Guillou i blåsväder igen

[a81]

Det är klart att folk förstod att judar förföljdes och mördades under andra världskriget, men jag tror inte att man förstod omfattningen och det systematiska/industriella tillvägagångssättet. Dessutom dödades så många andra under andra världskriget att förintelsen inte var i fokus på samma sätt som den är i dag när vi pratar om andra världskriget.

Dessutom var världen "större" för 70 år sedan, det som hände i Öst- och Centraleuropa var mera "avlägset" än det skulle vara i dag. Vi kan också dra paralleller till det folkmord på jezider som just nu begås av ISIS. Visst vet flertalet någorlunda bildade svenskar om att det pågår, men vi vet inga detaljer och har svårt att få en bild av omfattningen.

Jag skulle vid tillfälle kunna fråga min 93-åriga mormor vad man visste om förintelsen medan den pågick...

[Hexmaster]

Sedan är det en sak att efter kriget och med facit i hand sitta och gå igenom krigsårens press & litteratur och hitta spår av sanningen, men det är en helt annan sak att under brinnande konflikt och dito propagandakrig skilja ut det som är sanning från det som inte är det, i synnerhet om sanningen står helt i strid med allt man tyckt och tänkt i hela sitt liv & allt man får höra från den sida där man har sina sympatier.

Tack för påpekandet. Alltid är det någon som missar det sjävklara.

Ännu ett påpekande som borde vara uppenbart: Det är skillnad på att inte tro på en uppgift och att aldrig ha hört talas om den.

På UNT:s förstasida står det, svart på vitt: ”Planer på att utrota judarna förverkligas”. Det är två och ett halvt år före krigsslutet.

http://unt.se/kultur/kulturdebatt/guill ... 39732.aspx

Det är klart att folk förstod att judar förföljdes och mördades under andra världskriget

Med tanke på det närmast nordkoreanska närminne som tidens folk sägs ha lidit av så verkar det inte så självklart.

[tryggve]

Att Guillou har fel i att svenska folket inte kunnat känna till detta är väl rätt uppenbart. Sedan är det väl inte tidningarnas fel om ingen minns att det har läst detta. Eller inte trott på det
"Bakom stålvallen" kände jag till, men har inte läst. Det kanske man borde göra.

[Göstring]

Sedan är det väl inte tidningarnas fel om ingen minns att det har läst detta. Eller inte trott på det

Då inställer sig frågan varifrån svenskarna fick den information som låg till grund för deras världsbild. Det kanske går att identifiera sådana källor?

[tryggve]

Men anser honom modig, som vågar försöka klä av svenska folket - den ''föreskrivna tagelskjortan'' som det burit
i 70 år.

Det här är en het potatis!

Varjag

Speciellt hett är det väl inte? Det verkar ju finnas hur mycket information som helst som visat att Guillou har fel här. Informationen förefaller ju verkligen ha funnits tillgängligt ett bra tag före 1945, sedan är det ju (som har påpekats) en annan sak om folk har trott på det eller ej.

[tryggve]

Då inställer sig frågan varifrån svenskarna fick den information som låg till grund för deras världsbild. Det kanske går att identifiera sådana källor?

Man kanske helt enkelt inte ville tro på det? Samtidigt så pågick det ju ett världskrig, så man kan väl för all del förstå om detta drunknade i annat. Men det har ju i alla fall skrivits om det ett bra tag före krigsslutet.

Boken "bakom stålvallen" ska till exempel (enligt Wikipedia) ha trycks i tolv upplagor och ha fått stor spridning.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Arvid_Fredborg

[millgard]

Men påstår Guillou verkligen att ingen KUNDE ha vetat? Han påstår så vitt jag vet att folk inte VILLE veta och därför inte lade ihop ett och ett. Det är ju indirekt det Klas Åmark också säger.

[tryggve]

Men påstår Guillou verkligen att ingen KUNDE ha vetat? Han påstår så vitt jag vet att folk inte VILLE veta och därför inte lade ihop ett och ett. Det är ju indirekt det Klas Åmark också säger.

Tja, så här står det i Unt-artikeln som Hex länkade till:

Problemet har varit att Guillou, som en del av marknadsföringen, gjort flera kategoriska och felaktiga påståenden om Sverige under kriget. Som i Piratförlagets reklam: ” allt snack som jag har hört i hela mitt liv att ’svenskarna visste visst vad som skedde i förintelselägren’ är fel. Jag anser mig kunna bevisa att svenska folket inte hade några väsentliga kunskaper förrän i maj 1945 när kriget var slut.”

[Göstring]

Om man inte trodde på det borde det finnas artiklar på temat "Hemskt men osannolikt". Går det att hitta?
Jag kan inte läsa in något i Myrdals artikel som talar för att det fanns en opinion som inte trodde på uppgifterna.

Hela Alva Myrdals artikel som ett samtida dokument. Stockholms stad äger upphovsrätten och har släpp den under CC-by-SA. Verket kan laddas ned via Libris.

Antisemitism är sjukdom

Antisemitismen är en smittsam massförryckthet, värre än någon S:t Vitusdans eller häxsabbat i länge sen gångna tider. Detta är den enda diagnos som kan sättas, om man alls skall kunna förklara den hemskhet som vi låter övergå det tjugonde seklet.

Det är här inte fråga om olika åsikter. Att vara antisemit är helt enkelt att vara obildad. Vetenskapen har för länge sedan fastslagit, att intellektuell eller moralisk underlägsenhet inte följer rasgränserna. Det är också fastslaget, att rasblandning inte är skadlig i och för sig. Den kan vara bra eller dålig, beroende på de två individerna. Antisemitism är därför först och främst ett tecken på andlig underklassighet.

Men det är inte nog. Den antisemitiska fördomen är inte en oskyldig okunnighet. Det är en velad okunnighet. Okunnigheten bottnar i karaktärsdefekter, av den art vi möter i psykopatologin. En oskyldig okunnighet sätter nämligen inte upp ett så hårt motstånd mot vetenskapens, sunda förnuftets, religionens och människokärlekens bud. Fördomen har sin grund i sjuklig snedvridning – stor eller liten – av känslo- och viljelivet. Detta är den hemska sanningen. Det är inte judarna, som är ett problem utan antisemiterna; har judarna blivit ett problem så beror det på antisemitismens tryck.

Människor som låter sig smittas av antisemitism är alltså inte själsligt riktigt sunda. Detta måste äntligen bli sagt klart; och rent. Vi har anledning att vara allmänt försiktiga i umgänget med dem. Med en sådan abnormitet på ett område av själslivet är det så gott som säkert, att de inte heller för övrigt kan vara klarsynta, hederliga eller goda människor. När man hör någon tala mot judarna vet man, att något mer är tokigt med den människan – i hans affärsliv, i hans sexualliv. Antisemitismen är bara ett symtom på ofullkomligheter i hans karaktär. Vi bör veta att en antisemit är en människa som man måste se upp med i affärer, som man inte kan lita på som präst, inte tryggt anförtro sina barn åt som lärare, inte tro på som läkare. Offentliga förtroendeuppdrag bör lika litet ges åt en antisemit som åt en kronisk alkoholist. Människor som är så osakliga i ett, obildade i ett, patologiskt grymma i ett, kan nämligen antas vara det även i annat.

Att många blir vilseledda utan att själva ha ond lust, är i viss mån en ursäkt för dem. Men inte för den kultur de lever i. När ett helt folk eller en hel tidsålder behäftats med detta moraliska eksem vet vi, att också mycket annat är grymt, falskt, hjärtlöst och sjukt i det folket eller den tidsåldern.

*

Naturligtvis är vi alla medskyldiga i den ohyggliga förbrytelse som nu begås mot judarna. Vi som ej är smittade har ändå skuld genom att vi ingenting gjort för att hindra smittan att sprida sig. Vi är medskyldiga redan genom att vi så lojt kunde finna oss i vansinnets begynnelse. Många i vårt land sökte en fullkomligt oärlig och efteråt oförståelig ursäkt i att det vore en ”inre angelägenhet”, vad Tyskland gjorde med sina judar. Vi ryckte inte upp oss själva till att i tid begripa, att något då började som skämmer vårt århundrade så att medeltidens mörkaste skeden nu börjar te sig som den rena idyllen.

När vi alls kan uthärda det vi nu erfar om den hemska utrotningspolitik, som går ut över några millioner hjälplösa människor för att de klassificerats som judar, så är det naturligtvis blott därför att vårt förstånd inte förmår fatta vad som sker. Vi i Sverige fattar inte ens vad det är att bli flykting. Att kastas ut från allt det som ger självklarhetens styrsel åt ens liv, från ens hem, från försörjningen, från vanorna, från det man är fostrad till, den bygd man älskar, det språk man talar, den samhörighet man själv är lojal mot. Vi kan inte fatta det – ty kunde vi, skulle vi inte ha slutit till våra portar.

Vi fattar naturligtvis än mindre den systematiska sänkning till bestialisk nivå, som måste ha företagits med vad som en gång varit vanliga civiliserade människor för att de skall kunna utföra de utrotningsaktioner som nu befallts. Men de blir ju faktiskt verkställda. Och verkställarna är inte en och annan utan tusenden. Detta är ett mycket dåligt omen för det s. k. andra, goda Tyskland.

Materialet om vad de moderna, vetenskapligt systematiska och militärt disciplinerade judeförföljelserna egentligen är, börjar nu samlas i stor myckenhet och tillförlitlighet. Den polska regeringens officiella not till de allierade regeringarna i december 1942 har följts av den interallierade undersökningskommissionens rapport någon vecka senare. Vi saknar inte en rikt dokumenterad översikt över vad som händer med judarna i land efter land. Två millioner av Europas judar är redan ”likviderade”. De övriga 4—5 millionerna går ännu kvar i dödsfaran.

Men deras öde beseglas fort. Warszawas ghetto kunde mot slutet av 1940 räkna omkring 400,000 judar, i september 1942 delades ransoneringskort ut för 120,000, månaden därpå behövdes bara 40,000. Av judarna i Jugoslavien är 99% borta. I Serbien, där hela folket stod klart mot antisemitismen, sköttes utrotningen av en särskild Gestapobyrå. Den ovannämnda officiella kommissionen rapporterar (enligt Manchester Guardian): ”I februari 1942 fullgjorde denna byrå den sista av sina uppgifter, då den med gas avlivade de få tiotal judiska kvinnor och barn, som fanns kvar i ett koncentrationsläger i Sajmiste. Nästa månad kunde man också stänga kontoret med en del pomp och ståt. Arbetet var slutfört.”

700,000 judar har skjutits i Polen, säger polska regeringen. Det är dit deportationstågen strömmar från alla land. The Economist skildrar hur (svenskt citat efter Nu): ”Dessa olyckliga mäns, kvinnors och barns resa är sådan att endast få överlever den. De stuvas in i boskapsvagnar så tätt intill varandra, att de döda inte ens kan sjunka ner på det illaluktande kalkbeströdda golvet. Vid destinationsorten väntar dem slaktfälten, där alla – unga och gamla, mödrar och barn, sjuklingar och invalider – med ett ord alla som inte kan exploateras för den tyska krigsansträngningen, mördas en masse.” Och i en tabell i den internationella rapporten står i kalla siffror varifrån de kommer till detta namnlösa elände: så och så många tusen från Tjeckoslovakien, från Frankrike, från Luxemburg, från Rumänien. Från Norge. Utrotningsplanen rullar fram med grym perfektion. Till Polen skall alla. Och där dödas de, 5,000, 6,000 om dagen.

Ständigt kommer nya påbud: ”Till den 31 mars skall alla judar vara borta ur Böhmen och Mähren.” Det var ett datum. Ett annat är Hitlers födelsedag den 20 april. Det ryktas om att hans trogna förbereder en fin present, ett triumferande ”ordern utförd” för alla Tysklands städer. En födelsedagspresent i blod.

Detta kan aldrig sonas. Under de år som har att räkna krigets offer i dryga, ohyggliga siffror, har därutöver två millioner människor kallt mördats.

*

Kan ingenting göras? Protester lönar sig naturligtvis inte nu. De skulle kanske ha lönat sig tidigare. Om vårt folk och vår kyrka velat säga ifrån lika hårt, när vansinnet började, som de nu vågar göra när det rör vid Norge, hade kanske mycket kunnat vara annorlunda. Vårt samvete hade åtminstone haft en annan ro. Och de förföljda hade känt något av värme i världen. Som det nu är kan ingen nation förklara sig utan skuld. Just nu vänder man i England förhoppningarna mot Vatikanen och Sverige. Och visst har vi gjort för litet. Men England har också gjort för litet; dess Palestinapolitik har varit snävt restriktiv intill de sista av dessa dagar. Alla länder har gjort för litet. Ingenstans har vi velat höja oss till att se konstruktivt på vad som kallas ”judeproblemet”, fastän det naturligtvis just är antisemitismen som är det stora problemet.

Denna gång skall inte diskuteras vad som praktiskt kan göras. Den individuella ståndaktigheten och det personliga rättänkandet är vad som just nu behöver stärkas. Och då står inför oss ett manande gott exempel
– nu senast offentliggjort i Heinz Casparis ganska förträffliga bok ”40 millioner judar i stöpsleven”. Det är danske kungen. Han har inte bara demonstrerat sin inställning genom att strax efter en underhandling med tyska skyddsmakten med svit besöka synagogan i Köpenhamn. Folket har också fått veta, att hellre abdikerar både kung och kronprins än de godtar judelagarna för Danmarks del. Så rakryggade borde vi alla vara. Vi måste slå en andlig isoleringsring kring alla antisemiter, stora och små. Annars kan mänskligheten aldrig bli frisk igen.

14. 4. 43.

[Amund]

Som jag skrev tidigare så finns även alternativet att man visste men ändå inte. På frågan Visste du om judeutrotningen redan under kriget kan man svara på två sätt:

1. Nej -Jag visste ingenting.
2. JA -Jag visste om den.

Om svaret är punkt 2 att jag visste, så kommer naturligtvis följdfrågan varför gjorde du ingenting, slog larm, skrev artiklar, protesterade..? Då låter det nämligen inte så bra att svara att jag visste men tyckte inte det var någon särskilt stor grej att förfasas över vid den tidpunkten, ett sådant svar gör att man framstår som korkad eller okänslig. Då blir det lättare att svara enligt punkt 1, jag visste ingenting!

Vill man vara övertydlig skulle man kunna säga att utrotningen av judar var känd, men Förintelsen visste man inte om, Förintelsen har en enorm laddning i efterkrigstiden, en laddning som inte var utbredd 1942-43.

[sonderling]

Ben Skrev:

Sedan är det en sak att efter kriget och med facit i hand sitta och gå igenom krigsårens press & litteratur och hitta spår av sanningen, men det är en helt annan sak att under brinnande konflikt och dito propagandakrig skilja ut det som är sanning från det som inte är det, i synnerhet om sanningen står helt i strid med allt man tyckt och tänkt i hela sitt liv & allt man får höra från den sida där man har sina sympatier.

Bra skrivet, ja jag har nog nämnt det förrut men denna nya tids "historiker" som mästrar det förflutna med facit i hand är väldigt irriterande och jag tror dessutom inte att man lär sig så mycket på det.

På tal om annekdotiska bevis så har man ju i debatten använt Göteborgs handels och sjöfartstidning som bevis på att man uppmärksammade förföljelsen av judar. En historia som berättas i vår familj är hur min mormor köpte den i smyg och smusslade med den. Orsaken var att min morbror var sjöman och i tidningen listade man tydligen olika fartyg och destinationer, och detta var ett sätt för min mormor att hålla reda på var hennes son befann sig.
Om tidningen var lite skämmig att läsa, pga att den ansågs vänster, så var det väl inte så många från medelklassen och uppåt som läste den, menar jag.

Sonderling

[Ben]

Om man inte trodde på det borde det finnas artiklar på temat "Hemskt men osannolikt". Går det att hitta?
Jag kan inte läsa in något i Myrdals artikel som talar för att det fanns en opinion som inte trodde på uppgifterna.
]

Hon skrev mitt under kriget, var en känd en socialdemokrat och de uppgifter hon redovisade kom från den allierade sidan. Det är väl i hög grad sannolikt att det fanns många "tysksinnade" svenskar som betvivlade de uppgifterna.

[Göstring]

Om man inte trodde på det borde det finnas artiklar på temat "Hemskt men osannolikt". Går det att hitta?
Jag kan inte läsa in något i Myrdals artikel som talar för att det fanns en opinion som inte trodde på uppgifterna.
]

Hon skrev mitt under kriget, var en känd en socialdemokrat och de uppgifter hon redovisade kom från den allierade sidan. Det är väl i hög grad sannolikt att det fanns många "tysksinnade" svenskar som betvivlade de uppgifterna.

Går det att leta reda på sådana artiklar eller böcker?

[Ben]

Går det att leta reda på sådana artiklar eller böcker?

I Axel Odelbergs bok Vi som beundrade varandra så mycket (2012) refereras (s. 286) hur Expressen mot slutet av kriget sökte upp diverse kända svenskar och visade dem fotografier från befriade tyska koncentrationsläger. En av de som ombads kommentera var Sven Hedin, som vägrade titta på bilderna men sade så här:

Man bör vara mycket skeptisk till sådana bilder. Man vet inte vad som är sant och vad som är konst. Jag besökte själv tyska fångläger för ett par år sedan, ett för engelska fångar och ett för tyska asociala - politiska fångar och liknande - och där var överallt behandlingen mycket bra. Jag fördömer all grymhet mot människor men anser att propaganda bör tas med viss försiktighet.

[Amund]

Citerat från Hexmasters faktoidlänk tidigare. Arvid Fredborg skrev 1943:

Hur många judars, polackers och ryssars liv, de [SS] ha på sina samveten, skall man kanske aldrig kunna konstatera. Antalet judar, som avrättats, torde i varje fall överstiga 2 miljoner , och säkerligen ha minst 1 miljon polacker avlivats. Hur många ryska krigsfångar och civilpersoner, som dödats, har jag icke hört några siffror på.

Mitt exemplar som jag har i bokhyllan hör till elfte upplagan från 1943 och jag hittar inte var i boken han sa detta, inget kapitel ger heller hänvisning om att det innehåller något om denna fråga utan det är det allmänna läget i Tyskland som boken handlar om i första hand. Icke desto mindre borde var och en rycka till när man läser denna bisats i en bok som handlar om Nazityskland, ” Antalet judar, som avrättats, torde i varje fall överstiga 2 miljoner”.

Att en så remarkabel och chockerande uppgift inte nämns mer än som en bisats i en bok som rapporterar om läget i Nazityskland ger stöd till min tes att man kanske inte ansåg det vara en lika stor nyhetsbomb 1943 som det senare blev efter kriget, jag tror det är där den skamliga skon klämmer.