Thörnell, kompetent eller inte?

[von Adler]

Vad säger ni? Jag har läst flera olika omdömen om Thörnell och hans insats som överbefälhavare för Sverige 1939-1944.

Han kallades "lustmördaren" för sin humorlöshet. Han var väldigt länge övertygad om att Tyskland skulle vinna kriget och att Sverige borde inordna sig tidigt i det av Tyskland omorganiserade Europa för att få en så bra position som möjligt. Åtminstone två gånger presenterade han planer för regeringen för ett svenskt deltagande i fortsättningskriget på finsk sida. Han tycks 1940-1942 ha varit övertygad om att ett motstånd mot en tysk invasion endast var att kasta bort svenska liv då slutresultatet var oundvikligt.

Han var helt klart konservativ och en del av den traditionalistiska, tyskvänliga fraktionen (i opposition till "antingen-eller"-fraktionen).

Samtiigt har jag läst honom beskriven som en bister och krävande, men rättvis ledare och som ytterst lojal mot regeringen och genomförde det regeringen beslutade utan att klaga eller försöka få igenom andra beslut - han accepterade att regeringen absolut inte ville ha en intervention i fortsättningskriget, m.m.

Svenska försvaret växte både kvantitativt och kvalitativt under hans ledning, och även om det kanske bitvis gick lite långsamt så gick det i rätt riktning - med uppdaterade instruktioner för soldaten, relativt modern utbildning, doktrinen om det fria kriget och att motståndet aldrig ska upphöra, man skapade tre pansarbrigader och med dem en seriös mekaniserad reserv som kunde slå tillbaka mot en invasion, man gjorde mycket för att förbereda sig på kuppanfall, lärde sig om vikten igelkottförsvar från Frankrike, om jägartaktik och patrullering på djupet bakom fiendens linjer från finnarna, om vikten av ett offensivt sinnelag (och att inte paralyseras om fienden hade det) av tyskarna. Underättelsetjänsten blev också utmärkt, med kryptobedrifter och utmärkta kontakter i Danmark och Norge vilket gjorde att man hade aktuell information om tyska trupprörelser.

I en del källor får jag intrycket att Thörnell var usel, men att alternativet, Rappe, var både alkoholiserad och politiskt omöjlig efter fylleprat om en militärkupp. I andra tycks Thörnell anses som väl strikt, men hyfsat rätt man på rätt plats - lojal och med förmågan att driva försvarets modernisering och expansion trots egna konservativa åsikter.

Vad är er åsikt, och vad har ni fått för intryck?

[Hans]

Jag har aldrig träffat honom personligen men för mig är betyget klart, 39-44. Aningen knepig tid att ha hans befattning men han fick behålla den.

MVH

Hans

[Chrein]

Generalstillsättningar grundades på den tiden främst på anciennitet, därav att Thörnell (generalmajor 1933) blev den förste försvarsstabschefen 1937 och följaktligen den som blev utnämnd till den förste ÖB i december1939. Alternativet var knappast Axel Rappe, han var för "ung" (generalmajor 1938), utan snarare de som konkurrerade om försvarsstabschefsposten 1937, Per Sylvan (generalmajor 1933, förste arméchefen) eller Erik Testrup (generalmajor 1934, C IV. arméfördelningen). Att en arméofficer skulle bli försvarsstabschef var p den tiden självklart. Ny Militär Tidskrift-kretsen runt Helge Jung såg Thörnell-generationen som förbrukad ("1925 års män"), men kunde inte själva göra anspråk på generalsposter ännu. Enligt "Arméns ledning från vasatid till nutid" (Cronenberg m fl) hade sannolikt Helge Jung inflytande på valen av Thörnell och Sylvan, eftersom Jung hade starkt inflytande på försvarsministern, Janne Nilsson.

Det är alltid vanskligt att bedöma en enskild persons betydelse i en stor organisation. Det kan likväl vara "rätt" rådgivare/medarbetare som gör skillnaden. T ex vad avser arméns expansion var majoren Anders Nordström nyckelpersonen. Man kan notera att Ny Militär Tidskrift-kretsen fr o m 1937 beklädde ett antal avdelningschefsposter i såväl försvars- som arméstab. Hur som helst kan man, som von Adler, konstatera att försvaret utvecklades såväl kvantitativt som kvalitativt under hans ÖB-tid. När man bedömer resultatet måste man också utgå från det p g a 1925 års försvarsbeslut ogynnsamma utgångsläget.

Min bedömning är att Thörnell var tillräckligt kompetent och som tidigare anförts var han obrottsligt lojal mot statsmakternas beslut. Hans personliga egenskaper må ha lämnat en del att önska, men det är knappast avgörande. Mot slutet av kriget blev dock hans tyskvänlighet en belastning, och någon ytterligare förlängning efter 1944 av hans förordnande blev det inte (Han hade uppnått pensionsålder 1943).

[von Adler]

Jag borde förstås ha tagit med datum. Enligt det jag läst var det på tapeten med Rappe i april 1942 eller april 1943, men han ansågs som fel val och Thörnell fick sitta kvar till april 1944.

Jag håller med om att en enskild persons betydelse kanske inte ska överdrivas, men Thörnell var uppenbarligen i alla fall kompetent nog att låta sina underlydande arbeta och få igenom nya idéer och nya metoder utan att t.ex. klamra sig fast vid en mer gammeldags kadaverdisciplin och utbildning fokuserad på drill (vilken har väldigt lite vikt på det moderna slagfältet).

[Chrein]

Jag är tveksam till om Rappe var ett huvudalternativ till förlängning av Thörnell ett år. Rappe, som efter Thörnells befordran till ÖB utnämndes till "ställföreträdande försvarsstabschef" (vilket bör betyda att Regeringen ansåg Thörnell fortfarande vara tillika försvarsstabschef), var "på väg ut i kylan" redan 1940, men räddades kvar av 9. april-krisen. Efter ytterligare "episoder" utnämndes Rappe 1942 till artilleriinspektör. Han sågs dock 1943 som ett alternativ till de högsta posterna (se nedan).

Beslutet om ny ÖB och CA fattades 13. december 1943, innan dess hade ärendet bordlagts en gång. Huvudkandidater var Axel Rappe, Helge Jung, Archibald Douglas och Bengt Nordensköld. Vid "bordläggningskonseljen" hade försvarsminister Sköld karaktäriserat kandidaterna mycket rättframt: "Rappe förklarades vara den militärt mest framstående. Tyvärr var han för ensidigt fientlig mot Sovjetunionen, dessutom omdömeslös, tjurskallig, därtill alkoholiserad Rappe kunde alltså räknas bort. Jung var intrigant och militärt föga framstående (han hade inte kommit in i generalstabskåren den vanliga vägen genom aspiranttjänstgöring), i övrigt däremot mycket duglig. Douglas var den mest sympatiske, en hedersman med grund och känslosam. Mordensköld slutligen var beundrad inom flygvapnet men naiv och hade visat prov på dåligt omdöme." (Arméns ledning.... , Cronenberg m fl)

Beslutet blev att Jung utnämndes till ÖB, Douglas till CA. Rappe kvarstod som MB i V. milot och krigsplacerad som C 1. armékåren. Ifall han valts att bli ÖB, hade hans tjänstgöring blivit kort eftersom han dog redan 1945.

[JohnT]

Jag har ett par tankar

Både Thörnell och Günther blev syndabockar efter kriget.

Sedan ska man vara noga med vem som kritiserade Thörnell.
Det förakt för Thörnell som C A Ehrensvärd och Nils Björk visade efter kriget förvånade mig, jag känner att dom två så mycket som möjligt ville distansera arméns ledning 1939 med den armé Sverige hade 1945 och Thörnell blev då en enkel måltavla.


Och ju mer jag har läst av Nils Björk brev och dagböcker så blir jag mer och mer skeptisk till karln.
Inte minst eftersom jag upplever att han jobbade hårt för sprida sin beskrivning till dom som skulle skriva historien på sextiotalet.
En Karriärofficer med närmast narcissiskt ego, ett typexempel på någon som känner sig omgiven av idioter.
För det kan ju inte vara så att han själv inte har all information och Thörnell fattar bättre?

T ex förspelet till 9:e april där Björks dagbok beskriver det som Thörnell med nöje ser hur "Sverige kasar in i kriget på Tysk sida"
(om jag minns rätt i ordalydelsen)

Jag vill hävda att Thörnell var en förnuftig strateg som gjorde vad som behövdes för att Sverige inte skulle hamna i krig.
Vilket var regeringen krav.

I övrigt så fattar jag det som Thörnell var Frankofil, och när Frankrike kapitulerade så var det ett hårt slag för honom.

Och att han hade jobbat med organisationsutvecklingen på Gotland, där I18 utvecklade en form av "cykelskytte".

Och att han kunde prata med flottister, vilket inte var något vanligt drag bland den tidens höger arméofficerare.


My take i alla fall.

[Chrein]

Ehrensvärd hade inte mycket till över för Thörnell sedan tidigare, vilket framgår av Ehrensvärds minnesanteckningar; " Angående posten som försvarsstabschef hade Jung och Ehrensvärd resonerat om saken. ..... Att Thörnell var en svag chef var de redan medvetna om, men vem skulle de ta istället?" Thörnell hade som merit att ha varit chef för Generalstabens centralavdelning, alternativet Per Sylvan hade gjort hela sin karriär inom artilleriet och alternativet Erik Testrup hade varit sekreterare i 1919 års försvarsrevision (ledde fram till försvarsbeslutet 1925) och tillhörde därmed "de stora förlorarna. En pikant detalj är att det uppdrogs åt Jung själv att meddela Thörnell utnämningen, normalt borde det gjorts av kungen eller åtminstone försvarsministern.

Nils Björk synes ha varit svår att komma överens med. Vid en föredragning för försvarsminister Torsten Nilsson redogjorde Ehrensvärd (då CA) för hur han bedömde militärbefälhavarna. Om Björk har han följande att säga: "Björk är likaledes mycket intelligent och har en ovanlig arbetsförmåga. Han är nog den bäste av våra äldre generalstabsofficerare när det gäller ren stabstjänst. ..... Ett stort minus är emellertid , att folk icke trivs med honom i det nära samarbetet. Det är genomgående att man först nämner hans negativa sidor med tillägg att "han är dock mycket duglig."

Det är möjligt (och detta är mina egna spekulationer) att Björk, som efterträdde Ehrensvärd som chef för Försvarsstabens arméoperationsavdelning, och efterträddes av Nils Swedlund, hade förhoppningar/förväntningar på ytterligare befordran i likhet med sina kollegor. Ehrensvärds förordnande som CA löpte fram till 1954, då han erbjöds och accepterade 3 års förlängning. Swedlunds förordnande som ÖB bör ha löpt till 1957 (saknar källa, men 6 års förordnande är vanligt) och förlängdes till 1961. Björk efterträddes dessutom som C I19 av Swedlund. Efter att ha blivit "hoppad" av Swedlund kan Björk ha närt förhoppningar att komma ifråga både 1954 och 1957 alternativt varit sur över att ha blivit förbigången. Detta skulle kunna förklara hans beteende.

Citat ur "Arméns ledning från vasatid till nutid" (Cronenberg m fl)

[JohnT]

Ehrensvärd hade inte mycket till över för Thörnell sedan tidigare, vilket framgår av Ehrensvärds minnesanteckningar; " Angående posten som försvarsstabschef hade Jung och Ehrensvärd resonerat om saken. ..... Att Thörnell var en svag chef var de redan medvetna om, men vem skulle de ta istället?" Thörnell hade som merit att ha varit chef för Generalstabens centralavdelning, alternativet Per Sylvan hade gjort hela sin karriär inom artilleriet och alternativet Erik Testrup hade varit sekreterare i 1919 års försvarsrevision (ledde fram till försvarsbeslutet 1925) och tillhörde därmed "de stora förlorarna."

Jag hade förstått det som den store förloraren var generalstabschefen CG Hammarskjöld som skulle ha kväst den interna debatten inom försvaret och bland annat förespråkat att man måste behålla den ridande kavalerifördelningen.
Att lägga ansvaret på armésekreteraren känns lite småsint, eller så var det inte riktigt politiskt korrekt att säga som det var.
(jag spekulerar, men har en del uttalanden från PAH om hur han såg på militärerna som deltog) att han hade förbrukat sitt förtroende hos Per Albin Hansson, under förarbetet till försvarsbeslutet 1925.
Att Erik Testrup en kort period 1929 var konservativ riksdagsman och Finlandsaktivist, medlen i "klubben Brunkeberg" borde ligga honom mer till last när det gällde en befattning så nära politikerna.

Och det lilla jag sett från Sylvan var absolut inte mer dådkraft är Thörnell, men det kan också bero på att hans roll som CA innebar att han skulle vara en motvikt till försvarsstabens aktivister och bromsa för glatta livet.

Det är möjligt (och detta är mina egna spekulationer) att Björk, som efterträdde Ehrensvärd som chef för Försvarsstabens arméoperationsavdelning, och efterträddes av Nils Swedlund, hade förhoppningar/förväntningar på ytterligare befordran i likhet med sina kollegor. Ehrensvärds förordnande som CA löpte fram till 1954, då han erbjöds och accepterade 3 års förlängning. Swedlunds förordnande som ÖB bör ha löpt till 1957 (saknar källa, men 6 års förordnande är vanligt) och förlängdes till 1961. Björk efterträddes dessutom som C I19 av Swedlund. Efter att ha blivit "hoppad" av Swedlund kan Björk ha närt förhoppningar att komma ifråga både 1954 och 1957 alternativt varit sur över att ha blivit förbigången. Detta skulle kunna förklara hans beteende.

Låter rimligt, att Björk när han nu inte fick avsluta sin karriär på absoluta toppen spenderade tid på att framställa sin gärning i positiv dager för eftervärlden.


Mvh
/John

[Sarvi]

Har kollat (men inte lusläst) Ehrensvärds ”Arméchef i orostid”, och jag vet inte om Thörnell får så mycket hårdare omdöme av Ehrensvärd än många andra, under kriget? Sedan i efterhand är det klart enkelt att peka på var Thörnell missbedömde utvecklingen men dagboksanteckningarna i ”Arméchef...” ger enligt mig en mer rättvisande bild av hur Thörnells gärning bedömdes vid tidpunkten, än de senare omdömena som fälldes när ”facit” fanns till hands.

[von Adler]

Jag är tveksam till om Rappe var ett huvudalternativ till förlängning av Thörnell ett år. Rappe, som efter Thörnells befordran till ÖB utnämndes till "ställföreträdande försvarsstabschef" (vilket bör betyda att Regeringen ansåg Thörnell fortfarande vara tillika försvarsstabschef), var "på väg ut i kylan" redan 1940, men räddades kvar av 9. april-krisen. Efter ytterligare "episoder" utnämndes Rappe 1942 till artilleriinspektör. Han sågs dock 1943 som ett alternativ till de högsta posterna (se nedan).

Beslutet om ny ÖB och CA fattades 13. december 1943, innan dess hade ärendet bordlagts en gång. Huvudkandidater var Axel Rappe, Helge Jung, Archibald Douglas och Bengt Nordensköld. Vid "bordläggningskonseljen" hade försvarsminister Sköld karaktäriserat kandidaterna mycket rättframt: "Rappe förklarades vara den militärt mest framstående. Tyvärr var han för ensidigt fientlig mot Sovjetunionen, dessutom omdömeslös, tjurskallig, därtill alkoholiserad Rappe kunde alltså räknas bort. Jung var intrigant och militärt föga framstående (han hade inte kommit in i generalstabskåren den vanliga vägen genom aspiranttjänstgöring), i övrigt däremot mycket duglig. Douglas var den mest sympatiske, en hedersman med grund och känslosam. Mordensköld slutligen var beundrad inom flygvapnet men naiv och hade visat prov på dåligt omdöme." (Arméns ledning.... , Cronenberg m fl)

Beslutet blev att Jung utnämndes till ÖB, Douglas till CA. Rappe kvarstod som MB i V. milot och krigsplacerad som C 1. armékåren. Ifall han valts att bli ÖB, hade hans tjänstgöring blivit kort eftersom han dog redan 1945.

Det här var mycket intressant, stort tack för det. Det verkar nästan som om brist på omdöme var en omskrivning för att ha försökt föra en självständig säkerhetspolitik oberoende av regeringen - Rappe hade väl aktivt propagerat för ett svenskt deltagande i fortsättningskriget och Nordensköld försökte förhandla med de allierade om gemensam stabsplanering i utbyte mot 200 moderna jaktplan?

[Chrein]

Hammarskjöld var ju ute ur leken sedan ett antal år och dog 1940, medan Testrup fortfarande var i högsta grad aktiv och var en av de som "stod i vägen" för Jung, Ehrensvärd m fl. Skulden för 1925 kan nog delas av ett flertal, som inte förmådde/ville tolka de politiska strömningarna rätt. Hela den äldre generationen ansågs "förbrukad" av kretsen kring Ny Militär tidskrift, men som jag tidigare skrivit, anciennitet var på den tiden främsta grund för befordran.