Svenskspråkiga i Viborg slutet av 1960-talet?

[Grille]

Hörde någon berätta att han i slutet 60-talet blivit tilltalad på svenska av två kvinnor vid ett kyrkobesök i Viborg. De skulle ha sagt de inte hört svenska talas sedan kriget. Uppgiften är säkert i sig helt korrekt. Undrar dock lite över om de kunde vara "urviborgare". Tömdes inte staden rätt väl? Eller fanns det sådana som valde att stanna? Kanske kom de från landsbygden runt omkring. Centralfrågan är nog mer "hur många finska medborgare blev kvar efter 1944"? Finns det siffror på det?

[Schwemppa]

Jag finner det ytterst osannolikt.

Evakueringen var i det närmaste total. Jag antar att det måsta ha funnits enstaka som valde att stanna, men det var nog väldigt marginellt (jag kan tänka mig kommunister och etniska ryssar i vissa fall). Svenskspråkiga fanns det inte i större grad ute på landsbygden, undantaget enstaka herrgårdar och villor. De invånarna hade nog inga illusioner om vad som väntade dem om de hade valt att stanna.

Läsning som tangerar det ämnet förresten: Benedict Zilliacus: Båten i vassen. Stig Hästö: Farväl Wiborg.

https://staffanskott.wordpress.com/tag/viborg/

[Grille]

Ungefär som jag tänkte själv. Läst båda böckerna och gillade dem mycket. PS. Länken till Skott uppskattades. Visste inte att han skrivit om detta.

[Schwemppa]

Jag visste väl att det skulle gå att gräva fram närmare siffror. 19 stycken blev kvar 1944, inkluderande hela det avträdda Karelen och Petsamo - av ca. 400 000 som flydde.

Helsingin Opetusministeriön ja Valtion painatuskeskuksen julkaiseman Kansakunta sodassa -teossarjan osassa 3 Kuilun yli, aihetta käsitellään Silvo Hietasen artikkelissa Evakkovuosi 1944 - jälleen matkassa.

Luvussa Jäähyväiset Karjalalle Hietanen kirjoittaa

"Vain 19 suomalaista ei lähtenyt kesän ja syksyn 1944 aikana evakkotaipaleelle, vaan jäi odottamaan tyhjille kotiseuduille uusien isäntien tuloa. Näistä 14 oli Muolaasta ja Petsamosta, joissa oli venäläisasutusta, mikä saattaa hyvinkin selittää heidän valintansa syitä." Lähteenä tälle tiedolle on osastopäällikkö Johannes Karjalaisen kansio vuosilta 1942-48 (Valtionarkisto).

Min översättning:

Ämnet behandlas i tredje delen av verket "Kansakunta sodassa" (Nationen i krig) "Över klyftan", utgivet av Undervisningsministeriet och Statens Tryckericentral (numera Edita), i Silvo Hietanens artikel "Flyktåret 1944 - åter på färd".

I kapitlet Avsked till Karelen skriver Hietanen:

"Endast 19 finländare begav sig inte på flykt under sommaren och hösten 1944, utan stannade kvar i de tomma hembygderna för att vänta på den nya husbonden. Av dessa var 14 från Mola och Petsamo, där det fanns rysk befolkning, vilket väl kan förklara deras beslut." Källan till denna information är avdelningschef Johannes Virolainens pärm från åren 1942-48 (Nationalarkivet).

Från Helsingfors Stadsbiblioteks tjänst för frågor och svar:

http://www.kysy.fi/kysymys/kiitos-viime

[Grille]

Klippa! Att det ändå fanns några kvinnor som kunde svenska i Viborg på slutet av 1960-talet kan ju ha en mängd orsaker. Det kunde vara kunskaper man snappat upp innan krigen genom giftermål eller tjänst i svenskspråkiga familjer. Undrar om det var "fri inflyttning" eller kommenderades man dit? Ingen liten stad som skulle återbefolkas. Runt 80' bodde ändå där.

[Schwemppa]

Eller så hade de studerat svenska i Ryssland/Sovjet av orsak eller annan. Anekdotiskt: min kusin gifte sig med en ryska som han träffade på resa i Leningrad i slutet av 1980-talet. Hon talade en utmärkt svenska utan att någonsin varit i något nordiskt/svenskspråkigt land, och fungerade som turistguide. Hon hade studerat nordiska språk vid Leningrads universitet (tror jag det var).

Jo, de är fortfarande lyckligt gifta.

[Grille]

Det var fint att höra. Vilken lyckad evakuering. De 14 troligen ryskspråkiga kan man räkna bort. Återstår 5 stycken. Så gott som fullständig.

[masase]

Det borde ha funnits relativt många balter som jobbade eller studerade i Sverige under mellankrigstiden men som landade på fel sida järnridån efter kriget.