Enligt boken Sextiettan av Nykvist ska det ha förekommet en del (orättvis) kritik mot svenskatalanda soldaters prestationer under vinterkriget vilket senare levde kvar under fortsättningskriget. När svensktalande soldater ur IR61, på marsch mot Tienhaara 1944, mötte retirerande finsktalande trupper, lär de svensktalande ha ropat spydigheter på finska, som:
- Kom nu och se hur hurrit slåss...
Finl.svenskar soldater 1939-44
Re: Allan Finholm är död
Eftersom Allan Finholm omnämnts här på forumet en och annan gång, kanske det är på sin plats att lägga upp nyheten om hans bortgång här också.
http://hbl.fi/feature/2015-01-06/703096 ... de-finland
Det tog nästan sextio år innan Finlands kanske största krigshjälte fick sitt erkännande. I lördags avled Allan Finholm, 92, mannen som stod för en av krigets märkligaste bragder.
Om en man kan sägas ha räddat Finland så var det österbottningen Allan Finholm.
Det ansåg den legendariska fjärrpatrullmannen och kulturpersonligheten Harry Järv, Finholms krigskamrat.
Sin hjältebragd utförde han under det ryska storanfallet den 22 juni 1944, två dagar efter Viborgs fall. Allan, då 22 år gammal undersergeant, var redan veteran från Svirfronten. Han och hans kamrater var låset som skulle hålla röda armén stången vid Stenbro sund nära Viborg. Om den överlägsna sovjetarmén lyckades ta sig igenom hade vägen varit öppen till Helsingfors.
På morgonen lade det ryska artilleriet in hela sin eldkraft, himlen fylldes av lågt flygande jaktplan och ryssarna lyckades ta sig upp på bron. Oväsendet var öronbedövande när helvetesmaskineriet sattes in.
Det finlandssvenska regementet JR 61:s legendariske kommendör Alpo Marttinen gav order om motanfall. Sjutton man, bland dem Finholm, gick till angrepp, men slogs tillbaka.
– Jag har aldrig varit så rädd, jag var skräckslagen och försökte springa i sicksack, berättade han i de få intervjuer han gav i ämnet.
Finholm märkte inte att kamraterna retirerade utan blev ensam kvar med sin maskinpistol. I skydd av snåren lyckades han undvika att bli träffad.
Framför sig på brofästet hade han 70–80 ryssar som skulle över. Han började plocka bort dem en och en, men vågade inte skjuta med serieeld av risk för att bli upptäckt, utan ställde in på enskild eld.
Han lyckades skjuta minst sextio fiender och kunde en stund senare rapportera till sin förman löjtnant Löfman.
– Di e int jär na meir!
Det var det sista löjtnanten hörde. I samma ögonblick slog en granat ner och dödade Löfman och Finholm skadades svårt i ena tinningen.
Finholm var en fåordig och anspråkslös man. Vi träffades en gång, i samband med inspelningarna av Åke Lindmans Framom främsta linjen. En av rollfigurerna var Finholm. När han på sitt lågmälda sätt instruerade skådespelarna om ”hur det var då”, blev det knäpptyst. Hans auktoritet var obestridlig.
Själv var gjorde han aldrig något väsen av sin insats. Han hade svårt att tala om händelsen. Finholm dekorerades så sent som 2007 med Frihetskorset av tredje klass och bjöds till självständighetsbalen.
Han hade varit en självskriven Mannerheimriddare, men hans insats glömdes bort, inte minst för att så många av hans förmän, som borde ha förordat honom, stupade.
Harry Järvs hustru Barbro lär ha sagt: De som säger att kriget förråar har inte träffat Allan. Någon snällare och mer sympatisk, nästan timid person är det svårt att föreställa sig.
– Jag var bara en vanlig människa, jag gjorde vad jag måste, brukade han säga.
http://hbl.fi/feature/2015-01-06/703096 ... de-finland
Det tog nästan sextio år innan Finlands kanske största krigshjälte fick sitt erkännande. I lördags avled Allan Finholm, 92, mannen som stod för en av krigets märkligaste bragder.
Om en man kan sägas ha räddat Finland så var det österbottningen Allan Finholm.
Det ansåg den legendariska fjärrpatrullmannen och kulturpersonligheten Harry Järv, Finholms krigskamrat.
Sin hjältebragd utförde han under det ryska storanfallet den 22 juni 1944, två dagar efter Viborgs fall. Allan, då 22 år gammal undersergeant, var redan veteran från Svirfronten. Han och hans kamrater var låset som skulle hålla röda armén stången vid Stenbro sund nära Viborg. Om den överlägsna sovjetarmén lyckades ta sig igenom hade vägen varit öppen till Helsingfors.
På morgonen lade det ryska artilleriet in hela sin eldkraft, himlen fylldes av lågt flygande jaktplan och ryssarna lyckades ta sig upp på bron. Oväsendet var öronbedövande när helvetesmaskineriet sattes in.
Det finlandssvenska regementet JR 61:s legendariske kommendör Alpo Marttinen gav order om motanfall. Sjutton man, bland dem Finholm, gick till angrepp, men slogs tillbaka.
– Jag har aldrig varit så rädd, jag var skräckslagen och försökte springa i sicksack, berättade han i de få intervjuer han gav i ämnet.
Finholm märkte inte att kamraterna retirerade utan blev ensam kvar med sin maskinpistol. I skydd av snåren lyckades han undvika att bli träffad.
Framför sig på brofästet hade han 70–80 ryssar som skulle över. Han började plocka bort dem en och en, men vågade inte skjuta med serieeld av risk för att bli upptäckt, utan ställde in på enskild eld.
Han lyckades skjuta minst sextio fiender och kunde en stund senare rapportera till sin förman löjtnant Löfman.
– Di e int jär na meir!
Det var det sista löjtnanten hörde. I samma ögonblick slog en granat ner och dödade Löfman och Finholm skadades svårt i ena tinningen.
Finholm var en fåordig och anspråkslös man. Vi träffades en gång, i samband med inspelningarna av Åke Lindmans Framom främsta linjen. En av rollfigurerna var Finholm. När han på sitt lågmälda sätt instruerade skådespelarna om ”hur det var då”, blev det knäpptyst. Hans auktoritet var obestridlig.
Själv var gjorde han aldrig något väsen av sin insats. Han hade svårt att tala om händelsen. Finholm dekorerades så sent som 2007 med Frihetskorset av tredje klass och bjöds till självständighetsbalen.
Han hade varit en självskriven Mannerheimriddare, men hans insats glömdes bort, inte minst för att så många av hans förmän, som borde ha förordat honom, stupade.
Harry Järvs hustru Barbro lär ha sagt: De som säger att kriget förråar har inte träffat Allan. Någon snällare och mer sympatisk, nästan timid person är det svårt att föreställa sig.
– Jag var bara en vanlig människa, jag gjorde vad jag måste, brukade han säga.
-
KoteGaeshi
- Medlem
- Inlägg: 868
- Blev medlem: 10 december 2008, 03:08
Re: Finl.svenskar soldater 1939-44
Som Hilding Nyström, soldat i JR61, skriver (Krigare 1944),
OchOckså våra finskspråkiga vapenbröders blickar kan vara om inte hotfulla så likväl onådiga ... Vi blir avlösta av ett av arméns bästa regementen, så det skulle gälla att göra ett positivt intryck på dessa finska gossar. De är emellertid kritiskt inställda till 61:an, som sedan tidigare skeden inte har ett alltför gott namn om sig. Nu är vi i alla fall ett fint regemente. JR24, även det ett svenskspråkigt regemente, har också fått ta emot många fula gliringar. I den division som 24:an tillhör brukar finnarna elakt göra gällande, att de strider 'Jumalan, isänmaan ja sygofyyran puolesta' eller alltså för Gud, fosterlandet och tjugofyran.
En av våra pojkar återvände igår från permission efter att ha varit hemma och begravt en bror, som dött av de sår han midsommartiden fick i striderna vid Tali. Som minne av tågresan hade vår permittent sår och blåmärken under ena ögat ... Han hade utanför en lottakantin blivit misshandlad av ett gäng alkoholpåverkade finskspråkiga soldater, som skrikit att han som 'hurri' inte hade någon rätt att gå omkring i den ärorika finska arméns uniform.
Lá carita i hamil mára alasaila cé nauva