Torbjörn Aronsson skrev:Det var t.ex. Svensk-Tyska föreningen som tillsammans med Samfundet Manhem stod för Hitlers Karl XII-statyett, som åtföljdes av ett brev där han hyllas som Europas räddare.
Å ena sidan är det inte säkert att det är rätt och lämpligt att lägga alltför stor vikt vid just själva uttrycket "Europas räddare", eller vid exakta formuleringar i sådana där hyllningar eftersom den som deltar i hyllningen i praktiken ofta inte alls har så stort inflytande över formuleringarna, utan snarast får fatta ett principbeslut om man vill vara med om en grupps hyllning eller inte - men vill man nu, å andra sidan, göra det så är det viktigt att fråga sig
vad som Europa sågs som räddat från.
Detta är en sak som jag många gånger har hamnat i traggliga diskussioner med just amerikaner om. Mitt lite tråkiga intryck av detta är att det förefaller finns rätt många amerikaner som av olika skäl önskar att européer tar på sig en kollektiv skuld och svärtar ner det mesta från tiden före NATO om det nu inte händelsevis råkade vara uttalat och entydigt pro-Amerikanskt. Och Wechselman och Hübinette & Co. verkar vara av samma skrot och korn.
Jag utgår från att nedanstående är rätt så okontroversiellt, och mitt syfte är inte att trampa någon på tårna genom att verka skolmästaraktig, men hoppas att det är lättare att hitta punkter som slutligen är kontroversiella om jag inleder någorlunda grundläggande men ändå kortfattat:
Som jag upplever det så finns en ådra inom historieskrivningen som ser det som att "ingen" hade uppmärksamat att stalinismen var en styggelse helt i klass med nazismen förrän
efter andra världskriget, vilket, tycker jag, är en rejäl missuppfattning.
Först och främst så var det sovjetiska ledarskiktet helt inställda på att de västliga makterna hotade Sovjetunionen gemensamt, och det var därför vitalt för dem att motarbeta den risken, vilket bland annat skedde genom Molotov-Ribbentrop-pakten.
För det andra så hade man i väst haft en ytterst skeptisk inställning till bolshevikerna från första början, och aktivt engagerat sig i Ryska inbördeskriget på de vitas sida.
För det tredje var de stalinistiska utrensningarna och skenrättegångarna under trettiotalet visserligen inte kända i sin fullständiga omfattning, men tillräckligt väl för att stora delar av den informerade (europeiska) opinionen skulle se stalinismen som ett betydligt allvarligare hot än nazismen, bland annat eftersom den tyska kulturen (med rätta) sågs som mycket mera utvecklad än Rysslands.
Och i denna anda, i detta avseende, var det lätt att se Hitler som Europas räddare, i april 1939, innan Molotov-Ribbentrop-pakten blev känd, för han var de åren verkligen den som representerade det mest trovärdiga motståndet mot det kommunistiska hotet.
Dessutom hade Tysklands ekonomiska återhämtning skett under nazistisk ledning. Detta var inte bara en tysk angelägenhet, utan kunde ses som "räddande" också för de mindre länderna runt Tyskland, vars handels-, vetenskaps- och kulturella utbyte med Tyskland upplevdes som vitalt.
Avslutningsvis var det många som upplevde 20- och 30-talens instabila parlamentarism som betydligt värre och farligare än tänkbara alternativ (kommunismen borträknad), och också de som såg saken på det viset kunde i slutet av 30-talet se Tyskland som en vägledande
räddare undan oreda och nationell svaghet.
EDIT: jag var tydligen för trött för att skriva när jag skrev det här inlägget, svenskan kommer att förbättras