Kort, grovhuggen historik:
Robert Paulsson föddes 1886, och hamnade tidigt i spionvärlden. Efter att ha deltagit på den vita sidan i finska inbördeskriget blev han föreståndare för Polisbyrån med specialitet person (flykting- och utlänningsövervakning). Denna funktion flyttades 1/1 1938 över till Kungl. Socialstyrelsen, där Paulsson följde med och fick graden t.f. byråinspektör, 1/1 -39 blev det en ordinarie tjänst, och Paulsson fick graden e.o.* byråinspektör.
1940 ställdes svensken (fil. dr.) John Lönnegren under övervakning av ASK** för olovlig spionverksamhet (han misstänktes vara en mullvad åt Abwehr - detta stämde, men lustigt nog ett år för tidigt), och efter hand upptäcktes att Paulsson och Lönnegren kände varandra, och Erik Hallgren, polisintendent fick Paulsson att spionera på den föregivna spionen.
1944 anhölls båda Paulsson och Lönnegren, och den värsta spionhärvan fram tills dess avslöjades. Paulsson hade gett Lönnegren 538 - vissa av dem i samförstånd med Erik Hallgren, "Man måste ge lite för att få", var Paulssons motivering, Hallgren höll med) namn på flyktingar som flytt från Tyskland eller av tyskland ockuperade områden till Lönnegren, som i sin turn gav de namnen till Abwehr, som sedan gav dem till Gestapo. Vad sedan Gestapo gjorde med uppgifterna tror jag inte jag behöver gå in på på detta forum.
Slut resumé
Både Paulsson och Lönnegren fanns skyldiga. Paulsson lyckades lirka till sig villkorlig dom och avsked medan Lönnegren tog sitt straff.
Det jag funderar över är, visste Paulsson vad han gjorde, eller var han, som han envist hävdade till sin död, 1961, oskyldigt anklagad?
Jag har lyckats dela upp det i två läger: Antingen visste Paulson vad Lönnegren sysslade med, och hjälpte honom beredvilligt, vilket gör honom till en mindre beundransvärd person. Eller också agerade han i god tro och trodde inte att han gjorde så mycket skada som han faktiskt gjorde, vilket gör honom otroligt naiv och blåögd, eftersom han varit i underrättelsebranschen i 40 år.
För min del känns det som nummer ett, eftersom jag vägrar inse att någon med den erfarenheten kan göra en sådan tabbe, men samtidigt så kan det faktiskt vara så att Paulsson inte misstrodde sina vänner (vilket i och för sig faller på sin egen orimlighet då han faktiskt spionerade på Lönnegren, och därför visste vad han höll på med).
Det här har ingenting med min uppsats att göra, men jag har fått upp en fascination för hela historien, och jag är uppriktigt förvånad över att han inte har mer utrymme i svensk historia. Men med tanke på hur det kalla kriget kom som en blöt filt över den efterkrigstida debatten, så kan jag delvis förstå det, även om det är långt borta idag.
Jag hoppas att jag uttrycker mig förståeligt, och att någon av er känner er manade att svara.
/Ibsen
*Extra Odrinär
**Allmäna Säkerhetstjänsten. SÄPO:s föregångare. Superduperüberhemlig fram till Paulssonaffären, vilken resulterade i dess nedläggning.
*Edit*
Formuleringfel. Tack Gutekrigaren.
