Samtal med en som var med

[Hexmaster]

En bekant nämnde att han hade en f.d. kollega som varit med i slutet av andra världskriget. På den tyska sidan. Kanske jag vore intresserad av att träffa densamme?

...Va, vem, jag? Om! Den historie- och militärintresserade sonen var inte svår att få med.


Joachim Martin växte upp i Frankenstein, Schlesien; idag heter det Ząbkowice Śląskie och ligger i Polen.

Han minns tydligt första gången han såg hakkorset: Det var 1933 som en fabrik nära hemmet förde nazistfanan.

Mot slutet av kriget kallades han till Königsberg. Där fick han tjänstgöra hos Luftwaffe.

Strax efter årsskiftet 44/45 kallades han till Berlin. Han placerades i ett av de väldiga "bunkertornen", varav flera står kvar än idag. De fick allt mer att göra framåt våren. Bombplanen gick på höga höjder men de fick allt oftare besök av attackplan som de fick lära sig att bekämpa.

Den 21 april finns den första anteckningen om ryssarna. Deras flygplan var inte mycket att prata om, de var långsamma och lätt nedskjutna. När marktrupperna började anlända i mängd var det en helt annan sak... Martin höll ut fram till den 2 maj, då han och några vänner försökte fly. De togs tillfånga av ryssarna.

---------

Den lilla dagboken har han alltså kvar. Det är en kalender för 1945 i storleken 10 x 5 cm ungefär. Jag har fotograferat några sidor men får bestämt se till att arkivera rubbet, inklusive Martins tolkningar av hans eget klotter.

---------

Flera här har träffat folk som var med i kriget. För min del var det första gången jag träffade någon som inte bara bevittnat utan även deltagit. Jag har fortfarande inte kommit över det hela. Att få med den nya generationen var särskilt viktigt: Av de som är födda 1999 eller senare torde ytterst få ha träffat och pratat med folk som deltog i andra världskriget.

[Hans]

Intressant, mycket intressant. Tack. Mer tack. Flakturme (u=tyskt y som jag inte rer ut på detta redskap).

MVH

Hans

[sveahk]

Flera här har träffat folk som var med i kriget. För min del var det första gången jag träffade någon som inte bara bevittnat utan även deltagit. Jag har fortfarande inte kommit över det hela.

...och jag kan försäkra dig, varje gång du träffar någon som deltagit i världskriget, eller bara levde på den tiden (i detta fall, Tyskland) - dyker den känslan upp. Du läser böcker om det, du forskar i arkiven - men när någon börjar berätta hur det var, sina personliga erfarenheter, ja, då är andakten inte långt borta!

Tack för dina tankar och att du delar med dig, och hoppas vi får se mer av anteckningarna i almanackan. 27 och 28 april..."Einsatz im Strassen und Häuserkampf", som jag antar att din sagesman deltog aktivt i ? Har du f.ö. fått reda på när han är född, verkar ganska ung på bilden...

Mvh

Hans K

[B Hellqvist]

Grattis till första träffen med en som var med. Jag har haft förmånen att träffa flera som var med under 2VK, soldater och civila, och man kan inte känna annat än respekt för dem. De har upplevt saker som vi själva förhoppningsvis ska slippa.

[Markus Holst]

Jag bodde några månader i Tyskland 1986. Där träffade jag åtminstone två män som deltagit i kriget och berättade lite om det. Den ene hamnade som 16-åring i amerikansk fångenskap och berättade en hel del om detta. Den andre var något äldre och hade blivit skadad under operation barbarossa. Jag tror inte det var stridsskada men den fick honom hemförlovad, och så var kriget över för hans del.

[Hexmaster]

Han är född 1928 eller 1929.

När de gripits av ryssarna fick de vandra österut, till lägret i Küstrin (dagens Kostrzyn). Det var inte många fruktstunder på den marschen. När de överlevande kommit fram sattes de ihop i grupper/matlag om 100 man. Kosthållningen såg ut som följer: Varje matlag fick ett gammalt oljefat. Detta skulle utgöra kitteln; de fick rengöra med sand och anordna eldar. Därefter fördes råvarorna fram: Två skyffeltag med kohovar. Detta kokades till något som avlägset påminde om soppa. Martin fick tipset att tugga på kol för att få bort åtminstone några av de värsta gifterna. (Jag vet verkligen inte hur effektivt det är men Martin är övertygad om att det räddade livet på honom.) Så tillbringades resten av '45 och en bit in på '46.

Då och då gjordes utsorteringar av fångar. De bästa exemplaren, som fick 1 eller 2 på en 5-gradig skala, skickades till gruvor i Sibirien. Martin insåg att han var i tämligen gott skick och därmed riskerade en sådan enkelbiljett. Han beskrev uppställningen omsorgsfullt, det var en scen som bränt sig fast i minnet: Mängder av nakna fångar som köade till några bord där de skulle bedömas. Martin noterade att den ansvariga vid hans bord var en synnerligen attraktiv ung kvinna. Han fångade hennes blick några gånger; fler gånger än vad som kunde vara en slump, intalade han sig. Och hon verkade inte irriterad, den mycket speciella situationen till trots. Så småningom blev det hans tur. Han stod i Adamsdräkt inför hon som skulle avgöra om han skulle leva eller dö. Hon gick runt, bedömde hans lekamen, nöp här och var (även i skinkorna, det hörde till) och skrev en siffra. Han försökte avgöra från pennans rörelser vad hon skrev. Så fick han se betyget: 4. Hon hade avgjort att han var halvt invalid, ingen resurs som Moderlandet hade användning för. En tid senare lyckades han rymma.

[Markus Holst]

(u=tyskt y som jag inte rer ut på detta redskap).

MVH

Hans

Tryck knappen till höger om å. tryck sedan på u = ü

Alt på telefon: Håll inne u-knappen en stund så dyker det upp alternativ.

[Hans]

Üü

Ah, tack.

MVH

Hans

[Grille]

Intressant och spännande att läsa. Själv har jag träffat ganska många med egna minnen. Började också "samla" tidigt på tågluffar etc närhelst man såg någon i lämplig ålder. Den förste var tyskaläraren på språkkurs i Friedrichshafen. Skulle ha överlevt Stalingrad men då förstod jag inte hur unik han var. En annan den brutne mannen som vaktade utsiktstornet Flensburg. 4 år i krigsfångenskap. "Es gab kein Sontag". En på vandrarhem i Norge - fd tysk soldat som ville återse landet. En österrikare som blev nedskjuten över London och blev hängande i skärmen över en järnvägsbro. Haltade ännu. En australiensare som var ett fysiskt praktexemplar. Hade ägnat sig mest åt djungelkrigföring i ett specialförband. Minns tex att han sa det kunde skjuta bort hela kronan på ett träd för att plocka snipers.

Sen minns jag också en biltur med kompisar 1980. Vi kör in i en liten tysk by i kvällningen. Ca 10 man man i 65-70 åldern sitter och dricker vin och skrålar. Vi parkerar lite för nära och råkar rusa motorn. Får en fruktansvärd utskällning. De reser sig som en man. Hela natten hör vi de sjunga soldatvisor och man hör stickord som "Kuban", "Orel" och Seelow". Stenhårda män som inte direkt inbjöd till en pratstund

Också träffat två tyskor som båda var i 12 årsålder 1945. Både hade blivit attackerade med kulsprutor av lågflygande plan. Klarat livhanken med en hårsmån. Den ena hade senare sökt upp en pilot och frågat om de inte kunde se att de var barn. "Javisst kunde vi det men det var ju vuxna i grupperna också" eller ett liknande svar

[Donkeyman]

Donkeyman tillhör ju en äldre generation som föddes just efter kriget. Under min ungdom fanns det många veteraner från WW2 som var kvar i aktiv ålder. Mina föräldrar var ju i 30-årsåldern under kriget och berättade mycket om hur det var på hemmaplan. Med en moder från Tornedalen var det naturligt att familjen umgicks med en del veteraner från Finland. Som ung sjöman reste jag också ihop med en hel del gamla krigsseglare. Ja, till och med en som hade blivit torpederad i en fullriggare under WW1.

Men självfallet har merparten av de generationer som aktivt deltog i något som helst under WW2 fallit ifrån nu. Och många av dem som finns kvar är inte längre i stånd att berätta, om de ens vill. Dess värre. Så har man flaxen att träffa någon bör man slå ut öronen och lyssna.

[varjag]

Intressant, mycket intressant. Tack. Mer tack. Flakturme (u=tyskt y som jag inte rer ut på detta redskap).

MVH

Hans

Vad tror ni JAG har att kämpa med, med engelskt keyboard????

Varenda förbaskat Åå, Ää och Öö - jag skriver - kräver Alt + 3-4 siffriga kombnationer för att komma till - Eller Üü......suck..

Men man har lärt med åren - och tänker knappast på det mera.....

Varjag

[Stellan Bojerud]

När jag bodde i Nürnberg 1960-61 var min värd en fd SS-officer. Han var född 1915 i den del av Österrike, som blev Tjeckoslovakien. Gjorde 2-årig värnplikt i Tjeckoslovakien. Sudettysk. Heim ins Reich. 1939 polisman i Breslau. Som sådan inkallad till SS-divisionen "Polizei".
Fotmarscherat från Polen till Leningrad. Överförd till SS-pansardivision "Das Reich". Insats bl a i Normandie. Underofficer. Befordrad till Obersturmführer (löjtnant). Kompanichef. Kapitulerade i Österrike. Tre års denazifieringsläger i Regensburg. Frigiven 1948.
*
Talade sällan om kriget. När han gjorde det handlade det om hur han trivts då han var förlagd i Holland. Hur han träffat sin hustru när han var skadad och hon var sjuksköterska. Kamratskapet. En gång per månad samlades veteraner i hans trädgård. En av deltagarna var fd general.
*
Efter kriget järnvägstjänsteman. Chef för ett ställverk vid Nürnberg Rangierbahnhof. Gift. Två söner. Besökte mig i Stockholm på 1970-talet.

[Olays]

Jag har här i USA haft möjligheten att träffa några ur "The Great Generation" min svärfar som var med på Okinawa i 1a Marinkårsdivisionen från första till sista dagen (skyttesoldat med sekundärbefattning artilleribetjäning), han berättade inte så mycket men bland annat att innan de skulle landstiga med första landstigningsvågen så talade de om för dem "Ja grabbar idag så förväntar vi oss 90% förlusten i första vågen", jag fick aldrig koll på om det var kvällen före eller vid ordergivningen på morgonen det skedde. Han pratade litet om hur de civila självmorden tärde på dem mentalt och min fru frågade honom en gång "hur klarade du dig ur det med förståndet i behåll?" så svarade han "Hur vet du att jag gick igenom det med förståndet i behåll". Han berättade också att en kväll sökte hans pluton förläggning och han fick i uppgift att spana ut en av de vanligt förekommande gravkamrarna där Okinawa borna begravdes i krukor (de var oftast stabilt byggda och gav bra skydd), han gick omkring därinne ett tag och såg inget men nåt kändes fel, när han just kommit ut så exploderade gravkammaren, efteråt hittade de resterna efter en ung pojke kanske 12 år gammal som hade haft en sprängladdning och varit gömd därinne. Förbandet hade också en katolsk präst med sig (min frus familj är katoliker) som höll mässa så ofta han kunde och judar, ortodoxa, protestanter och alla andra deltog, ett fint minne för honom. Efter kriget blev han tågtrafikledare och radikalpacifist fast han var aktiv i Amerikan Legion i hela sitt liv. En fin man som jag är glad att jag fått träffa.

Nedan är en tidigare post jag skrivit här som jag upprepar:

Detta är ett inlägg som jag skrev för ett år sedan (originalpost från 2012)

Min svärfar hade en bekant vid namn Don Halferty.

Don gick bort för några år sedan och han var något så ovanligt som en äkta (finns tydligen massor av falska som Don skämtade om) Pearl Harbor veteran.

Don var flygmekaniker och var med om hela kriget och fick hedervärt avsked som Sergeant.
Don beskrev överfallet som oerhört kaotiskt och att det saknades klar ledning från befäl då många officerare på flygbasen blev utslagna direkt (trafikledartornen blav utslagna/bombade) eller inte ens var på basen, som Don såg det så såg han inte nåt organiserat försvar förutom några modiga satar som bemannade Luftvärnet. Efter anfallet så ledde underbefälen räddningsarbetet och de fick tom order att ställa i ordning eldställningar då Japansk invasion väntades. Tillägg Han berättde också att när man fått så mycket stryk som de fick i anfallet så springer man inte ut till luftvärnskanonen med höga knäuppdragningar (som i filmen), man försöker hjälpa sårade eller springer in i skogen

Don beskrev att sent på kvällen den första dan så gick han och en kompis upp på ett berg och tittade ner på förödelsen, de var väldigt medvetna om att de hade varit med om världshistoria. Enligt Don så dröjde det dagar innan högre befäl hade anlänt och basen var nåt så när operativ (förutom flygplan då).

Jag hade inte så mycket kontakt med Don men jag är glad för den lilla kontakt jag hade.

[Borussia]

Här i Karlstad bor en veteran som bl.a. stred i Stalingrad, Siegfried Kleinschmidt. Kleinschmidt är en energisk och pratglad liten herre som absolut inte ser ut att vara dryga nittio. Min bror, som arbetar som fastighetsskötare på området Kleinschmidt bor på, berättar att Kleinschmidt mer än gärna delar med sig av sina erfarenheter. När brorsan berättade om mitt gedigna intresse om kriget så har han vid ett par tillfällen, genom brorsan, bjudit hem mig, men jag har ännu inte tackat ja. Anledningen är att jag antagligen vill prata om det som kanske inte han vill. Det som vore intressant att prata om är vad Kleinschmidt eventuellt visste, inte visste att han visste eller vad han hade hört om de krigsförbrytelser som begicks på östfronten, och hur han sedan förhöll sig till detta. Jag är dock inte helt säker på att sådana frågor skulle uppskattas, i synnerhet om jag fortsätter ställa frågor och inte nöjer mig med svar som, det där kom jag aldrig i kontakt med, eller, det där fick jag höra talas om efter kriget. Som gäst vore det oförskämt att fortsätta pressa honom och i så fall bör jag nog innan jag tackar ja berätta vad jag är intresserad utav.

[varjag]

Det som vore intressant att prata om är vad Kleinschmidt eventuellt visste, inte visste att han visste eller vad han hade hört om de krigsförbrytelser som begicks på östfronten, och hur han sedan förhöll sig till detta.........

DET Borussia - är det absolut säkraste sättet att få varje tysk veteran - att sluta sig som en mussla!

mvh, Varjag