Järnvägen under krigsåren - en "försvarsgren"

[Stellan Bojerud]

ÅNGLOK
Ångloken avsågs framföra enkla militärtåg med högst 450 tons vagnvikt.
På stambanorna användes främst lok litt B, litt E 2 och litt G.
1945 fanns det ca 1.400 ånglok i Sverige.
Ännu på 1950-talet hölls ständigt påeldade B-lok i beredskap vid de större lokstationerna både för användning vid elavbrott och vid maskinskador på ellok (p g a lokbrist).

ELEKTROLOK
Grundstommen utgjordes av lok litt D som åren 1925-43 anskaffades i 333 exemplar (inkl från EJ).
För militärtåg användes främst litt Dg som hade en högsta hastighet av 75 km/h.
Dg kunde framföra 900 ton tågvikt – d v s ett kopplat militärtåg - med 60 km/h på plan bana och med 35 km/h i stigning 10 o/oo.
Dg = g för godstågsväxel 75 km/h. Ds = s för snälltågsväxel 100 km/h. Du = u för universalväxel 100 km/h.

[patrik blom]

Tack, Stellan! Oerhört värdefull information för den kunskapssökande!

[patrik blom]

På mig verkar von Horns beskrivning av de stora problemen med den komplicerade och oförberedda "mobiliseringen" (som det ju inte fick kallas) utefter gränsen mot Norge (dagarna efter 9 april 1940, antar jag) och att det trots allt gick bra, mycket trovärdig.

Nja, att en person som skriver sina memoarer ofta framställer det så som att alla fel är andras fel och just den organisation som författaren råkar leda är dom som lyckas göra det omöjliga-
Om vi vänder på beskrivnningen så kan man säga att von Horn stoppade den svenska uppmarschen i fyra dygn för att den sedan skulle flyta på utan problem.
..............
Go Kväll
/John

Min poäng är "att den i förhålllande till landets resurser väl utbyggda, väl utrustade, väl underhållna järnvägen och dess välutbildade och disciplinerade personal var en styrkefaktor för Sverige". Att det förhöll sig så berodde förstås på en mängd olika beslut fattade under lång tid i många olika instanser. Järnvägen fungerade bra, och det var en styrkefaktor för Sverige bl a under andra världskrigets år.

Kvalitén på von Horns tänkande och ordergivning är av underordnat intresse. von Horn var inte SJ:s chef, han jobbade på Generalstaben. Men när von Horn gav de order han hade behörighet att ge, utförde "järnvägssystemet" dem professionellt kompetent, noggrant och väl. Det är det sistnämnda jag vill understryka. Äran härav tillkommer alla dem som medverkat till att ge Sverige en i förhålllande till landets resurser väl utbyggd, väl utrustad, väl underhållen järnväg med en välutbildad och disciplinerad personal. Det tror jag f ö att von Horn insåg.

[patrik blom]

Allting saknades, från granater till gevärsammunition, minor existerade inte, det mesta av vår luftvärnsammunition hade för länge sedan slungats mot ryska flygplan genom finska eldrör,

Allting kunde det ha funnit mer av men det är rent snack att minor inte existerade.
Finnarna fick leveranser ca 250 000 40mm granater mellan Oktober 1939 och mars 1940 medan Bofors kunde producera ca 100 000 granater i månaden. Det är sannare att säga att Svenska flottan tog produktionskapacitet från Armén än att skylla på Finnarna.

så att hela vår allmänna reserv av luftvärnsammunition nu rymdes på fyra järnvägsvagnar, som med halsbrytande fart måste köras från den ena ändan av landet till den andra, närhelst det uppstod ett särskilt spänt läge någonstans.

288 granater väger 950 kilo i modern transportförpackning.
och man hade ca 150 000 40mm granater i armén vilket motsvarade ca 500 ton. (flottan o KA hade ung. samma antal)
Dessutom fanns det ca 100 000 75mm granater och Stellan har data på 960 skott per vagn så det blir 104 vagnar till.
Så det låter ju som en modifierad sanning att allt utom fyra järnvägsvagnar var utlagt på förband.

Go Kväll
/John

von Horn hade säkert fel om åtskilliga detaljer, vilket kan ha avspeglat kunskapsläget, åtminstone på hans egen nivå i hierarkin, när mobiliseringen ägde rum. Kanske är hans bok bara en redigering av hans dagbok från när det hände, utan beaktande av vad som senare framkommit.

Visserligen vet jag inte vad "allmän reserv" (i detta fall av luftvärnsammunition) exakt betyder, men de fyra järnvägsvagnarna som i ilfart forslades hit och dit låter som en skröna som kan ha vandrat bland dåtidens militärer på mellannivå.

[patrik blom]

Carl von Horn var under 30 och 40-talen placerad vid generalstabens kommunikationsavdelning. Han berättar därom i sina memoarer; ”Fredens soldater” (Stockholm 1966).

1935 kommenderas han till ”teknisk utbildning vid järnvägsstyrelsens militärbyrå”. Det handlar verkligen om grund-utbildning. Ett år arbetar han sig upp från grunden, från stationskarl, växlare, sovvagnskonduktör, verkstadsarbete till ”den verkliga aristokratin inom järnvägens broderskap”, eldare och lokförare.
Därefter blir han generalstabskapten vid kommunikationsavdelningen, med ansvar för järnvägstrafikens planering inför ev mobiliseringar. .............

….Sällan har det funnits klarare skäl för en omedelbar militär kontroll över järnvägarna. Men jag fick veta att regeringen (som hade bidragit till rådande kaos genom att uppskjuta mobiliseringen till sista ögonblicket) hade förbjudit oss att störa den normala passagerar- och godstrafiken genom att lägga militärtidtabell, detta för att inte i onödan skrämma upp folket…..

von Horn glömmer - eller visste inte när han skrev den dagbok som möjligtvis ligger till grund för boken - att det fanns ett ännu viktigare skäl att låta den normala passagerar- och godstrafiken så långt möjligt fortgå som vanligt och att inte låta militären kontrollera järnvägen, än att inte skrämma upp folket. Nämligen att Tyskland i den not som prins Wied överlämnade till utrikesminister Günther på morgonen den 9 april 1940 i sedvanligt kraftfulla ordalag krävde att Sverige skulle avhålla sig från "alla mobiliserings- och uppmarschåtgärder". Sverige genomförde ändå en nästan total mobilisering, men så att det inte märktes, åtminstone inte att det gällde en så omfattande mobilisering. Att den civila trafiken skulle fortsätta som vanligt måste ha varit en viktig faktor i von Horns planeringsproblematik

[Stefan]

von Horn glömmer - eller visste inte när han skrev den dagbok som möjligtvis ligger till grund för boken - att det fanns ett ännu viktigare skäl att låta den normala passagerar- och godstrafiken så långt möjligt fortgå som vanligt och att inte låta militären kontrollera järnvägen, än att inte skrämma upp folket. Nämligen att Tyskland i den not som prins Wied överlämnade till utrikesminister Günther på morgonen den 9 april 1940 i sedvanligt kraftfulla ordalag krävde att Sverige skulle avhålla sig från "alla mobiliserings- och uppmarschåtgärder". Sverige genomförde ändå en nästan total mobilisering, men så att det inte märktes, åtminstone inte att det gällde en så omfattande mobilisering. Att den civila trafiken skulle fortsätta som vanligt måste ha varit en viktig faktor i von Horns planeringsproblematik

Ja, så måste det ha varit. Så visst mobiliserade Sverige, men det gällde att när rörelserna väl började, så skulle de gå så snabbt som möjligt för att ställa tyskarna inför ett fullbordat faktum. Att invadera ett illa förberett land, kanske mitt under kaotiska mobiliseringsrörelser, är inte så märkligt. Att invadera ett land som HAR mobiliserat är åtskilligt svårare och kräver mycket ÄVEN av eget blod.

Det är säkert dit Sverige syftade och det som var huvudpoängen med den massiva och korta mobiliseringen. En kapplöpning kort och gott...

I det läget när Sverige vann kapplöpningen blev det enklare och bekvämare för tyskarna att svälja förtreten och hålla god min. Iaf så länge som Sverige i övrigt höll sig lugnt.

[patrik blom]

Carl von Horn var under 30 och 40-talen placerad vid generalstabens kommunikationsavdelning. Han berättar därom i sina memoarer; ”Fredens soldater” (Stockholm 1966).
---------------
Allting saknades, från granater till gevärsammunition, minor existerade inte, det mesta av vår luftvärnsammunition hade för länge sedan slungats mot ryska flygplan genom finska eldrör, så att hela vår allmänna reserv av luftvärnsammunition nu rymdes på fyra järnvägsvagnar, som med halsbrytande fart måste köras från den ena ändan av landet till den andra, närhelst det uppstod ett särskilt spänt läge någonstans.” -----------------

Jag har läst detta någonstans tidigare och blev då lika förbryllad som jag är nu. Så jag passar på att fråga om detta verkligen kan vara riktigt - och rimligt?!?

Min hypotes, tills jag har läst boken, är att den är en bearbetning av en dagbok som von Horn skrev medan det hände, och att den speglar informationstillgången och kunskapsläget då, och på von Horns position och nivå i hierarkin, utan att beakta vad som senare framkommit. Om von Horns uppgifter inte stämmer med vad forskningen nu anser sig veta, tror jag von Horn har fel - men i god tro.

[Stefan]

Min hypotes, tills jag har läst boken, är att den är en bearbetning av en dagbok som von Horn skrev medan det hände, och att den speglar informationstillgången och kunskapsläget då, och på von Horns position och nivå i hierarkin, utan att beakta vad som senare framkommit. Om von Horns uppgifter inte stämmer med vad forskningen nu anser sig veta, tror jag von Horn har fel - men i god tro.

Det låter mycket rimligt det du antar, Patrik.

Sånt är vanligt i memoarböcker skrivna av dem som varit verksamma praktiker när det begav sig - tex soldater och faktiskt även officerare som varit med och deltog.

Man måste nästan vara professionell skribent och eller forskare, för att öht ids research´a både på djupet och bredden.

[frejs väpnare]

Boken är, av någon anledning, översatt från engelska, men ej av författaren.
Det finns därmed en möjlighet att de "fyra vagnarna" ska vara "tågsätt" eller något dylikt.

[patrik blom]

von Horn glömmer - eller visste inte när han skrev den dagbok som möjligtvis ligger till grund för boken - att det fanns ett ännu viktigare skäl att låta den normala passagerar- och godstrafiken så långt möjligt fortgå som vanligt och att inte låta militären kontrollera järnvägen, än att inte skrämma upp folket. Nämligen att Tyskland i den not som prins Wied överlämnade till utrikesminister Günther på morgonen den 9 april 1940 i sedvanligt kraftfulla ordalag krävde att Sverige skulle avhålla sig från "alla mobiliserings- och uppmarschåtgärder". Sverige genomförde ändå en nästan total mobilisering, men så att det inte märktes, åtminstone inte att det gällde en så omfattande mobilisering. Att den civila trafiken skulle fortsätta som vanligt måste ha varit en viktig faktor i von Horns planeringsproblematik

Ja, så måste det ha varit. Så visst mobiliserade Sverige, men det gällde att när rörelserna väl började, så skulle de gå så snabbt som möjligt för att ställa tyskarna inför ett fullbordat faktum. Att invadera ett illa förberett land, kanske mitt under kaotiska mobiliseringsrörelser, är inte så märkligt. Att invadera ett land som HAR mobiliserat är åtskilligt svårare och kräver mycket ÄVEN av eget blod.

Det är säkert dit Sverige syftade och det som var huvudpoängen med den massiva och korta mobiliseringen. En kapplöpning kort och gott...

I det läget när Sverige vann kapplöpningen blev det enklare och bekvämare för tyskarna att svälja förtreten och hålla god min. Iaf så länge som Sverige i övrigt höll sig lugnt.

Ja, och tyskarna kanske fick större respekt för Sverige efter detta. Sverige vågade ignorera tyskarnas krav, och man gjorde det snabbt, effektivt och "osynligt".

Undras om inte Keitels militära fackområde, innan han blev Hitlers lakej, var logistik.

[Der Löwe]

Var inte järnvägsplanering en mycket stor del av "military sciense" före VK1. Mobiliserings tabeler med koncentreringstransporter till fronten var noga uträknade och tyska generalstaben tryckte på för att starta mobilisering eftersom allt var uträknat och varje dgas fördröjning per automatik skulle leda till 3 mils förlust av territoriuom. Därav borde ju en svensk snabb improvisation som slutad lycklig imponerat på de "gamla uvarna" som säkert i sin ungdom räknat på transporter mot uppmarchområdet för Schliefenplanen.

[JohnT]

von Horn hade säkert fel om åtskilliga detaljer, vilket kan ha avspeglat kunskapsläget, åtminstone på hans egen nivå i hierarkin, när mobiliseringen ägde rum. Kanske är hans bok bara en redigering av hans dagbok från när det hände, utan beaktande av vad som senare framkommit.

Tja, jag misstänker att det fanns en tendens att framställa Sveriges läge i sämre dager än vad den var.
Och orsaken kan varit många helt olika som gav samma resultat -
Om man var en vid gränsen som önskade att vara bättre rustade i april 40 eller
Om man var protysk eller defeatistisk och ville förklara sitt handlande för eftervärlden.
Under alla omständigheter så fanns det ett gemensamt mål av att vi inte skulle få en svag armé igen.
Och gnället på att det var politikernas fel fick mig att tänka i de banorna.

Visserligen vet jag inte vad "allmän reserv" (i detta fall av luftvärnsammunition) exakt betyder, men de fyra järnvägsvagnarna som i ilfart forslades hit och dit låter som en skröna som kan ha vandrat bland dåtidens militärer på mellannivå.

Jag har fått rådet att inte tro att folk ljuger utan bara säger en del av sanningen, antingen avsiktligt eller för de inte visste mer.
Det jobbiga är att han kan ha nästan rätt,
Om lejonparten av svenskt luftvärn var territoriellt så kan det vara så att arméns fältluftvärn bara hade fyra godsvagnar med extra ammunition och det var dessa som han mindes. Att Stockholm hade ung. samma antal luftvärnskanoner som hela fältarmén var ju en fördelningsfråga.

Sverige skickade 75 000 40mm skott i ett tåg till Finland i Oktober 1939 och Finnarnas totala förbrukning under hela vinterkriget var ungefär lika mycket.

mvh
/John

[Stefan]

Sverige skickade 75 000 40mm skott i ett tåg till Finland i Oktober 1939 och Finnarnas totala förbrukning under hela vinterkriget var ungefär lika mycket.

mvh
/John

Tidigare i tråden nämndes att den svenska kapaciteten var ca 100 tus 40 mm skott per månad.

Den (relativa) bristen vi hade torde alltså betyda, att antingen gick industrin som bäst för halvfart, ELLER att patronerna skickades nån annanstans. På export alltså. Jag har för mig att jugoslavien hade betydande uppköp av både LV och även de då hyfsat moderna polska PZL 24 flygplan... (som Polen själv inte hade råd med).

Jag vet att flera länder hade stora uppköp av Bofors 40 mm kanoner, där polska fabriker producerade ett flertal av dessa.
Och nu efter sept 39 kunde ju iaf inte Polen producera nåt ammo till dem...

Kan det vara så att lejonparten av den svenska produktionen skickades på export? Men det sa man inte så mycket om. Pengarna behövdes ju. "så det var inte mycket att orda om"

[patrik blom]

Var inte järnvägsplanering en mycket stor del av "military sciense" före VK1. Mobiliserings tabeler med koncentreringstransporter till fronten var noga uträknade och tyska generalstaben tryckte på för att starta mobilisering eftersom allt var uträknat och varje dgas fördröjning per automatik skulle leda till 3 mils förlust av territoriuom. Därav borde ju en svensk snabb improvisation som slutad lycklig imponerat på de "gamla uvarna" som säkert i sin ungdom räknat på transporter mot uppmarchområdet för Schliefenplanen.

I boken "Järnvägen och försvaret" av Urban Thiel, även kallad Järnvägsminnen 6, som jag just köpt men hittills bara hunnit bläddra lite i, sägs att den tyske generalfältmarskalken Helmuth von Moltke (d y), verksam före och under VK1, hävdade att militära operationer råkar i underhållskris om de förläggs mer än tio mil från järnvägsslut. Så det optimala utnyttjandet av järnvägen, både vid mobilisering och pågående krig, har rimligtvis varit en viktig del av den militära kunskapsbildningen i bilismens barndom och tidigare.

Dessutom menar Thiel att tyskarna under andra världskriget snart insåg att Moltkes tes fortfarande gällde.

Inför Operation Barbarossa hade tyskarna enligt Thiel organiserat fyra järnvägskommandon med en personalstyrka om 25.000 - 60.000 man vardera. Dessa skulle operera järnvägen i erövrade delar av Ryssland och reparera skadade järnvägsspår och vid behov lägga ut ny järnväg. Den snabba framryckningen krävde ytterligare järnvägspersonal och man organiserade om sig till fyra avdelningar med en sammanlagd styrka av 461.000 man. Det är inte lite när de totala tyska landstridskrafterna väl utgjorde ca 3 miljoner man.

Under den extremt kalla vintern 1941-42 säger Thiel att de ryska landsvägarna blev oframkomliga av snöhinder samtidigt som 70-80 procent av lokparken blev obrukbar p g a kylan. De ryska loken var i detta avseende bättre än de tyska. Tågfrekvensen gick ned avsevärt. I det läget behövde man säkert personal som var utbildad på att optimera utnyttjandet av både järnvägar och vägar.

Senare skriver Thiel att "Erfarenheter från andra världskriget från bland annat Frankrike visade att eldriften blev utslagen i krig. Därför behövdes ångdriven dragkraft i reserv (beredskapslok)".

Såvitt jag kan se i hastigheten handlar boken till 95% om efterkrigstiden.

[patrik blom]

von Horn hade säkert fel om åtskilliga detaljer, vilket kan ha avspeglat kunskapsläget, åtminstone på hans egen nivå i hierarkin, när mobiliseringen ägde rum. Kanske är hans bok bara en redigering av hans dagbok från när det hände, utan beaktande av vad som senare framkommit.

Tja, jag misstänker att det fanns en tendens att framställa Sveriges läge i sämre dager än vad den var.
Och orsaken kan varit många helt olika som gav samma resultat -
Om man var en vid gränsen som önskade att vara bättre rustade i april 40 eller
Om man var protysk eller defeatistisk och ville förklara sitt handlande för eftervärlden.
Under alla omständigheter så fanns det ett gemensamt mål av att vi inte skulle få en svag armé igen.
Och gnället på att det var politikernas fel fick mig att tänka i de banorna.

Visserligen vet jag inte vad "allmän reserv" (i detta fall av luftvärnsammunition) exakt betyder, men de fyra järnvägsvagnarna som i ilfart forslades hit och dit låter som en skröna som kan ha vandrat bland dåtidens militärer på mellannivå.

Jag har fått rådet att inte tro att folk ljuger utan bara säger en del av sanningen, antingen avsiktligt eller för de inte visste mer.
Det jobbiga är att han kan ha nästan rätt,
Om lejonparten av svenskt luftvärn var territoriellt så kan det vara så att arméns fältluftvärn bara hade fyra godsvagnar med extra ammunition och det var dessa som han mindes. Att Stockholm hade ung. samma antal luftvärnskanoner som hela fältarmén var ju en fördelningsfråga.

Sverige skickade 75 000 40mm skott i ett tåg till Finland i Oktober 1939 och Finnarnas totala förbrukning under hela vinterkriget var ungefär lika mycket.

mvh
/John

Jag har nu tittat lite i von Horns bok som just anlänt från Roger Melins antikvariat i Skellefteå. Som frejs väpnare säger är den översatt från engelska. von Horn var tydligen en prominent FN-officer senare i livet, möjligtvis för att han kom bra överens med skaparen av FN:s fredsbevarande militära operationer, Dag Hammarskjöld. Boken har nog tillkommit och publicerats på engelska på 60-talet för att man antagit att von Horns FN-militära memoarer skulle vara av intresse internationellt. Boken kan t o m ha "skrivits" så att von Horn berättat sitt militära livs historia för en engelskspråkig journalist el dyl, som sedan gjort ett manuskript av detta. Och sedan har den engelska texten alltså översatts till svenska av en tredje person. I den processen kan nog ett och annat ha suddats till eller gått förlorat.

Mitt spontana intryck hittills är att författaren/spökskrivaren och/eller översättaren är lite slarvig med detaljerna. Och jag tycker nog också att det är slarvigt att skriva "allmänna reserven" utan att precisera dess innebörd. Om därmed avses reservammunitionen till arméns fältluftvärn, som var en rätt liten del av det totala luftvärnet i Sverige, så tycker jag det är ett oklart språkbruk.

Man får nog ta von Horns uppgifter med en liten nypa salt och försöka kalibrera dem mot andra källor. Det hade givetvis varit mycket intressant att höra Stellans kommentarer till det von Horn säger, men Stellan har ju viktigare saker att sköta f n.