Tjeckien vägrar sudettyskar ersättning
Det tjeckiska parlamentet beslutade
i dag att de sudettyskar och ungrare
som fördrevs från dåvarande Tjecko-
slovakien efter andra världskrigets
slut inte ska kompenseras för det.
De 169 ledamöter var eniga om att de
fördrivna varken har rätt att återfå
egendomar eller medborgarskap. Resolu-
tionen stöds även av president Havel.
Det var dekret av Tjeckoslovakiens
president Edvard Bunes 1945 gjorde det
möjligt att fördriva över 2,5 miljoner
sudettyskar och drygt 800 000 ungrare.
Politiker i Tyskland och Ungern har
krävt att dekreten ska hävas.
(http://www.svt.se/texttv)
Andreas Wien,
Du förmedlade ju 3 av 5 delar av artikelserien om Benes-dekreten till det gamla forumet, vilket uppskattades av mig och många andra. Det vore mycket intressant att läsa fortsättningen, och hur dessa senaste händelser mottagits i Österrike! Ovanstående är nämligen, bortsett från en enda tidningsartikel, det enda jag läst i Sverige om frågan.
Sudettyskarna
-
Andreas Wien
- Medlem
- Inlägg: 758
- Blev medlem: 23 mars 2002, 19:09
- Ort: Wien, Österrike
Hans Rosenberg,
Ok! Jag skall skriva ned del 4 och 5 under de nästa dagarna.
Här nere, sa kommer Tjeckiens inträde helt säkert att bemötas och förhindras med ett österrikiskt VETO (fran ÖVP och FPÖ) om dessa dekret inte kommer att avskaffas snarast och om skadestandsbetalingar inte kommer till stand.
Det är tidningsspalter varje dag i tidningarna om detta tema. Det finns nu en axel för ett upprättande av sudetentyskarnas öde. Axeln är "München (CDU/CSU) - Wien (FPÖ/ÖVP) - Budapest (Orbans parti)" som nu skall genomföra en offensiv för en upplysning och ett avskaffande av dessa dekret. Det bästa är att tjeckerna är sa tjurskalliga, sa att de inte förstar sitt eget bästa. Opinionen i Tjeckien är inte heller direkt längre för ett EU-medlemskap! 52% mot 48% för "Nej till EU" (enligt tjeckiska dagstidningar för tillfället)!
Mvh Andreas Wien
Ok! Jag skall skriva ned del 4 och 5 under de nästa dagarna.
Här nere, sa kommer Tjeckiens inträde helt säkert att bemötas och förhindras med ett österrikiskt VETO (fran ÖVP och FPÖ) om dessa dekret inte kommer att avskaffas snarast och om skadestandsbetalingar inte kommer till stand.
Det är tidningsspalter varje dag i tidningarna om detta tema. Det finns nu en axel för ett upprättande av sudetentyskarnas öde. Axeln är "München (CDU/CSU) - Wien (FPÖ/ÖVP) - Budapest (Orbans parti)" som nu skall genomföra en offensiv för en upplysning och ett avskaffande av dessa dekret. Det bästa är att tjeckerna är sa tjurskalliga, sa att de inte förstar sitt eget bästa. Opinionen i Tjeckien är inte heller direkt längre för ett EU-medlemskap! 52% mot 48% för "Nej till EU" (enligt tjeckiska dagstidningar för tillfället)!
Mvh Andreas Wien
-
Hans Rosenberg
- Medlem
- Inlägg: 152
- Blev medlem: 24 mars 2002, 20:43
- Ort: Stockholm
Sudet
Tackar!
Det ska bli mycket spännande att få veta mer om såväl bakgrunden som den nuvarande händelseutvecklingen. Om "axeln" lyckas, och Tjeckiens eventuella EU-inträde hotas, kommer väl även de svenska medierna tvingas ta upp frågan (även om man tyvärr inte kan vara säker på det).
Det ska bli mycket spännande att få veta mer om såväl bakgrunden som den nuvarande händelseutvecklingen. Om "axeln" lyckas, och Tjeckiens eventuella EU-inträde hotas, kommer väl även de svenska medierna tvingas ta upp frågan (även om man tyvärr inte kan vara säker på det).
-
Andreas Wien
- Medlem
- Inlägg: 758
- Blev medlem: 23 mars 2002, 19:09
- Ort: Wien, Österrike
Benesdekreten!
Hans Rosenberg plus alla andra intresserade,
Jag lägger nedan in del 1-3 fran det gamla forat och skriver sedan ned del 4 och 5. Hall till godo!
>>Jag kommer nu i fem delar att återge artikelserien om Benes-dekreten som fanns att hitta i "Die Kronen Zeitung" from söndagen den 3:e februari fram till onsadgen den 6:e februari. Artikeln är ganska lång, men ta er tid att läsa igenom denna. Man får en ganska nyanserad bild av krigets slutskede när man får ta del av folktyskarnas orättvisa öde.
Den politiska debatten är ganska hård här nere i Österrike i skrivadets stund. Ett visst regeringsparti (med 25% stöd av folket) kommer att lägga in Österrikes Veto emot Tjeckiens införlivande i Eu, om dessa dekret inte blir officiellt avskaffade och offentligt fördömmda. En viss Herr Zeman (Tjeckiens ministerpräsident) tycker att det vore bättre för Tjeckien att avstå att gå med i EU än att gå Österrikes önskan till mötes. Huvudsaken, enligt honom, är att dekreten i fortsättningen kommer att vara en del av den tjeckiska grundlagen.
DEL 1 A -"Nemcum smrt-Tod den Deutschen"
Benes-Dekrete och fördrivning
Eduard Benes var sedan 1940 Tjeckoslovakisk president i den Tjeckoslovakiska exilregeringen i London. Han fodrade omedelbart efter kriget att de 3 000 000 folktyskar som fortfarande levde i det nu, ännu en gång, återupprättade landet Tjeckoslovakien skulle fördrivas. För att kunna genomföra hans personliga önskan, så utformade Benes, utan några som helst parlamentariska beslut, sina dekret. Denna dekret-process sträckte sig ända fram till den 25 oktober 1945.
Under dessa dekret finns även de dekret som lagligt godkänner en expropriation (= statligt beslagtagande av personlig egendom och lösöre) och ett fördrivande av
folktyskar i Tjeckoslovakien. Dessa dekret har nummer 5, 12, 33 och 108.
Förutom denna expropriationslag, så spelar även den sk. "Amnestielagen" [Straf-Freistellungsgesetz] från den 8:e maj 1945 en stor roll. Lagen gick ut på att frikänna alla de tjecker som begick brott mot de folktyskar som levde Tjeckoslovakien under våren 1945. Våldtäckt, mord, plundring, tortyr etc var, enligt dekreten, en laglig handling så länge offren hade tyska som modersmål.
1946 blev sedan alla dessa dekret omvandlade till tjeckoslovakiska grundlagar. Tack vare dessa dekret så mördades det på laglig väg circa 240 000 folktyskar och circa 250 000 tyska soldater under våren - försommaren 1945. Dessa brott är ännu idag accepterade, legala, nedtystade och osonade.
Dödsdans i Prag
Det var som ett utbrott från helvetet, dagarna runt den 5:e maj 1945. Det hade börjat i Prag och kom sedan att sprida sig i hela Böhmen. Det kom till våldsdåd som fortfarande saknar motstycke i den morderna historien. Dödsmarcher och massavrättningar var den tyskspråkiga befolkningens lott. Brännande människor upphängda som levande facklor, lik med avskärda könsdelar och extremiteter, sårade som blev utkastade från fönstren, nakna kvinnor som fick springa varv på varv runt innerstaden på glasplitter, barn och barnvagnar som blev nedkastade i floderna Moldau och Elbe och som sedan blev beskjutna med maskingevär.
Hundratusentals tyskspråkiga som genom helvetets alla kval måste vandra till gränsen, och ofta blev marchen avbruten genom sporadiska massavrättningar eller massvåldtäckter.
Allt detta kom att träffa människor som personligen var helt oskyldiga till nazismens brott. De kom att förlora allt de ägde och många därtill även livet. Deras "Brott" var att de hade tyska som sitt modersmål.
En problematisk symbios: Sedan medeltiden hade det funnits tyska områden och tyskspråkiga grupperingar i Böhmen, framför allt borgarna i städerna var av tysk härkommst, men även en stor del av bönderna på landet var av en tyskspråkig härstammning. Stora delar av den tjeckiska kulturen och dess västerländska levnadssätt kom att härstamma från de tyskspråkiga medborgarna i regionen. Så växte Böhmen och Mähren ihop och sedan, tillsammans med Habsburgarna, så växte det fram en "Donaumonarkie", som kom att vara fram till det 1:a världskriget. I slutet av 1800-talet, i nationalismens tidevarv, så uppstaod det allt oftare nationella och språkliga konflikter mellan tyskspråkiga österrikare och tjeckiska österrikare.
Efter det 1:a världskriget, så förföll den Habsburgska monarkin och den amerikanska presidenten Woodrow Wilson förkunnande en självbestämmanderätt för alla folk. Då önskade provinserna "Sudetenland" och "Deutsch-Böhmen" att vilja tillhöra Republiken "Deutschösterreich". När den sudetentyska befolkningen demostrerade för ett införlivande, så blev de beskjutna av uniformerade tjeckiska soldater.
Överallt låg det döda och skadade demostranter. Den tyskspråkiga befolkningen i det nyskapade landet Tjeckoslovakien fick ingen självbestämmanderätt, utan blev mot sin vilja en provins i det nya främmande landet Tjeckoslovakien. Önskan om att få bli en del av det etniska moderslandet Österrike förblev ohörd fran segermakternas sida
Två decennier senare, 1938, så kom Sudetenland att bli införlivat med det Tyska Riket, tack vare Münchenkonferencen, där Hitler hade förhandlat sig fram till en lösning på det etniska tysk-tjeckiska problemet. Västmakterna accepterade hans krav enligt nationalitätsprincipen.
Våren 1939, så annakterade Tyskland den resterande delen av Tjeckien. Slovakien hade redan förklarat sig självständigt, och Tjeckien blev därefter införlivad i det Tredje Riket under protektoratet som bar namnet "Böhmen und Mähren".
Under ett attentat 1942, genomfört av tjeckiska agenter i exil, så dödades Reichsprotektor Heinrich Heydrich och detta ledde till förbrytelserna i byn Lidice utanför Prag. Som en hämd för Heydrichs död, så arkubuserades 174 män i Lidice av tjeckiska poliser [Gendarmen der Prager Ordungspolizei] som i sin tur stod under tyskt befähl. De kvinnor och barn som bodde i byn blev skickade till diverse koncentrationsläger. Detta brott kom toligen sedan att spela den utlösande faktorn för de förföljelser som den tyskspråkiga befolkningen fick lida av i Tjeckien 1945.
Under de första majdagarna 1945, så rådde det en tryckt spänning. Sudetentyskarna hoppades på ett snabbt framryckande av de amerikanska trupperna. Man fruktade den Röda Armén. Men då stannade amerikanarna upp sin offensiv och blev stående på linjen "Karlsbad-Pilsen-Budweis", för att överlåta den Röda Armén att befria "sina" slaviska bröder.
Medans tyskarna fortfarande kämpade mot Röda Armén i östra Tjeckoslovakien under Heeresgruppe Schörner, så mobiliserade kommunisterna massorna i Prag den 5:e maj. De spred ut rycktet att amerikanska pansarvagnar stod i Prags västra utkanter. Detta ryckte var "kodordet" för ett kommunistiskt upplopp.
Kommunistiska kampgrupper tog till sig makten i Prag och de tyska soldter som råkade vara på plats blev regelrätt lynchade. Mindre tyska tjänsteställen blev stormade och dess anställda ihjälskjutna. Tyska våningar blev plundrade och de
personer som råkade befinna sig i våningarna blev misshandlade, skjutna, torterade och våldtagna eller blev helt enkelt utslängda från fönstret ned på gatan. På gatorna låg, enligt tidsvittnen, liken på hög.
Kommunisterna hade överfallit Radiostationen och dödat dess anställda och deras bevakning. Nu sändes det ut en hatpropaganda mot tyskarna i den tjeckiska radion i Prag.
Under natten till den 6:e maj 1945 så målades och hängdes det upp stora transparenter med texten "Nemcum-smrt" (död åt tyskarna) i hela staden. Alla vaktmästare i våningshusen i Prag blev tvungna att visa kommunisterna i vilka våningar de tyskspråkiga levde. Dessa tyskar blev nu tillfångnatagna och måste löpa gatlopp i Prags centrum. Män, kvinnor, äldre och barn - Alla!
Wehrmacht försökte i början att slå ned upproret trots sitt katastrofala läge på östfronten, men de kunde inget göra, så länge de tjeckiska enheterna använde sig av en "mänsklig sköld" bestående av fastbundna nakna tyska kvinnor och barn framför sina enheter.
De tyska kvinnorna blev ifrånslitna sina familjer och släpades till första bästa hus där de blev våldtagna av kommunistiska partisaner. De första massavrättningarna gick av stapeln. Nu hjäpte även en del av den tjeckiska civilbefolkningen med det smutsiga jobbet att ta livet av deras före detta grannar.
Vid Wenzelplatz, vid Karlsplatz och i Rittergasse blev tyskspråkiga personer indränkta i bensin och sedan levande upphängda i lyktstolparna med fötterna uppåt för att sedan förvandlas till en levande fackla till praginvånarnas stora glädjerop.
Tyska soldater, men även tyska civilpersoner, kvinnor och barn blev bundna med taggtråd för att sedan skadeskjutas och bli nedslängda sårade och bundna i floden Moldau. Barn blev dränkta i vattenhoar, kvinnor med spädbarn blev utslängda från våningsfönster.
Tysk personal som jobbade vid kloakanläggningarna blev utjagade för att sedan bokstavligen bli ihjälptrampade av den uppretade folkmassan.
Tyska kvinnor som på något sett hade kontakt med Wehrmacht och som blev tillfångatagna, blev släpade nakna genom Fachobastrasse fram till Wolscharner kyrkogård där de blev ihjälskjutna.
Hundratals av skolelever från Prags "Adolf-Hitler-Schule" (min. Anm:allmänt Högstadium/Gymnasium, ingen nazistisk Partiskola) blev inför ögonen på varandra ihjälskjutna på skolgården.
När President Benes anlände till Prag den 12:e maj 1945, så var klappjakten på tyskspråkiga i Prag nästan över, men detta var bara början på ett massmord av en kvarts miljon tyskspåkiga österrikeättlingar och en kvarts miljon tyska soldater och civilpersoner.
Slut del 1 av 5
Mvh Andreas Wien
Jag lägger nedan in del 1-3 fran det gamla forat och skriver sedan ned del 4 och 5. Hall till godo!
>>Jag kommer nu i fem delar att återge artikelserien om Benes-dekreten som fanns att hitta i "Die Kronen Zeitung" from söndagen den 3:e februari fram till onsadgen den 6:e februari. Artikeln är ganska lång, men ta er tid att läsa igenom denna. Man får en ganska nyanserad bild av krigets slutskede när man får ta del av folktyskarnas orättvisa öde.
Den politiska debatten är ganska hård här nere i Österrike i skrivadets stund. Ett visst regeringsparti (med 25% stöd av folket) kommer att lägga in Österrikes Veto emot Tjeckiens införlivande i Eu, om dessa dekret inte blir officiellt avskaffade och offentligt fördömmda. En viss Herr Zeman (Tjeckiens ministerpräsident) tycker att det vore bättre för Tjeckien att avstå att gå med i EU än att gå Österrikes önskan till mötes. Huvudsaken, enligt honom, är att dekreten i fortsättningen kommer att vara en del av den tjeckiska grundlagen.
DEL 1 A -"Nemcum smrt-Tod den Deutschen"
Benes-Dekrete och fördrivning
Eduard Benes var sedan 1940 Tjeckoslovakisk president i den Tjeckoslovakiska exilregeringen i London. Han fodrade omedelbart efter kriget att de 3 000 000 folktyskar som fortfarande levde i det nu, ännu en gång, återupprättade landet Tjeckoslovakien skulle fördrivas. För att kunna genomföra hans personliga önskan, så utformade Benes, utan några som helst parlamentariska beslut, sina dekret. Denna dekret-process sträckte sig ända fram till den 25 oktober 1945.
Under dessa dekret finns även de dekret som lagligt godkänner en expropriation (= statligt beslagtagande av personlig egendom och lösöre) och ett fördrivande av
folktyskar i Tjeckoslovakien. Dessa dekret har nummer 5, 12, 33 och 108.
Förutom denna expropriationslag, så spelar även den sk. "Amnestielagen" [Straf-Freistellungsgesetz] från den 8:e maj 1945 en stor roll. Lagen gick ut på att frikänna alla de tjecker som begick brott mot de folktyskar som levde Tjeckoslovakien under våren 1945. Våldtäckt, mord, plundring, tortyr etc var, enligt dekreten, en laglig handling så länge offren hade tyska som modersmål.
1946 blev sedan alla dessa dekret omvandlade till tjeckoslovakiska grundlagar. Tack vare dessa dekret så mördades det på laglig väg circa 240 000 folktyskar och circa 250 000 tyska soldater under våren - försommaren 1945. Dessa brott är ännu idag accepterade, legala, nedtystade och osonade.
Dödsdans i Prag
Det var som ett utbrott från helvetet, dagarna runt den 5:e maj 1945. Det hade börjat i Prag och kom sedan att sprida sig i hela Böhmen. Det kom till våldsdåd som fortfarande saknar motstycke i den morderna historien. Dödsmarcher och massavrättningar var den tyskspråkiga befolkningens lott. Brännande människor upphängda som levande facklor, lik med avskärda könsdelar och extremiteter, sårade som blev utkastade från fönstren, nakna kvinnor som fick springa varv på varv runt innerstaden på glasplitter, barn och barnvagnar som blev nedkastade i floderna Moldau och Elbe och som sedan blev beskjutna med maskingevär.
Hundratusentals tyskspråkiga som genom helvetets alla kval måste vandra till gränsen, och ofta blev marchen avbruten genom sporadiska massavrättningar eller massvåldtäckter.
Allt detta kom att träffa människor som personligen var helt oskyldiga till nazismens brott. De kom att förlora allt de ägde och många därtill även livet. Deras "Brott" var att de hade tyska som sitt modersmål.
En problematisk symbios: Sedan medeltiden hade det funnits tyska områden och tyskspråkiga grupperingar i Böhmen, framför allt borgarna i städerna var av tysk härkommst, men även en stor del av bönderna på landet var av en tyskspråkig härstammning. Stora delar av den tjeckiska kulturen och dess västerländska levnadssätt kom att härstamma från de tyskspråkiga medborgarna i regionen. Så växte Böhmen och Mähren ihop och sedan, tillsammans med Habsburgarna, så växte det fram en "Donaumonarkie", som kom att vara fram till det 1:a världskriget. I slutet av 1800-talet, i nationalismens tidevarv, så uppstaod det allt oftare nationella och språkliga konflikter mellan tyskspråkiga österrikare och tjeckiska österrikare.
Efter det 1:a världskriget, så förföll den Habsburgska monarkin och den amerikanska presidenten Woodrow Wilson förkunnande en självbestämmanderätt för alla folk. Då önskade provinserna "Sudetenland" och "Deutsch-Böhmen" att vilja tillhöra Republiken "Deutschösterreich". När den sudetentyska befolkningen demostrerade för ett införlivande, så blev de beskjutna av uniformerade tjeckiska soldater.
Överallt låg det döda och skadade demostranter. Den tyskspråkiga befolkningen i det nyskapade landet Tjeckoslovakien fick ingen självbestämmanderätt, utan blev mot sin vilja en provins i det nya främmande landet Tjeckoslovakien. Önskan om att få bli en del av det etniska moderslandet Österrike förblev ohörd fran segermakternas sida
Två decennier senare, 1938, så kom Sudetenland att bli införlivat med det Tyska Riket, tack vare Münchenkonferencen, där Hitler hade förhandlat sig fram till en lösning på det etniska tysk-tjeckiska problemet. Västmakterna accepterade hans krav enligt nationalitätsprincipen.
Våren 1939, så annakterade Tyskland den resterande delen av Tjeckien. Slovakien hade redan förklarat sig självständigt, och Tjeckien blev därefter införlivad i det Tredje Riket under protektoratet som bar namnet "Böhmen und Mähren".
Under ett attentat 1942, genomfört av tjeckiska agenter i exil, så dödades Reichsprotektor Heinrich Heydrich och detta ledde till förbrytelserna i byn Lidice utanför Prag. Som en hämd för Heydrichs död, så arkubuserades 174 män i Lidice av tjeckiska poliser [Gendarmen der Prager Ordungspolizei] som i sin tur stod under tyskt befähl. De kvinnor och barn som bodde i byn blev skickade till diverse koncentrationsläger. Detta brott kom toligen sedan att spela den utlösande faktorn för de förföljelser som den tyskspråkiga befolkningen fick lida av i Tjeckien 1945.
Under de första majdagarna 1945, så rådde det en tryckt spänning. Sudetentyskarna hoppades på ett snabbt framryckande av de amerikanska trupperna. Man fruktade den Röda Armén. Men då stannade amerikanarna upp sin offensiv och blev stående på linjen "Karlsbad-Pilsen-Budweis", för att överlåta den Röda Armén att befria "sina" slaviska bröder.
Medans tyskarna fortfarande kämpade mot Röda Armén i östra Tjeckoslovakien under Heeresgruppe Schörner, så mobiliserade kommunisterna massorna i Prag den 5:e maj. De spred ut rycktet att amerikanska pansarvagnar stod i Prags västra utkanter. Detta ryckte var "kodordet" för ett kommunistiskt upplopp.
Kommunistiska kampgrupper tog till sig makten i Prag och de tyska soldter som råkade vara på plats blev regelrätt lynchade. Mindre tyska tjänsteställen blev stormade och dess anställda ihjälskjutna. Tyska våningar blev plundrade och de
personer som råkade befinna sig i våningarna blev misshandlade, skjutna, torterade och våldtagna eller blev helt enkelt utslängda från fönstret ned på gatan. På gatorna låg, enligt tidsvittnen, liken på hög.
Kommunisterna hade överfallit Radiostationen och dödat dess anställda och deras bevakning. Nu sändes det ut en hatpropaganda mot tyskarna i den tjeckiska radion i Prag.
Under natten till den 6:e maj 1945 så målades och hängdes det upp stora transparenter med texten "Nemcum-smrt" (död åt tyskarna) i hela staden. Alla vaktmästare i våningshusen i Prag blev tvungna att visa kommunisterna i vilka våningar de tyskspråkiga levde. Dessa tyskar blev nu tillfångnatagna och måste löpa gatlopp i Prags centrum. Män, kvinnor, äldre och barn - Alla!
Wehrmacht försökte i början att slå ned upproret trots sitt katastrofala läge på östfronten, men de kunde inget göra, så länge de tjeckiska enheterna använde sig av en "mänsklig sköld" bestående av fastbundna nakna tyska kvinnor och barn framför sina enheter.
De tyska kvinnorna blev ifrånslitna sina familjer och släpades till första bästa hus där de blev våldtagna av kommunistiska partisaner. De första massavrättningarna gick av stapeln. Nu hjäpte även en del av den tjeckiska civilbefolkningen med det smutsiga jobbet att ta livet av deras före detta grannar.
Vid Wenzelplatz, vid Karlsplatz och i Rittergasse blev tyskspråkiga personer indränkta i bensin och sedan levande upphängda i lyktstolparna med fötterna uppåt för att sedan förvandlas till en levande fackla till praginvånarnas stora glädjerop.
Tyska soldater, men även tyska civilpersoner, kvinnor och barn blev bundna med taggtråd för att sedan skadeskjutas och bli nedslängda sårade och bundna i floden Moldau. Barn blev dränkta i vattenhoar, kvinnor med spädbarn blev utslängda från våningsfönster.
Tysk personal som jobbade vid kloakanläggningarna blev utjagade för att sedan bokstavligen bli ihjälptrampade av den uppretade folkmassan.
Tyska kvinnor som på något sett hade kontakt med Wehrmacht och som blev tillfångatagna, blev släpade nakna genom Fachobastrasse fram till Wolscharner kyrkogård där de blev ihjälskjutna.
Hundratals av skolelever från Prags "Adolf-Hitler-Schule" (min. Anm:allmänt Högstadium/Gymnasium, ingen nazistisk Partiskola) blev inför ögonen på varandra ihjälskjutna på skolgården.
När President Benes anlände till Prag den 12:e maj 1945, så var klappjakten på tyskspråkiga i Prag nästan över, men detta var bara början på ett massmord av en kvarts miljon tyskspåkiga österrikeättlingar och en kvarts miljon tyska soldater och civilpersoner.
Slut del 1 av 5
Mvh Andreas Wien
Senast redigerad av 1 Andreas Wien, redigerad totalt 25 gånger.
-
Martin Tunström
- Medlem
- Inlägg: 4279
- Blev medlem: 23 mars 2002, 17:55
- Ort: Helsingborg
- Kontakt:
-
Andreas Wien
- Medlem
- Inlägg: 758
- Blev medlem: 23 mars 2002, 19:09
- Ort: Wien, Österrike
Del 2 av 5
Här kommer det en vittnesrapport från den tjeckiska journalisten och författaren Sidona Dedina.
Der Wahrheit eine Gasse
Den tjeckiska journalistin Sidona Dedina föddes i Prag. Hon absolverade sedan det engelska gymnasiet och filmhögskolan i staden. Sedan 1966 bor hon i Tysklnad, där hon senare kom att absolvera ett Philoligie-studium. För två år sedan (2000) gav hon ut en bok i nutidshistoria med titeln "Eduard Benes - der Liquidator". Med denna bok befattar sig den tjeckiska journalistin med fördrivningen och mördandet på den tyskspråkiga befolkningen med ett sensationellt nyanserat och öppet synsätt. Bara underrubriken av boken understryker en attityd som man i dag mycket sällan hittar i Tjeckien. Enligt underrubriken så beskrivs Benes: "Han var för sudetentyskarna en demon från Genozids och för Tjeckien dess dödgrävare av demokratin". Vi [Die Kronen Zeitung] kommer nu att framföra vissa delar av detta imponerade nutidshistoriska verk.
Händelserna i Prag under dessa majdagar 1945 kom att beröra Sidonia Dedina djupt. Bland annat skriver hon:
Aldrig hade man kunna trott att den tjeckiska befolkningen, som under hela kriget aldrig hade vågat göra öppet motstånd mot den tyska beväpnade ockupationsmakten, skulle kunna begå dessa oöverträffliga våldshandlingar mot de sårade tyska soldaterna och även mot tyskspråkiga kvinnor, barn och hjälplösa människor! Jag har ofta funderat över varifrån detta plötsliga och avgrundsdjupa hat mot tyskarna kom ifrån?
Den verkliga ansvarige för dessa människoförnedrande våldshandlingar och fördrivning av sudetentyskar är, enligt den tjeckiska autorin, Tjeckiens dåvarande statspresident Edvard Benes. Ofta citerar hon Benes tal, där han ständigt talar om en likvidation av den gammelösterrikiska tyskspråkiga befolkningen. Det är även anledningen till att hennes bok bär titeln "Edvard Benes - Likvidatorn".
"I detta krig har tyskarna överhuvudtaget upphört med att vara mänskliga!" fräste Edvard Benes. Han röst lät nasal och eftertrycklig. I historiska ögonblick som detta, var det den riktiga tonen. Efter en jublande välkommstcermonie och ett "bad" i människohavet, så befann sig Benes i Brünns rådhus. Allt gick bättre än vad han hade vågat drömma om. På nytt blev han välkommnad med alla hedersbetygelser värda en statsman. Hans tyskhat och hans vänskap med kommunisterna, som han under åren i exil oavbrutet hade bekräftat, hade till slut gett utdelning. (Utdrag fran boken)
Över upploppens början i Prag i maj 1945, så skriver den tjeckiskja journalistin vidare:
Den tyska läkeren Hans Wagner hörde även radiosändningen. Han kom att fästa sig vid orden "Smrt Nemcum! Död åt tyskarna, död åt alla ockupanter". Vad denna läkare i Prag nu kom att berätta låter overkligt. "Slå ihjäl tyskarna, var ni än ser dem. Ta ingen hänsyn till kvinnor, barn och äldre människor. Varje tysk är våran dödsfiende! Nu är tiden äntligen kommen för att för all framtid utrota fienden! Utrota dem helt och hållet!
Skakad och skamsen känner hon sig, den födda tjeckiskan, för hennes landsmäns brott och citerar vidare författaren Pavel Kohout:
Redan efter några timmar efter radiosändningen kom det in massviss med rapporter om våldsorgier och mördande av tyska soldater och civilister. Rapporter om de första levande förbränningarna av tyskspråkiga personer blev återgivna av ögonvittnen.
Den tjeckiske författaren Pavel Kohout, då bara tio år gammal, beskriver dessa dagar som "mördandets angörande vändpunkt" och då menar han inte tyska mördare, utan tjeckiska mördare
Boken av Sidona Dedina innehåller många ögonvittnesskildringar. De hemskheter som kommer fram är svåra att hitta paralleller till under historiens lopp. Ett bra exempel på massakerns omfattning är detta tyska ögonvittne som då befann i Prag:
"Under natten, berättar Fru Hurtinger som då hölls fånge i en skola, i "Scharnhorstschule" i Prag, blev alla tillfångnatagna ännu en gång utsläpade på skolgården. Där blev tio män, tio kvinnor och tio barn slumpvist utplockade och blev sedan kallblodigt avrättade inför ögonen på de andra fångarna. Därunder var även mina två bröder med deras familjer. Det yngsta barnet från en av mina bröder var bara 5 månader gammalt. Senare blev vi tvingade att gräva gravar och att klä av offren innan de slängdes ned."
"Även jag blev skjuten, men kulan tog i halsen och jag låg en hel dag och en hel natt under en likhög för att sedan försiktigt våga ta mig därifrån. Innan jag hann iväg, så kom revolutionsgardister och slog besinningslöst med gevärskolvarna för att kunna leta fram levande och skadade människor ur högen. Sedan stack de skoningslöst in i människohögen med sina bajonetter. Jag fick ett bajonettstick rakt igenom den vänstra handen.
Den fruktansvärdaste händelse som inträffade under dessa upploppsdagar i Prag var de som skedde vid Wenzelplatz där tyskspråkiga människor blev indränkta i bensin och upphängda upp-och-ned i lyktstolparna, för att sedan bli antändatill levande facklor. Även detta finns berättat i hennes bok.
"I stadens centrum flammade det upp levande eldar. I första hand blev SS-män upphängda, säger den tyske läkaren Dr. Hans Wagner, men eftersom att kommunisterna påstog att varje uniformerad tysk var en SS-soldat, så kom tyska soldater från helt andra grupperingar att dela SS-männes öde. Över staden låg det nu en kväljande stank av brännt människokött.
En sak som Dr. Wagner inte kan förstå är att inte bara kommunisterna, utan att även den tjeckiska civilbefolkningen, inte gjorde någon som helst skillnad på SS-män och på civila sudetentyskar. Alla var "nazister" i mobbens ögon. Även de praginvånare, med en tysk härstammning och som hade levt i Prag sedan generationer tillbaka, från denna grupp som det fanns circa 30 000 av i Prag, blev nu utpekade för att vara nazister. Även några tysktalande judar, som genom årens lopp, helt otroligt nog hade överlevt den nazistiska ockupationsmakten, blev nu även anklagade att vara nazistsympatisanter. Deras bön och motbevis att de var av judisk konfession vägde lätt i den tjeckiska pöbelns ögon.
Den sista rekorn på det tyska universtietet i Prag - en institution som hade upprättats av Karl IV för över 600 år sedan, och som sedan 100 år tillbaka var uppdelad i en tysk och i en tjeckisk avdelning -, direktorn för den neorelogiska och psykiska kliniken, professor Albrecht, blev överfallen av pöbeln, slagen till döds för att sedan bli upphängd i lagret i den psykiska kliniken. Över dessa brott tiger nu våra äldre, eftersom det var för farligt för dem att prata öppet om detta.
Detta var några utdrag från Sidona Dedinas bok "Edvard Benes - der Liquidator"
Slut del 2 av 5
Mvh Andreas Wien
Här kommer det en vittnesrapport från den tjeckiska journalisten och författaren Sidona Dedina.
Der Wahrheit eine Gasse
Den tjeckiska journalistin Sidona Dedina föddes i Prag. Hon absolverade sedan det engelska gymnasiet och filmhögskolan i staden. Sedan 1966 bor hon i Tysklnad, där hon senare kom att absolvera ett Philoligie-studium. För två år sedan (2000) gav hon ut en bok i nutidshistoria med titeln "Eduard Benes - der Liquidator". Med denna bok befattar sig den tjeckiska journalistin med fördrivningen och mördandet på den tyskspråkiga befolkningen med ett sensationellt nyanserat och öppet synsätt. Bara underrubriken av boken understryker en attityd som man i dag mycket sällan hittar i Tjeckien. Enligt underrubriken så beskrivs Benes: "Han var för sudetentyskarna en demon från Genozids och för Tjeckien dess dödgrävare av demokratin". Vi [Die Kronen Zeitung] kommer nu att framföra vissa delar av detta imponerade nutidshistoriska verk.
Händelserna i Prag under dessa majdagar 1945 kom att beröra Sidonia Dedina djupt. Bland annat skriver hon:
Aldrig hade man kunna trott att den tjeckiska befolkningen, som under hela kriget aldrig hade vågat göra öppet motstånd mot den tyska beväpnade ockupationsmakten, skulle kunna begå dessa oöverträffliga våldshandlingar mot de sårade tyska soldaterna och även mot tyskspråkiga kvinnor, barn och hjälplösa människor! Jag har ofta funderat över varifrån detta plötsliga och avgrundsdjupa hat mot tyskarna kom ifrån?
Den verkliga ansvarige för dessa människoförnedrande våldshandlingar och fördrivning av sudetentyskar är, enligt den tjeckiska autorin, Tjeckiens dåvarande statspresident Edvard Benes. Ofta citerar hon Benes tal, där han ständigt talar om en likvidation av den gammelösterrikiska tyskspråkiga befolkningen. Det är även anledningen till att hennes bok bär titeln "Edvard Benes - Likvidatorn".
"I detta krig har tyskarna överhuvudtaget upphört med att vara mänskliga!" fräste Edvard Benes. Han röst lät nasal och eftertrycklig. I historiska ögonblick som detta, var det den riktiga tonen. Efter en jublande välkommstcermonie och ett "bad" i människohavet, så befann sig Benes i Brünns rådhus. Allt gick bättre än vad han hade vågat drömma om. På nytt blev han välkommnad med alla hedersbetygelser värda en statsman. Hans tyskhat och hans vänskap med kommunisterna, som han under åren i exil oavbrutet hade bekräftat, hade till slut gett utdelning. (Utdrag fran boken)
Över upploppens början i Prag i maj 1945, så skriver den tjeckiskja journalistin vidare:
Den tyska läkeren Hans Wagner hörde även radiosändningen. Han kom att fästa sig vid orden "Smrt Nemcum! Död åt tyskarna, död åt alla ockupanter". Vad denna läkare i Prag nu kom att berätta låter overkligt. "Slå ihjäl tyskarna, var ni än ser dem. Ta ingen hänsyn till kvinnor, barn och äldre människor. Varje tysk är våran dödsfiende! Nu är tiden äntligen kommen för att för all framtid utrota fienden! Utrota dem helt och hållet!
Skakad och skamsen känner hon sig, den födda tjeckiskan, för hennes landsmäns brott och citerar vidare författaren Pavel Kohout:
Redan efter några timmar efter radiosändningen kom det in massviss med rapporter om våldsorgier och mördande av tyska soldater och civilister. Rapporter om de första levande förbränningarna av tyskspråkiga personer blev återgivna av ögonvittnen.
Den tjeckiske författaren Pavel Kohout, då bara tio år gammal, beskriver dessa dagar som "mördandets angörande vändpunkt" och då menar han inte tyska mördare, utan tjeckiska mördare
Boken av Sidona Dedina innehåller många ögonvittnesskildringar. De hemskheter som kommer fram är svåra att hitta paralleller till under historiens lopp. Ett bra exempel på massakerns omfattning är detta tyska ögonvittne som då befann i Prag:
"Under natten, berättar Fru Hurtinger som då hölls fånge i en skola, i "Scharnhorstschule" i Prag, blev alla tillfångnatagna ännu en gång utsläpade på skolgården. Där blev tio män, tio kvinnor och tio barn slumpvist utplockade och blev sedan kallblodigt avrättade inför ögonen på de andra fångarna. Därunder var även mina två bröder med deras familjer. Det yngsta barnet från en av mina bröder var bara 5 månader gammalt. Senare blev vi tvingade att gräva gravar och att klä av offren innan de slängdes ned."
"Även jag blev skjuten, men kulan tog i halsen och jag låg en hel dag och en hel natt under en likhög för att sedan försiktigt våga ta mig därifrån. Innan jag hann iväg, så kom revolutionsgardister och slog besinningslöst med gevärskolvarna för att kunna leta fram levande och skadade människor ur högen. Sedan stack de skoningslöst in i människohögen med sina bajonetter. Jag fick ett bajonettstick rakt igenom den vänstra handen.
Den fruktansvärdaste händelse som inträffade under dessa upploppsdagar i Prag var de som skedde vid Wenzelplatz där tyskspråkiga människor blev indränkta i bensin och upphängda upp-och-ned i lyktstolparna, för att sedan bli antändatill levande facklor. Även detta finns berättat i hennes bok.
"I stadens centrum flammade det upp levande eldar. I första hand blev SS-män upphängda, säger den tyske läkaren Dr. Hans Wagner, men eftersom att kommunisterna påstog att varje uniformerad tysk var en SS-soldat, så kom tyska soldater från helt andra grupperingar att dela SS-männes öde. Över staden låg det nu en kväljande stank av brännt människokött.
En sak som Dr. Wagner inte kan förstå är att inte bara kommunisterna, utan att även den tjeckiska civilbefolkningen, inte gjorde någon som helst skillnad på SS-män och på civila sudetentyskar. Alla var "nazister" i mobbens ögon. Även de praginvånare, med en tysk härstammning och som hade levt i Prag sedan generationer tillbaka, från denna grupp som det fanns circa 30 000 av i Prag, blev nu utpekade för att vara nazister. Även några tysktalande judar, som genom årens lopp, helt otroligt nog hade överlevt den nazistiska ockupationsmakten, blev nu även anklagade att vara nazistsympatisanter. Deras bön och motbevis att de var av judisk konfession vägde lätt i den tjeckiska pöbelns ögon.
Den sista rekorn på det tyska universtietet i Prag - en institution som hade upprättats av Karl IV för över 600 år sedan, och som sedan 100 år tillbaka var uppdelad i en tysk och i en tjeckisk avdelning -, direktorn för den neorelogiska och psykiska kliniken, professor Albrecht, blev överfallen av pöbeln, slagen till döds för att sedan bli upphängd i lagret i den psykiska kliniken. Över dessa brott tiger nu våra äldre, eftersom det var för farligt för dem att prata öppet om detta.
Detta var några utdrag från Sidona Dedinas bok "Edvard Benes - der Liquidator"
Slut del 2 av 5
Mvh Andreas Wien
-
Andreas Wien
- Medlem
- Inlägg: 758
- Blev medlem: 23 mars 2002, 19:09
- Ort: Wien, Österrike
Del 3 av 5
I ett tjeckiskt konzentrationsläger
Fördrivningen av den sudetentyska befolkningen ur Tjeckoslovakien var en följd av den nationalsocialistiska tyrannin under kriget. Men hämnden träffade oskyldiga människor och är fortfarande, fram tills idag, ett osonat och nedtystat brott mot mänskligheten.
Till en början hade den tjeckiska befolkningen jagat ut knappt 100 000 tyskspråkiga ur landet. Därefter blev de återstående ca 2 500 000 tysktalande människorna uppsammlade i tjeckiska koncentrationsläger. De fruktansvärda förhållanderna i dessa läger förbättrades först när amerikanska omflyttningskommisionärer anlände ill dessa.
Till en början förbjöd tjeckerna den sudetentyska befolkningen att ta med sig mer än 30 kg bagage / per person ut ur landet. Efter amerikanska protester så fick sudetentyskarna ta med sig 50 kg och slutligen 70 kg bagage per person. Slutstationen för deportationen var de överfyllda amerikanska flyktinglägren i Tyskland, där det rådde en stor hygienisk missär och hunger.
Tusen Reichsmark i sedlar fick man ta med sig ut ur Tjeckien, men dessa pengar hade redan de tjeckiska milisförbanden tvingat av den tillfångnatagna sudetentyska
befolkningen genom diverse razzior, överfall och utpressningar.
Från och med maj och fram till fördrivningen ut ur landet, så blev den sudetentyska befolkningen, utöver daglig terror och förödmjukelse, tvungna att bära en armbindel med bokstaven "N" i koncentratonslägren. "N" stod för "Nemci", dvs tysk. Ett öde som förut hade träffat den judiska befolkningen i Tyskland under nazi-regimen.
Även det gamla nazistiska koncentrationslägret Theresienstadt, som var en gammal fästning från den österrikiska-ungerska kejsartiden under Maria Theresias styre, kom nu att "omfunktioneras" till ett koncentrationsläger för sudetentyskar.
Överlevande, från det nu tjeckiska koncentrationslägret Theresienstadt, berättar ofta över den sadistiske lägerkommendantens Prusas förbrytelser mot lägerfångarna
under denna tid.
En av de få tjecker som kom att ställas till svars för sina förbrytelser i lägret var Jan Kouril, som 1951 blev igenkänd i Karlsruhe, och som sedan blev dömd till 15 års tukthus. I anklagelsen mot honom stod det bla: "Kouril var djävulen själv i lägret Kaunitz. På hans order genomfördes tortyr och misshandel. Fångarna blev tvungna till att dricka främmande urin blandat med varkokor ur hinkar"
I ett annat tjeckiskt koncentrationläger i Postelberg genomfördes det regelrätta massavrättningar av inhafternade sudetentyskar. Stora grupper med fångar, upp till 80 man, blev ihopfösta och utdrivna till avrättning. Den psykiska belastningen för de som blev kvar efter utsorteringen var enorm. De som skulle avrättas blev en dag
före avrättningen, på det brutalaste vis, misshandlade och torterade. Deras ångestfulla skrik och böner kunde man höra varje natt i lägrets alla vrår och hörn.
Så såg den "humana och ordningsmässiga deportationen av sudetentyskar" ut under denna tid. Det låter nästan som en dålig vits av historiens gång, när man hör ifrån överlevande från KZ Theresienstadt, att de omänskliga och brutala förhållanderna i lägret kom först att förbättras när de sovjetiska soldaterna ingrep och förhindrade ytterliggare övergrepp från deras tjeckiska bröders sida.
Kraniumplatsen
Den tjeckiska journalisten och författaren Sedonia Dedina skriver i sin utkommna bok "Edvard Benes -der Liquidator" även om förhållanderna i det tjeckiska koncentrationslägret för tysktalande - Theresienstadt.
Under naziregimen var den lilla fästningen, med jordiga och gropiga fängelsehålor, ett helvete för de politiska fångarna. Fästningen låg lite avsides från det egentliga Theresienstadt, som den egentligen tillhörde. Den gamla och karga kejserliga garnisionsstaden hade Hitler omvandlat till ett ghetto, eller bättre, till ett uppsammlingsläger för europas judar innan de skickades till döden. Nu satt Röda Armén i det före detta ghettot, som nu hade blivit omvandlad till en "stad" för dess soldater. In den lilla steniga och med järn försedda fästningen bredvid, slängde nu tjeckerna ned fångar eller fördrivna tyskar.
Med vemod konstater den tjeckiska journalisten, att i fästningen vid Theresienstadt, satt det mestadels dödsdömda oskyldiga kvinnor, barn och äldre människor, vars ända "brott" var att de hade tyska som modersmål.
Hälften av alla fångar i den lilla fästningen var kvinnor. Under desa befanns sig även "Röda Kors-systrar" från Prags olika sjukhus, men även försvarslösa 90-åringar, slumpmässigt tillfångna tagna ungdommar och barn. Det fanns även spädbarn i fästningen som efter den obligatoriska seperationen från dess mödrar hittades döda i olika vrår och skrymslen.
Den andra hälften av fångarna bildades av sudetentyska män som hade bott i Prag. De hade blivit hämtade från sina våningar eller direkt från gatan. Härtill kommer även sårade och nyligen amputerade soldater. Även blinda människor från ett sjukhus i staden Aussieg blev förda till fästningen.
Kön eller ålder under fångarna spelade ingen roll - Ingen av de tillfångnatagna hade haft en rättegång eller blivit dömd till fängelse av en stalig domstol. Löpande blev även andra fångar skickade till detta helvete, framför allt från staden Leitmeritz, eftersom deras fängelse var överfullt.
Vissa förskräkliga händelser kan även den medicinska personalen från Theresienstadt bekräfta. Läkaren Emil Siegel berättar att det utbröt fläcktyfus. Detta pga att i fängelsecellerna låg människorna så tätt, så att de inte kunde ligga på rygg, utan de kunde bara ligga på sidan, för att alla skulle kunna få plats. Bland dessa personer befann sig även nyamputerade tyska soldater, som direkt hade hämtats från de sista striderna. Dessa soldater fick en särskild tortering, till lägerkommendanten Prusas stora nöje.
Sidona Dedina skriver följande om detta "sjukhus":
"Sjukhusområdet" bestod av 5 celler, som vardera hade plats för fem personer. Liggande, dels stående, dels sittande eller hukande måste patienterna tillbringa dagen och natten i cellen. Edvard Fritsch var kommenderad att "städa upp" i cellerna. Han observerade händelser som fick honom att rysa av skräck. Ofta hände det att en patient blev avklädd av "sjukhuspersonalen" och blev sedan, med våld och mot sin vilja, nedtryckt på en bår för att få en dödlig injektion av en läkare. "Patienten" dog oftast inom en minut.
----------------------------
Slut del 3 av 5
Mvh Andreas Wien
I ett tjeckiskt konzentrationsläger
Fördrivningen av den sudetentyska befolkningen ur Tjeckoslovakien var en följd av den nationalsocialistiska tyrannin under kriget. Men hämnden träffade oskyldiga människor och är fortfarande, fram tills idag, ett osonat och nedtystat brott mot mänskligheten.
Till en början hade den tjeckiska befolkningen jagat ut knappt 100 000 tyskspråkiga ur landet. Därefter blev de återstående ca 2 500 000 tysktalande människorna uppsammlade i tjeckiska koncentrationsläger. De fruktansvärda förhållanderna i dessa läger förbättrades först när amerikanska omflyttningskommisionärer anlände ill dessa.
Till en början förbjöd tjeckerna den sudetentyska befolkningen att ta med sig mer än 30 kg bagage / per person ut ur landet. Efter amerikanska protester så fick sudetentyskarna ta med sig 50 kg och slutligen 70 kg bagage per person. Slutstationen för deportationen var de överfyllda amerikanska flyktinglägren i Tyskland, där det rådde en stor hygienisk missär och hunger.
Tusen Reichsmark i sedlar fick man ta med sig ut ur Tjeckien, men dessa pengar hade redan de tjeckiska milisförbanden tvingat av den tillfångnatagna sudetentyska
befolkningen genom diverse razzior, överfall och utpressningar.
Från och med maj och fram till fördrivningen ut ur landet, så blev den sudetentyska befolkningen, utöver daglig terror och förödmjukelse, tvungna att bära en armbindel med bokstaven "N" i koncentratonslägren. "N" stod för "Nemci", dvs tysk. Ett öde som förut hade träffat den judiska befolkningen i Tyskland under nazi-regimen.
Även det gamla nazistiska koncentrationslägret Theresienstadt, som var en gammal fästning från den österrikiska-ungerska kejsartiden under Maria Theresias styre, kom nu att "omfunktioneras" till ett koncentrationsläger för sudetentyskar.
Överlevande, från det nu tjeckiska koncentrationslägret Theresienstadt, berättar ofta över den sadistiske lägerkommendantens Prusas förbrytelser mot lägerfångarna
under denna tid.
En av de få tjecker som kom att ställas till svars för sina förbrytelser i lägret var Jan Kouril, som 1951 blev igenkänd i Karlsruhe, och som sedan blev dömd till 15 års tukthus. I anklagelsen mot honom stod det bla: "Kouril var djävulen själv i lägret Kaunitz. På hans order genomfördes tortyr och misshandel. Fångarna blev tvungna till att dricka främmande urin blandat med varkokor ur hinkar"
I ett annat tjeckiskt koncentrationläger i Postelberg genomfördes det regelrätta massavrättningar av inhafternade sudetentyskar. Stora grupper med fångar, upp till 80 man, blev ihopfösta och utdrivna till avrättning. Den psykiska belastningen för de som blev kvar efter utsorteringen var enorm. De som skulle avrättas blev en dag
före avrättningen, på det brutalaste vis, misshandlade och torterade. Deras ångestfulla skrik och böner kunde man höra varje natt i lägrets alla vrår och hörn.
Så såg den "humana och ordningsmässiga deportationen av sudetentyskar" ut under denna tid. Det låter nästan som en dålig vits av historiens gång, när man hör ifrån överlevande från KZ Theresienstadt, att de omänskliga och brutala förhållanderna i lägret kom först att förbättras när de sovjetiska soldaterna ingrep och förhindrade ytterliggare övergrepp från deras tjeckiska bröders sida.
Kraniumplatsen
Den tjeckiska journalisten och författaren Sedonia Dedina skriver i sin utkommna bok "Edvard Benes -der Liquidator" även om förhållanderna i det tjeckiska koncentrationslägret för tysktalande - Theresienstadt.
Under naziregimen var den lilla fästningen, med jordiga och gropiga fängelsehålor, ett helvete för de politiska fångarna. Fästningen låg lite avsides från det egentliga Theresienstadt, som den egentligen tillhörde. Den gamla och karga kejserliga garnisionsstaden hade Hitler omvandlat till ett ghetto, eller bättre, till ett uppsammlingsläger för europas judar innan de skickades till döden. Nu satt Röda Armén i det före detta ghettot, som nu hade blivit omvandlad till en "stad" för dess soldater. In den lilla steniga och med järn försedda fästningen bredvid, slängde nu tjeckerna ned fångar eller fördrivna tyskar.
Med vemod konstater den tjeckiska journalisten, att i fästningen vid Theresienstadt, satt det mestadels dödsdömda oskyldiga kvinnor, barn och äldre människor, vars ända "brott" var att de hade tyska som modersmål.
Hälften av alla fångar i den lilla fästningen var kvinnor. Under desa befanns sig även "Röda Kors-systrar" från Prags olika sjukhus, men även försvarslösa 90-åringar, slumpmässigt tillfångna tagna ungdommar och barn. Det fanns även spädbarn i fästningen som efter den obligatoriska seperationen från dess mödrar hittades döda i olika vrår och skrymslen.
Den andra hälften av fångarna bildades av sudetentyska män som hade bott i Prag. De hade blivit hämtade från sina våningar eller direkt från gatan. Härtill kommer även sårade och nyligen amputerade soldater. Även blinda människor från ett sjukhus i staden Aussieg blev förda till fästningen.
Kön eller ålder under fångarna spelade ingen roll - Ingen av de tillfångnatagna hade haft en rättegång eller blivit dömd till fängelse av en stalig domstol. Löpande blev även andra fångar skickade till detta helvete, framför allt från staden Leitmeritz, eftersom deras fängelse var överfullt.
Vissa förskräkliga händelser kan även den medicinska personalen från Theresienstadt bekräfta. Läkaren Emil Siegel berättar att det utbröt fläcktyfus. Detta pga att i fängelsecellerna låg människorna så tätt, så att de inte kunde ligga på rygg, utan de kunde bara ligga på sidan, för att alla skulle kunna få plats. Bland dessa personer befann sig även nyamputerade tyska soldater, som direkt hade hämtats från de sista striderna. Dessa soldater fick en särskild tortering, till lägerkommendanten Prusas stora nöje.
Sidona Dedina skriver följande om detta "sjukhus":
"Sjukhusområdet" bestod av 5 celler, som vardera hade plats för fem personer. Liggande, dels stående, dels sittande eller hukande måste patienterna tillbringa dagen och natten i cellen. Edvard Fritsch var kommenderad att "städa upp" i cellerna. Han observerade händelser som fick honom att rysa av skräck. Ofta hände det att en patient blev avklädd av "sjukhuspersonalen" och blev sedan, med våld och mot sin vilja, nedtryckt på en bår för att få en dödlig injektion av en läkare. "Patienten" dog oftast inom en minut.
----------------------------
Slut del 3 av 5
Mvh Andreas Wien
-
Andreas Wien
- Medlem
- Inlägg: 758
- Blev medlem: 23 mars 2002, 19:09
- Ort: Wien, Österrike
Del 4 av 5
Bortglömt folkmord - Fördrivandet av den tyskspråkiga befolkningen ur Tjeckoslovakien - Dödsmarschen
Dödsmarschen från Brünn är en särskild avskyvärd episod under fördrivingen av folktyskarna ur Tjeckoslovakien. Deras ankommst till Österrike var inte heller välkommen av alla.
Det allierade kontrollrådet hade redan fått sina instruktioner under konferencen i Potsdam om hur man skulle ta hand om de fördrivna folktyskarna i Europa. Dessa löd: "En rättvis behandling och fördelning av de fördrivna folktyskarna över alla besättningszoner har högsta priorität".
Man räknade med att 6 600 000 fördrivna folktyskar behövde införlivas i det "nya" Tyskland och Österrike efter kriget. Inrikesministeriet i Österrike hade, den 1:a januari 1950, regristrerat 353 932 inflyttade folktyskar till landet.
Vägen till Österrike var för många fördrivna folktyskar mycket lång och plågsam, speciellt för dem som fördrevs ut ur Tjeckoslovakien. Oftast var "marscherna" eller "transporterna" från de tjeckiska koncentrationslägren till den österrikiska statsgränsen rena dödsmarschen. Även den långa vägen tillbaka till ett civiliserat efterkrigsliv i det nya landet Österrike var allt annat än enkel.
Så länge sudetentyskarna befann sig på tjeckiskt territorium, så handlade det bara om att överleva för dagen. För tiotusentals folktyskar från den gamla sydmähriska huvudstaden Brünn blev den 60 kilometer långa marschen till den österrikiska gränsen ett äkta "dödsmaraton".
De blev brutalt utdrivna från sina våningar och därtill blev alla deras ägodelar blev beslagtagna. Med ett par värdelösa småsaker på fickan blev de nu med slag, vald och hot fördrivna till den österikiska gränsen. Marschen gick via staden Pohrlitz. Hunger, törst och utmattning ledde till att, framför allt äldre och småbarn, dog i massor under den långa vägen till gränsen. De människor som blev liggande, eller de som helt bröt samman, blev misshandlade eller skjutna omgående. De katastrofala hygieniska förhållanderna i mellanlägret Pohrlitz ledde till en dysenteri-epidemi, som även krävde många dödsoffer. Enligt vittnesmålen, så ligger en av de största massgravarna av folktyskar i Pohrlitz och är idag en tyst påminnelse av marschen som skedde för 57 år sedan.
Även ankomsten till Österrike var för många överlevande från dödsmarschen allt annat än glädjande. Den nygrundade republiken Österrike var sönderbombat, politiskt splittrat, ockuperat och fattigt och man hade ingen möjlighet att ta hand om eller hjälpa de 100 000-tals sudetentyskar som nu hade blivit fördrivna från Tjeckoslovakien. De internationella hjälporganisationerna hjälpte eller understödde inte på något sätt eller vis de landslösa och strandsatta sudetentyskarna.
Den regionala österrikiska befolkningen vid den tjeckiska gränsen hade knappt själva mat för dagen och fick kämpa hårt för att överleva själva i efterkrigets Österrike.
Integrationen av de fördrivna, speciellt av sudetentyskarna som egentligen var ex-österrikare, gick dock otroligt snabbt och dessa människor hjälpte sedan till att raskt få det sönderbombade landet till en väl fungerande stat igen.
I boken "Benes - der Liquidator", beskriver den tjeckiska författaren och journalisten Sidonia Dedina, med en viss skam, hur hennes landsmän fördrev folktyskarna från Brünn. Dä blir det tydligt att det inte handlade om en "ordnad överförelse" av sudetentyskarna, som de allierade segermakterna krävde. Sidonia Dedina beklagar - detta är för en tjeckisk medborgare på intet sätt självklart - att massgravarna från marschen fortfarande fram tills idag är ouppmärksammade.
En anledning till att tänka efter borde vara att inte bara sudetentyskar, utan även stora delar av den överlevande tyskspråkiga judiska befolkningen i Böhmen och Mähren blev offer för Benes-dekreten och fick lida ytterligare.
Tragedin i Brünn
Många tjeckiska invånare i Brünn lät fördriva sudetentyskarna från staden med alla tillåtna och otillåtna medel, tack vare uppmaningen från ledaren av [Präsidalkanzlei], Prokop Drtina. Sedan kom ledaren för de tjeckiska kommunisterna, Vicepremiärminister Klement Gottwald, till Brünns stadsråd för att göra klart att man inte bara skulle konfiskera "sudetentysk" egendom, utan även
judisk ägendom, om dessa judar talade tyska.
På Brünns gator och torg, så krävde befolkningen på banderoller och upphängda plakat att: "omedelbar fördrivning av alla tyskspråkiga personer från våran stad -
Annars blir det generalstrejk!" och därtill meterhöga banderoller med texter som bjöd in "patriotiska tjecker till en
anti-tysk manifestation". Hetskampanjen understöddes av alla partier under den "Nationella Fronten" - Så kallade sig de sammansvurna - som verkade i bakgrunden och försökte spela på de nationella känslorna och tyskhatet.
Utan parlament, dvs utan parlamentariska beslut, så hade det nu senaste utkommna dekretet för "ett nationellt förvarande av fiendens egendom" en paragraf som löd, hur groteskt det än låter, "Konfiskation av alla ägodelar". Som
människor blev nu sudetentyskarna en störfaktor. Hur skulle man kunna beslagta alla deras ägodelar, våningar, affärer etc., så länge sudetentyskarna satt i sina våningar och hävdade att de ägde dessa?
Bara mycket mödosmat kunnde de tjeckiska myndigheterna ge ett sken av en "ordnad" och en "legitim" fördrivning av sudetentyskarna. I verkligheten var det partisanerna och mobben som rånade, våldtog och avrättade människor med myndigheternas tysta godkännande.
Tiotusentals människor var uppsammlade runt städernas polisstationer. Namnen blev uppskrivna på långa listor. Alla fick ett formular tryckt i händerna...Under en eskort av beväpnade män, så blev de mer eller mindre framknuffade än ledda, till Brünns polisdirektion. Där var huvudsammlungsplatsen av Sudetentyskarna.
En förskräcklig aspekt, av fördrivningen av sudetentyskarna ur Tjeckoslovakien, var den breda deltagandet av den tjeckiska civila befolkningen i upploppen. Inte bara partisaner och beväpnade band, utan även helt normala människor deltog i misshandeln av sudetentyskarna. Den tjeckiska journalisten skildrar att from upploppsdagarna i Prag fram till de "organiserade" transporterna av folktyskar ut ur landet, så deltog den breda massan av den tjeckiska befolkningen med diverse illdåd, eller helt enkelt jublade med, när sudetentyskar misshandlades till döds framför deras ögon.
Någon ropade efter en grupp tjeckiska ungdommar. När dessa kom fram blev de snabbt instruerade att sparka och hoppa mot de utmattade och äldre personernas huvud, så länge så att dessa sudetentyskar till slut dog av skadorna.
På eftermiddagen kom det ett regnoväder, eller bättre sagt en regnstorm. Trötta och utmattade människor halkade och slant på den leriga jorden. Många kunde inte resa på sig igen och blev liggande. De blev brutalt slagna eller piskade med
hästpiskor. Väggrenarna var fulla med kläder, väskor och mat och som nu, tack vare regnovädret, blev översvämmade.
Här och där satt det utmattade människor, dömda till döden. Den som kunde försökte med de sista krafterna att släpa sig hungrig och utmattad till mellanlägret i staden Pohrlitz och som låg halvvägs till den österrikiska gränsen.
Utmattade efter en mycket het dag och efter en storm, utan rent vatten eller bröd, lyckades vissa Sudetentyskar nå ända fram till den österrikiska gränsen sent på kvällen. Mörkret
sänkte sig över landskapet. De fördrivna övernattade på ängarna och fälten framför den tjeckiska tullstationen. Beväpnade tulltjänstemän kastade sig över bagaget, som vissa hade lyckats släpa med sig hela sträckan, och stal under hot och misshandel vad som ännu inte var stulet från de fördrivna och ständigt bestulna sudetentyskarna.
Ännu en gång kom med den tjeckiska vaktpersonalen ryska soldater. Precis som under den förra natten blev nu kvinnorna slagna, torterade, hånade och våldtagna framför deras egna familjer. Nästa morgon var många sudetentyskar i ett sådant skick, så att de inte kunde stappla sig över den alldeles intill liggande statsgränsen, även om det bara rörde sig om några tiotals meter. Totalt utmattde låg de kvar på ängarna och inväntade den obligatoriska döden. Vissa dog precis vid gränsen, andra lite längre bort.
På 16 olika kyrkogårdar blev dessa människor begravda, alla låg i Südmähren. Vissa hade "tur", deras namn blev ihågkommna och står idag på gravstenarna. Detta öde
delades långt ifrån alla som hade förlorat allt - även deras namn.
--------------------
Slut del 4 av 5
Mvh Andreas Wien
Bortglömt folkmord - Fördrivandet av den tyskspråkiga befolkningen ur Tjeckoslovakien - Dödsmarschen
Dödsmarschen från Brünn är en särskild avskyvärd episod under fördrivingen av folktyskarna ur Tjeckoslovakien. Deras ankommst till Österrike var inte heller välkommen av alla.
Det allierade kontrollrådet hade redan fått sina instruktioner under konferencen i Potsdam om hur man skulle ta hand om de fördrivna folktyskarna i Europa. Dessa löd: "En rättvis behandling och fördelning av de fördrivna folktyskarna över alla besättningszoner har högsta priorität".
Man räknade med att 6 600 000 fördrivna folktyskar behövde införlivas i det "nya" Tyskland och Österrike efter kriget. Inrikesministeriet i Österrike hade, den 1:a januari 1950, regristrerat 353 932 inflyttade folktyskar till landet.
Vägen till Österrike var för många fördrivna folktyskar mycket lång och plågsam, speciellt för dem som fördrevs ut ur Tjeckoslovakien. Oftast var "marscherna" eller "transporterna" från de tjeckiska koncentrationslägren till den österrikiska statsgränsen rena dödsmarschen. Även den långa vägen tillbaka till ett civiliserat efterkrigsliv i det nya landet Österrike var allt annat än enkel.
Så länge sudetentyskarna befann sig på tjeckiskt territorium, så handlade det bara om att överleva för dagen. För tiotusentals folktyskar från den gamla sydmähriska huvudstaden Brünn blev den 60 kilometer långa marschen till den österrikiska gränsen ett äkta "dödsmaraton".
De blev brutalt utdrivna från sina våningar och därtill blev alla deras ägodelar blev beslagtagna. Med ett par värdelösa småsaker på fickan blev de nu med slag, vald och hot fördrivna till den österikiska gränsen. Marschen gick via staden Pohrlitz. Hunger, törst och utmattning ledde till att, framför allt äldre och småbarn, dog i massor under den långa vägen till gränsen. De människor som blev liggande, eller de som helt bröt samman, blev misshandlade eller skjutna omgående. De katastrofala hygieniska förhållanderna i mellanlägret Pohrlitz ledde till en dysenteri-epidemi, som även krävde många dödsoffer. Enligt vittnesmålen, så ligger en av de största massgravarna av folktyskar i Pohrlitz och är idag en tyst påminnelse av marschen som skedde för 57 år sedan.
Även ankomsten till Österrike var för många överlevande från dödsmarschen allt annat än glädjande. Den nygrundade republiken Österrike var sönderbombat, politiskt splittrat, ockuperat och fattigt och man hade ingen möjlighet att ta hand om eller hjälpa de 100 000-tals sudetentyskar som nu hade blivit fördrivna från Tjeckoslovakien. De internationella hjälporganisationerna hjälpte eller understödde inte på något sätt eller vis de landslösa och strandsatta sudetentyskarna.
Den regionala österrikiska befolkningen vid den tjeckiska gränsen hade knappt själva mat för dagen och fick kämpa hårt för att överleva själva i efterkrigets Österrike.
Integrationen av de fördrivna, speciellt av sudetentyskarna som egentligen var ex-österrikare, gick dock otroligt snabbt och dessa människor hjälpte sedan till att raskt få det sönderbombade landet till en väl fungerande stat igen.
I boken "Benes - der Liquidator", beskriver den tjeckiska författaren och journalisten Sidonia Dedina, med en viss skam, hur hennes landsmän fördrev folktyskarna från Brünn. Dä blir det tydligt att det inte handlade om en "ordnad överförelse" av sudetentyskarna, som de allierade segermakterna krävde. Sidonia Dedina beklagar - detta är för en tjeckisk medborgare på intet sätt självklart - att massgravarna från marschen fortfarande fram tills idag är ouppmärksammade.
En anledning till att tänka efter borde vara att inte bara sudetentyskar, utan även stora delar av den överlevande tyskspråkiga judiska befolkningen i Böhmen och Mähren blev offer för Benes-dekreten och fick lida ytterligare.
Tragedin i Brünn
Många tjeckiska invånare i Brünn lät fördriva sudetentyskarna från staden med alla tillåtna och otillåtna medel, tack vare uppmaningen från ledaren av [Präsidalkanzlei], Prokop Drtina. Sedan kom ledaren för de tjeckiska kommunisterna, Vicepremiärminister Klement Gottwald, till Brünns stadsråd för att göra klart att man inte bara skulle konfiskera "sudetentysk" egendom, utan även
judisk ägendom, om dessa judar talade tyska.
På Brünns gator och torg, så krävde befolkningen på banderoller och upphängda plakat att: "omedelbar fördrivning av alla tyskspråkiga personer från våran stad -
Annars blir det generalstrejk!" och därtill meterhöga banderoller med texter som bjöd in "patriotiska tjecker till en
anti-tysk manifestation". Hetskampanjen understöddes av alla partier under den "Nationella Fronten" - Så kallade sig de sammansvurna - som verkade i bakgrunden och försökte spela på de nationella känslorna och tyskhatet.
Utan parlament, dvs utan parlamentariska beslut, så hade det nu senaste utkommna dekretet för "ett nationellt förvarande av fiendens egendom" en paragraf som löd, hur groteskt det än låter, "Konfiskation av alla ägodelar". Som
människor blev nu sudetentyskarna en störfaktor. Hur skulle man kunna beslagta alla deras ägodelar, våningar, affärer etc., så länge sudetentyskarna satt i sina våningar och hävdade att de ägde dessa?
Bara mycket mödosmat kunnde de tjeckiska myndigheterna ge ett sken av en "ordnad" och en "legitim" fördrivning av sudetentyskarna. I verkligheten var det partisanerna och mobben som rånade, våldtog och avrättade människor med myndigheternas tysta godkännande.
Tiotusentals människor var uppsammlade runt städernas polisstationer. Namnen blev uppskrivna på långa listor. Alla fick ett formular tryckt i händerna...Under en eskort av beväpnade män, så blev de mer eller mindre framknuffade än ledda, till Brünns polisdirektion. Där var huvudsammlungsplatsen av Sudetentyskarna.
En förskräcklig aspekt, av fördrivningen av sudetentyskarna ur Tjeckoslovakien, var den breda deltagandet av den tjeckiska civila befolkningen i upploppen. Inte bara partisaner och beväpnade band, utan även helt normala människor deltog i misshandeln av sudetentyskarna. Den tjeckiska journalisten skildrar att from upploppsdagarna i Prag fram till de "organiserade" transporterna av folktyskar ut ur landet, så deltog den breda massan av den tjeckiska befolkningen med diverse illdåd, eller helt enkelt jublade med, när sudetentyskar misshandlades till döds framför deras ögon.
Någon ropade efter en grupp tjeckiska ungdommar. När dessa kom fram blev de snabbt instruerade att sparka och hoppa mot de utmattade och äldre personernas huvud, så länge så att dessa sudetentyskar till slut dog av skadorna.
På eftermiddagen kom det ett regnoväder, eller bättre sagt en regnstorm. Trötta och utmattade människor halkade och slant på den leriga jorden. Många kunde inte resa på sig igen och blev liggande. De blev brutalt slagna eller piskade med
hästpiskor. Väggrenarna var fulla med kläder, väskor och mat och som nu, tack vare regnovädret, blev översvämmade.
Här och där satt det utmattade människor, dömda till döden. Den som kunde försökte med de sista krafterna att släpa sig hungrig och utmattad till mellanlägret i staden Pohrlitz och som låg halvvägs till den österrikiska gränsen.
Utmattade efter en mycket het dag och efter en storm, utan rent vatten eller bröd, lyckades vissa Sudetentyskar nå ända fram till den österrikiska gränsen sent på kvällen. Mörkret
sänkte sig över landskapet. De fördrivna övernattade på ängarna och fälten framför den tjeckiska tullstationen. Beväpnade tulltjänstemän kastade sig över bagaget, som vissa hade lyckats släpa med sig hela sträckan, och stal under hot och misshandel vad som ännu inte var stulet från de fördrivna och ständigt bestulna sudetentyskarna.
Ännu en gång kom med den tjeckiska vaktpersonalen ryska soldater. Precis som under den förra natten blev nu kvinnorna slagna, torterade, hånade och våldtagna framför deras egna familjer. Nästa morgon var många sudetentyskar i ett sådant skick, så att de inte kunde stappla sig över den alldeles intill liggande statsgränsen, även om det bara rörde sig om några tiotals meter. Totalt utmattde låg de kvar på ängarna och inväntade den obligatoriska döden. Vissa dog precis vid gränsen, andra lite längre bort.
På 16 olika kyrkogårdar blev dessa människor begravda, alla låg i Südmähren. Vissa hade "tur", deras namn blev ihågkommna och står idag på gravstenarna. Detta öde
delades långt ifrån alla som hade förlorat allt - även deras namn.
--------------------
Slut del 4 av 5
Mvh Andreas Wien
-
Andreas Wien
- Medlem
- Inlägg: 758
- Blev medlem: 23 mars 2002, 19:09
- Ort: Wien, Österrike
Del 5 av 5
Folkmord preskiberas inte
Bara i regionen Aussig i Tjeckien levde det 1945 mer än 1 miljon folktyskar. Tusentals av dessa kom att få dela ett mycket tragiskt öde när de med tvång, våld och hot blev deporterade och måste lämna sina ägodelar, sitt hem och sin hembygd bakom sig.
Även kommunisten Herbert Schernstein, som mellan åren 1939 till 1945 hade suttit i diverse nazistiska koncentrationsläger, blev vittne till dessa illdåd från den tjeckiska befolkningen mot sudetentyskarna.
En dag i slutet av juli 1945, runt kl. 16.00, kom det kommunistiska Swobodagardet till byn och drev ut alla sudetentyskar ur deras hem och hetsade dem att gruppvis gå ned till den strömma Elbefloden. Jag såg kvinnor med spädbarn pa axlarna, som under dödshot blev tvungna att gå ned i vattnet, för att sedan dras med i den kraftiga Elbe-strömmen och till slut försvinna under vågorna till gardets stora jubel.
Pa ferdinandshöjden hade tjeckerna upprättat maskingevärsnästen, där de roade sig med att skjuta salva efter salva pa de fördrivna sudetentyska grupperna nedanför. Efter mina beräkningar dog denna eftermiddag runt 2000 sudetentyskar genom mord och misshandel.
Vidare berättar denna sudetentyska kommunist att tjeckerna gick även mycket hårt fram mot sudetentyska antifascister som bla bar en röd armbindel, dvs just mot de människor som hade lidit under nationalsocialismens förtryck under åratal.
Även om mordorgien som började i Prag den 5:e maj 1945 hade tett sig att vara spontan, så var den mycket väl och noga förberedd. Utdrivningen av Sudetentyskarna ur Tjeckoslovakien hade redan blivit beslutat 1942 av Eduard Benes. Med dessa Benes-dekret, så fick dessa mord och fördrivningar av sudetentyskar en "laglig grund" att refera till. Alla brott mot sudetentyskarna blev lagda under "amnestiparagrafen", dvs dessa brott var icke straffbara för den tjeckiska befolkningen. Ord för ord, så löd paragrafen följande:
"Eine Handlung, die auf die Vergeltung für Taten der Okkupanten und ihrer Helfershelfer abzielte, ist auch dann nicht wiederrechtlich, wenn sie sonst laut den gesetzlichen Bestimmungen strafbar wäre"
Benes kom med mer dekret, bla dekret som tillät ett konfiskerande av fast och lös egendom från de sudetentyska och ungerska folksgrupperna som levde i Tjeckoslovakien. Det gick så langt att bönderna från dessa folksgrupper inte längre hade rätt att hämta produkter från sina egna fält till att stilla hungern. Potatisar, morötter och mjölk - Allt konfiskerades!
Alla dessa människoöden, så väl som makabra enskilda fall såsom de kval som denna stora etniska grupp gemensamt fick lida och som till slut ledde till att ca 3 000 000 folktyskar, bara pa grund av deras etniska tillhörighet fick lämna allting som de ägde bakom sig för att sedan i tusentals bli mördade, våldtagna, torterade och förnedrade, kan inte bli överslätat med glömska och historieförfalskning. Detta skrivna ovan defineras enligt internationell rätt som ett regelrätt folkmord. Och som vi alla vet - Folkmord preskiberas inte!
Sidonia Dedina berättar över sina minnen från fördrivningen
Sedina Dedina berättar här nedan hur fördrivningen av folktyskar kom till väga. Hon beskriver bla fördrivningen av den sudetentyska befolkningen fran staden Brüx i maj -juni 1945. Brüx blev sedan efter utdrivningen av sudetentyskarna totalt jämnad med marken på 80-talet, för att sedan efter några år ge plats till ett koldagsbrott.
Sedan slutet av maj, så var det speciella regler som rådde i staden Brüx. En lista med 24 paragrafer bestämmnde nu folktyskarnas fortsatta liv i staden, dvs deras plikter och skyldigheter, när de fick ga till brunnen och hämta vatten och när de fick bege sig till affären för att handla. De måste lämna in sina radioapparater och fotoapparater till polisen i staden. Efter mörkrets inbrott blev fick de utegångsförbud och blev mer eller mindre inspärrade i sina hem. En förbindelse med omvärlden fanns inte längre. Från Prag kom nu det "Röda Gardet". Tjeckiska partisaner och kommunister inredde sitt "högkvarter" vid stadens torg.
Unga tjeckiska män, klädda i SA-uniformer och färgglada mössor, beväpnade med piskor och gevär, strövade hit och dit på torget. De stoppade alla mistänkta sudetentyskar och slog bort hatten från huvudet för att sedan fortsätta med slag och örfilar för att tillslut avsluta med sparkar och piskslag från en "Nagaika" (nio piskor i en, typ fascisknippe).
Ofta släpade de med människorna till sitt "röda hus" på torget där de fick utstå hån, spott och tortyr och som ofta slutate med livshotande skador eller tom döden för de oskyldiga passanterna. Detta hände precis efter veckor av våldtäckter och plundringar från den Röda Arméns sida. De sudetentyska kvinnorna gömde sig så gått de förmådde. Veckovis tillbringade många av dem i trånga vindsutrymmen utan kontakt med omvärlden.
Den tjeckiska autorn beskriver vidare hur grymma vissa öden från enskilda sudetentyskar kom att te sig. Som tex hur terrorn fran rödgardisterna kom att spela in pa den sudetentyska befolkningsgruppen och som ledde till en sudetentysk självmordsvåg i staden.
Rödgardisterna skrek, klingade och dunkade på hus- och våningsdörrarna i staden Brüx. De drog med sig folktyska män och kvinnor till torget. Sedan gryningen hade de sammlat i hop 3 block av människor, som nu stod upställda på 8 radiga kolonner. Det strömmande hela tiden till nya utfösta människor till blocken...
En "självmordsepedemi" hade brytit ut i staden, mycket tack vare den isolation som den sudetentyska befolkningen fick utstå dag och natt. Ingen utgång efter mörkrets inbrott, ingen kontakt med grannarna, ingen kontakt med andra sudetentyskar, depressionen och rädslan kom smygande och det ledde i många fall till ett tagande av livet. Kriget hade bara varit slut i en knapp månad och redan hade det varit över 150 sudetentyska självmord i staden Brüx.
Varje folktysk invånare av staden Brüx, som hade överlevt alla dessa terrorkval, kunde bara ta med sig en liten del av sitt lösöre. Alla värdesaker var redan konfiskerade, eller plundrade, de små personliga ägodelar som de förmådde att bära med sig blev tagna och bestulna vid diverse razzior eller senast vid den tjeckiska-österrikiska gränsen.
Vid gränsen ville tjeckerna även ta ifrån oss vara sista ägodelar, dvs klädesplagg som vi behövde för att kunna klara kalla dagar och kyliga nätter. Tack vare ryssarnas insats och återlämmnande av våra ägodelar kunde vi ta med oss dem över gränsen in i Österrike, säger Frau Möller.
Ett halvt århundrade efter fördrivningen av Brüxs invanare, så beöker den tjeckiska författaren staden Brüx, eller bättre sagt, vad som återstår av staden. Staden har bla tjänat som en "verklig kuliss" i en krigsfilm och senare måste staden ge plats till ett dagskolbrott.
Ett oändligt tråkigt landskap brer nu ut sig i de gamla delar, där den sudetentyska befolkningen levde. Ett sterilt brunt och grått område fullt med brunkolsindustri och fabriker, utan träd och ängar och utan liv och rörelse, beskribver Sidonia Dedina omgivningen av Brüx.
"Någongang på 80-talet, säger en gammal man, så spelade en västlig firma in en krigsfilm i staden Brüx. Firman hade hyrt staden och använde den som kuliss för ett allierat anfall i en bekannt krigsfilm över Arnheim eller över Remagen. I filmen störtar stadskärnan ihop under ett allierat anfall och allt sker under filmande kamror och till regisörernas stora jubel. I verkligheten var det den gamla stadskärnan från Brüx. Uthyrningen till det västliga filmföretaget var inte bara billigare än att riva allt själv, utan det gav även pengar tillbaka. Efter filmeninspelningens slut så jämnade man hela staden med marken.
Slut del 5 av 5
Jag skall ta och försöka att hitta del 6 också!
Mvh Andreas Wien
Folkmord preskiberas inte
Bara i regionen Aussig i Tjeckien levde det 1945 mer än 1 miljon folktyskar. Tusentals av dessa kom att få dela ett mycket tragiskt öde när de med tvång, våld och hot blev deporterade och måste lämna sina ägodelar, sitt hem och sin hembygd bakom sig.
Även kommunisten Herbert Schernstein, som mellan åren 1939 till 1945 hade suttit i diverse nazistiska koncentrationsläger, blev vittne till dessa illdåd från den tjeckiska befolkningen mot sudetentyskarna.
En dag i slutet av juli 1945, runt kl. 16.00, kom det kommunistiska Swobodagardet till byn och drev ut alla sudetentyskar ur deras hem och hetsade dem att gruppvis gå ned till den strömma Elbefloden. Jag såg kvinnor med spädbarn pa axlarna, som under dödshot blev tvungna att gå ned i vattnet, för att sedan dras med i den kraftiga Elbe-strömmen och till slut försvinna under vågorna till gardets stora jubel.
Pa ferdinandshöjden hade tjeckerna upprättat maskingevärsnästen, där de roade sig med att skjuta salva efter salva pa de fördrivna sudetentyska grupperna nedanför. Efter mina beräkningar dog denna eftermiddag runt 2000 sudetentyskar genom mord och misshandel.
Vidare berättar denna sudetentyska kommunist att tjeckerna gick även mycket hårt fram mot sudetentyska antifascister som bla bar en röd armbindel, dvs just mot de människor som hade lidit under nationalsocialismens förtryck under åratal.
Även om mordorgien som började i Prag den 5:e maj 1945 hade tett sig att vara spontan, så var den mycket väl och noga förberedd. Utdrivningen av Sudetentyskarna ur Tjeckoslovakien hade redan blivit beslutat 1942 av Eduard Benes. Med dessa Benes-dekret, så fick dessa mord och fördrivningar av sudetentyskar en "laglig grund" att refera till. Alla brott mot sudetentyskarna blev lagda under "amnestiparagrafen", dvs dessa brott var icke straffbara för den tjeckiska befolkningen. Ord för ord, så löd paragrafen följande:
"Eine Handlung, die auf die Vergeltung für Taten der Okkupanten und ihrer Helfershelfer abzielte, ist auch dann nicht wiederrechtlich, wenn sie sonst laut den gesetzlichen Bestimmungen strafbar wäre"
Benes kom med mer dekret, bla dekret som tillät ett konfiskerande av fast och lös egendom från de sudetentyska och ungerska folksgrupperna som levde i Tjeckoslovakien. Det gick så langt att bönderna från dessa folksgrupper inte längre hade rätt att hämta produkter från sina egna fält till att stilla hungern. Potatisar, morötter och mjölk - Allt konfiskerades!
Alla dessa människoöden, så väl som makabra enskilda fall såsom de kval som denna stora etniska grupp gemensamt fick lida och som till slut ledde till att ca 3 000 000 folktyskar, bara pa grund av deras etniska tillhörighet fick lämna allting som de ägde bakom sig för att sedan i tusentals bli mördade, våldtagna, torterade och förnedrade, kan inte bli överslätat med glömska och historieförfalskning. Detta skrivna ovan defineras enligt internationell rätt som ett regelrätt folkmord. Och som vi alla vet - Folkmord preskiberas inte!
Sidonia Dedina berättar över sina minnen från fördrivningen
Sedina Dedina berättar här nedan hur fördrivningen av folktyskar kom till väga. Hon beskriver bla fördrivningen av den sudetentyska befolkningen fran staden Brüx i maj -juni 1945. Brüx blev sedan efter utdrivningen av sudetentyskarna totalt jämnad med marken på 80-talet, för att sedan efter några år ge plats till ett koldagsbrott.
Sedan slutet av maj, så var det speciella regler som rådde i staden Brüx. En lista med 24 paragrafer bestämmnde nu folktyskarnas fortsatta liv i staden, dvs deras plikter och skyldigheter, när de fick ga till brunnen och hämta vatten och när de fick bege sig till affären för att handla. De måste lämna in sina radioapparater och fotoapparater till polisen i staden. Efter mörkrets inbrott blev fick de utegångsförbud och blev mer eller mindre inspärrade i sina hem. En förbindelse med omvärlden fanns inte längre. Från Prag kom nu det "Röda Gardet". Tjeckiska partisaner och kommunister inredde sitt "högkvarter" vid stadens torg.
Unga tjeckiska män, klädda i SA-uniformer och färgglada mössor, beväpnade med piskor och gevär, strövade hit och dit på torget. De stoppade alla mistänkta sudetentyskar och slog bort hatten från huvudet för att sedan fortsätta med slag och örfilar för att tillslut avsluta med sparkar och piskslag från en "Nagaika" (nio piskor i en, typ fascisknippe).
Ofta släpade de med människorna till sitt "röda hus" på torget där de fick utstå hån, spott och tortyr och som ofta slutate med livshotande skador eller tom döden för de oskyldiga passanterna. Detta hände precis efter veckor av våldtäckter och plundringar från den Röda Arméns sida. De sudetentyska kvinnorna gömde sig så gått de förmådde. Veckovis tillbringade många av dem i trånga vindsutrymmen utan kontakt med omvärlden.
Den tjeckiska autorn beskriver vidare hur grymma vissa öden från enskilda sudetentyskar kom att te sig. Som tex hur terrorn fran rödgardisterna kom att spela in pa den sudetentyska befolkningsgruppen och som ledde till en sudetentysk självmordsvåg i staden.
Rödgardisterna skrek, klingade och dunkade på hus- och våningsdörrarna i staden Brüx. De drog med sig folktyska män och kvinnor till torget. Sedan gryningen hade de sammlat i hop 3 block av människor, som nu stod upställda på 8 radiga kolonner. Det strömmande hela tiden till nya utfösta människor till blocken...
En "självmordsepedemi" hade brytit ut i staden, mycket tack vare den isolation som den sudetentyska befolkningen fick utstå dag och natt. Ingen utgång efter mörkrets inbrott, ingen kontakt med grannarna, ingen kontakt med andra sudetentyskar, depressionen och rädslan kom smygande och det ledde i många fall till ett tagande av livet. Kriget hade bara varit slut i en knapp månad och redan hade det varit över 150 sudetentyska självmord i staden Brüx.
Varje folktysk invånare av staden Brüx, som hade överlevt alla dessa terrorkval, kunde bara ta med sig en liten del av sitt lösöre. Alla värdesaker var redan konfiskerade, eller plundrade, de små personliga ägodelar som de förmådde att bära med sig blev tagna och bestulna vid diverse razzior eller senast vid den tjeckiska-österrikiska gränsen.
Vid gränsen ville tjeckerna även ta ifrån oss vara sista ägodelar, dvs klädesplagg som vi behövde för att kunna klara kalla dagar och kyliga nätter. Tack vare ryssarnas insats och återlämmnande av våra ägodelar kunde vi ta med oss dem över gränsen in i Österrike, säger Frau Möller.
Ett halvt århundrade efter fördrivningen av Brüxs invanare, så beöker den tjeckiska författaren staden Brüx, eller bättre sagt, vad som återstår av staden. Staden har bla tjänat som en "verklig kuliss" i en krigsfilm och senare måste staden ge plats till ett dagskolbrott.
Ett oändligt tråkigt landskap brer nu ut sig i de gamla delar, där den sudetentyska befolkningen levde. Ett sterilt brunt och grått område fullt med brunkolsindustri och fabriker, utan träd och ängar och utan liv och rörelse, beskribver Sidonia Dedina omgivningen av Brüx.
"Någongang på 80-talet, säger en gammal man, så spelade en västlig firma in en krigsfilm i staden Brüx. Firman hade hyrt staden och använde den som kuliss för ett allierat anfall i en bekannt krigsfilm över Arnheim eller över Remagen. I filmen störtar stadskärnan ihop under ett allierat anfall och allt sker under filmande kamror och till regisörernas stora jubel. I verkligheten var det den gamla stadskärnan från Brüx. Uthyrningen till det västliga filmföretaget var inte bara billigare än att riva allt själv, utan det gav även pengar tillbaka. Efter filmeninspelningens slut så jämnade man hela staden med marken.
Slut del 5 av 5
Jag skall ta och försöka att hitta del 6 också!
Mvh Andreas Wien
-
Andreas Wien
- Medlem
- Inlägg: 758
- Blev medlem: 23 mars 2002, 19:09
- Ort: Wien, Österrike
Alla,
Om nagon skulle ha intresse att köpa boken (tysk text) som ofta citeras ovan, sa har jag adressen här:
Titel: "Edvard Benes - Der Liquidator"
Författare: Sidonia Dedina
Beställningsadress:
"Heimatkreis Mies Pilsen e.V.
Postfach 127
91542 Dinkelsbühl"
Pris ca 15 Euro, utan frakt!
Mvh Andreas Wien
Om nagon skulle ha intresse att köpa boken (tysk text) som ofta citeras ovan, sa har jag adressen här:
Titel: "Edvard Benes - Der Liquidator"
Författare: Sidonia Dedina
Beställningsadress:
"Heimatkreis Mies Pilsen e.V.
Postfach 127
91542 Dinkelsbühl"
Pris ca 15 Euro, utan frakt!
Mvh Andreas Wien
-
Johan Elisson
- Medlem
- Inlägg: 3530
- Blev medlem: 23 mars 2002, 17:58
- Ort: Rikets värn i väst.
-
Pirre
- Medlem
- Inlägg: 139
- Blev medlem: 27 mars 2002, 21:19
- Ort: Staden med ett lag som efter 36 år äntligen fått SM-GULD!
[b]TACK![/b]
Även jag vill ge dig ett STORT tack för dessa mycket skrämmande inlägg. Det finns onekligen en hel del sidor av andra världskriget som verkligen ligger i det dolda.
Andreas, du sa att artiklarna var hämtade ur "Die Kronen Zeitung" - vad för slags tidning är detta, en österrikisk DN/SvD?
Mvh,
Pirre
Andreas, du sa att artiklarna var hämtade ur "Die Kronen Zeitung" - vad för slags tidning är detta, en österrikisk DN/SvD?
Mvh,
Pirre
-
Andreas Wien
- Medlem
- Inlägg: 758
- Blev medlem: 23 mars 2002, 19:09
- Ort: Wien, Österrike
Pierre,
Hämtat fran det gamla forat när jag besvarade Hangtyr som hade ställt samma fraga som dig...
Hämtat fran det gamla forat när jag besvarade Hangtyr som hade ställt samma fraga som dig...
Mvh Andreas WienTidningen som jag referear till heter "Die Kronen Zeitung". Österrikes största Dagstidning med circa 2 960 000 läsare om dagen. Tidningen är Oberoende (Unabhängig).
Tidningen har läsare i alla samhällsklasser dvs doktorer, borgmästare, läkare, arbetare, studenter, hemmafruar, magistrar, civilekonomer, politiker etc, detta ser man även på insändarna.
Tidningens stora genomslagskraft och utbredning är intressant för läsarna. Alla läser denna tidning för att kunna fånga stämmningen i landet, för att sedan kompletera med en annan tidning som tex Finanstidningen om man vill läsa något mer ingående om tex ekonomi.
Tidningens starka sida är dess nyktra stälningstagande till den österrikiska politiken och att de skriver vad de vill, även obekväma nyheter som tex invandrarkriminalitet, korruperade poliser etc. Till och från överträder de gränsen för politisk korrekthet (enligt de svenska förhållanderna) ganska grovt. En fullständig bild och ett fullständigt namn på en bedragare, rånare, våldtäktsman etc är ofta i tidningen och därtill ett telefonummer till polisen för att kunna avge tipps, inhemsk eller invandrare, alla kommer med.
En bra jämnförelse med en svensk tidning finns ej, eftersom tidningskulturerna mellan länderna är så olika. Men tänk er ett OBEROENDE Aftonbladet, med en stor portion DN- och SVD-journalistik inbakad.
Tidningen börjar alltid med inrikespolitik och sedan utrikespolitik. Det är inga längre artiklar, utan bara den nödvändigaste informationen. Sedan kommer det längre politiska kommentarer från bl a Ernst Trost, Cato, Andreas Mölzer och Günter Nenninger. Sedan kommer det en par sidor med vanlig kvällsjournalistik, för att sedan övergå till lokala nyheter, div bilagor över motion etc, och för att sedan avslutas med en genomarbetad sportavdelning a la rosa sidorna i Aftonbladet.
De finns även de som starkt ogillar tidningen och beskyller den för att vara "rasistisk", "reaktionär" och "föråldrad". Dessa människor hör (oftast) hemma på vänsterkanten och de läser istället "die Presse" eller "der Standard". Dessa båda tidningar har tillsammans en daglig upplaga på ca 400 000 exemplar.
Sedan finns det en kommunistisk tidning som heter "Wiederstand" (motstånd). Det är den ända tidning som finns kvar i tidningsstånden klockan 10.00 en söndagsmorgon ;)
"Die Kurier" är en mörkröd tidning för alla de Socialdemokrater som vill läsa förskönade nyheter. Upplagan är ca 600 000 exemplar om dagen.
En bra tidning är även "Salzburger Nachrichten" som är oberoende med långa intressanta artiklar och med mycket lite kvällsjournalistik. Tidningen är mer eller mindre min favorit här nere i Österrike, men man vet inte vad som händer i Wien när man läser denna, eftersom tidningen har sin tyngdpunkt på landet Salzburg, men den är ett bra komplement till "Die Kronen Zeitung".
Tyvärr har inte "die Kronen Zeitung" någon riktig nättidning, utan bara en sk. "Fun-homepage" med div. spel, kontaktanonser, korta sportnyheter, väder etc.
Andreas!
Jag drar slutsatsen att förhandlingsdeligationerna helt sett igenom fingrarna med dekreten, och detta: "are still examining the decrees' compatibility with current EU legislation and the principles on which that legislation is based" indikerar ju att man försöker få in Tjeckien med dem kvar. Hur mycket prestige är det i frågan nu? Kommer Schlüssel lägga in veto?
Mvh
/Johan
- http://rferl.com/newsline/fulltext.aspGuenter Verheugen, the EU's commissioner in charge of enlargement, on 24 April welcomed the "relatively moderate tone" of the declaration on the Benes Decrees approved by the Czech Chamber of Deputies earlier that day. Verheugen told CTK that efforts should be made to calm down the dispute, as "nobody wants to call into question the outcome of World War II." He said the debates on the decrees should be conducted in a "calm and factual manner," and added that the European Commission and the European Parliament are still examining the decrees' compatibility with current EU legislation and the principles on which that legislation is based. MS
Jag drar slutsatsen att förhandlingsdeligationerna helt sett igenom fingrarna med dekreten, och detta: "are still examining the decrees' compatibility with current EU legislation and the principles on which that legislation is based" indikerar ju att man försöker få in Tjeckien med dem kvar. Hur mycket prestige är det i frågan nu? Kommer Schlüssel lägga in veto?
Mvh
/Johan