Texten ingick som en liten del i Vänermuseets utställning "Slaget om Vänern"
"Norske polisaspiranten Kjell Nygård minns:
Natten till den 29 augusti 1944 steg jag och mina kamrater i tjänst hos Norska Londonregeringen, ombord på kurirplanet till England. Planet från Bromma till England hade 3 norska besättningsmän. Planet medförde SKF kullager, post och oss 12 passagerare [män och kvinnor]. Piloterna fick problem, och de skulle försöka landa på Såtenäs [militärflygplats 3 mil från Lidköping] i stormen och hällregnet. Jag vaknade till av skärande smärtor. Det hördes jämmer, det sprakade av eld i närheten, och regnet öste ner på mig och runt om. Jag såg ingenting och kunde knappt röra mig. Jag förstod att vi måste ha störtat. Att jag var svårt sårad, blödde och var döende. Det var dags för den sista bönen... Men så, så hörde jag en pojkröst. Något varmt lades över mig. En liten varm hand stacks in i min hand.... Det var detta som höll mig kvar i livet. Handen och hans bevekande röst. En evighet senare hörde jag andra röster. Och andra händer som hjälpte till. Väl på sjukhuset fick vi välkomna besök av tre unga flickor, som besökte oss nästan varje dag vi låg där, och pratade med oss.
Jag fick veta att vi kraschat mot Kinnekulle. Att bara fyra av oss 15 ombord hade överlevt. Jag fick också veta namnen på de som hjälpt oss. Arne, Emil och Gerda Johansson bodde närmast, var först på katastrofplatsen och gav oss hjälp. Arne gjorde stordåd genom att släpa oss sårade och döda ut ur den brinnande flyplanskroppen. Gerda sprang ner till samhället Hällekis, larmade och hämtade utrustning. Pojken som räddade mitt liv den natten var tolvårige Sten Larsson. Brukssköterskan som kom upp och gav oss smärtstillande sprutor och första förband till ambulanserna kom, var Karin Heji Andersson. Ivan Larsson bröt sig in i utkikstornet och hämtade filtar och läsk. Efteråt ville han ersätta arrendatorn Gillström, men Gillström ville inte ha ersättning. Flickornas namn minns jag tyvärr inte riktigt, men Rosa Karlsson minns jag, eftersom hon pratade mest av de tre flickorna. Det var många andra som hjälpte till, och väldigt väldigt många som visade oss en oerhörd sympati. Oss levande och de som dog. Jag är dem alla evigt tacksam, och jag vill att också andra minns och hedrar dem som ställde upp när hjälpen behövdes. De från Kinnekulletrakten och de från Lidköping."
Källor: Intervjuer utförda av Raymond Andersson, Såtenäs museum. Artikel i NLT av Folke Hörling. Fritt återberättat för Vänermuseet av Stefan Zylberstein.
..........................
Varjag, NU är du välkommen med din fråga!
