Varför byta till finska namn?

[settern]

General Airo kunde inte svenska utan var helt finskspråkig.

[Leo V]

Men vad betyder denna kategoriskt "etniska" uppdelning?

Vad betyder den kategoriskt "etniska" uppdelningen i förhållande till ledarskapet visavi de röda resp. de vita? Vad det betydde att finska namn återfanns på den andra sidan medan svensk-tyska namn fanns på den andra?

Eller undrar du över följande?
Man kan se en nationalitetscentrering inom fennomanin och t.ex. dess historiesyn. En sådan finns ej inom den Hjärneska statsidealismen i Sverige eller vad man nu vill kalla den. Fennomanin framkallade en svekomansk reaktion som inte är mindre nationalitetscentrerad, tvärtom, dess radikalaste falanger var fokuserade på ras (allt enligt tidens mode) och drog en ännu skarpare gräns gentemot det finska. Svenskar kunde helt enkelt inte byta språk. Inom fennomanska kretsar menade man tvärtemot att alla finlandsvenskar egentligen var finnar från början vilka generationer tidigare hade bytt språk. Det är ungefär bakgrunden till den "eviga" etniska uppdelningen, tror jag.

[Leo V]

General Airo kunde inte svenska utan var helt finskspråkig.

Så han var alltså finne, då? Vad hette han innan han hette Humelin? Jag menar inte att ett namn avslöjar vilket språk man talar, men finskt är det inte. Vi har redan slagit fast att finnar bytte till svenska namn.

[Leo V]

Fennomanrörelsen var ju väldigt stark under mitten och senare delen av 1800-talet och intresset fortsatte senare. Den kan jämföras med den gaeliska revivalen på Irland, men fennomanrörelsen var mycket mer framgångsrik än på Irland där man fortfarande var en del av det land vars kultur man försökte bryta sig ifrån, samtidigt som ön Bägge rörelserna var språkliga och kulturella yttringar av nationalromantiken. Man försökte göra sitt "folkspråk" till ett fint nationellt språk, vilket gjorde att man bytade namn på sig själva och började försöka återskapa gamla "folkliga" kulturyttringar. Det nya med dessa rörelserna var att det egentligen var överklassen som försökte ta sig till underklassens språk och ej tvärtom. Det hela var en del av 1800-talets överklass nya vurm för underklassen och den stora massan av arbetare och bönder som utgjorde majoriteten av befolkningen. Liknande revivals hände i nästan alla delar av europa t.ex. i Ungern där den tyskspråkiga eller tyskinfluerade överklassen helt plötsligt ville vara ungrare etc.

Alla möjliga finländska influentiella personligheter bytade namn. Politikerna Georg Zacharias Forsman blev Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen och Johan Gustaf Hellsten blev Juho Kusti Paasikivi (Verkar vara en direktöversättning av alla hans namn). Konstnären Axel Waldemar Gallén blev Akseli Gallen-Kallela etc. Även de som inte bytade namn jobbade på att ej vara försvenskade, t.ex. Jean Sibelius (f. i Tavastehus 1865) blev satt i en finskspråkig skola, något som hade varit otänkbart bara kanske 50 år tidigare.

Ja, man hittade också de "äkta" folksagorna bland folket, berättelser som allmogen skulle ha förvaltat i generationer för att den bildade klassen senare skulle få möjlighet att upptäcka dem som skriva ned dem i fint illustrerade böcker med fina pärmar. Var det inte Herder som sade att folkdiktning uttryckte folksjälen.

Kanske ett inhemskt namn också uttryckte något om folksjälen (språk och namn ligger ju så nära varandra).

[settern]

General Airo kunde inte svenska utan var helt finskspråkig.

Så han var alltså finne, då? Vad hette han innan han hette Humelin? Jag menar inte att ett namn avslöjar vilket språk man talar, men finskt är det inte. Vi har redan slagit fast att finnar bytte till svenska namn.

Jag måste erkänna att jag inte förstår frågan. Vad han hette innan Humelin får väl någon släktforskare ta tag i men General Airos släkt var finskspråkig.

[Stellan Bojerud]

Det var Hallamaa som hette Hummelin. Airo hette Johansson.

[Stellan Bojerud]

Enligt min mening kunde Aksel Airo svenska, men vägrade att använda det språket. Han var född i Åbo/Turku 1898 som son till Otto Fredrik Johansson och dennes hustru Amanda Vilhelmina Grönlund. 1906 böt familjen namn från Johansson till Airo.

[Giancarlo]

Men vad betyder denna kategoriskt "etniska" uppdelning?

Vad betyder den kategoriskt "etniska" uppdelningen i förhållande till ledarskapet visavi de röda resp. de vita? Vad det betydde att finska namn återfanns på den andra sidan medan svensk-tyska namn fanns på den andra?

Ja det var detta jag undrade över i stort.

[Stellan Bojerud]

Så var det inte. På den vita sidan svenska,tyska och finska namn. På den röda finska och några ryska. Över- och högre medelklass var 1918 i stor utsträckning svenskspråkiga. Men det fanns framstående finska ledare på den vita sidan, Laurila, Sihvo, Talvela m fl.

[Leo V]

Men vad betyder denna kategoriskt "etniska" uppdelning?

Vad betyder den kategoriskt "etniska" uppdelningen i förhållande till ledarskapet visavi de röda resp. de vita? Vad det betydde att finska namn återfanns på den andra sidan medan svensk-tyska namn fanns på den andra?

Ja det var detta jag undrade över i stort.

Det var nog så att majoriteten på den vita sidan var finsktalande, men att officerskåren i stor utsträckning talade svenska. Inom jägarrörelsen var också majoriteten finsktalande. Språkfrågan var mer ett problem inom det vita lägret än något som delade den finländska befolkningen itu.

Under de jugoslaviska successionskrigen tjatade man mycket om etnicitet. Etnicitet var ingen "orsak" till kriget. Kriget hade ideologiska förtecken: borgerliga mot socialister. Om man vill tala om ett slags etnicitets- eler språkproblem så fanns denna alltså mera på den vita sidan, och går igen litet i den s.k. jägarkonflikten (även om jägarkonflikten främst var ett annat slags konflikt mellan andra grupper än finnar och finlandssvenskar. Det var en konflikt mellan "ryssofficerare" och "tyskofficerare"). Men inför lägets allvar sökte man hålla igen. Smärre språkstrid utbröt efter krigsslutet, men denna bilades genom den nya språkförordningen 1919.

[Leo V]

Så var det inte. På den vita sidan svenska,tyska och finska namn. På den röda finska och några ryska. Över- och högre medelklass var 1918 i stor utsträckning svenskspråkiga. Men det fanns framstående finska ledare på den vita sidan, Laurila, Sihvo, Talvela m fl.

På den röda sidan förekom relativt många svenska efternamn (sådana är mycket vanliga i södra Finland). Vad de hade för språk är däremot en annan fråga.

Åbos populäre röda diktator däremot var finlandssvensk: William Lundberg hette han.

Men finlandssvenskarna återfanns generellt på den vita sidan, både svenskösterbottningarna och nylänningarna (i frikårerna).

[Leo V]

PS. Det var inte så vanligt att utifrån fennomanska förtecken byta namn inom arbetarklassen. Därför behöll många sitt svenska efternamn trots att man talade finska. Fennomanin återfanns på den vita sidan.

Skillnaden mellan fennomanin och socialismen är att den förra ville att överklassen skulle byta språk, den senare att överklassen skulle krossas.

[Leo V]

Enligt min mening kunde Aksel Airo svenska, men vägrade att använda det språket. Han var född i Åbo/Turku 1898 som son till Otto Fredrik Johansson och dennes hustru Amanda Vilhelmina Grönlund. 1906 böt familjen namn från Johansson till Airo.

Airo är väl också en särling av den anledningen att han inte fick sin utbildning varken i Ryssland eller Tyskland utan i Frankrike.

[G:son]

Men finlandssvenskarna återfanns generellt på den vita sidan, både svenskösterbottningarna och nylänningarna (i frikårerna).

En generalisering, som inte ökar förståelsen för det som skedde på något sätt. Det fanns arbetare och socialister både i Ösrebotten, Nyland och Åboland. Socialisterna i Österbotten deltog antagligen i mindre utsträckning i de röda gardena, eftersom de var på fel sida om fronten om de ville gå med. De svenskspråkiga arbetarna i städerna och brukssamhällena i södra Finland deltog på de rödas sida, i stort sett på samma sätt som finska arbetare. Frikårerna uppstod på den rena landsbygden, i synnerhet i skärgården, och de kunde vara verksamma genom hela kriget tack vare geografin. De röda hade varken tid eller resurser att rensa hela sitt område. Vita frikårer uppstod även på den finskspråkiga landsbygden, där förutsättningar fanns, t.ex. i Karelen.

Men allt detta har inte mycket med trådens egentliga ämne att skaffa.

/G:son

[Leo V]

Men finlandssvenskarna återfanns generellt på den vita sidan, både svenskösterbottningarna och nylänningarna (i frikårerna).

En generalisering, som inte ökar förståelsen för det som skedde på något sätt.
/G:son

Ett annat ordval är kanske bättre: majoriteten av finlandssvenskarna. Ja, det ger snarare illusionen om att finlandssvenskarna (folkminoriteten) stod mot finnarna (folkmajoriteten).

Men varför valde finlandssvenskarna den vita sidan. Det är svårt att uttala sig om varför. Att det fanns svenska namn bland de röda är klart som korvspad. Se Schybergsons bok om Sibbo under 1918.

En förklaring till att de valde den vita sidan på landsbygden är att de upplevde städernas arbetarrörelse som något främmande, urbant. Men där fanns också språkbarriärer, man upplevde den som finskspråkig också. Dessutom så var ju den svenska språknationalismen relativt utbredd - och hade även gjort inbrytningar den svenskapråkiga arbetarklassen. Men finlandssvenska arbetare hade även andra sympatier än svenskheten i Finland - internationalism. Att byta sina namn till finska är väl det samma som att trilla ned i det andra diket: finskheten (nationalism).

Det är intressant att veta var majoriteten av finlandssvenskarna bodde 1918: söderom eller norrom frontlinjen?