Jag tänkte vi kunde försöka samla och göra en lista över händelser, hjälpsändningar och de diplomatiska turerna i Sverige innan, under och efter vinterkriget. Jag tänkte att jag uppdaterar en kronologisk lista i den här posten.
1939-10-27: Finlands utrikesminister Väinö Tanner efterfrågar svenskt militärt stöd i ett brev. Per-Albin Hansson svarar nekande.
1939-11-30: Sovjetunionen angriper Finland.
1940-02-26: Finland begär återigen officiellt militärt stöd av Sverige men får nej.
De diplomatiska förvecklingarna kring vinterkriget
De diplomatiska förvecklingarna kring vinterkriget
Senast redigerad av 1 von Adler, redigerad totalt 25 gånger.
Re: De diplomatiska förvecklingarna kring vinterkriget
Under 1938 förhandlade man om ett gemensamt försvar av Åland och ett eventuellt samarbete. Den finska delegationen leddes av Överste Airo, chef för generalstabens operativa avdelning och sekreterare i försvarsrådet och en av Marskalk Mannerheims närmsta män. Få hade så detaljerade kunskaper i den finska försvarssituationen som han. Han var gediget utbildad vid Saint-Cyr (Frankrikes finaste officersskola) och dessutom känd som en stor patriot och finsk nationalist. Med bakgrund av de finska nationalisternas misstro mot Sverige under språkstriden som pågick med full styrka i Finland vid den här tiden så gissar jag att Mannerheim, som förmodligen ansåg att båda sidor ville ha ett avtal och att förhandlingarna mest var formalia, skickade Airo för att ett avtal framförhandlat av honom skulle vada godtagbart för de flesta nationalister inom det finska samhället.
I praktiken blev det en katastrof - Airo vägrade prata svenska (trots att han talade det flytande) och förhandlingarna fick föras på franska. Airo tycks ha ansett att förhandlingarna var slöseri med tid och att de svenska politikerna aldrig skulle godkänna någon slags försvarspakt och staplade arrogant krav på varandra och ska ha sagt något i stil med "Vi är inte här för att diskutera vad Finland kan göra för Sverige, utan vad Sverige kan göra för Finland!" när han fick frågan vad Finland kunde erbjuda i utbyte.
Förhandlingarna strandade, vilket enligt vissa antydningar ska ha varit ett svårt slag för "Antingen eller"-faktionen inom försvarsmakten och UD, särskilt för utrikesminister Rickard Sandler och hans försök att åstadkomma mer nordiskt samarbete. Följaktligen var det traditionalisten Thörnell som blev överbefälhavare och den betydligt mer försiktiga (och protyske) tjänstemannen Christian Günther som blev utrikesminister när samlingsregeringen bildades.
Har någon mer information om detta?
I praktiken blev det en katastrof - Airo vägrade prata svenska (trots att han talade det flytande) och förhandlingarna fick föras på franska. Airo tycks ha ansett att förhandlingarna var slöseri med tid och att de svenska politikerna aldrig skulle godkänna någon slags försvarspakt och staplade arrogant krav på varandra och ska ha sagt något i stil med "Vi är inte här för att diskutera vad Finland kan göra för Sverige, utan vad Sverige kan göra för Finland!" när han fick frågan vad Finland kunde erbjuda i utbyte.
Förhandlingarna strandade, vilket enligt vissa antydningar ska ha varit ett svårt slag för "Antingen eller"-faktionen inom försvarsmakten och UD, särskilt för utrikesminister Rickard Sandler och hans försök att åstadkomma mer nordiskt samarbete. Följaktligen var det traditionalisten Thörnell som blev överbefälhavare och den betydligt mer försiktiga (och protyske) tjänstemannen Christian Günther som blev utrikesminister när samlingsregeringen bildades.
Har någon mer information om detta?
Re: De diplomatiska förvecklingarna kring vinterkriget
Enligt vad jag förstått så skapades en plan om att skicka 2. Armékåren (c:a 100 000 man) som stod mobiliserad och redo vid Torne Älv som "frivilliga" till Finland när man sa nej till direkt militärt ingripande den 26:e februari. Sovjeterna ska ha fått nys om planen genom ministern (ambassadören) i Stockholm Aleksandra Kollontaj, och applicerade tryck på tyskarna, som ditintills sett på den svenska hjälpen till Finland med blida ögon och den tyska militärattachén Bruno von Uthmann ska ha uttryckt att skicka 2. Armékåren skulle ses som "en extremt ovänlig handling" i Berlin, varvid regeringen, som redan hade problem med potentiellt krig både med Sovjet och med Västmakterna (som vid den här tiden talade öppet om att resa till Finland via Narvik och Malmbanan vare sig Sverige och Norge godkände det eller inte) skrinlade planerna.
Re: De diplomatiska förvecklingarna kring vinterkriget
Två snabba
Om du kallar Airo nationalist, kommer nog de svenskspråkiga att undra vad dom var.
Vet inte om han själv ansåg sig som Äktfinne eller inte.
Tror det är Ehrensvärds minnen som nämner att det inte gick att samarbeta utan att han var tvungen att gå till Svärfar(?) Mannerheim och påtala problemen för att det skulle bli någon ordning.
Annars kolla Stjernfeldt bok "Ålands hav och öar, brygga eller barriär?"
De tyska påtryckningarna mot Sverige har jag fattat som det gällde transitering av Västmaktstrupper till Finland, inte svenska förband i Finland?
Får man fråga om källan?
Mvh
/John
Om du kallar Airo nationalist, kommer nog de svenskspråkiga att undra vad dom var.
Vet inte om han själv ansåg sig som Äktfinne eller inte.
Tror det är Ehrensvärds minnen som nämner att det inte gick att samarbeta utan att han var tvungen att gå till Svärfar(?) Mannerheim och påtala problemen för att det skulle bli någon ordning.
Annars kolla Stjernfeldt bok "Ålands hav och öar, brygga eller barriär?"
De tyska påtryckningarna mot Sverige har jag fattat som det gällde transitering av Västmaktstrupper till Finland, inte svenska förband i Finland?
Får man fråga om källan?
Mvh
/John
Re: De diplomatiska förvecklingarna kring vinterkriget
I "Sveriges militära beredskap" sidan 32 där Bruno von Uthmann skriver:JohnT skrev: ↑25 oktober 2021, 19:43Två snabba
Om du kallar Airo nationalist, kommer nog de svenskspråkiga att undra vad dom var.
Vet inte om han själv ansåg sig som Äktfinne eller inte.
Tror det är Ehrensvärds minnen som nämner att det inte gick att samarbeta utan att han var tvungen att gå till Svärfar(?) Mannerheim och påtala problemen för att det skulle bli någon ordning.
Annars kolla Stjernfeldt bok "Ålands hav och öar, brygga eller barriär?"
De tyska påtryckningarna mot Sverige har jag fattat som det gällde transitering av Västmaktstrupper till Finland, inte svenska förband i Finland?
Får man fråga om källan?
Mvh
/John
I "Det svenska vinterkriget" av Leif Björkman skriver han:När finnarna efterhand hamnade i svårigheter övervägde svenskarna att aktivt lämna militär hjälp. För att Sverige inte skulle dras in i kriget tänkte man skicka soldater från arméförband över gränsen i civila kläder. De skulle resa under täckmantel för att vara frivilliga medan vapen och utrustning skulle följa via tågtransporter. När rykten om de svenska planerna började cirkulera instruerade Berlin ambassadören [sic - Victor zu Wied var Minister, inte Ambassadör] och militärattachén i Stockholm att informera svenskarna om de ödesdigra konsekvenserna ett sådant handlande kunde få för nationen. Pakten mellan Tyskland och Ryssland användes om påtryckningsmedel.
Jag har beställt "Sveriges sak är vår. Svensk utrikespolitik 1939-45 i dokument" av Krister Wahlbäck och Göran Boberg, som förhoppningsvis innehåller mer.Wied skulle ha "påpekat att vi hade två fördelningar marchberedda vid gränsen och att västmakterna förbereda aktion till Finlands stöd [Petsamo?]. Tyskland [å sin sida] "alle Rechte vorbehalten" [förbehöll sig alla rättigheter]"
Re: De diplomatiska förvecklingarna kring vinterkriget
Jad tittade i Martti Turtolas biografi "Aksel Fredrik Airo" från 1997, om vad där skrivs om Airos utnämnande, syn på Ålandsfrågan, Mannerheims agerande etc.
Turtola tot också att Airo sattes som militärförhandlare för att förankra resultatet också i de äktfinska kretasarna och bondeförbundet. När jag skriver militärförhandlare, vill jag påminna om att man samtidigt förhandlade på den politiska nivån. Där var förutom militärsamarbete frågan om att ändra på avtalet om Ålands demilitarisering. Man ville luckra upp det eller helt bli av med det. Den finska sidan ansåg dock, att Sverige skulle vara lämplig part att ta initiativ till detta (då Finland var den förpliktade och demilitariseringen i tiden gynnat Sverige).
Min kommentar: Demilitariseringen hade ju rötter i Krimkriget men varför man gjorde ett nytt avtal i samband med lösningen av Ålandsfrågan har jag svårt att förstå. Att ha ett militärt vakuum intill Sveriges huvudstad gynnade knappast Sverige.
Turtola skriver att Airo tyckte personligen att Finland nog klarade av försvaret själv, med 4 bataljoner, som dock inte fanns rustade ännu. Mannerheim var emellertid av annan åsikt, och ansåg att det var av ytterst stor vikt att få Sverige med till Ålands försvar.
Turtola bekräftar även att Airo vägrade prata svenska och man fick prata franska med honom. Av Turtolas bok framgår det att Airo i skolan läst engelska, franska, tyska och svenska. Airo hade skrivit laudatur (bästa vitsordet) i svenska i studentexamen, så 20 år tidigare hade han inte varit dålig på det svenska språket. Airo vägrade också att prata svenska i tjänst, men det hindrade inte honom att bli sekreterare i försvarsrådet. Mannerheim noterade att finska är tjänstespråket i försvarsmakten (utom i de sv enskspråkiga förbanden), så finska pratades det.
Här kan nämnas att Mannerheim pratade konsekvent finska i tjänst under krigen, även med sina svenskspråkiga adjutanter, vilket för dem förtst kändes konstigt, enligt en intervju jag sett.
Turtola bekräftar även att Ehrensvärd använde släktkanalen till Mannerheim när det blev problem, och att Mannerheim ingrep.
Även här användes bastudimplomati, d.v.s. man försvarsmnister Niukkanen och överste Leonard Grandell tog i augusti 1938 initiativ till att bjuda den på besök i Helsingfors varande Ehrensvärd, som finländarna upplevde som strikt och behärskad, till försvarsministerns sommarresidens på garnisonsön Sandhamn, och även bjuda in de finskspråkiga ministrarna Hannula och Urho Kekkonen som då var en strikt äktfinne, och andra motsvarande. Airo nämns inte i sammanhanget.
Turtola målar en bild om en motsträvig Airo, som frustrerade Ehrensvärd, som vid ett skede hade klagat åt Paasikivi, som ledde de politiska förhandlingarna att "12 år har jag jobbat för ett militärt samarbete mellan Finland och Sverige, och nu vill man inte ta emot hjälp". Paasikivi skrev i sin dagbok "Man måste medge, att detta har skötts klumpigt från vår sida".
I slutet av juli 1938 godkände båda parters politiska förhandlingsdelegationer det avtalsutkast som de militära experterna skrivit till en grund för fortsatta politiska förhandlingar. Då Sverige hade med en neutralitetsklausul, hade Airo på avskedslunchen 31.7.1938 frågat den svenska utrikesministern Rickard Sandler om neutralitetsklausulen ungefär såhär: "Om Sovjetunionen anfaller oss, betyder neutralitetsklausulen att Sverige vägrar komma till hjälp för att Finland är i krig?". Paasikivi hade order från statminister Cajander att inte ta upp frågan i de politiska förhandlingarna, då Cajander inte ville ta risken att få ett svar som skulle bekräfta resonemanget. Sandler hade svarat att han anser att det vore orimligt om systemet skulle sluta fungera just i en sådan situation för vilken man byggt systemet. Enligt Turtola var detta det enda politiska uttalandet. Från Sverige som bekräftade stöd.
Turtola nämner att Polvien (en annan historiker) ansett att man nådde ett genombrott efter bastukvällen, och avtalet som gick ut på att Sverige skulle delta i försvaret av Åland undertecknades av ländernas utrikesministrar i januari 1939. [edit:] Enligt Turtola var det närmast Ehrensvärd och Grandell som stod för texten som senare slipades till det slutgiltiga avtalet. [edit slut]
Sveriges riksdag godkände dock aldrig avtalet och Sverige ratificierade aldrig avtalet. Den svenska regeringen drog tillbaka riksdagsbehandlingen av avtalet. Enligt Turtola berodde detta på att Sovjet satt press på Sverige, trots att Sovjet inte var del i Ålandstraktaten (1921) och inte hade något veto i frågan.
--------
Ålands demilitarisering efter krimkriget är ju en chimär. Under första världskriget besatte ryssarna Åland med Frankrikes och Storbritanniens goda minne, och fyra olika parters trupper var vid olika skeden på Åland, finska vita, finska röda, svenska, och tyska. Under vinterkriget fick Finland själv sätta trupper dit, som Airo befarat och lika var det under fortsättningskriget. Både Sovjet och Tyskland hade planer på att besätta Åland. Tyskland plan hette Operation Tanne West. Den genomfördes aldrig. Operation Tanne Ost startades i september 1944, och tyskarna försökte besätta Hogland i östra Finska viken. Den operationen utmynnade i ett fiasko, då finska trupper och ryskt flyg slog tyskarna. Det blev 1200 tyska krigsfångar hos finnarna efter det. Numera har Ryssland Hogland (som på 1600-talets kartor benämns Högland). Ön syns från staden Kotkas skärgård.
Turtola tot också att Airo sattes som militärförhandlare för att förankra resultatet också i de äktfinska kretasarna och bondeförbundet. När jag skriver militärförhandlare, vill jag påminna om att man samtidigt förhandlade på den politiska nivån. Där var förutom militärsamarbete frågan om att ändra på avtalet om Ålands demilitarisering. Man ville luckra upp det eller helt bli av med det. Den finska sidan ansåg dock, att Sverige skulle vara lämplig part att ta initiativ till detta (då Finland var den förpliktade och demilitariseringen i tiden gynnat Sverige).
Min kommentar: Demilitariseringen hade ju rötter i Krimkriget men varför man gjorde ett nytt avtal i samband med lösningen av Ålandsfrågan har jag svårt att förstå. Att ha ett militärt vakuum intill Sveriges huvudstad gynnade knappast Sverige.
Turtola skriver att Airo tyckte personligen att Finland nog klarade av försvaret själv, med 4 bataljoner, som dock inte fanns rustade ännu. Mannerheim var emellertid av annan åsikt, och ansåg att det var av ytterst stor vikt att få Sverige med till Ålands försvar.
Turtola bekräftar även att Airo vägrade prata svenska och man fick prata franska med honom. Av Turtolas bok framgår det att Airo i skolan läst engelska, franska, tyska och svenska. Airo hade skrivit laudatur (bästa vitsordet) i svenska i studentexamen, så 20 år tidigare hade han inte varit dålig på det svenska språket. Airo vägrade också att prata svenska i tjänst, men det hindrade inte honom att bli sekreterare i försvarsrådet. Mannerheim noterade att finska är tjänstespråket i försvarsmakten (utom i de sv enskspråkiga förbanden), så finska pratades det.
Här kan nämnas att Mannerheim pratade konsekvent finska i tjänst under krigen, även med sina svenskspråkiga adjutanter, vilket för dem förtst kändes konstigt, enligt en intervju jag sett.
Turtola bekräftar även att Ehrensvärd använde släktkanalen till Mannerheim när det blev problem, och att Mannerheim ingrep.
Även här användes bastudimplomati, d.v.s. man försvarsmnister Niukkanen och överste Leonard Grandell tog i augusti 1938 initiativ till att bjuda den på besök i Helsingfors varande Ehrensvärd, som finländarna upplevde som strikt och behärskad, till försvarsministerns sommarresidens på garnisonsön Sandhamn, och även bjuda in de finskspråkiga ministrarna Hannula och Urho Kekkonen som då var en strikt äktfinne, och andra motsvarande. Airo nämns inte i sammanhanget.
Turtola målar en bild om en motsträvig Airo, som frustrerade Ehrensvärd, som vid ett skede hade klagat åt Paasikivi, som ledde de politiska förhandlingarna att "12 år har jag jobbat för ett militärt samarbete mellan Finland och Sverige, och nu vill man inte ta emot hjälp". Paasikivi skrev i sin dagbok "Man måste medge, att detta har skötts klumpigt från vår sida".
I slutet av juli 1938 godkände båda parters politiska förhandlingsdelegationer det avtalsutkast som de militära experterna skrivit till en grund för fortsatta politiska förhandlingar. Då Sverige hade med en neutralitetsklausul, hade Airo på avskedslunchen 31.7.1938 frågat den svenska utrikesministern Rickard Sandler om neutralitetsklausulen ungefär såhär: "Om Sovjetunionen anfaller oss, betyder neutralitetsklausulen att Sverige vägrar komma till hjälp för att Finland är i krig?". Paasikivi hade order från statminister Cajander att inte ta upp frågan i de politiska förhandlingarna, då Cajander inte ville ta risken att få ett svar som skulle bekräfta resonemanget. Sandler hade svarat att han anser att det vore orimligt om systemet skulle sluta fungera just i en sådan situation för vilken man byggt systemet. Enligt Turtola var detta det enda politiska uttalandet. Från Sverige som bekräftade stöd.
Turtola nämner att Polvien (en annan historiker) ansett att man nådde ett genombrott efter bastukvällen, och avtalet som gick ut på att Sverige skulle delta i försvaret av Åland undertecknades av ländernas utrikesministrar i januari 1939. [edit:] Enligt Turtola var det närmast Ehrensvärd och Grandell som stod för texten som senare slipades till det slutgiltiga avtalet. [edit slut]
Sveriges riksdag godkände dock aldrig avtalet och Sverige ratificierade aldrig avtalet. Den svenska regeringen drog tillbaka riksdagsbehandlingen av avtalet. Enligt Turtola berodde detta på att Sovjet satt press på Sverige, trots att Sovjet inte var del i Ålandstraktaten (1921) och inte hade något veto i frågan.
--------
Ålands demilitarisering efter krimkriget är ju en chimär. Under första världskriget besatte ryssarna Åland med Frankrikes och Storbritanniens goda minne, och fyra olika parters trupper var vid olika skeden på Åland, finska vita, finska röda, svenska, och tyska. Under vinterkriget fick Finland själv sätta trupper dit, som Airo befarat och lika var det under fortsättningskriget. Både Sovjet och Tyskland hade planer på att besätta Åland. Tyskland plan hette Operation Tanne West. Den genomfördes aldrig. Operation Tanne Ost startades i september 1944, och tyskarna försökte besätta Hogland i östra Finska viken. Den operationen utmynnade i ett fiasko, då finska trupper och ryskt flyg slog tyskarna. Det blev 1200 tyska krigsfångar hos finnarna efter det. Numera har Ryssland Hogland (som på 1600-talets kartor benämns Högland). Ön syns från staden Kotkas skärgård.