Frågan som kan skapa diskussion som är det primära i detta forum är om Hitler har ”lämnat” efter sig några barn? Någon som har intressant läsning eller kunskap om detta?
S.Bergh
”Hitlers son Siegfried.
Upplägget är inte helt originellt, men Harry Mulisch har lyckats skriva en fascinerande roman om Hitler och hans okände son Siegfried. Daniel Sandström har läst boken.
Det sägs att Hitler var en man som inte tålde grymhet. Han visste inget värre än att se djur plågas. Bilder från koncentrationslägren och slagfälten klarade Führern inte heller av att se, och hans sekreterare i bunkern har berättat om hur fridsam hennes chef var till sin läggning. Hitler var tydligen - jag finner inget bättre ord - "känslig". Och därför en gåta för många.
Om just gåtan Hitler har Hollands ledande efterkrigsförfattare, Harry Mulisch, skrivit en fascinerande roman. "Siegfried - en svart idyll" handlar om författaren Rudolf Herter' en man som påminner en hel del om Harry Mulisch själv, som under ett besök i Wien på jakt efter material om Hitler får kontakt med ett äldre par som en gång varit anställda på Berghof, Hitlers "örnnäste" i Alperna.
Men de var mer än bara anställda. I hemlighet fick Führern och Eva Braun en son - detta är 1938 - och tjänstefolket tvingas bli de officiella föräldrarna till lille Siegfried, som stackaren givetvis får heta i detta Wagnerälskande tredje rike. För Hitler kunde själv inte vara far. Inget fick hota bilden av honom som hela Tysklands fader. Han skulle inte tillhöra någon, och därmed alla.
Upplägget är inte helt originellt. Det finns en rad böcker som går tillbaka på Ira Levins "Pojkarna från Brasilien", senast häromåret knåpade britten Robert Harris ihop en läsvärd "kontrafaktisk" thriller, "Ärkeängel", om Stalins okände son. Det ser länge ut som om Mulisch vill göra något liknande, men gradvis tar hans roman en annan vändning: berättelsen om Siegfried blir en berättelse om en författares besatthet inför det oförklarliga.
Herter går också mer och mer upp i fantasierna om den outgrundlige Hitler, och ser honom alltmer som den mörka nihilismens yttersta skapelse: "Efter Guds död stod Intet för dörren, och Hitler var dess enfödde son", mumlar den allt mer besatte Herter. Nu börjar även likheterna mellan författaren och tyrannen att bli uppenbara. Redan i namnet Rudolf Herter ekar det Adolf Hitler, och en "diktare" och en "diktator" har kanske inte bara etymologin gemensamt.
Skapandet är alltså granne med destruktionen. I ett deliriskt ögonblick tror Herter att Hitler helt enkelt är utvald, inte av Gud men utav Intet: "det kanske inte var Alois som befruktade Klara Hitler utan den ohelige Icke-ande." Så talar en verkligt kreativ person som läst delar av den tyska filosofin lite väl okritiskt. Eller en galning. Eller någon som är både och.
"Siegfried" är en lättläst bok om det svåraste av ämnen. Stilen är så följsam och klar att man stundtals glömmer vad jag tror är Mulisch viktigaste poäng, nämligen att detta är en moralitet om fantasins gränser inför 1900-talets grymheter. Litteraturen om Förintelsens trauma kommer ofta till den slutsatsen: vi som inte var med kan omöjligen föreställa oss fasorna och hjärnorna som planerade dem.
Mulisch visar dock att vi gör ett fruktansvärt misstag om vi också betraktar Hitler som obegriplig, och att alla Herters spekulativa demoniseringar skymmer vad som aldrig borde glömmas: Hitler var inte Djävulens barn, eller avlad av något annat mystiskt påfund. Han var en människa. Det han gjorde var mänskligt, alltför mänskligt.
Daniel Sandström
- redaktionssekretare
på kulturredaktionen.
-----------------------------------------------------------------
FAKTA
Författare: Harry Mulisch
Titel: Siegfried - en svart idyll.
Övers Joakim Sundström.
Förlag: W&W.”
