Minfält utanför Landskrona

[Stilleben]

Hörde för många år sedan talas om att det under kriget utanför Landskrona lades ut ett minfält om mer än 50 stridsvagnsminor.

När minfältet skulle röjas efter krigsslutet omkom en militär. Han skulle vid sökningen med minsökare markera minan med en stav, men råkade träffa tändanordningen, varvid minan detonerade. En annan militär slungades bakåt av lufttrycket och skadades lätt.

Minfältet fick sedan ligga orört några år, innan två man omkring 1950, efter uppdrag av försvaret och efter att att ha konstruerat en egen "minvagn" lyckades röja det.

Mycket intressant tycker jag, är det någon som har ytterligare detaljer om detta?

[Flensburg]

Landskrona stad hade det största anti pansarvagnsförsvaret i hela skånelinjen. Något som man delvis kan ta del av när man tar båten ut till ven.

[mustamato]

Aldrig hört den här historien innan, men det låter intressant. Få se om någon vet något närmare.

Landskrona stad hade det största anti pansarvagnsförsvaret i hela skånelinjen. Något som man delvis kan ta del av när man tar båten ut till ven.

Jepp. Finns ju en del kvar... men som sagt enbart delvis då man ju efter kriget av naturliga skäl
röjde upp avsevärt och gjorde områden tillgängliga för allmänheten igen. Här är lite av det som
finns kvar;


Stridsvagnshinder i Landskrona, snett till vänster "bakom buskaget" ligger hela hamnområdet
och rakt till vänster från bilden sett (det vill säga österut) ligger själva staden Landskrona. Avsett
Lundåkrabuktens naturliga djup, samt det väldigt välutbyggda hamnområdet (p.g.a. en omfattande
varvsnäring i staden) så skulle det säkerligen varit attraktivt för tyskarna att lägga beslag på hamn-
området så intakt och kuppartat som möjligt. Därav det välutbyggda försvaret. Som kuriosa kan
nämnas att vid vattentornet byggdes under första världskriget ett skyttegravsområde för att visa
allmänheten hur kriget på kontinenten fördes!


Typexempel på bunker, denna bild tagen vid Ålabodarna norr om Landskrona. Bunkrarna löpte
längs västkusten i "par" som skyddade varandra, detta skydd kompletterades sedan med minfält,
skyttegravar och så vidare, som alla idag är borta sedan länge.


Ett bunkerpar (observera bunkerna bakom den främsta som är vänd åt andra hållet). Rakt söder
om detta bunkerpar ligger ännu ett par, liksom rakt norrut. Bilden är tagen rakt söder om Borsta-
husens hamn som ju var ett ganska tänkbart ställe för tysken att landstiga på också.


En ensam observationsbunker (eldledning?), i bakgrunden syns ön Ven samt den danska kusten.

[Leif H]

Det du kallar observation/eldledning är ett värn från andra världskriget som moderniserats med ett stridsvagnstorn m/42. Dessa moderniseringar skedde under 1960/1970-talet som en förstärkning av försvaret i anslutning till hamnstäder. Att sedan Landskrona skulle vara speciellt försvarat ur pansarvärnssynpunkt håller jag inte riktig med om. Det fanns pv-värn och stridsvagnshinder på ett stort antal platser längs kusten. Dessutom ligger inte värnen "i par" utan grupperingen var ofta den att ett pv-värn eller kanonvärn fick alltid ett kulsprutevärn som närmsta granne (eller två) På vissa sträckningar är det också så att det kan ligga fler pv-värn på rad. Allt berodde på de taktiska betänkandena.
Leif Högberg
författare till boken Skånelinjen - Det skånska kustförsvaret under andra världskriget.

[muzagga]

är detta detta som kallas Per Albin Hansson linjen? Eller är det bara i folkmun det heter så? Eller gör det ens det? Har hört uttrycket och fått det beskrivet för mig som den försvarslinje som löpte längs Skånes kust. (som ett sveriges atlantvall eller Maginotlinje?) . Har dock ej sett uttrycket "Per Albin hansson linjen) i skrift. Jag hart inte letat speciellt heller, detta är första stället jag frågar på - kanske ngn på skalman vet?

[Sarvi]

är detta detta som kallas Per Albin Hansson linjen? Eller är det bara i folkmun det heter så? Eller gör det ens det? Har hört uttrycket och fått det beskrivet för mig som den försvarslinje som löpte längs Skånes kust. (som ett sveriges atlantvall eller Maginotlinje?) . Har dock ej sett uttrycket "Per Albin hansson linjen) i skrift. Jag hart inte letat speciellt heller, detta är första stället jag frågar på - kanske ngn på skalman vet?

Om någon vet så är det nog Leif H... Per-Albin-linjen är helt riktigt smeknamnet på Skånelinjen. Jag rekommenderar starkt Leifs bok i ämnet, mycket intressant och givande om befästningsanläggningarna längs de södra kusterna. Ett hästjobb att dokumentera allt, speciellt med tanke på att en del värn rivs sedan kalla krigets slut.

[muzagga]

Jamensedär... tackar! Hade mina aningar om att det fanns något liknande alster. Den skall köpas.

[Mille1]

Hörde för många år sedan talas om att det under kriget utanför Landskrona lades ut ett minfält om mer än 50 stridsvagnsminor.

När minfältet skulle röjas efter krigsslutet omkom en militär. Han skulle vid sökningen med minsökare markera minan med en stav, men råkade träffa tändanordningen, varvid minan detonerade. En annan militär slungades bakåt av lufttrycket och skadades lätt.

Minfältet fick sedan ligga orört några år, innan två man omkring 1950, efter uppdrag av försvaret och efter att att ha konstruerat en egen "minvagn" lyckades röja det.

Mycket intressant tycker jag, är det någon som har ytterligare detaljer om detta?

Jag tycker det låter lite otroligt att någon skulle omkomma när han skulle märka ut en stridvagnsmina.

Vad jag vet så var stridsvagnsminorna konstruerade på så sätt att dom sprängdes av ett visst tryck/tyngd, på det viset så eliminerade man att minan skulle detonera när när en t e x lastbil eller en människa gick på minan.

Jag tycker det också låter konstigt att man efter nästan 6 års krig i Sveriges omgivning först 1950 skulle konstruera en minröjningsvagn.

Just dom här delarna tycker jag låter som en skröna.

[Bagheera]

Jag tycker det låter lite otroligt att någon skulle omkomma när han skulle märka ut en stridvagnsmina.

Vad jag vet så var stridsvagnsminorna konstruerade på så sätt att dom sprängdes av ett visst tryck/tyngd, på det viset så eliminerade man att minan skulle detonera när när en t e x lastbil eller en människa gick på minan.

Jag lägger fram ett rent fysiskt civilingenjörsperspektiv och räknar lågt, men med sannolikhetsänkande, jag spekulerar mao:

Två band på vagnen à fem meter, 40 cm:s bredd = 4000 kvadratcenimeter. 10 ton, Då hamnar man på ett tryck av 2.5 kg per kvadratcentimeter.

Som du skrev så eliminerade man att lastbil eller människa skulle utlösa en stridsvagnsmina.
Utan att veta själv, men ändå ingenjör, så borde man då lagt stridsvagnsminorna lägre ner i jorden, jmf med de andra typerna av minor, så att trycket mot utlösningsmekanismen längre ner från ytan fördelas genom att trycket från lastbil eller trupp inte når "ner", dvs fördelas i tre dimensioner, enkelt uttryckt lateralt, dvs som dimension åt två håll, samt nedåt.

Om man då med en smal pik när man söker, eller de facto stöter på, stridsvagnsmina, råkar trycka den för hårt med dess i sammanhanget smala spets så borde inte 2,5 kg:s tryck på detornatorn vara en omöjlighet för en detonation?

[mustamato]

Det du kallar observation/eldledning är ett värn från andra världskriget som moderniserats med ett stridsvagnstorn m/42. Dessa moderniseringar skedde under 1960/1970-talet som en förstärkning av försvaret i anslutning till hamnstäder.

Där ser man. Är det då detta som är någon form av ledningsbunker, eller hör detta också till något som byggdes under 1960/70-talet?


Förvisso har den skottgluggar men är suspekt i sin form för övrigt, strax öster om Linds hamn i Landskrona


Något liknande, fast denna är från Malmö (mellan slottet och Malmö tekniska museum ungefär).


Pansarvärnsbunker i Borstahusen, Landskrona, vy mot sydost.


Samma som ovan fast sedd mot norr. Längre fram (norrut) finns den bunker som syns på den tredje
bilden i mitt första inlägg i denna tråd: http://img.photobucket.com/albums/v33/m ... nkrar1.jpg

[Stilleben]

Hörde för många år sedan talas om att det under kriget utanför Landskrona lades ut ett minfält om mer än 50 stridsvagnsminor.

När minfältet skulle röjas efter krigsslutet omkom en militär. Han skulle vid sökningen med minsökare markera minan med en stav, men råkade träffa tändanordningen, varvid minan detonerade. En annan militär slungades bakåt av lufttrycket och skadades lätt.

Minfältet fick sedan ligga orört några år, innan två man omkring 1950, efter uppdrag av försvaret och efter att att ha konstruerat en egen "minvagn" lyckades röja det.

Mycket intressant tycker jag, är det någon som har ytterligare detaljer om detta?

Jag tycker det låter lite otroligt att någon skulle omkomma när han skulle märka ut en stridvagnsmina.

Vad jag vet så var stridsvagnsminorna konstruerade på så sätt att dom sprängdes av ett visst tryck/tyngd, på det viset så eliminerade man att minan skulle detonera när när en t e x lastbil eller en människa gick på minan.

Jag tycker det också låter konstigt att man efter nästan 6 års krig i Sveriges omgivning först 1950 skulle konstruera en minröjningsvagn.

Just dom här delarna tycker jag låter som en skröna.

Det har sagts mig att det skrevs mycket om det i Skåne-tidningarna vid den tiden. Såväl om minolyckan samt om röjningen några år senare, som alltså mot god betalning utfördes av två frivilliga, med en självkonstruerad "minvagn". Leif Högberg borde väl känna till det?

[Mille1]

Jag tycker det låter lite otroligt att någon skulle omkomma när han skulle märka ut en stridvagnsmina.

Vad jag vet så var stridsvagnsminorna konstruerade på så sätt att dom sprängdes av ett visst tryck/tyngd, på det viset så eliminerade man att minan skulle detonera när när en t e x lastbil eller en människa gick på minan.

Jag lägger fram ett rent fysiskt civilingenjörsperspektiv och räknar lågt, men med sannolikhetsänkande, jag spekulerar mao:

Två band på vagnen à fem meter, 40 cm:s bredd = 4000 kvadratcenimeter. 10 ton, Då hamnar man på ett tryck av 2.5 kg per kvadratcentimeter.

Som du skrev så eliminerade man att lastbil eller människa skulle utlösa en stridsvagnsmina.
Utan att veta själv, men ändå ingenjör, så borde man då lagt stridsvagnsminorna lägre ner i jorden, jmf med de andra typerna av minor, så att trycket mot utlösningsmekanismen längre ner från ytan fördelas genom att trycket från lastbil eller trupp inte når "ner", dvs fördelas i tre dimensioner, enkelt uttryckt lateralt, dvs som dimension åt två håll, samt nedåt.

Om man då med en smal pik när man söker, eller de facto stöter på, stridsvagnsmina, råkar trycka den för hårt med dess i sammanhanget smala spets så borde inte 2,5 kg:s tryck på detornatorn vara en omöjlighet för en detonation?

Det kan vara som du säger.

[MD650]

Om jag inte kommer ihåg helt fel från min tid som (storm-)pionjär så hade strv m/52 ett utlösningstryck mellan 125 till 200 kg på brytkrysset beronde om trycket kom rakt uppfrån eller med snedbelastning. Med brytpinne (d.v.s. en pinne som skruvades fast på brytkrysset för att kunna användas i snö eller högt gräs) så var utlösningstrycket 2,5 kg på toppen av pinnen.

[map358]

Två band på vagnen à fem meter, 40 cm:s bredd = 4000 kvadratcenimeter. 10 ton, Då hamnar man på ett tryck av 2.5 kg per kvadratcentimeter.

Som du skrev så eliminerade man att lastbil eller människa skulle utlösa en stridsvagnsmina.
Utan att veta själv, men ändå ingenjör, så borde man då lagt stridsvagnsminorna lägre ner i jorden, jmf med de andra typerna av minor, så att trycket mot utlösningsmekanismen längre ner från ytan fördelas genom att trycket från lastbil eller trupp inte når "ner", dvs fördelas i tre dimensioner, enkelt uttryckt lateralt, dvs som dimension åt två håll, samt nedåt.

Om man då med en smal pik när man söker, eller de facto stöter på, stridsvagnsmina, råkar trycka den för hårt med dess i sammanhanget smala spets så borde inte 2,5 kg:s tryck på detornatorn vara en omöjlighet för en detonation?

Men stridsvagnsminor utlöses inte av ett tryck utan av en kraft. Dessutom har du räknat ut ett medeltryck, men trycket fördelar sig inte likformigt över hela bandets anliggningsyta utan istället får man en slags sinusformad tryckvåg där maxvärdet blir avsevärt högre än medelvärdet.


Stridsvagnsminor från den tiden krävde normalt 100 till 400 kg belastning för att utlösas.

[Leif H]

Mustamato: Dina "nya" bilder är fortfarande vanliga värn, av olika slag, ur dels Skånelinjen, men framför allt ur stadsförsvaret i de skånska städerna. Det finns inget som heter, eller har byggts som, "ledningsbunker"! De skånska försvarslinjerna består till största delen av stridsvärn för olika lätta vapen samt observationsvärn.

Begreppet om linjens namn kan jag hålla med om är förvillande. När linjen uppfördes under 1939-1940 var det officiella namnet Skånelinjen, det var också det namn som användes av militären under många år. I folkmun började man dock kalla försvarslinjen för Per-Albinlinjen. Detta kunde sägas med lite ironi, utifrån begreppet "vår beredskap är god", linjens enskilda enheter var ju inte precis imponerande för en okunnig medborgare. Men namnet Per-Albinlinjen har också använt som ett samlat begrepp för de försvarslinjer som byggdes under andra världskriget lite var stans i Sverige. Själv föredrar jag namnet Skånelinjen, men för vanligt folk är Per-Albinlinjen det namn man känner igen.

När det gäller minfältet utanför (norr om Citadellet) finns det en berättelse om detta, precis som den berättats här på Forumet. Det har dock aldrig nämnt vad typ av minering det skulle rört sig om. Eftersom det aktuella området gränsar till Citadellet vallgravssystem är det väl inte troligt att det skulle röra sig om stridsvagnsminor. Varför slösa vapenkraft mot en stridsvgn som ända inte kommer längre. Nej snarare rörde det sig om någon form av minering mot trupp. Förmodligen just för att förhindra ett framträngande till vallgravssystemet. När, var, eller hur den aktuella olyckan inträffade vet jag inte. Ej heller om den inträffat. Enklast borde väl att kontrollera tidningarna från den angivna tidsperioden.
Leif H