Löjtnant Karl Knoblauch skriver i boken Slutstriden i Ostpreussen följande den 26:e oktober:
Framför oss i mörkret händer något. Hoppas att inte ryssarna anfaller.
Vi väntar några minuter. Jag hör lågmälda tyska röster röster framför oss. Är nu detta våra egna eller rör det sig om dessa svin från "Kommitté Freies Deutschland", som har ställt sig på ryssarnas sida och vars verksamhet har kostat många kamrater livet.
Nu visade det sig vara soldater från grannkompaniet som kommit in mot deras anfallsställningar, men i alla fall. Kan man tolka det som att det var vanligt förekommande eller bara att det fanns ett starkt rykte och därmed tillhörande starka rädsla för infiltration av Seydlitz-soldater..?
Min uppfattning är:
Ur rysk synvinkel behövdes KFD-soldater knappast som frontsoldater utan det måste ha varit ytterst effektivt att ha med någon enstaka i exempelvis en patrull och vid fångsnappning etc, men det kan knappast ha varit så vanligt att man skickade fram hela enheter. Jag tror inte att de litade så pass mycket på de tyska krigsfångarna. Vidare vet jag inte hur de i så fall skulle motiverats mer än med högre matransoner och liknande, att på ett effektivt sätt omvända fångar ideologiskt tror jag är svårt. Att krigsfångar med högtalare användes för att locka tyskar att kapitulera är ju ofta skildrat.
Ur tysk synvinkel kan ledningen knappast ha uppmuntrat till denna rädsla och vaksamhet. Osäkerheten i detta fall måste ju ha spätt på den tyska arméns förfall och förlustsiffror ytterligare. Att ett frontrykte snabbt blir till en etablerad sanning förefaller rimligt.
