Ja, ovanstående bok om koalitionskrigföring mot Nazi-axeln, är den boken bekant för några?
Bluff och båg - gick på ryssarnas version, eller kom med intressanta avslöjanden och analyser??
Han beskriver Barbarossa fälttåget delvis annorlunda än man annars brukar tänka sig. Har mycket hög uppfattning om ryssarnas strategiska defensiva krigföring - först låta dem slå sig trötta mot aktivt försvar, sedan går man till kraftfull motoffensiv...
Den stora offensiven av Max Werner, utgiven i USA 1943
Re: Den stora offensiven av Max Werner, utgiven i USA 1943
Jag ser att ingen av dem som kikat, ca 60 stycken just nu, har läst själva boken. OK, vad boken handlar om, och frågan är.
Vi har ju den vanliga bilden av Barbarossas förlopp: Sovjeterna illa förberedda, masserade i gränszonen och strax intill. OCH förbjudna att ta ad notam de varningar som faktiskt kommer. När tysken kommer, blir de ömkligen sönderslagna, massiva förluster, utan tillstånd att retirera blir de allihopa omringade, och de som inte dör i striden, tas tillfånga i tusental.. Att försvaret trots allt håller någotsånär ihop beror huvudsakligen på att det är så stora arméreserver, så det finns hela tiden något att nödtorftigt kasta fram. Vissa förband och individer kämpar dock tappert och ibland lycksosamt. Först så småningom kommer General Vinter till undsättning, och med den friska sibiriska divisioner som inte längre måste bevaka gränsen mot Japan. Och de enda som tillåts retirera är fabriker, vilket ryssarna klarar väldigt bra.
Ungefär så, eller hur?
Max Werner däremot, som läser och citerar flitigt Völkischer Beobachter och de militära talesmän som skriver fördjupande artiklar där (mycket spridd tysk allmän tidning, som också fungerade som propagandaorgan), samt sovjetiska militär-tidskrifter, har en annan bild.
Sovjeterna var väl förberedda. Deras strategi var att fånga upp tysken, låta honom marschera och slå sig trött, och när han får långa försörjingslinjer, DÄR kommer slaget att stå. Huvudmassan av flyget väl bakom den tänkta frontlinjen, etc.
Framme i gränszonen ställde de upp relativt mindre styrkor som fick ta första stöten. Ja med stora förluster som väntat var, men inte alls så stora som tyska propagandan menade. På nåt ställe ger han räkneexempel: Tyskarna rapporterar att efter hårda strider har två arméer omringats och tagits tillfånga, mer än 350k man tagna. MEN. Ryska arméer var ju relativt små. Två armeer tillsammans var 300k. Och i de hårda strider måste ju en hel del fallit, andra har säkert lyckats dra sig ut. Så meddelandet kanske stämmer att de rev upp två armeer, men det finns inget sätt att de tog 350k man fångna... Övht ger Werner ryssarna mycket eloge för deras goda vapen och utrustning, kvalitativt väl jämförbara med tyskens. Deras skickliga och innovativa taktiker, både i defensiven och i motoffensiven... Utbildning av manskap och officerare. Han påpekar att förutom fabrikerna evakuerade de också alla män i vapenför ålder. Och väl i trygghet kunde de tränas och övas till fullvärdiga soldater, tränade för alla de nya vapen som dök upp på det samtida slagfältet. vilket var en del av orsaken till att de hade så stora manskapsreserver.
Och sedan - ryska armén var masserad längs Dneprs naturliga försvarslinje. Och där stod då de väldiga slagen, där sidorna gav och tog, såsom två jämnstarka kämpar ungefär.
Etc.
Han förklarar den ryska tanken om segt försvar. Som alltså inte går ut på tapper segt försvar med nedgrävda stridsvagnar och dö hjältedöden för fosterlandet. Utan det är ett aktivt, elastiskt - segt försvar, där man ser till att fienden slår sig trött, och när så skett, kommer omedelbart den egna motoffensiven som ett brev på posten, innan fienden hunnit reorganisera och omgruppera...
En smula tänkvärt är att Werner inte skriver något om Vinterkriget mot Finland. Som jag själv tror var en viktig vattendelare, som lärde ryssen att det går inte att huvudlöst tränga sig framåt bara för att man har flera män och flera stridsvagnar. Man måste planera och tänka noga också om man har ett rejält militärt övertag. Och även, politiska officerare i all ära, men det är de militärt utbildade officerarna som måste ha den faktiskta militärledningen av trupper... Detta förspel räddare Sovjet, tror jag - gav dem utbildning och insikter.
Men om detta skriver inte Werner någonting. Kanske av politiska skäl.
Hela boken som sådan handlar om allierad krigföring och allierad strategi, så det var ju viktigt att andas och inge rätt vibbar.
Boken är utgiven på svenska mitten av 1943, dvs skriven innan dess. Vid den tidpunkten när tyskarna fått in sina första stora nederlag, och det börjar bli klart att nu har tidvattnet vänt, nu gäller det att planera för de allierades offensiver.
OK, frågan är, är Max Weber en lite pratig, men väl utbildad militär tänkare, som kan sin tyska och kan läsa Völkischer Beobachter och andra källor, och som har dessutom full tillgång till halvt hemliga ryska källor, typ sovjetiska militärtidskrifter,
Eller är han en mycket smart sovjetisk skribent - alternativt amerikansk skribent, men med MYCKET sympatier för de sovjetiske...
På flera ställen skriver han om de nazistiska imperialisterna, tex..
Vi har ju den vanliga bilden av Barbarossas förlopp: Sovjeterna illa förberedda, masserade i gränszonen och strax intill. OCH förbjudna att ta ad notam de varningar som faktiskt kommer. När tysken kommer, blir de ömkligen sönderslagna, massiva förluster, utan tillstånd att retirera blir de allihopa omringade, och de som inte dör i striden, tas tillfånga i tusental.. Att försvaret trots allt håller någotsånär ihop beror huvudsakligen på att det är så stora arméreserver, så det finns hela tiden något att nödtorftigt kasta fram. Vissa förband och individer kämpar dock tappert och ibland lycksosamt. Först så småningom kommer General Vinter till undsättning, och med den friska sibiriska divisioner som inte längre måste bevaka gränsen mot Japan. Och de enda som tillåts retirera är fabriker, vilket ryssarna klarar väldigt bra.
Ungefär så, eller hur?
Max Werner däremot, som läser och citerar flitigt Völkischer Beobachter och de militära talesmän som skriver fördjupande artiklar där (mycket spridd tysk allmän tidning, som också fungerade som propagandaorgan), samt sovjetiska militär-tidskrifter, har en annan bild.
Sovjeterna var väl förberedda. Deras strategi var att fånga upp tysken, låta honom marschera och slå sig trött, och när han får långa försörjingslinjer, DÄR kommer slaget att stå. Huvudmassan av flyget väl bakom den tänkta frontlinjen, etc.
Framme i gränszonen ställde de upp relativt mindre styrkor som fick ta första stöten. Ja med stora förluster som väntat var, men inte alls så stora som tyska propagandan menade. På nåt ställe ger han räkneexempel: Tyskarna rapporterar att efter hårda strider har två arméer omringats och tagits tillfånga, mer än 350k man tagna. MEN. Ryska arméer var ju relativt små. Två armeer tillsammans var 300k. Och i de hårda strider måste ju en hel del fallit, andra har säkert lyckats dra sig ut. Så meddelandet kanske stämmer att de rev upp två armeer, men det finns inget sätt att de tog 350k man fångna... Övht ger Werner ryssarna mycket eloge för deras goda vapen och utrustning, kvalitativt väl jämförbara med tyskens. Deras skickliga och innovativa taktiker, både i defensiven och i motoffensiven... Utbildning av manskap och officerare. Han påpekar att förutom fabrikerna evakuerade de också alla män i vapenför ålder. Och väl i trygghet kunde de tränas och övas till fullvärdiga soldater, tränade för alla de nya vapen som dök upp på det samtida slagfältet. vilket var en del av orsaken till att de hade så stora manskapsreserver.
Och sedan - ryska armén var masserad längs Dneprs naturliga försvarslinje. Och där stod då de väldiga slagen, där sidorna gav och tog, såsom två jämnstarka kämpar ungefär.
Etc.
Han förklarar den ryska tanken om segt försvar. Som alltså inte går ut på tapper segt försvar med nedgrävda stridsvagnar och dö hjältedöden för fosterlandet. Utan det är ett aktivt, elastiskt - segt försvar, där man ser till att fienden slår sig trött, och när så skett, kommer omedelbart den egna motoffensiven som ett brev på posten, innan fienden hunnit reorganisera och omgruppera...
En smula tänkvärt är att Werner inte skriver något om Vinterkriget mot Finland. Som jag själv tror var en viktig vattendelare, som lärde ryssen att det går inte att huvudlöst tränga sig framåt bara för att man har flera män och flera stridsvagnar. Man måste planera och tänka noga också om man har ett rejält militärt övertag. Och även, politiska officerare i all ära, men det är de militärt utbildade officerarna som måste ha den faktiskta militärledningen av trupper... Detta förspel räddare Sovjet, tror jag - gav dem utbildning och insikter.
Men om detta skriver inte Werner någonting. Kanske av politiska skäl.
Hela boken som sådan handlar om allierad krigföring och allierad strategi, så det var ju viktigt att andas och inge rätt vibbar.
Boken är utgiven på svenska mitten av 1943, dvs skriven innan dess. Vid den tidpunkten när tyskarna fått in sina första stora nederlag, och det börjar bli klart att nu har tidvattnet vänt, nu gäller det att planera för de allierades offensiver.
OK, frågan är, är Max Weber en lite pratig, men väl utbildad militär tänkare, som kan sin tyska och kan läsa Völkischer Beobachter och andra källor, och som har dessutom full tillgång till halvt hemliga ryska källor, typ sovjetiska militärtidskrifter,
Eller är han en mycket smart sovjetisk skribent - alternativt amerikansk skribent, men med MYCKET sympatier för de sovjetiske...
På flera ställen skriver han om de nazistiska imperialisterna, tex..