Interneringslägren Långmora och Smedsbo

Diskussioner kring andra världskriget. Värd: B Hellqvist
Användarvisningsbild
Stilleben
Medlem
Inlägg: 1631
Blev medlem: 01 sep 2002 17:24
Ort: Halmstad

Interneringslägren Långmora och Smedsbo

Inlägg av Stilleben » 20 maj 2003 06:24

Jag räddar detta mitt inlägg ur den låsta tråden "Kampen mot vänsteravvikelser i Sverige", litet omskrivet.

Det fanns några arbetsläger för svenska kommunister och andra radikaler som gjorde militärtjänst, som militären inte vågade ha i ordinare förband och som närmast tillkom p.g.a. finska vinterkriget. Storsien bl.a. De var verksamma endast en rätt kort tid, avvecklades efter protester i riksdagen.

Intressantare tycker jag lägren Långmora och Smedsbo som låg i Dalarna är. De var i verksamhet från 1940 till sommaren 1943 och hyste i huvudsak tyska landsflyktiga kommunister, sammantaget c:a 100 personer, men även tidvis tyska desertörer. En del av dessa gjorde sedan politisk karriär i Öst-Tyskland. Bl.a. fanns omkring 1950 två personer i den östtyska politbyrån som suttit i dessa interneringsläger. I Väst-Tyskland bytte Herbert Wehner, som suttit i Smedsbo, parti och blev så småningom socialdemokratisk inrikesminister.

Förhållandena i lägren var närmast idylliska utan stängsel och med några obeväpnade vakter (Långmora hade tidigare varit arbetshem och behöll denna personal) och rikliga besök. De var f.ö. underställda Socialstyrelsen.

Bl.a. dåvarande statssekreteraren Tage Erlander verkade från början av 1943 p.g.a. det förändrade militärpolitiska läget för avveckling av lägren och samtliga interner var från sommaren 1943 frisläppta.

Det finns en tysk bok "Exilland Schweden", utgiven 1984 och litet propagandistiskt skriven under den öst-tyska regimen, och som rätt ingående behandlar bl.a. lägren. Författaren är (sedermera historieprofessorn) Jan Peters som uppehöll sig med sina landsflyktande föräldrar i Sverige under kriget.

Användarvisningsbild
Stilleben
Medlem
Inlägg: 1631
Blev medlem: 01 sep 2002 17:24
Ort: Halmstad

Inlägg av Stilleben » 13 jun 2003 13:43

"Bl.a. fanns omkring 1950 två personer i den östtyska politbyrån som suttit i dessa interneringsläger", skriver jag ovan.

Fel beträffande årtalet. Men här är fakta.

Paul Verner (1911-1986), vilken som tysk kommunist kämpat i Spanska inbördeskriget, bodde och arbetade som metallarbetare i Hallstahammar under kriget. Dock 1940-sommaren 1943 internerad i ovannämnda läger. Från jan. 1946 åter i Öst-Tyskland där han 1963-1981 var medlem av DDR:s politbyrå (omfattade c:a 20 personer) och tidvis sekreterare i zentralkommittén, tidvis som ansvarig för säkerhetsfrågor. En av de ledande efterkrigspolitikerna i DDR.

Herbert Warnke (1902-1975), som varit kommunistisk riksdagsman i Tyskland till 1933 då han flydde, bodde och arbetade som metallarbetare i Sala under kriget, men var 1940-sommaren 1943 också i internerad i ovannämnda läger. Var liksom Paul Verner en av de ledande tyska kommunisterna här. Återvände till Öst-Tyskland hösten 1945, tillhörde DDR:s politbyrå 1963-71 och var ledare (Der Vorsitzende des Freien Deutschen Gewerkschaftsbundes FDGB der DDR) för den fackliga centralorganisationen i DDR. Fick ett östtyskt frimärke utgivet efter sig.

Det skulle vara intressant om det finns någon som vet något ytterligare om dessa två från deras tid i Sverige.

Herbert Wehner (1906-1990) har också nämnts ovan, han kom alltså till Västtyskland och blev inrikesminister där. Kom från Moskva illegalt till Sverige våren 1941, men greps och sattes i Smedsbo fram till sommaren 1943.Var gift med en svenska och hade i många år ett sommarhus på Öland. Han kände f.ö. den östtyske ledaren Erich Honecker från ungdomen och dessa hade kontakter med varandra under det "kalla kriget", vilket skall ha bidragit till avspänningen mellan de dåvarande två tyska staterna.

Användarvisningsbild
Stilleben
Medlem
Inlägg: 1631
Blev medlem: 01 sep 2002 17:24
Ort: Halmstad

Inlägg av Stilleben » 14 sep 2003 22:07

Aktualiserar denna tråd. Någon som har ytterligare upplysningar?

Användarvisningsbild
Stilleben
Medlem
Inlägg: 1631
Blev medlem: 01 sep 2002 17:24
Ort: Halmstad

Re: Interneringslägren Långmora och Smedsbo

Inlägg av Stilleben » 11 nov 2008 20:56

Jag har med stort intresse gått igenom den nyligen utgivna boken "Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga" av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg (Natur och Kultur 2008) som mycket uppehåller sig just vid lägren Långmora och Smedsbo, behandlingen av de intagna, disciplinstraff m.m., och därmed den krigskonjunkturbetonade behandlingen av "farliga utlänningar" i Sverige.

Tyvärr måste jag säga att jag har litet svårt att vitsorda boken eftersom en mycket betydelsefull referens helt saknas i den, ja den finns inte ens med i litteraturförteckningen!

Som jag skrivit ovan: "Det finns en tysk bok "Exilland Schweden", utgiven 1984 och litet propagandistiskt skriven under den öst-tyska regimen, och som rätt ingående behandlar bl.a. lägren. Författaren är (sedermera historieprofessorn) Jan Peters som uppehöll sig med sina landsflyktande föräldrar i Sverige under kriget".

Även att: "Bl.a. dåvarande statssekreteraren Tage Erlander verkade från början av 1943 p.g.a. det förändrade militärpolitiska läget för avveckling av lägren och samtliga interner var från sommaren 1943 frisläppta".

Jan Peters kapitel i boken om detta är omfattande och bygger även på intervjuer av de många landsflyktiga som återvände till Sovjetzonen (sedermera DDR) efter kriget. Den rätt negativa åsikt som Berglund/Sennerteg skaffat sig om Erlanders roll i det hela får knappast något stöd i "Exilland Schweden" och så vitt jag kunnat se inte heller i de intervjuer och självbiografier som ligger bakom den. Även Herbert Wehner har angående Erlander och denna tid uttalat sig positivt.

Boken kan vara litet svår att finna i Sverige, men finns i varje fall på Uppsala universitetsbibliotek, http://tinyurl.com/5rt36d .

Jan Peters är född 1932, besöker ofta Sverige och var fram till för några år sedan verksam som professor vid Universitetet i Potsdam. Jag hade mailkontakt med honom för några år sedan, då jag tillställde honom de tidigare inläggen här och uppmanade honom att skriva i Skalman. Han svarade vänligt, men trodde sig inte ha tid med det.

Användarvisningsbild
Stilleben
Medlem
Inlägg: 1631
Blev medlem: 01 sep 2002 17:24
Ort: Halmstad

Re: Interneringslägren Långmora och Smedsbo

Inlägg av Stilleben » 26 nov 2008 19:42

Det finns ju ingen rescension av boken av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg "Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga" här på Skalman, så för att belysa vad som här diskuteras knycker jag denna (mycket nyanserade!!!) rescension ur DN av bokrecensenten där, Lars Linder, http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp? ... 9&rss=2251.

Rubrik: Skamligt förflutet. Men svenska läger var inte koncentrationsläger.
Sverige undgick världskriget, men inte utan ett moraliskt pris. Det finns rätt litet från de åren att yvas över och en del att skämmas för; säkert något kvar att vädra ut.

Nu kommer boken som avslöjar att det fanns koncentrationsläger på svensk mark, där utlänningar internerades utan dom och rättegång. En hel liten Guantánamo-arkipelag av små, diskreta barackområden på öde platser ute i skogarna. Lokalbefolkningen minns dem, men historieskrivningen har talat tyst om dem och de fysiska spåren är utplånade.

Är alltså Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs "Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga" en historisk bomb, ännu ett skakande avslöjande om Sveriges solkiga förflutna?

Kanske inte riktigt. Ord kan vara förledande. Att lägren existerat är sant, men att kalla dem "koncentrationsläger" leder vilse.

Kriget ökade trycket mot Sverige, genom gränserna sipprade plötsligt rader av oönskade flyktingar, desertörer, spioner och sabotörer. Egentlig status var svår att avgöra. Flyktingfrågan, laddad redan före kriget, infekterades nu än mer av att de krigförande stormakterna ofta visade hotfullt intresse för de nykomna.

De flesta länder höll utländska medborgare med starka ideologiska övertygelser eller misstänkta avsikter under uppsikt med varierande inslag av tvång. Mycket i den hanteringen var godtyckligt och obehagligt nog, även i Sverige. Dit hörde den politiska slagsidan, innan kriget vänt hamnade mest kommunister i lägren. Internerna fick sällan reda på varför de tagits i förvar eller när de skulle bli fria, en vanlig källa till bitterhet.

Ofta var lägerledningen valhänt och osäker på verksamhetens mål, några verkar ha trott att de intagna skulle fostras och förde en sträng arbetsregim (operativt ansvarig på Socialstyrelsen var pikant nog Tage Erlander; inget han skröt med i efterhand precis).

Men ändå - "koncentrationsläger"? Här förekom i stort sett inget våld, man hade schemalagda kaffepauser och spelade spel på kvällarna. Bara något enda läger med särskilt besvärliga intagna hade mer rigorös övervakning och taggtråd.

Författarna pläderar för sitt ordval. I ett historiskt perspektiv utgick hela interneringsstrategin från en tidstypisk maktidé att av olika skäl samla en viss kategori av människor i vad samtiden kallade just koncentrationsläger.

Men begrepp ändrar innebörd, och historiker bör hantera laddade begrepp varsammare än så här. Problemet hänger nog delvis ihop med författarnas tydliga strävan att hitta en moralisk oförrätt under varje sten; något som gjort dem onödigt närsynta.

Synd, eftersom det i grunden är ett både viktigt och delvis okänt stoff som de mycket förtjänstfullt lyft fram i ljuset. Som lägret i Tjörnarp där kvinnor ännu efter krigets slut spärrades in, ofta utan andra skäl än att de ansågs "övererotiska".

Fast jämfört med allt som kunde hota dem ute i Europa just då var nog även det lägret rätt idylliskt.


"Förhållandena i lägren var närmast idylliska utan stängsel och med några obeväpnade vakter (Långmora hade tidigare varit arbetshem och behöll denna personal) och rikliga besök."

Så står det i mitt första inlägg här och det är ett sammanfattat omdöme hämtat ur den omnämnda boken "Exilland Schweden" av Jan Peters. Enda vapnet i Långmora skall ha varit ett till internerna anskaffat luftgevär för nöjesskjutning.

Jan Peters återger också i sin bok beskyllningarna i oktober 1941 i den protyska Stockholmstidningen med rubrikerna "Långmorakontrollen skandalös slapp - förbluffande förhållanden blottade vid undersökning" ! Långmora påstods ostört regeras av ett kommunistiskt råd, det rådde disciplinlöshet i arbetet och det var oreglerade dambesök med övernattningar, vilket även skulle ha väckt anstöt hos traktens befolkning. Även högertidningen Nya Dagligt Allehanda anslöt sig till kritiken.

Mot detta var det i kommunistpressen samt i tidningen Arbetaren och "Trots allt" ständiga skriverier om Långmora och Smedsbo där oskyldiga under inhumana förhållanden och utan rättegång och dom satt inspärrade o.s.v.

Som av Berglund/Sennertegs bok framgår, inspekterades Långmora och Smedsbo i slutet av 1941 av Statsrevisorerna som föreslog vissa förändringar. Det framgår också att dessa delvis också tillmötesgicks. Däremot, framgår det av "Exilland Schweden", tog socialministern Gustav Möller vid en debatt i riksdagen i december 1941 bestämt avstånd från önskemålen om att göra interneringslägren mera fängelseliknande. Han hade också tidigare yttrat att debatten istället borde röra sig om, "om vi överhuvudtaget skall ha sådana interneringsläger eller ej". Detta ansåg han dock då vara nödvändigt.

Att "förhållandena i lägren var närmast idylliska " är naturligtvis en åsikt som särskilt befästs efter kriget, det upplevdes knappast så när det var aktuellt av de intagna. Men det är anmärkningsvärt att så gott som alla de landsflyktiga, varav av del blev "stora" män i DDR och några fall även i BRD, tyckte detta eller bagatelliserade förhållandena, liksom att de var positiva till exiltiden i Sverige!

Berglund/Sennerteg har tydligen inte alls (och de verkar ju inte heller ha känt till boken "Exilland Schweden") ha tagit del av den rätt omfattande litteratur i Tyskland som finns om exiltiden i Sverige och således även om Långmora och Smedsbo! Bland de politiska personligheter som tillbringade flera år i exil i Sverige och sedan hjälpte till att bygga upp DDR är att nämna Erich Glückauf, Karl Mewis, Joseph Miller, Paul Peschke, Anton Plenikowski, Heinz Rauch, Walter Sack, Max Seydewitz, Richard Stahlmann, Wolfgang Steinitz, Paul Verner, Herbert Warnke, men det fanns fler. Alla dessa var dock inte internerade eller var det endast en kortare tid.

http://tinyurl.com/6kzv5b, redovisar en del litteratur i ämnet, bl.a. självbiografier av Karl Mewis och Max Seydewitz. http://tinyurl.com/5l5cjt, sid. 187, ger litet av även deras åsikter om exiltiden. Den mening som börjar med "Trotz manch schlimmer erfahrungen in den Jahren des Exils..." alltså "trots en del dystra erfarenheter under exilåren ..." och därefter med: "Mit grosser Dankbarkeit..." , alltså med "stor tacksamhet..." sammanfattar hur de upplevde denna tid. Dessutom fick de nyttiga lärdomar av vistelsen i Sverige (och i förekommande fall även Danmark och Norge) beträffande bl.a. samhällets och näringslivets uppbyggnad, fackföreningar m.m. att om möjligt omsättas i hemlandet. Det är det boktiteln "Skandinavische Erfahrungen erwünscht?" egentligen pekar på.

Jag skulle dock tro att de positiva omdömena även beror på att de till Tyskland återvändande först efter kriget fick vetskap om att Sverige tillämpade asyllagarna för dem på ett avsevärt humanare sätt än andra länder och att de alltså haft tur som kommit till Sverige! Den statliga utredningen, "1943 års utlänningssakkunniga", som var upphovet till att Statens utlänningskommission året efter inrättades och då således Socialdepartementet befriades från utlänningsärendena tog nämligen reda på, efter att ha besökt Långmora och Smedsbo, hur dessa ärenden behandlades i andra neutrala länder. Ledamoten i utredningen, LO-sekreteraren Ragnar Casparsson, skriver således i sin bok "Brinnande horisonter" (som inte heller finns i Berglund/Sennertegs källförteckning) om krigsåren bl.a. följande: "Ture Nerman brukade i "Trots Allt" peka på Schweiz som ett prisvärt föredöme i modern flyktingpolitik. -----Sedan vi i kommittén fått tillfälle att studera den schweiziska lagstiftningen i praktisk tillämpning kom vi underfund med att vi sannerligen inte hade någonting att rodna över. Om vi här skulle tillämpa samma metoder hade "Trots Allt" inte blivit ensam i en välmotiverad opposition. Jag sökte upp Ture Nerman och berättade vad jag visste genom en rapport från den svenska Bernlegationen. Han var lika besviken som jag och avstod i fortsättningen från att åberopa Schweiz som mönsterland".

Jag klipper här här ytterligare en rescension om boken ur http://politikerbloggen.se/2008/08/31/11865 med ett innehåll som tyvärr även återfunnits även i en del landsortstidningar och som jag således vill bemöta särskilt!

Rubrik: LÄGERANSVARIG. Den socialdemokratiska statsministern Tage Erlander var en av de högst ansvariga för de svenska koncentrationslägren under andra världskriget.
Det avslöjar journalisten Niclas Sennerteg i en ny bok.
Under andra världskriget fanns det så kallade interneringsläger i Sverige, dit bland annat kommunister skickades. Vad som är mindre känt är att det också fanns koncentrationsläger.
Människor valdes ut för sina politiska åsikter, till exempel öppet motstånd mot nazismen, eller sin etniska bakgrund och skickades till de svenska koncentrationslägren - utan rättegång och utan att få veta vad de misstänktes för. För bara några år sedan lyftes hemligstämpeln för material kring lägren.
Tage Erlander tog upp lägren i sina memoarer som kom ut på 70-talet. Men den bild han ger där stämmer inte överens med verkligheten, menar Niclas Sennerteg.
Istället var Erlander betydligt mer inblandad. Han var på den tiden statssekreterare på socialdepartementet. Några år senare blev han Sveriges statsminister.
- Det Erlander skriver om lägren stämmer inte med verkligheten. Han fick regelbunden information om vad som hände i lägren långt innan han påstår, säger Niclas Sennerteg till Ekot.
De första lägren, som kallades slutna förläggningar, öppnade 1940 i Dalarna. Fångarna tvingades till straffarbete övervakade av beväpnade vakter. Som mest fanns det 14 svenska koncentrationsläger runtom i landet."


Förutom de sakliga felen innehåller alltså rescensionen antydningar, tyvärr grundat på vad som står i boken, om att Erlander och därmed Socialdepartementet misskötte sina arbetsuppgifter beträffande lägren, även Långmora och Smedsbo.

Jag vill då framhålla att Gustav Möller hade stor sympati för de politiska flyktingarna från Tyskland. Det hade han som socialminister redan under det tidiga 30-talet flera gånger demonstrerat. Ja, och det omnämns i "Exiland Schweden", han hade t.o.m. i ett 10-tal asylfall som kommit till hans kännedom och där det vägde för avvisning, personligen kontaktat den ansvariga myndigheten och lyckats avvärja dem! Således ett rent ministerstyre, vilket också påtalades i riksdagen - och där Möller frankt uttalade att han ansåg sig berättigad att göra sådant för att "värna asylrätten"!

Jag har uppehållit mig vid detta för att påvisa att statsrådet för Socialdepartementet, Gustav Möller, naturligtvis inte hade några som helst sympatier för Nazityskland. Så var naturligtvis lika litet fallet med hans statssekreterare Tage Erlander! Denne fick f.ö. under hösten 1943 uppdraget att i all hemlighet påbörja och organisera uppbyggnaden av de norska och danska polistrupperna, alltså en något ovanlig uppgift för statssekreteraren i Socialdepartementet!

I "Exilland Schweden" nämns att Gustav Möller, Tage Erlander "tillsammans med en vän till de landsflyktiga, Per Nyström" våren 1943 besökte Långmora och Smedsbo. Per Nyström hade börjat arbeta i Socialdepartementet och efterträdde f.ö. Erlander som statssekreterare där, 1945-50. Han beskrivs i boken "som en vän till de landsflyktiga". De talade med en del av de internerade, bl.a. den ledande Karl Mewis. Erlander skall enligt en memoarbok ha ställt följande fråga till honom: "Herr Mewis, om ni släpps fri, kan ni då lova att ni inte företar er något som kan skada Sverige?". Karl Mewis svarade att hans och hans kamraters verksamhet givetvis enbart var riktad mot nazistregimen i Tyskland. Samt: "Möller visade förståelse för de tyska kommunisterna, även han hade i sin ungdom varit revolutionär".

Under sommaren 1943, c:a ett halvår efter polisens stora razzia i Långmora där det misstänktes en omfattande illegal verksamhet med vapeninnehav, men där inget sådant uppdagades, skrevs de sista 26 tyska kommunisterna ut från Långmora och Smedsbo, respektive fängelset i Falun. De återvände till sina hemorter och sina sysselsättningar som metallarbetare m.m., flertalet bosatte sig dock så småningom i Stockholmsområdet. Förbudet för de landsflyktiga att syssla med politisk verksamhet fanns visserligen kvar, men myndigheterna blundade nästan helt för det. Det blev i praktiken tvärtom fritt att agitera och sammansluta sig i sådan verksamhet, vilket några kapitel i "Exilland Schweden" också vittnar om.

Berglund/Sennertegs bok har alltså litet tveksamma eller ofullständiga faktauppgifter och som en del av massmedia naturligtvis tagit fasta på. Det är riktigt, som de påpekat, att Erlander i sina memoarer mycket knapphändigt skriver om denna del av sitt arbete, men det kan ju faktiskt vara så att att han p.g.a. socialdepartementets mycket omfattande verksamheter endast rätt sporadiskt kom att syssla med dessa ärenden. Det fanns f.ö.1943 c:a 180 anställda på utlänningsbyrån som bl.a. arbetade med dessa. Det fanns också vissa organisatoriska problem, som litet belyses i http://www.hist.lu.se/historikermote_20 ... everts.pdf sid. 10:

"Utlänningsbyrån och Socialstyrelsen lydde under Socialdepartementet men fick också vissa instruktioner från Justitiedepartementet. Den viktigaste parten var dock Utrikesdepartementet, som i sin funktion av både departement och myndighet hade en delvis dubbel roll gentemot utlänningsbyrån. Huvudsakligen verkar utlänningsbyrån ha arbetat sida vid sida med Utrikesdepartementet, som då uppträdde som myndighet". -------- Problemen med den splittrade flyktingadministrationen blev allt tydligare under kriget och som ett försök till en lösning inrättades Statens utlänningskommission den 1 juli 1944. Utlänningskommissionen övertog utrikesdepartementets och utlänningsbyråns samtliga arbetsuppgifter som rörde utlänningskontrollen, och byrån lades därmed ner."

Berglund/Sennerteg har den åsikten att interneringen av landsflyktiga kommunister, förutom i en del fall där "farlighet" kanske kunde misstänkas, i huvudsak var till för att "blidka" tyskarna när Sverige var som mest pressat av dem. Det är kanske inte en helt oriktig uppfattning då från sommaren 1943 faran för ett tyskt angrepp i stort sett bedömdes vara över och Sverige rätt abrupt vågade säga upp avtalet om transitotrafiken. Det slutliga upphörandet av interneringarna av de utländska "farliga" kommunisterna inträffade ungefär samtidigt.

Dock anser jag att skälen till interneringarna av de utländska kommunisterna vara hållbara. Det fanns faktiskt i varje fall under de första krigsåren en "kommunistfara" i Sverige, vilket finska vinterkriget tydligt hade utvisat och som också är belyst i Skalman-tråden här om Wollweberligan, dock att dessa interneringar borde ha kunnat avvecklas tidigare.

Användarvisningsbild
Stilleben
Medlem
Inlägg: 1631
Blev medlem: 01 sep 2002 17:24
Ort: Halmstad

Fakta - eller spekulation?!?

Inlägg av Stilleben » 23 feb 2009 08:22

På sid. 187-189 i den av mig ovan "rescenserade" boken har jag även uppmärksammat följande, som handlar om en misstänkt finsk nazianhängare, Sjöblom, som hösten 1944 flytt till Sverige och internerats i Sörbyn.

Som skäl anges i boken: "Kanske hade han samarbetat med tyskarna även efter det att Finland hade förklarat krig mot Nazityskland efter vapenstilleståndet med Sovjetunionen. För att slippa repressalier i samband med att segrarmakternas kontrollkommission inledde sin efterräkning med det finländska samhället kan han ha sökt sin tillflykt till Sverige. Under bevakning fördes han till lägret Sörbyn i Västerbotten. Det var ett slutet läger för tyska desertörer och för personer som hade samarbetat med tyskarna".

Hur det verkligen förhållit sig med hans samarbete framkommer inte, men däremot finns på sid. 189 följande: "Det finns inga uppgifter om vad som slutligen hände med den misstänkte nazianhängaren, men det är högst sannolikt att han senare utlämnades till Finland. (Kursiverar) Kanske dömdes han där i någon av den allierade kontrollkommissionens rättegångar och deporterades till Sovjetunionen för att arbeta i Norilsks zinkgruvor eller Kolymas gruvfält.

Min fråga är alltså: Förekom verkligen detta? Fakta - eller spekulation?

Användarvisningsbild
G:son
Medlem
Inlägg: 3027
Blev medlem: 10 apr 2007 05:02
Ort: Finland

Re: Fakta - eller spekulation?!?

Inlägg av G:son » 23 feb 2009 10:13

Stilleben skrev:
Hur det verkligen förhållit sig med hans samarbete framkommer inte, men däremot finns på sid. 189 följande: "Det finns inga uppgifter om vad som slutligen hände med den misstänkte nazianhängaren, men det är högst sannolikt att han senare utlämnades till Finland. (Kursiverar) Kanske dömdes han där i någon av den allierade kontrollkommissionens rättegångar och deporterades till Sovjetunionen för att arbeta i Norilsks zinkgruvor eller Kolymas gruvfält.

Min fråga är alltså: Förekom verkligen detta? Fakta - eller spekulation?
Nej, det förekom inga "allierade kontrollkommissionens rättegångar", och ej heller kunde, eller ville för den delen, finska domstolar ge sådana straff åt finska medborgare.

Däremot läste jag för många år sedan en artikel i Hufvudstadsbladet om några finska medborgare, vill minnas att de var c:a 12 stycken, som fördes bort av ryssarna i bästa Stalin-stil genom att de rövades bort från sina hem mitt i natten. De bortförda var inga betydande personer, och urvalet föreföll mer eller mindre godtyckligt. Detta skedde nästan direkt efter att kontrollkommissionen anlände till Finland.

/G:son

Användarvisningsbild
Stilleben
Medlem
Inlägg: 1631
Blev medlem: 01 sep 2002 17:24
Ort: Halmstad

Re: Fakta - eller spekulation?!?

Inlägg av Stilleben » 15 jul 2010 17:07

G:son skrev:
Stilleben skrev: Hur det verkligen förhållit sig med hans samarbete framkommer inte, men däremot finns på sid. 189 följande: "Det finns inga uppgifter om vad som slutligen hände med den misstänkte nazianhängaren, men det är högst sannolikt att han senare utlämnades till Finland. (Kursiverar) Kanske dömdes han där i någon av den allierade kontrollkommissionens rättegångar och deporterades till Sovjetunionen för att arbeta i Norilsks zinkgruvor eller Kolymas gruvfält.

Min fråga är alltså: Förekom verkligen detta? Fakta - eller spekulation?
Nej, det förekom inga "allierade kontrollkommissionens rättegångar", och ej heller kunde, eller ville för den delen, finska domstolar ge sådana straff åt finska medborgare.

Däremot läste jag för många år sedan en artikel i Hufvudstadsbladet om några finska medborgare, vill minnas att de var c:a 12 stycken, som fördes bort av ryssarna i bästa Stalin-stil genom att de rövades bort från sina hem mitt i natten. De bortförda var inga betydande personer, och urvalet föreföll mer eller mindre godtyckligt. Detta skedde nästan direkt efter att kontrollkommissionen anlände till Finland. /G:son
Jag läste häromdagen boken "Baltutlämningen - Under Baltikums flagga" av Valentins Silamikelis (Bokförlaget Contra 1996) med en passus som jag uppmärksammade.

Han var lett och en av de balter som utlämnades från Sverige till Sovjet i januari 1946. Han frigavs emellertid med många andra faktiskt strax därefter och ser detta som en propagandaeftergift för den starka svenska opinionen. Han studerade sedan vid ett universitet i Lettland till arkitekt, från 1949 med en statlig tjänst. I augusti 1950 blev han emellertid tillsammans med många andra arresterad och dömdes till 25 års straffarbete för "fosterlandsförräderi och antisovjetisk propaganda" (vilket var, framkommer det, den då normala straffsatsen). Han kom 1952 till ett av strafflägren i Vorkuta, Sibirien. Han blev frigiven 1955.

I kapitlet "Letter och andra kamrater i lägret" från sid. 332 beskriver han ingående kamrater av de mest skilda nationaliteter i lägret. På sid. 339 bl.a. följande:

"Vi hyste stor respekt för den korte, svartmuskige finske officeraren Piparinnen. Han hade aldrig någonsin talat med en ryss. Han hade varken under rannsakningen eller i fängelset eller i lägret sagt ett ord och han fortsatte att låta bli. På uppropen varje morgon och kväll svarade hans kamrater. På arbetet talade han ryska riktigt begripligt med de andra icke­ryska fångarna.
Mycket motvilligt berättade han att Finlands regering utlämnat honom till Sovjetunionen. Men han ville absolut inte förebrå sin regering för detta.
I väntan på den hotande sovjetiska ockupationen efter kriget hade somliga finska officerare gömt vapen och ammunition för att kunna fortsätta strida som partisaner på samma sätt som i Baltikum och Ukraina. De blev förrådda och bolsjevikerna ställde ultimatum. För att undvika formella skäl för en ockupation, och tydligen för att rädda sitt folks frihet, tycks Finland ha offrat några av sina landsmän på det här sättet. Det låter som en parodi, men de straffades enligt samma paragraf 58 som alla vi andra - fosterlandsförräderi!
Det vore naturligtvis absurt att försöka ta fram statistik och dokumen­tation om ovan sagda.
Om det här fanns någon från Sverige vet jag inte. Långt senare försäkrade Lerums att han i lamphuset arbetat tillsammans med Raoul Wallenberg. Men ingen annan har sett honom. Det kan ju vara möjligt. På den tiden intresserade jag mig inte särskilt mycket för någon svensk i detta mångnationella helvete."


Google ger inga upplysningar om denne Piparinnen, men namnet kan naturligtvis vara felstavat. En sökning på "Piiparinnen Vorkuta" ger , http://yle.fi/dokumentti/sotavangit/neuvostoliitto3.htm (samt http://yle.fi/dokumentti/sotavangit )om det nu har med saken att göra?

Frågan är alltså återigen om sådana utlämningar från Finland till Sovjet verkligen förekom?

Schwemppa
Redaktionen
Inlägg: 3415
Blev medlem: 27 jul 2007 18:47
Ort: Sjundeå, Finland

Re: Interneringslägren Långmora och Smedsbo

Inlägg av Schwemppa » 16 jul 2010 17:49

Känner inte till det här desto mer, men de där två Piiparinen på krigsfångelistan blev ju fångar under kriget.

Kaarlo M var vanlig soldat, kommentar i sidofältet "sannolikt sedd vid liv senare".

Teuvo A, fänrik, kommentar "överlevde nödlandning".

Användarvisningsbild
Stilleben
Medlem
Inlägg: 1631
Blev medlem: 01 sep 2002 17:24
Ort: Halmstad

Re: Interneringslägren Långmora och Smedsbo

Inlägg av Stilleben » 19 jul 2010 09:24

http://sv.wikipedia.org/wiki/Vapeng%C3% ... f%C3%A4ren samt http://sv.wikipedia.org/wiki/Allierade_ ... mmissionen har upplysningar om vad som här just nu diskuteras, d.v.s. om utlämningar från Finland till Sovjet efter kriget av finska medborgare misstänkta för brott verkligen förekom. Beträffande den s.k. Vapengömmeaffären, där alltså mängder av finska militärer var inblandade, ville kontrollkommissionen undersöka saken själv. Det blev dock den dåvarande kommunistdominerade finska säkerhetspolisen (Valpo) som gjorde detta och som förhörde över 5000 personer. Ur Wikipedia: "Slutligen åtalades 1 488 personer, och de flesta fick mellan mellan en och fyra månaders fängelsestraff. Det röda Valpos oduglighet kom att bli den första spiken i kistan. När det senare uppdagades att man olagligen deporterat personer till Sovjetunionen upplöstes organisationen år 1949".

Vilka blev deporterade till Sovjetunionen och vad hände dem? Och hur kan den ovan omnämnde finske officeren Piparinnen, om uppgifterna om det är riktiga, ha vistats i ett Gulag-läger så sent som på 1950-talet?!?

Nyfiken71
Provmedlem
Inlägg: 1
Blev medlem: 27 jun 2012 18:24

Re: Interneringslägren Långmora och Smedsbo

Inlägg av Nyfiken71 » 27 jun 2012 18:50

En fråga nu undrar jag varför en del tyskar hamnade i dessa interneringsläger när dom hade fast boende på annat ställe i Sverige? Jag har en bunt med brev från en som var på långmora internat 1940- 1943 som blev hämtad från sin fru och sin då nästan nyfödda dotter på 3 veckor. Den här personen reste tillbaka till tyskland 1946, tyvärr så blev hans fru och barn kvar i Sverige. Då jag inte kan tyska så vet jag inte vad som står i breven.

Användarvisningsbild
Stilleben
Medlem
Inlägg: 1631
Blev medlem: 01 sep 2002 17:24
Ort: Halmstad

Re: Interneringslägren Långmora och Smedsbo

Inlägg av Stilleben » 01 jul 2012 16:24

Nyfiken71 skrev:En fråga nu undrar jag varför en del tyskar hamnade i dessa interneringsläger när dom hade fast boende på annat ställe i Sverige? Jag har en bunt med brev från en som var på långmora internat 1940- 1943 som blev hämtad från sin fru och sin då nästan nyfödda dotter på 3 veckor. Den här personen reste tillbaka till tyskland 1946, tyvärr så blev hans fru och barn kvar i Sverige. Då jag inte kan tyska så vet jag inte vad som står i breven.
Att bli skild från familjen hörde till interneringen (dock tillät man anhörigbesök) som givetvis hade att göra med hur myndigheten bedömde "samhällsfarligheten", här väl kommunistsympatisörer. Den upphörde för nämnda kategori sommaren 1943.

Användarvisningsbild
Dalmas
Medlem
Inlägg: 2240
Blev medlem: 10 apr 2002 10:25
Ort: Torde framgå

Re: Interneringslägren Långmora och Smedsbo

Inlägg av Dalmas » 01 jul 2012 21:38

Som dalkarl undrar jag: vilket Smedsbo? Finns ju flera. Är det Smedsbo herrgård i Avesta som avses?

Användarvisningsbild
Stilleben
Medlem
Inlägg: 1631
Blev medlem: 01 sep 2002 17:24
Ort: Halmstad

Re: Interneringslägren Långmora och Smedsbo

Inlägg av Stilleben » 02 jul 2012 05:33

Dalmas skrev:Som dalkarl undrar jag: vilket Smedsbo? Finns ju flera. Är det Smedsbo herrgård i Avesta som avses?
http://www.ltdalarna.se/templates/Base____8237.aspx
Smedbo arbetshem (1929-1963)
Smedbo arbetarhem för kvinnor öpnnade sin verksamhet 1929 i Åkerbyn i By socken, 9 km från By Kyrkby och ca 1,5 mil från Horndal
------
Under åren 1940-1945 var Smedbo ett internat för utländska flyktingar


http://www.ltdalarna.se/templates/Base____8238.aspx
Långmora arbetshem (1921-1966)
Långmora arbetshem, i Husby socken Hedemora kommun, ägdes till en början av Gävleborgs- och Kopparbergs läns landsting samt Gävle stad.
-------
Under åren 1940-1946 var Långmora arbetshem en förläggning för flyktingar.

Femtiotrean
Medlem
Inlägg: 3768
Blev medlem: 06 dec 2011 15:33

Re: Interneringslägren Långmora och Smedsbo

Inlägg av Femtiotrean » 03 jul 2012 07:15

Lite sent, men:
Vilka blev deporterade till Sovjetunionen och vad hände dem? Och hur kan den ovan omnämnde finske officeren Piparinnen, om uppgifterna om det är riktiga, ha vistats i ett Gulag-läger så sent som på 1950-talet?!?

Finland var förpliktad att återföra *alla* sovjetiska krigsfångar till hemlandet. Man lät eller hjälpte dock många s.k. brödrasoldater i Heimopataljoona 3 och Erillinen Pataljoona 6 gömma sig i Finland eller fly till Sverige. På andra sidan skedde sådana personöverlämningar så sent som (IIRC) år 1955.

Veikko Piiparinen var en ingermanländare som anslöt sig till den finska armén efter att ha blivit krigfånge. Han tjänstegjorde i Erillinen Pataljoona 4 eller s.k. Osasto Marttina, d.v.s. i högkvarterets fjärrpatrull.

(De sista finska krigsfångar returnerades år 1955. I den här gruppen fanns det just fjärrpatrulmän och andra som hade anklagats och dömts för spioneri eller dylikt.)