Om jag uppfattat det rätt så var bland annat Finland långt framme i taktiken hur man eldledde, vilket var av stor betydelse för dom under Vinter- och Fortsättningskriget.
Här i Sverige så blev dessa metoder samt andra internationella erfarenheter inte fullt införda förrän på 50-talet, vilket förenklade utbildningen samt gjorde att man kunde skjuta snabbare på mål.
Detta utmynnade i 1960 års skjutinstruktion för artilleriet.
Artilleritaktik, -system och fordonsutveckling
Re: Artilleritaktik, -system och fordonsutveckling
Sverige var tidiga med att införa radio för artilleriobservatörer och hade mycket väl utbildade sådana, men det var värre med synkronisering av artilleribatterier för massiv eld.
Det finska systemet utvecklades under fortsättningskriget, tillsammans med en slags mekanisk dator/räknemaskin som lät dem räkna ballistisk data nästan lika snabbt som amerikanerna kollade i sina tabeller.
Det finska systemet utvecklades under fortsättningskriget, tillsammans med en slags mekanisk dator/räknemaskin som lät dem räkna ballistisk data nästan lika snabbt som amerikanerna kollade i sina tabeller.
Re: Artilleritaktik, -system och fordonsutveckling
Dog det här eller? Mycket intressant att läsa.
Re: Artilleritaktik, -system och fordonsutveckling
Japp von Adler! Nu har du 'släppt katten ur säcken' och vi är många som flåsar efter mera....wuzac skrev:Dog det här eller? Mycket intressant att läsa.
Re: Artilleritaktik, -system och fordonsutveckling
På tal om de hypersnabba amerikanerna, de snabba finnarna och de långsammare ryssarna.
Jag som är född i Polen och sålunda bekant med den östeuropeiska krigsskildringen, är uppfödd på följande typberättelse:
Enheten med vår radiotelegrafist är kringränd, ammot är slut, slutanfallet pågår för fullt, så vår telegrafist sänder sina avskedsord till högvarteret och begär artillerield direkt in mot sin ställning.
Mycket hjältemodigt och mycket rörande.
Jag har dock alltid tänkt lite i mitt stilla sinne. Om han kunde beordra artillerield rakt mot sig själv, så han kunde väl lika gärna beordrat elden 300 m framför sig, och således fått nazi-fienderna utslagna innan de kommit fram?!
Men nu inser jag. Utan riktigt bra rutiner och bra hjälpmedel var det faktiskt inte lätt, ens om man hade en observatör tillgänglig. Det var säkert känt exakt var hade man sin stödjepunkt/observationspost. DEN punkten kunde alltid beskjutas med god precision. Men att skjuta mot andra punkter var lite av stora okända - speciellt om telegrafisten inte var vältränad artilleriobservatör.
Händelsen kunde alltså mycket väl ha inträffat på riktigt, och inte bara var en patriotisk novell för ungdomar.
Jag som är född i Polen och sålunda bekant med den östeuropeiska krigsskildringen, är uppfödd på följande typberättelse:
Enheten med vår radiotelegrafist är kringränd, ammot är slut, slutanfallet pågår för fullt, så vår telegrafist sänder sina avskedsord till högvarteret och begär artillerield direkt in mot sin ställning.
Mycket hjältemodigt och mycket rörande.
Jag har dock alltid tänkt lite i mitt stilla sinne. Om han kunde beordra artillerield rakt mot sig själv, så han kunde väl lika gärna beordrat elden 300 m framför sig, och således fått nazi-fienderna utslagna innan de kommit fram?!
Men nu inser jag. Utan riktigt bra rutiner och bra hjälpmedel var det faktiskt inte lätt, ens om man hade en observatör tillgänglig. Det var säkert känt exakt var hade man sin stödjepunkt/observationspost. DEN punkten kunde alltid beskjutas med god precision. Men att skjuta mot andra punkter var lite av stora okända - speciellt om telegrafisten inte var vältränad artilleriobservatör.
Händelsen kunde alltså mycket väl ha inträffat på riktigt, och inte bara var en patriotisk novell för ungdomar.
-
BroderNorbagge
- Medlem
- Inlägg: 95
- Blev medlem: 7 maj 2006, 15:27
- Ort: Oslo
Re: Artilleritaktik, -system och fordonsutveckling
Som et lite apropå ...von Adler skrev:Det amerikanska systemet.
...
Men inte nog med det, amerikanerna började dessutom att förberäkna ballistisk data i västeruopa. Enorma tabeller gjordes upp för det standardiserade artilleriet - om du är på punkt A och vill skjuta med pjäs X till punkt B, använd denna data. Förberäknad data och avancerade kartor gjorde att amerikanskt artilleri kunde ha så låg tid från begäran till verkanseld som 30 sekunder, med 2 till 5 minuter som normalfall. De synkroniserade batterierna och färdigräknade datamängderna innebar också att allt artilleri inom räckvidd kunde kallas in.
En spinn-off av denna amerikanska skjuttabellmani (ENIAC) blev ju starten på den "revolution" som medfört at man i dag över web'en kan diskutera f.eks. detta dema om artilleri i VK-2 på vidt skilda platser geografisk.
-
BroderNorbagge
- Medlem
- Inlägg: 95
- Blev medlem: 7 maj 2006, 15:27
- Ort: Oslo
Re: Artilleritaktik, -system och fordonsutveckling
Det var vel inte bara exacta toleransmått på själva pjasarnas konstruktion som medverkade til den likartade ballistik mellan olika ex av samma amerikanska pjästyp. Exacta/ytterst sneva toleransmått för prosjektil og drivladningsvikter måste väl ha medverkat i lika hög grad?von Adler skrev:Det amerikanska systemet.
...
Det nya artilleri som utvecklades, med det franska som första förebild, var avancerat och mycket exakt i produktionen, vilket innebar att två olika pjäser hade mycket, till och med extremt mycket likadan projektilbana. Detta hade visserligen tillkommit redan i slutet av första världskriget i Europa, men amerikanerna tog det ett steg längre, vilket innebar att man kunde synkronisera batterier. Det behövdes alltså bara inskjutning av en pjäs, så kunde alla pjäser lägga verkanseld.
...
Til jämförelse så hadde ju britterna til at börja med problem med precisionen vid användandet av den nya underkalibriga anti-stridsvagnsammunisjon (Armour piercing discarding sabot - APDS) för 6 og 17 punds AT-kanoner som togs i bruk 1944. Orsaken til detta lokaliserades til i hög grad at vara för stora måttoleranser / för dålig kvalitetskontroll mht. ammunitionens drivladningsvikt/-mängd. När kvalitetskontrollen m/måttoleranser så småningom skärptes på denna punkt, lär den aktuella ammunitonens medelprecision ha forbettrats avsevärt.
Re: Artilleritaktik, -system och fordonsutveckling
Det har inte dött, jag har bara gjort lite annat och dumt som att ta över världen i EU2 tillsammans med en kompis. 
Det stämmer att precisionen i den amerikanska projektiltillverkningen också var mycket hög, något som också var en förutsättning.
Vanligt i det gamla systemet var att man förberäknade ballistisk data om fronten var någotsånär stabil.
Det stämmer att precisionen i den amerikanska projektiltillverkningen också var mycket hög, något som också var en förutsättning.
Vanligt i det gamla systemet var att man förberäknade ballistisk data om fronten var någotsånär stabil.
Re: Artilleritaktik, -system och fordonsutveckling
Det Sovjetiska systemet, som jag nämnt, var ganska klumpigt.
I början av kriget hade varje division eget tungt artilleri, men under finska vinterkriget och framförallt under den inledande delen av Barbarossa visade det sig att utrensningar och en otillräcklig initiativförmåga bland underbefäl och officerare (kanske p.g.a. den kultur som utrensningarna skapade - man ville sitta still i båten) gjorde att man inte kunde hantera detta.
Det var ont om radioutrustning och ännu mer ont om välutbildade artilleriobservatörer. Sambandet mellan olika förband brast ofta och artilleripersonalen hade precis som andra kategorier fruktansvärda förluster under den tidigare delen av kriget. Sovjeterna var inte bra på snabbt artilleriunderstöd, men de VAR bra på att inse vad de var bra på och vad de var mindre bra på och utveckla sin taktik och sina doktriner därefter.
Sovjeterna började gruppera sina pjäser mycket, mycket tätt. Visserligen innebar det en nackdel om fienden sysslade med konterbatterield, men det innebar att man i praktiken inte behöver synkronisera ELLER skjuta in de enskilda pjäserna. ett batteri blir som en pjäs.
Man började, delvis inspirerat av finnarna, att använda sig av patruller bakom fiendens linjer för att kartlägga ställningar, kommunikationscentraler, ammunitionsdepåer o.s.v. och förberedde sig innan en storoffensiv genom att räkna allt data inför den färdigt. Den sovjetiska taktiska flygspaningen blev mot slutet av kriget också relativt skicklig på att fotografera och kartlägga fiendeställningar. Sedan rullade man upp det tunga artilleriet i vansinniga mängder och öste granater över allt man kände till - ibland hade fienden flyttat sig, men oftast inte. Dessa artilleristormar, som var skickligt genomförda, skapade stora förluster och stora svårigheter för fienden att röra sig i närområdet av fronten, eller föra fram förstärkningar. Inledningsskedet av den sovjetiska offensiven på karelska näset sommaren 1944 eller inledningen av Operation Bagration är typiska exempel på sovjetiska framgångar med den här typen av artilleritaktik. Fronten upphörde i princip att existera bara genom artillerield.
Modernt pjäsmateriel och lång räckvidd gjorde att den klassiska kontringen - det flexibla försvaret - inte fungerade riktigt lika bra längre. När pjäserna reguljärt sköt mellan 15-20km blev avstånden för långa för att förband som hölls i reserv skulle kunna gå fram för att stödja mindre förband i frontlinjen (en taktik utvecklad av tyskarna 1917 som användes med stor framgång mot Nevilles storoffensiv).
Tyskarna lärde sig dock - vid Seelow-höjderna våren 1945 övergav man de främre linjerna helt och undgick därmed de värsta förlusterna när den sovjetiska offensiven kom igång. Det var dock för sent för Tyskland då.
Problemet med den förberäknade artilleristormen (som passade väl in i sovjeternas i övrigt hårt centralstyrda och detaljplanerade operationella doktrin) var att den blev helt överspelad så fort fronten började röra på sig ordentligt. Sovjeterna hade alltid problem med logistik (i början p.g.a. förvirring, rörlig front och fientligt övertag i luften, senare p.g.a. förstörd infrastruktur, långa underhållslinjer o.s.v.) och hade ont om dragfordon för allt sitt artilleri. Att bygga upp en stor mängd artilleri och granater inför en offensiv är en sak - att få med dem bär det börjar röra på sig en annan. Att det tyngre artilleriet var centralstyrt av STAVKA och inte fanns till hands för divisions- och kårbefälhavares användande gjorde det inte lättare heller. Bristen på radiomateriel och välutbildade artilleriobservatörer visade sig också bli värre och värre ju mer artilleri man la till - och sovjeterna la till MYCKET artilleri.
Lösningen var relativit enkel. Man använde sig mycket av direktskjutning. Redan innan kriget hade sovjetiska infanteriregementen direktskjutande infanterikanoner i form av 76,2mm PP-27 för understöd. Under vinterkriget visade det sig att man hade större framgång mot de blygsamma bunkrarna i Mannerheimlinjen genom att rulla upp 152mm-haubitsar och skjuta direkt mot dem än att försöka styra artillerield mot dem - taken var designade att kunna ta träffar av 152-203mm-granater, men väggarna bara att ta 76,2mm-granater. Det finska artilleriets ammunitionsbrist i det skedet gjorde att inte ens så feta mål som 152mm-haubitsar i direkt siktlinje kunde beskjutas. Flera bunkrar knäcktes med direkt eld snarare än indirekt.
76,2mm ZiS-3-pjäsen var tänkt som en pjäs för flera användningsområden för att förenkla produktionen - både pansarvärn och artilleri. Med en låg profil, låg vikt och bra mynningsbroms var den relativt lätt att använda som pansarvärnspjäs - OCH direktskjutande artilleri.
Att skjuta direkt mot en fiende med artilleri dog i princip ut under första världskriget - befälhavare som försökte sig på det såg snabbt sina artilleribesättningar nermejade av kulspruteeld. Men med lägre profil, lägre vikt, bättre sköld och mindre fientliga vapen färdigplacerade (p.g.a. en mycket rörligare front) kunde det på östfronten göra en comeback under andra världskriget. Sovjeterna använde ofta och gärna direkt eldgivning med sitt lätta och medeltunga artilleri, och om tillfälle gavs, rullade de gärna upp tunga pjäser för direkt eld även de.
De bästa direktskjutande pjäserna var naturligtvis de som hade skydd och var rörliga. Hur de snabba pansar- och mekaniserade förbanden skulle få artilleriunderstöd var ett huvudbry - systemen och doktrinerna hängde inte alls med. Lösningen blev direktskjutande artilleri i pansarfordon. Först trevande försök som BT-7A med en 76,2mm-haubits i tornet innan kriget, sedan mer utvecklade vagnar som SU-76, SU-122 och ISU-serien. Att de fick tjänstföra för att skjuta på tyskt pansar var en tillfällighet, anser jag, de klarade rollen och fick den, precis som StuG IIIG, i brist på bättre fordon. Men de var utvecklade för, och användes huvudsakligen för, att stödja framryckande förband med direkt artillerield när de ryckt fram så långt att det effektiva men långsamma och klumpiga sovjetiska artillerisystemet inte hängde med.
Vilket kokar ner till min tes om att tornlösa artillerivagnar bara utvecklades och togs i tjänst av länder med otillräckligt artillerisystem för mobil krigföring.
Jag ska återkomma med italienare, tyskar och britter (som är ett specialfall!).
I början av kriget hade varje division eget tungt artilleri, men under finska vinterkriget och framförallt under den inledande delen av Barbarossa visade det sig att utrensningar och en otillräcklig initiativförmåga bland underbefäl och officerare (kanske p.g.a. den kultur som utrensningarna skapade - man ville sitta still i båten) gjorde att man inte kunde hantera detta.
Det var ont om radioutrustning och ännu mer ont om välutbildade artilleriobservatörer. Sambandet mellan olika förband brast ofta och artilleripersonalen hade precis som andra kategorier fruktansvärda förluster under den tidigare delen av kriget. Sovjeterna var inte bra på snabbt artilleriunderstöd, men de VAR bra på att inse vad de var bra på och vad de var mindre bra på och utveckla sin taktik och sina doktriner därefter.
Sovjeterna började gruppera sina pjäser mycket, mycket tätt. Visserligen innebar det en nackdel om fienden sysslade med konterbatterield, men det innebar att man i praktiken inte behöver synkronisera ELLER skjuta in de enskilda pjäserna. ett batteri blir som en pjäs.
Man började, delvis inspirerat av finnarna, att använda sig av patruller bakom fiendens linjer för att kartlägga ställningar, kommunikationscentraler, ammunitionsdepåer o.s.v. och förberedde sig innan en storoffensiv genom att räkna allt data inför den färdigt. Den sovjetiska taktiska flygspaningen blev mot slutet av kriget också relativt skicklig på att fotografera och kartlägga fiendeställningar. Sedan rullade man upp det tunga artilleriet i vansinniga mängder och öste granater över allt man kände till - ibland hade fienden flyttat sig, men oftast inte. Dessa artilleristormar, som var skickligt genomförda, skapade stora förluster och stora svårigheter för fienden att röra sig i närområdet av fronten, eller föra fram förstärkningar. Inledningsskedet av den sovjetiska offensiven på karelska näset sommaren 1944 eller inledningen av Operation Bagration är typiska exempel på sovjetiska framgångar med den här typen av artilleritaktik. Fronten upphörde i princip att existera bara genom artillerield.
Modernt pjäsmateriel och lång räckvidd gjorde att den klassiska kontringen - det flexibla försvaret - inte fungerade riktigt lika bra längre. När pjäserna reguljärt sköt mellan 15-20km blev avstånden för långa för att förband som hölls i reserv skulle kunna gå fram för att stödja mindre förband i frontlinjen (en taktik utvecklad av tyskarna 1917 som användes med stor framgång mot Nevilles storoffensiv).
Tyskarna lärde sig dock - vid Seelow-höjderna våren 1945 övergav man de främre linjerna helt och undgick därmed de värsta förlusterna när den sovjetiska offensiven kom igång. Det var dock för sent för Tyskland då.
Problemet med den förberäknade artilleristormen (som passade väl in i sovjeternas i övrigt hårt centralstyrda och detaljplanerade operationella doktrin) var att den blev helt överspelad så fort fronten började röra på sig ordentligt. Sovjeterna hade alltid problem med logistik (i början p.g.a. förvirring, rörlig front och fientligt övertag i luften, senare p.g.a. förstörd infrastruktur, långa underhållslinjer o.s.v.) och hade ont om dragfordon för allt sitt artilleri. Att bygga upp en stor mängd artilleri och granater inför en offensiv är en sak - att få med dem bär det börjar röra på sig en annan. Att det tyngre artilleriet var centralstyrt av STAVKA och inte fanns till hands för divisions- och kårbefälhavares användande gjorde det inte lättare heller. Bristen på radiomateriel och välutbildade artilleriobservatörer visade sig också bli värre och värre ju mer artilleri man la till - och sovjeterna la till MYCKET artilleri.
Lösningen var relativit enkel. Man använde sig mycket av direktskjutning. Redan innan kriget hade sovjetiska infanteriregementen direktskjutande infanterikanoner i form av 76,2mm PP-27 för understöd. Under vinterkriget visade det sig att man hade större framgång mot de blygsamma bunkrarna i Mannerheimlinjen genom att rulla upp 152mm-haubitsar och skjuta direkt mot dem än att försöka styra artillerield mot dem - taken var designade att kunna ta träffar av 152-203mm-granater, men väggarna bara att ta 76,2mm-granater. Det finska artilleriets ammunitionsbrist i det skedet gjorde att inte ens så feta mål som 152mm-haubitsar i direkt siktlinje kunde beskjutas. Flera bunkrar knäcktes med direkt eld snarare än indirekt.
76,2mm ZiS-3-pjäsen var tänkt som en pjäs för flera användningsområden för att förenkla produktionen - både pansarvärn och artilleri. Med en låg profil, låg vikt och bra mynningsbroms var den relativt lätt att använda som pansarvärnspjäs - OCH direktskjutande artilleri.
Att skjuta direkt mot en fiende med artilleri dog i princip ut under första världskriget - befälhavare som försökte sig på det såg snabbt sina artilleribesättningar nermejade av kulspruteeld. Men med lägre profil, lägre vikt, bättre sköld och mindre fientliga vapen färdigplacerade (p.g.a. en mycket rörligare front) kunde det på östfronten göra en comeback under andra världskriget. Sovjeterna använde ofta och gärna direkt eldgivning med sitt lätta och medeltunga artilleri, och om tillfälle gavs, rullade de gärna upp tunga pjäser för direkt eld även de.
De bästa direktskjutande pjäserna var naturligtvis de som hade skydd och var rörliga. Hur de snabba pansar- och mekaniserade förbanden skulle få artilleriunderstöd var ett huvudbry - systemen och doktrinerna hängde inte alls med. Lösningen blev direktskjutande artilleri i pansarfordon. Först trevande försök som BT-7A med en 76,2mm-haubits i tornet innan kriget, sedan mer utvecklade vagnar som SU-76, SU-122 och ISU-serien. Att de fick tjänstföra för att skjuta på tyskt pansar var en tillfällighet, anser jag, de klarade rollen och fick den, precis som StuG IIIG, i brist på bättre fordon. Men de var utvecklade för, och användes huvudsakligen för, att stödja framryckande förband med direkt artillerield när de ryckt fram så långt att det effektiva men långsamma och klumpiga sovjetiska artillerisystemet inte hängde med.
Vilket kokar ner till min tes om att tornlösa artillerivagnar bara utvecklades och togs i tjänst av länder med otillräckligt artillerisystem för mobil krigföring.
Jag ska återkomma med italienare, tyskar och britter (som är ett specialfall!).
Re: Artilleritaktik, -system och fordonsutveckling
Tyskarna var i början av kriget tämligen avancerade. Säga vad man vill om Versailles-traktatens nackdelar, det förde dock med sig att tyskarna i princip inte ärvde något förkrigstida artillerimateriel alls (lite fanns, och en del till undangömt, men frontlinjeförband fick modernt matriel). Tyskarna var först med att inse att det behövdes pjäser som kunde skjuta längre, tyngre skott och som kunde byta eldområde utan att byta batteriplats. Resultatet var 10,5 leFH18 och 15 sFH18. Dessa var inte utvecklade 1918, de gavs det modellnamnet för att lura kontrollkomissionen, eftersom tyskarna var förbjudna att utveckla artilleri, i själva verket utvecklades de under 30-talet.
Men frånsett modernt artillerimatriel, särskilt tidigt i kriget - i jämförelse med det polska, franska, brittiska, belgiska, nederländska och jugoslaviska artilleriet hade tyskarnas divisionsartilleri generellt längre räckvidd, bättre sidriktning, var bättre anpassat för motoriserad transport och sköt betydligt tyngre granater - så baserade sig de tyska systemen på samma ww1-doktrin som många andra länders. Tyskarna hade brist på radioapparater under hela kriget. Behovet inom flygvapnet och stridsvagnarna gjorde att artilleriet och dess observatörer hamnade på efterkälken. Under hela kriget var mycket av det tyska artilleriet beroende av trådbunden telefonkommunikation - verkligheten var i många fall långt ifrån mytens koncept om otroligt effektiva och rationella tyska genommekaniserade förband.
Tyskarna insåg själva att de var oförmögna att förse sina mobila styrkor med artilleriunderstöd. Hur skulle man kombinera uppdragstaktiken och det decentraliserade beslutsfattandet med oerhört väl motiverade och utbildade lägre befäl med ett långsamt och klumpigt artillerisystem? Svaret blev, precis som för ryssarna, direktskjutande artilleri utspritt i organisationen och under direkt befäl av de initiativrika lägre befälhavarna.
Inte nog med att tyskarna använde stora mängder 7,5 leIG18, de använde också krigets tyngsta infanterikanon - 15 sIG33. Dessutom var originaltanken med Pz IV att den med sin korta 7,5cm-haubits skulle förse pansarförbanden med spränggranatunderstöd. För att förse det direkta artilleriunderstödet med skydd och mobilitet monterades stora mängder tunga infanterikanoner och äldre haubitsar på lätta stridsvagnschassin för att skapa hela serier med fordon. Dessa tenderar att vara aningen bortglömda när man talar om tyskt pansar.
Sturmpanzer I Bison - 38
Sturmpanzer II Bison - 12
Sturminfanterigeschutz 33 - 24 (+2 fältkonversioner i Libyen)
Grille H - 91
Grille M - 282
StuG III A, B, C, D och F var huvudsakligen infanteriunderstödsvagnar med 7,5cm-pjäser för att understödja framryckande trupper med direkt artillerield. Likaså StuG 42. Dessutom existerade en större mängd konversioner av erövrade fordon, t.ex.;
15 sFH13 på Lorraine-bandvagnar - 94
10,5 leFH18 på Char B1bis - 16
10,5 leFH18 på Lorraine-bandvagnar - 12
Plus ett antal 10,5 leFH16 och 10,5 leFH18 på diverse franska chassin.
Detta helt oräknat alla fordon som 1942-1945 försågs med pansarvärnskanoner, från 37 till 128mm. Mot mitten och slutet av kriget gled rollerna av direktskjutande artilleriunderstöd och pansarvärn mer och mer ihop, både för ryssar och tyskar.
Men frånsett modernt artillerimatriel, särskilt tidigt i kriget - i jämförelse med det polska, franska, brittiska, belgiska, nederländska och jugoslaviska artilleriet hade tyskarnas divisionsartilleri generellt längre räckvidd, bättre sidriktning, var bättre anpassat för motoriserad transport och sköt betydligt tyngre granater - så baserade sig de tyska systemen på samma ww1-doktrin som många andra länders. Tyskarna hade brist på radioapparater under hela kriget. Behovet inom flygvapnet och stridsvagnarna gjorde att artilleriet och dess observatörer hamnade på efterkälken. Under hela kriget var mycket av det tyska artilleriet beroende av trådbunden telefonkommunikation - verkligheten var i många fall långt ifrån mytens koncept om otroligt effektiva och rationella tyska genommekaniserade förband.
Tyskarna insåg själva att de var oförmögna att förse sina mobila styrkor med artilleriunderstöd. Hur skulle man kombinera uppdragstaktiken och det decentraliserade beslutsfattandet med oerhört väl motiverade och utbildade lägre befäl med ett långsamt och klumpigt artillerisystem? Svaret blev, precis som för ryssarna, direktskjutande artilleri utspritt i organisationen och under direkt befäl av de initiativrika lägre befälhavarna.
Inte nog med att tyskarna använde stora mängder 7,5 leIG18, de använde också krigets tyngsta infanterikanon - 15 sIG33. Dessutom var originaltanken med Pz IV att den med sin korta 7,5cm-haubits skulle förse pansarförbanden med spränggranatunderstöd. För att förse det direkta artilleriunderstödet med skydd och mobilitet monterades stora mängder tunga infanterikanoner och äldre haubitsar på lätta stridsvagnschassin för att skapa hela serier med fordon. Dessa tenderar att vara aningen bortglömda när man talar om tyskt pansar.
Sturmpanzer I Bison - 38
Sturmpanzer II Bison - 12
Sturminfanterigeschutz 33 - 24 (+2 fältkonversioner i Libyen)
Grille H - 91
Grille M - 282
StuG III A, B, C, D och F var huvudsakligen infanteriunderstödsvagnar med 7,5cm-pjäser för att understödja framryckande trupper med direkt artillerield. Likaså StuG 42. Dessutom existerade en större mängd konversioner av erövrade fordon, t.ex.;
15 sFH13 på Lorraine-bandvagnar - 94
10,5 leFH18 på Char B1bis - 16
10,5 leFH18 på Lorraine-bandvagnar - 12
Plus ett antal 10,5 leFH16 och 10,5 leFH18 på diverse franska chassin.
Detta helt oräknat alla fordon som 1942-1945 försågs med pansarvärnskanoner, från 37 till 128mm. Mot mitten och slutet av kriget gled rollerna av direktskjutande artilleriunderstöd och pansarvärn mer och mer ihop, både för ryssar och tyskar.
Re: Artilleritaktik, -system och fordonsutveckling
Mycket intressant läsning, hela tråden. Stort tack för den!
MVH
Hans
MVH
Hans
Re: Artilleritaktik, -system och fordonsutveckling
Men dessvärre måste jag nog punktera detta som just en patriotisk novell för ungdomar. Vad säger att man inte kan skjuta mot XY+300m likväl som XY?Stefan skrev: Händelsen kunde alltså mycket väl ha inträffat på riktigt, och inte bara var en patriotisk novell för ungdomar.
Denna historia finns med bred variation representerad i nästan alla - framförallt i östblocket - ungdomsromaner med patriotisk och uppbyggelig agenda. Om det sedan handlar om den hjältemodige enkla soldaten på Balkan i något krig på 1200-talet eller den på östfronten kämpande partifunktionären är mindre viktigt. Eller varför inte rentav matros Petersen i HMS Ulysses? I min bokhylla finns ett exemplar av Fadejevs "Det unga gardet". Värre smörja har man väl sällan skådat i just denna anda.
Re: Artilleritaktik, -system och fordonsutveckling
Vad gäller artillerield mot sig själv respektive 300m framför sig, är situationen inte helt omöjlig. Inte sällan vet man artilleribatteriets position och säkert också observatörens/de egna styrkornas position (om inte annat för att undvika att skjuta just där). Med det gamla systemet tar det tid att räkna ut positioner - 300m framför observatören/de egna styrkorna kan det vara en rejäl höjdskillnad o.s.v. - man måste räkna om, tyvärr är ballistik inte i sådan natur att det går att säga +300m bara, särskilt om kanonerna inte är inriktade åt det hållet. Så situationen är säkert inte helt omöjlig, även om jag misstänker att den är väldigt, väldigt sällsynt.
Re: Artilleritaktik, -system och fordonsutveckling
Jag gjorde militärtjänst som just pjäsplatsbiträde en gång i världen, dvs manuell skjutelementräknare. Det tar väl max en tjugo-trettio sekunder att räkna om ett helt nytt träffområde, en justering på några hundra meter tar inte många sekunder om grejorna ligger på bordet. Då talar vi från känd pjäsposition till X,Y,Z på 25m när.
Re: Artilleritaktik, -system och fordonsutveckling
Om du har exakta kartor som är detaljerade nog och anger mycket god höjdskillnad, ja. Har du inte det är det inte alls lika lätt. Jag är inte säker på att sådant fanns över västra Sovjetunionen 1941.