Vad man kan hitta i tysk fältpost från andra världskriget...

[Markus Holst]

Det är förvånande att sådana där saker fungerade i slutet av kriget. Detta är ju efter D-day och efter en massa andra negativa händelser för tyskarna.

[sveahk]

Det är också möjligt att de ger mig "Deutsche Kreuz in Gold", (för det som skett den senaste tiden). Men än så länge vågar jag inte hoppas...[/i]"
Hans K

dkg.jpg (9.01 KiB) Visad 949 gånger

Hans väg tillbaka är lång och blodig...

5.9 strider vid Perekop.
25.9 slår tillbaka ryssen vid Dnjepr.
11.10 har truppstyrkan sjunkit ner till 520 man.
17-22.10 understöd vid Krassnopolka.
22.10 ingen ammunition mer.
9.11 som hjälpkompani vid försvaret av Stepanovka.
21.11 vid Zhitomir - och äntligen ny ammunition.

I slutet av november skulle SS-Werfer-Abteilung 102 skickas till Frankrike för att fylla på...som det hette - med nytt blod. Men striderna på östfronten gör att de först kommer dit i början av januari 1944. Och där mitt i Frankrike har Nickmann och hans mannar ett par månader en förhållandevis lugn tid...tills det börjar igen...

D-day kommer...I juli beordras Nickmanns batterier till Atlantikkusten, understöder 10.SS-Panzerdivision Frundsberg i Normandie, stationeras i St.Honorie. 29.8 kan de bryta sig ut vid Duclair, ut ur Falaise-kesseln. Mellan 17 och 26 september i "Market Garden". Heter nu SS-Werfer-Abteilung 502.

I november nyuppställd i Bonn. I december Ardenner-offensiven - Losheim och St. Vith. Svåra förluster.

Och så händer det!

-Natten mellan den 12 och 13 januari 1945 låg avdelningens kommandopost i Baclain, cirka 30 km sydsydväst från Malmedy. En granat träffade huset. Ett granatsplitter tränger djupt in i Nickmanns vänstra lår. Trots nödoperation avlider Nickmann samma natt...

Hans kvarlevor förs till Bad Godesberg vid Bonn där han är begravd bredvid sin kära hustru.

Hans K

[sveahk]

Vi går vidare.

Den här stämpeln...

IMG_7578.jpeg (216.87 KiB) Visad 890 gånger

...hittade man knappast på ett tyskt fältpostbrev!

Hans K

[Markus Holst]

Tack. Den lilla stämpeln lärde mig ett nytt tyskt och och tillika en användbar strof.

[sveahk]

Antar att inte många här har sett en "Certificate of Discharge" för en tysk soldat efter kriget - här är en amerikansk...

Den tyske soldaten som fick friheten så snabbt, den 30 maj 1945, hette Harry Heidemann, född den 3 januari 1923. Han tjänade under kriget i Luftwaffe, hur länge vet vi inte, men han hade tydligen klarat sig utan skråmor som det står i skriftstycket, och blev nu haffad av amerikanarna som satte honom i det provisoriska POW-lägret Camp Sonndorf.

Camp Sonndorf låg i Bayern nära den tjeckiska gränsen, var "hemvisten" för upp till 2.000 tyskar under tre år. De flesta kom från striderna i öster och valde med språng som vi vet hellre amerikanarna än den sovjetiska gästfriheten!

Heidemann blev alltså tidigt hemskickad, hem i detta fall var Leipzig, 562 km norrut, som det står på det tredje bladet. "Truck and hike" föreslog US major Stanley Hays som färdmedel, och gav med matsäck för en dag. Den 2(eller 5) juni, alltså ett par dagar senare hade han klarat av 130 km och kommit till orten Oberviechtach. Där han fick matkuponger av "Ernährungsamt Abt. B" för ytterligare ett par dagar. Sista stämpeln visar att han hade anlänt i den sönderbombade hemstaden...

Hans K

[Markus Holst]

Tack för denna bit historia som var mig obekant. Jag träffade på 80-talet en tysk farbror som - som 16-åring - suttit i amerikanskt POW-läger, var vet jag inte men jag minns hans beskrivning av förhållandena.

[sveahk]

Vi vet så här i efterhand att stora delar av Sydtyskland, kanske framför allt Bayern, var någorlunda krigsskonade under krigets slutfas. Men ändå - det fanns både ett tydligen fungerande "Ernährungsamt" i orten Oberviechtach(aldrig hört talas om!) som gav ut matkuponger, och ett "Wirtschaftsamt" i Leipzig som kanske också bjöd på liknande!

Naturligtvis var det överblivna institutioner från Tredje Riket...med stämplar(vi är i Tyskland!) där hakkorsen var bortslipade! Säger kanske inte så mycket - ändå ser vi här ett litet(mycket litet!) bevis, att det mindre än en månad efter krigsslutet så fanns det orter i Tyskland där inte bara det rena kaoset härskade!

Hans K

[Markus Holst]

Oberviechtach har 5000 invånare och ligger i mellersta Bayern rätt nära tjeckiska gränsen.

Intressant att stämpeln från Leipzig är med frakturstil

[sveahk]

I november 1944 satt tyska staden Pforzheim långt ner på engelska chefens, Bomber Harris, lista på tyska bombmål. Inte särskilt viktig. Staden hade få industrier i utkanterna, och i Pforzheims tätt byggda medelålders centrum fanns det mest små privata verkstäder. För sina juvelerare och urmakare var staden bekant.

Det skulle ändras - kvällen den 23 februari 1945 försvann stora delar av Pforzheim och en tredjedel av dess befolkning förlorade sina liv...

Vi läser i engelska Wiki:

"The large raid that destroyed the inner city district occurred on the evening of February 23, 1945. The first bombs were dropped at 19:50 and the last one at 20:12. The attack on "Yellowfin", the RAF's code name for Pforzheim, included 379 aircraft."

The post-war British Bombing Survey Unit estimated that 83 per cent of the town's built-up area was destroyed, "probably the greatest proportion in one raid during the war". In the centre, almost 90% of the buildings were destroyed.

"In an area about 3 km long and 1.5 km wide, all buildings were reduced to rubble. 17,600 citizens were officially counted as dead and thousands were injured. People died from the immediate impact of explosions, from burns due to burning incendiary materials that seeped through basement windows into the cellars of houses where they hid, from poisonous gases, lack of oxygen, and collapsing walls of houses. Some of them drowned in the Enz or Nagold rivers into which they had jumped while trying to escape from the burning incendiary materials in the streets, but even the rivers were burning as the phosphorus floated on the water."

Och här har vi ett ett postkort - som aldrig kom fram. Frau Ilse Eisenhauer från Mannheim skriver den 22 februari till Käthe Frick med familj i Pforzheim, adress Westliche 90. Frau Eisenhauer berättar först att efter bombningarna den 20 januari (i Mannheim) är kök och ett rum hjälpligt reparerade, brodern kom sårad hem från Krakow, men lever...där slutar hon skriva, fullt bombalarm, ner i källaren...

Hon fortsätter nästa dag, den 23 februari: "Hör nu i radion förskräckliga saker, fientligt flyg över Pforzheim...hur är det nu i Westliche 90, hur mycket kan ni fortfarande bebo? Måste Du fortfarande arbeta? Hur är det med Din mor?...Går tåget fortfarande från Pforzheim till Horw?"

Nej, "...nu måste jag sluta, här kommer återigen ett kampförband...kan Du inte skriva lite utförligare(om vad som händer) - kanske är det snart omöjligt!"

Frågor och ord som aldrig kom fram. Kortet skickas tillbaka: "Wegen Fliegerschaden..."som det står med blyerts uppe till höger...

Om de överlevde...?

Hans K

[Hans]

Tack för att du delar. Även mindre trevliga historier, de är ju fortfarande en del av den.

Påminner en hel del om berättelserna från Tokyo i mars 45.
https://en.wikipedia.org/wiki/Bombing_o ... arch_1945)

MVH

Hans

[Markus Holst]

Ditt berättande är så gripande.

[sveahk]

Då som nu, var det byråkratin som försökte upprätthålla den civila ordningen i Tyskland - även i andra världskrigets bombkaos! Den som fick sitt hem förstört av de allierade bomberna och flygangreppen fick av myndigheterna ett "Bombenpaß – Ausweis für Fliegergeschädigte". Tre "skade"-grader fanns: lätt/mellan/total - och det bestämde hur och hur mycket den "utbombade" skulle få i ersättning eller hjälp.

Som exempel fröken Anneliese Schaller i Hamburg i april 1944. Hennes "Bombenpass" är borta, så vi vet inte hur svår utbombningen var, men ett "Einkaufsausweis" som hon fick för att kunna köpa det som saknades, det har vi här...

dosenöffner.jpg (62.24 KiB) Visad 755 gånger

Som vi ser, köksutensilier behövdes, och för nyinköp fick hon ett par Reichsmark...och så köpte hon något som i krigstid är mycket viktigt om man inte vill lida hunger - en "Dosenöffner", en konservöppnare!

-------------------
Innan vi går vidare: Ni kanske känner till "M-Aktion"? Som började 1942. Där "M" står för möbel.

Jo, det var så - i de av tyskarna ockuperade Frankrike och Benelux-länderna stod av kända skäl mängder av judiska våningar tomma. Bara i Paris 38.000 våningar! De tömdes på sina möbler, hushållsattiraljer, allt möjligt, även kläder. Allt skickades till Tyskland. Närmare 70.000 kompletta våningar övertogs så av de "Fliegergeschädigte" i Tyskland! Det var "M-Aktion"...

--------------------------
Jag har ett intressant utbetalningskort - en Amtsgerichtsdirektor Max Kennerknecht i Frankenthal får per Sparkasse 2.798 Reichsmark. För vad, jo för "Hausrat" - husgeråd som han tydligen förlorade när Frankenthal förstördes av "misstag" den 23 september 1943!

Grannstaden Mannheim var det engelska bombmålet den dagen, men det tyska försvaret var starkt, så starkt att en hel del engelska bombare föredrog att göra sig av med bomberna illa kvickt - just över Frankenthal! 15.000 invånare förlorade så sina hem...

Tillbaka till Herr Amtsgerichtsdirektor. Här var det inte frågan om konservöppnare för 85 Pfennig, nej, det var en ordentlig penning som kom till Domstolspresidenten, nästan ett år(!) efter bombningen. Kanske får man anta att hans ställning i det tyska samhället var en annan än lilla fröken i Hamburg, och så blev ersättningen därefter...!?

Till slut: Man kan inte låta bli att undra hur det är i Ukraina i dag. Många blir också där utbombade, kanske inte i samma utsträckning som då i Tyskland, men ändå...hur är det i Ukraina med den ev. statliga ersättningen för de som förlorar sina hem - men inte sina liv...?

Hans K