Jag gissar att detta måtte gällt taktisk strid förbandsvis under rörlig strid, eller i samband med attack. Där regementets batteri av fältkanoner understödjer flexibelt och aktivt.
Hans har refererat / beskrivit artilleriet i flera av de krigförande länder. Där sovjetisk doktrin beskrevs som något fyrkantig. De var duktiga på kraftsamling och eldstormar, men på lokal, taktisk nivå var det (oftast) fyrkantigt.
Detta bekräftar direkt min tanke och gissning att vi talar om praktiska lösningar inom enskilda förband. Där man alltså av organisatoriska skäl hade svårt att äska om eldunderstöd från armékårens artilleripark; man fick förlita sig på sina lokala resurser, dvs förbandet egna fältkanoner samt granatkastare.
Och gjorde det tydligen framgångsrikt.
Det enda som återstår är frågan, om detta var det vanliga överallt, eller om enkom vissa förband uppnådde dessa utmärkta resultat. Det kanske var rentav just enkom på det frontavsnitt som vår man var med på??
Hur som, för mitt amatöröga verkar den finska lösningen citerad även den av Hans, vara en tillämpning av samma idé som sovjeterna använde?
viewtopic.php?f=6&t=11069&hilit=amerika ... f&start=45Hans skrev: ↑9 februari 2021, 10:17Relaterat:
...
Men jag ska ge mig på ett försök.
Det finska eldledningssystemet som utvecklades under
kriget och som tack och lov var infört sommaren 1944
innebar minst tre förbättringar över det traditionella,
eller ska vi säga det tyska systemet.
Finsk eldledning*
Den finska eldledning som den såg ut sommaren hade
åtminstone följande
förbättringar:
-Beräkningarna utfördes inte av eldledaren utan vid
respektive batteri.
Detta var snabbare och underlättade skjutning med flera olika batterier
och med flera olika pjästyper.
-Man sköt inte någon inskjutningsgranat utan sköt
verkanseld från första granaten.
Detta innebar att fienden ej gavs någon förvarning.
-Man sköt eldstötar, d.v.s. ett begränsat antal granater
per pjäs och detta så snabbt som möjligt.
I svenska armén vill jag minnas att det i dagsläget
är ungefär den mängd ammunition som man hinner skjuta på 10 sekunder.
Detta gör att fienden knappt hinner slänga sig i skydd.
Sammanfattningsvis kan man säga att den finska eldledningen
gick ut på att avbelasta eldledaren och att elduppgiften
skulle lösas med så få granater som möjligt,
d.v.s. verkanseld från första granaten, följt av en kort men
synnerligen intensiv eldstorm från så många pjäser som möjligt
(eller om man hade gott om pjäser, så många pjäser som nödvändigt).
...
Sovjetisk eldledning*
Hur de "mer finstilta" detaljer av sovjetisk eldledning
såg ut vet jag inte, men den kan sägas ha kännetecknats av:
-Eldledningen skedde högt upp i heirarkin.
-Eldledning över förbandsgränser var knappast möjlig.
Skjutande förband grupperades m.a.o. bakom det förband det skulle understödja.
Ville man understödja ett annayt förband, så fick man omgruppera.
-Den indirekta elden kraftsamlades (avseende gruppering och mål)
mer långtgående än i andra länder.
-Man hade svårt att utnyttja den indirekta elden när striden blev rörlig.
Den sovjetiska indirekta elden kan m.a.o. liknas vid första världskrigets
förkämpningar innan storanfall, fast med tyngre och bättre pjäser.
..
Vidare så fanns det tveklöst variationer inom eldledningen inom varje land
över tiden, från förband till förband och från situation till situation.
Jag är t.e.x. övertygad att tyskarna ofta sköt med verkaneld
från den första granaten och att sovjet ofta sköt
även under mer rörlig strid.
MVH
Hans
[/quote]