska staterna" menar du uppenbarligen händelserna i de baltiska staterna sommaren 1940?

Efter att vinterkriget förlorats 1939 hade Finlands försvarsmöjligheter också förstörts i jämförelse med tiden före fredsslutet i Moskva.

Före vinterkriget hade Finland en vattengräns mot Sovjetunionen. Den förstördes i och med fredsslutet (se kartan). Efter fredsslutet var därmed alla möjligheter för den klassiska ryska militärstrategin som utnyttjade massa i offensiven, vidöppna.

Före vinterkriget hade finnarna åtminstone den sk. Mannerheimlinjen att falla tillbaka på. Den förlorades i sin helhet vid fredsslutet. (Vid en förhandlingslösning skulle endast sydvästspetsen med Björkö fästning ha förlorats).

Före vinterkriget hade Sovjetunionen ingen sjöförläggning (och önskade vid förhandlingarna efter 6 november endast Medvastö jämte närliggande öar. Önskemålet om Hangö - alltså "pistolen mot Finlands hjärta" som Stalin kallade (senare daterat citat) förläggningen i Hangö (som ligger ca 15 mil väster om Helsingfors via landsväg) hade Sovjetunionen avstått från vid förhandlingen 6 november. Vid fredsslutet fick Sovjetunionen alltså också Hangö - den svåraste punkten.

Sovjet fick i slutet allt det önskade. Finland däremot fick - ingenting.

Freden i Moskva ruinerade således de finska möjligheterna till allt effektivt försvar. En ny försvarslinje, den sk. Salpalinjen (som aldrig kom till använding och har sedermera kasserats) började visserligen konstrueras sommaren 1940 men måste täcka ca 1250 km i längd - tio gånger längre än Mannerheimlinjen - och därmed blott en tiondedel av styrkan. Mannerheimlinjen löpte för sin del en sträcka av 132 kilometer.

Moskvaförhandlingarna fördes till den 13:(e) (ev. 9:e) november, en och en halv månad före jul. I mars följande år hade Sovjet tagit det det önskade. Finland hade då förlorat allt det det kunnat vinna genom att acceptera en förhandlingslösning - utan att, som sagt, erhålla någonsomhelst nytta.

//Hälsn.
Heikki Jansson

[Nubben]

Sovjet fick i slutet allt det önskade. Finland däremot fick - ingenting.

Freden i Moskva ruinerade således de finska möjligheterna till allt effektivt försvar. En ny försvarslinje, den sk. Salpalinjen (som aldrig kom till använding och har sedermera kasserats) började visserligen konstrueras sommaren 1940 men måste täcka ca 1250 km i längd - tio gånger längre än Mannerheimlinjen - och därmed blott en tiondedel av styrkan. Mannerheimlinjen löpte för sin del en sträcka av 132 kilometer.

Moskvaförhandlingarna fördes till den 13:(e) (ev. 9:e) november, en och en halv månad före jul. I mars följande år hade Sovjet tagit det det önskade. Finland hade då förlorat allt det det kunnat vinna genom att acceptera en förhandlingslösning - utan att, som sagt, erhålla någonsomhelst nytta.

//Hälsn.
Heikki Jansson

Glömmer vi inte bort Stalins planer på att skära landet i två och stanna först vid den Svenska gränsen som jag förstått att ordern till Röda Armén var. Eller har jag fått något om bakfoten angående detta?

[Oingo Boingo]

Sovjet fick i slutet allt det önskade. Finland däremot fick - ingenting.

Moskvaförhandlingarna fördes till den 13:(e) (ev. 9:e) november, en och en halv månad före jul. I mars följande år hade Sovjet tagit det det önskade. Finland hade då förlorat allt det det kunnat vinna genom att acceptera en förhandlingslösning - utan att, som sagt, erhålla någonsomhelst nytta.

Det finns ingenting, absolut ingenting, som tyder på att Sovjetunionen nöjt sig om Finland gått med på dess krav.Det hade med all säkerhet kommit fler påtryckningar och krav. Och, med facit i hand om Sovjetunionens smutsiga historia, militära provokationer och samvetslösa angrepp.