Jägarrörelsens sociala sammansättning

[Harkett]

Nja. Man har från den vita sidan pekat på att det inte var ett klasskrig eftersom så många arbetare och socialdemokrater fanns inom deras led. Men å andra sidan infördes ju värnplikt i februari. Man har hävdat att det på den röda sidan fanns människor med karaktärsdefekter till vilseledda hyggliga arbetare. Majoriteten skulle ha varit vilseledda eller tvingade av röda agitatorer, befäl och ryssar.
En del forskare har pekat på att den socialdemokratiska ledningen i början inte var beredd att göra revolution, men att händelserna gick dem i förväg. Det var rödgardisterna som var drivande. Violà. Faktum är att det inte långt efter kriget ändå fanns socialdemokrtiska krafter redo att ta över (Väinö Tanner, KH Wiik osv).
Kommunisterna - och lapporörelsen - har man hållit utanför genom en politisk allians mellan arbetare och bönder. Dessa rödgröna allianser har sin grund i 1930-talets kontroverser.

Att det inte var en helt och hållet ideologisk skillnad mellan parterna i inbördeskriget?

Den vita sidan och en del forskare menar att det var ett frihetskrig, dvs. betoningen ligger mer på frihetskrig än på inbördeskrig. Även socialdemokraterna hade ju självständighetsfrågan på sitt program (därav många socialister inom jägarrörelsen). Men Kerenskij upplöste ju lantdagen och lät utlysa nyval under vilken de borgerliga segrade.

Tillägg: Gyllenhaal skriver att de första jägarna var studenter, mest svenskspråkiga. 64 % av den första gruppen hade svenska som modersmål. Av de jägare som deltog i kriget var 1/4 finlandssvenskar.

[Harkett]

Ytterligare ett tillägg: Den antisocialistiska Lapporörelsens rötter kan delvis sökas inom skyddskårsrörelsen. Skyddskårer bildades mera som antisocialistiska om man så vill. Efter februarirevolutionen uppstod ett maktvakuum i Finland också. Många våldsdåd ägde rum från den ryska soldateskens sida som också förenade sig med de inhemska rödgardisterna. De röda gardena hade i början också samma funktion som skyddskårerna, dvs. polisiära uppgifter. Skillnaden var bara den att deras medlemmar också tillhörde arbetarföreningarnas hus. Många s.k. skyddsgarden hade emellertid ingen politisk färg alls i början utan valde sida allteftersom.

[laitman]

Hej!
Det där med att en viss social bakgrund skulle ha varit orsaken till att man tog ställning antingen för röda gardet eller den vita armén är, i ljuset av fakta, en sanning med modifikation. I Dragsfjärd fanns på 1910-talet två bröder Vallenius. Deras sociala bakgrund kan sägas vara densamma. Ändock blev den yngre, Paul, en av jägarrörelsen förgrundsfigurer och en av den vita arméns tappraste soldater som var jägarkapten då han stupade, ledande sin bataljon framifrån vid Kalevankangas den 28.3.1918.
Hans äldre bror Allan blev kommissarie i Röda gardet och senare funktionär inom Komintern innan han utrensades av Stalin 1938 som folkfiende.
Från Åland kom jägargeneral Sundman och generalen i Röda armén, Eyolf Mattson, också utrensad av Stalin. Mattson kom från en mera välbärgad familj än Sundman.
Laitman

[G:son]

Hej!
Det där med att en viss social bakgrund skulle ha varit orsaken till att man tog ställning antingen för röda gardet eller den vita armén är, i ljuset av fakta, en sanning med modifikation. I Dragsfjärd fanns på 1910-talet två bröder Vallenius. Deras sociala bakgrund kan sägas vara densamma. Ändock blev den yngre, Paul, en av jägarrörelsen förgrundsfigurer och en av den vita arméns tappraste soldater som var jägarkapten då han stupade, ledande sin bataljon framifrån vid Kalevankangas den 28.3.1918.
Hans äldre bror Allan blev kommissarie i Röda gardet och senare funktionär inom Komintern innan han utrensades av Stalin 1938 som folkfiende.
Från Åland kom jägargeneral Sundman och generalen i Röda armén, Eyolf Mattson, också utrensad av Stalin. Mattson kom från en mera välbärgad familj än Sundman.
Laitman

"Brödrakriget" är ju en benämning, som en del vill använda. Ganska träffande är det också, tycker jag. Men dina exempel visar ju bara, att en människas öde inte är förutbestämt. Vi har ett fritt val, och bra är väl det. Men det ändrar nu knappast på det faktum, att det fanns en stark korrelation mellan valet av sida, och den sociala bakgrunden. När man betraktar en större grupp människor, t.ex. jägarna, kan man alltså dra vissa slutsatser beträffande deras politiska preferenser, utgående från deras sociala bakgrund. Betraktar man en enskild individ, måste man förvisso vara mycket försiktigare.

Poängen i min argumentation är inte, att bönder blev vitgardister, och arbetare rödgardister. Poängen är, att jägarrörelsen uppstod inte som ett verktyg för det vita Finland. Rörelsen fick sin början av motståndet mot tsarväldet, och den understöddes av alla politiska partier.

[loop]

Dags för ett trådlyft som hette duga.
Så sent som igår förstod jag att många hundra "jägare" aldrig stred hemma i Finland.
Den här tråden ger lite ledtrådar. Men jag vill veta mer. Hur många han dö innan Finland blev självständigt? Var det många som stannade i tysk tjänst även efter självständigheten? Osv.

[cats]

Här är ett sammandrag om Jägarrörelsens bildande och om striderna på östfronten, översatt direkt från sida på nätet http://itsenaisyys100.fi/jaakarit-siirt ... ussa-1916/

Time line Jägarrörelsen
• 17 eller 20 november 1914: Österbottens möte i Helsingfors
• 26 januari 1915: Avtal om utbildning av 200 studentexamenkandidater i Tyskland
• 25 februari 1915: Pfadfinder (scout) kurs börjar vid Lockstedter Lager
• 28 augusti 1915: Grundandet av Lockstedt träningsgrupp
• 31 maj 1916: Grundandet av Kungliga Preussiska Jägarkompani 27 och dess placering på östfronten i nuvarande Lettlands område för att kämpa mot den ryska armén
• 8 mars 1917: Ryska revolutionen
• 25 mars 1917: Pataljonen dras tillbaka permanent från fronten
• 25 januari 1918: Nedrustningen av ryska trupperna börjar i Finland
• 27 januari 1918: Frihetskriget börjar
• 13 februari 1918: Pataljonen upplöses i Libau
• 25 februari 1918: Majoriteten av jägarna anländer till Vasa. Jägarna tillsätts i ledande befattningar i den vita armén
• 16 maj 1918: Den vita armén marscherar in i Helsingfors

Den finska jägarbataljonen var i stridstjänst på östfronten i Tyskland vid Rigabukten från juni 1916 till mars 1917. Soldaterna fick betydande professionell stridserfarenhet under hårda förhållanden. Det förekom också allvarliga konflikter när hemkomsten till Finland försenades.

De finska frivilliga soldaternas militärutbildning hade börjat i februari 1915 i Lockstedt i norra Tyskland. Under augusti-september blev de tyska armésoldater, men de krävdes inte att avlägga soldated. Istället förväntades de göra en åtagande att tjäna Tyskland med full kraft överallt.

Målet var att ge jägarna frontlinjeupplevelse. Den 9 maj 1916 bildades de som Königlich Preussisches Jägerbataillon Nr 27, eller Kungliga Preussiska Jägarbataljonen 27. Bataljonen bestod av 1 254 finländska och 203 tyska soldater. Bataljonen tog över ansvaret för frontlinjen i början av juni 1916, på en cirka fyra kilometer lång sektor längs den smala Misse-floden söder om Riga.

De mötte den ryska 7:e sibiriska armékåren, där bland andra överstelöjtnant Wilhelm Thesleff tjänstgjorde i staben. Både Thesleff och jägarna skulle senare spela en stor roll i Finland år 1918.
Bataljonens uppgifter var huvudsakligen vakttjänst och befästning av positioner. Det ogästvänliga terrängen, regnperioden, bristen och dålig kvalitet på mat och sanitet gjorde förhållandena svåra och skapade missnöje. Under midsommar hoppade två jägare över till ryssarnas sida, och nästa dag utsattes de finska positionerna för en kraftig artilleribeskjutning där en jägare dödades och fyra sårades. Senare hoppade även en tredje jägare över.

I juli hamnade två av bataljonens enheter i strid utanför deras ansvarsområde. En artillerienhet under ledning av Lauri Malmberg deltog i försvaret mot en rysk attack vid Ekkau-Kekkaun (Jecava-Kekava) från den 19 juli. Malmberg befordrades senare till generallöjtnant och blev senare chef för skyddskårerna i Finland.

Den enda attack där de finska jägarna deltog under hela kriget ägde rum vid Schmarden (Smarde) den 25 juli.
I slutet av augusti flyttades bataljonen till stranden av Rigabukten, nära Dumben (Klapkalnciems). Terrängen var torrare, men fienden var mer aktiv, vilket ledde till fler förluster. Bataljonen hade ansvar för en 4-5 kilometer lång frontsektor. Nära Dumben begravdes fem finländska jägare som hade fallit i strid i en tysk militärgrav.

Under hösten drabbades bataljonen av en inre kris, som kallades för stor missnöje. Det berodde på frustration och rykten om att bataljonen skulle användas som en anfallsstyrka på östfronten. Hoppet om att återvända hem började försvinna, och missnöjet växte, vilket ledde till disciplinära åtgärder och till och med hot om att bataljonen skulle upplösas. Den 13 december drogs bataljonen tillbaka från frontlinjen och förflyttades till Libau (Liepaja), där utbildningen fortsatte.
I januari 1917 beordrades bataljonen till fronten igen den 5 januari, trots tidigare löften om annat. Två dagar senare tvingades den försvara sig mot en rysk 12:e armékårs anfall vid Aa-floden. De grävda, sköra positionerna, den kalla vinden och den hårda ryska beskjutningen gjorde förhållandena mycket svåra. Bataljonens befälhavare, som hade varit ansvarig för utbildningen från början, var major Maximilian Bayer, som senare förflyttades till västfronten och stupade i oktober. Bayer ersattes av kapten Julius Knaths.

Den 18 januari drog sig bataljonen tillbaka från fronten vid Aa-floden och förflyttades till Mitau (Jelgava), där soldaterna utrustades med skidutrustning. Enheter förbereddes för en motoffensiv, men missnöjet inom bataljonen växte. En jägare från Lapua, Sven Saarikoski, som vägrade följa avmarschkommendot, sköts den 24 januari. Skytten var hans överordnade, Armas Ståhlberg, som senare stupade som major i den vita armén i Joutseno i april 1918.
Skidavdelningen väntade på order för en attack i det hårda vädret i området Mangalin-Skangalin. Ordet kom aldrig, och avdelningen drog sig tillbaka. Delar av bataljonen började förflyttas till Libau från början av februari, medan en del stannade i Tukkum.

Bataljonen togs bort från fronten och förflyttades till Libau den 25 mars 1917. Förlusterna bland de finska soldaterna på fronten var 11 döda, en dödligt sårad och en saknad, samt 49 sårade. Av de som tjänstgjorde på fronten dog 15 av sjukdomar, oftast tuberkulos. Alla de finländska jägarna som dött i strid eller på sjukhus begravdes på det som nu är Lettland. De flesta av gravarna har lokaliserats och delvis restaurerats.

Bataljonens utbildning fortsatte i Libau fram till den 13 februari 1918, då bataljonen upplöstes. Bataljonens fana vigdes i den Heliga Treenighetskyrkan i Libau. Jägarna avlade en soldated till Finlands lagliga regering. Som ny befälhavare, utsedd av Finlands regering, tjänstgjorde överstelöjtnant Wilhelm Thesleff. Jägarna undertecknade en försäkran om att tjäna i Finlands armé i minst ett år och tilldelades finska militära grader. Den 11 februari 1918 befordrades 1 130 jägare till finska militära grader, 403 officerare och 727 underofficerare.

/ Texten är gjord i samband med Finlands hundraårsjubileum och torde vara rätt tillförlitlig. Min översättning kan däremot innehålla fel. Sidan är tvåspråkig men den svenska delen öppnade ivf inte i min maskin.

[loop]

Idag lyckades jag googla bättre. De flesta som inte deltog i striderna, hade helt enkelt hamnat i en arbetsbataljon. Det var många fler än jag trodde.
https://jp27.fi/jagarna/utbildningstrup ... 6/?lang=sv