Var verkligen svenska officerare nazistanstuckna?

[JohnT]

Hej Pendlare,

Om man vänder på det så var anslutningen till de allierade om möjligt än mindre, så det tycker jag inte håller.

Det var gott och väl över 1000 svenska medborgare som ställde upp konkret för de allierade med sina liv som insats + 8000 till i de allierades krigskonvojer, som var farligare än de flesta frontavsnitt! Många av dessa 8000 "enkla sjömän" bar även uniform, betjänade vapen och fick krigsdeltagarmedaljer.
...
Vi är nu uppe i minst åtta svenska piloter på brittisk sida (ett till säkert fall tillkom för två veckor sedan). Det finns också minst ett fall av en grupp svenska flygvapenpiloter som 1941 ville komma över till RAF, föberedde sig med hjälp av brittiska ambassaden men sedan blev avslöjade och kom alltså inte iväg. Som jämförelse blev bara en enda svensk medborgare tysk pilot: Bengt-Olof Sterner, och han omkom innan han kom i strid.

Ett femtiotal svenska medborgare i angloamerikanska mark- och marinförband har identifierats. Fler dyker upp och det skulle inte förvåna mig om det slutar med det tredubbla.

Förlåt att lägger mig i en diskussion som jag i detaljerna inte riktigt tycker är så meningsfull. Svenskar valde mellan Stalin och Hitler under en period av andra världskriget och under de omständigheterna är just antalet som råkade vara på ena eller andra sidan inte så mycket beroende på Ideologi utan på yttre omständigheter.
Spanien, Finlandsfrivilliga och Waffen SS var en sak, de gjorde ett aktivt val att bryta upp från vardagen. Men handelsflottan blir mer en fråga om vad ska jag göra om inte det jobb jag hade före kriget ?
(eller tilochmed vilken båt råkade jag mönstrat på 9:e april 1940)

Problemet med ditt resonemang om Svenska handelsflottan utanför spärren är hur hanterar man då handelsflottan innanför spärren?
Var de Nazister, stred de för Hitler eller gjorde de bara samma resa till Rotterdam som dussintals gånger i fredstid?
Svenska flottan eskorterade tyska och svenska fartyg, anföll ryska ubåtar, gör det svenska flottan till en den av det Nazistiska Sverige?
Eller försvarade man bara svenskt territorium mot alla inkräktare?
(utom de tyska som var avtalsresenärer?)

Mvh
/John T

[Gutekrigaren]

Då han emellertid inte kunde klara ut mål och medel för att inte tala om förutsättningarna, ville jag inte ta ställning till frågan.

Det här är intressant. Man skall inte övertolka och allt det där, men jag tror att ni håller med om att den demokratiska reflexen bland många officerare inte kan ha varit särskilt stark när vi ser här ovan att H:son Ericson har svårt att ta ställning till huruvida en demokratisk regering skall sitta kvar eller om militären skall göra en kupp!
Mvh Petter

Stig H. Ericson var vad jag vet inte tyskvänlig, han blev väl närmast överraskad. Kanske vände han sig t.o.m. till Säkerhetstjänsten.

Jag förstår, jag gick bara på det du citerade. Men överraskad eller ej skall ju inte frågan om order från en demokratisk regering skall följas eller ej, eller om militärkupp skall göras, vara en fråga om förutsättningar.

Mvh Petter

[Lars Gyllenhaal]

Förlåt att lägger mig i en diskussion som jag i detaljerna inte riktigt tycker är så meningsfull

Hej John!

Du behöver inte be om förlåtelse för att du "lägger dig i". Hade jag bara önskat före en diskussion med herr Pendlare så hade jag skickat honom ett privat meddelande. Däremot förstår jag inte vad du menar med detaljer som inte är meningsfulla. Utveckla gärna det.

Vad gäller de svenska sjömännen i de allierades konvojer så har jag varken här eller i boken kallat dem för en frivilliggrupp, eftersom det skulle vara missvisande. Men en stor del av dem var definitivt frivilliga. Det vet jag inte blott genom att ha läst ett antal böcker i ämnet. Jag har även intervjuat några av dem och samlat artiklar, listor etc om dem i många år.

Det är möjligt att många av svenskarna var i de allierades konvojer till Liverpool och Murmansk etc för att de hamnat på "fel sida om spärren". Men betänk att även hälften eller "bara" en tredjedel av 8 000 blir rätt många personer. Och glöm framförallt inte de enorma risker de löpte i dessa konvojer. Fler av dem borde ha dragit sig undan till jobb i land i Nord- eller Sydamerika om de inte känt sympati för de allierades sak. Visst, några såg det kanske som för komplicerat att dra sig undan till Argentina, och blev av den anledningen kvar i allierad tjänst, men... jag tror ändå att många/majoriteten av de svenska sjömännen hade en proallierad inställning - detta framgår rätt tydligt t ex av Terje Fredhs böcker och av en av de mest kända organisatörernas memoarer: Frisco-Per av Per Eriksson & Arvid Rundkvist. Jag har f.ö. intervjuat Eriksson flera ggr på 80-talet.

Sedan är det ju också viktigt att minnas att långt ifrån alla tjänstgjorde inom Svenska handelsflottan. Av de 8 000 svenskarna i konvojtrafiken var det drygt 700 som arbetade i norska Handelsflottan, 500 i den amerikanska och 400 i den brittiska. Många av dessa svenskar bar norsk/US/brittisk uniform, betjänade olika vapensystem och nästan alla fick krigsdelatagardiplom/medaljer.

Till skillnad mot vad du tror så tar vi upp problematiken med handelsflottan innanför spärren - se s. 224-225 i storpocketupplagan av vår bok. Men för att sammanfatta dessa stycken så kan jag säga att drygt 500 svenskar arbetade på fartyg chartrade av tyska staten för att frakta bränsle till Wehrmacht. De bar inte tysk uniform, var inte på tyskägda fartyg eller hade någon form av vapen - men de arbetade indirekt för Wehrmacht.

Med malmbåtarna är det inte svart-vitt. De fraktade malm till alla som betalade, dvs bägge sidorna, till dess att det blev omöjligt att frakta till Storbritannien. Därefter kan de sägas ensidigt ha hjälpt den tyska rustningsindistrin. Men de kan nog ändå inte direkt jämföras med de svenskar som var på allierade skutor och bar uniform, betjänade vapen etc. Dels för att de inte var anställda av Tyskland, dels för att de inte bar tysk uniform etc och sist men inte minst för att utan deras malmfraktande så hade det varit stor risk för tyska motåtgärder mot Sverige...

Att det förekom att svenska flottan eskorterade tyska krigsfartyg gjorde inte matroserna ombord till del av Kriegsmarine. De hade inte låtit sig bli inkallade för att eskortera utländska fartyg och fick antagligen höra att fartygens ändamål var att understödja Finland.

Att det hände att svenska fartyg besköt ryska ubåtar är att jämföra med nedskjutningen av tyska flygplan. Enbart 1940 sköt svenska luftvärnet ner minst tre tyska flygplan varvid flera tyskar omkom.

Vänliga hälsningar,

Lars

[Lars Gyllenhaal]

För övrigt...

Varför nämns det så sällan att svenska officerare utbildade Etiopiens krigsmakt för att motstå angrepp från Mussolini?

Bland dem fanns t o m en man som just varit svensk flygvapenchef, Eric Virgin. De fyra svenska yrkesofficerare som stannade kvar när anfallet kom deltog i ledningen av försvarsstriderna mot Mussolinis invasionstrupper. Varför fick de inga problem när de kom hem till Sverige? Hur kunde en av dem t o m avancera till att bli generallöjtnant (Viking Tamm)?

Och varför nämner ingen yrkesofficeren kapten Bjarne Natt och Dag som tjänstgjorde på regeringssidan, alltså den socialistiska sidan, under spanska inbördeskriget. Visserligen bara på ett krigssjukhus, men ändå - på samma sida som Kominterns Interbrigader! Hur var det möjligt att även Natt och Dag åter hemma kunde avancera och kunde bli överste och regementschef?

Kan det vara så att dessa killar inte passar in i den rådande bilden av den svenska officerskåren?

Kan det månne vara av samma skäl som sensationsjournalisterna hittills undvikit att nämna att totalt bara två (2) aktiva svenska yrkesofficerare gick över till tyskarna under andra världskriget?

Mvh,

Lars

[Lars Gyllenhaal]

I eftervärldens ögon är det att vara Finlandsfrivillig det mest hedervärda som en Svensk man kunde ha gjort under kriget. Samtidigt som det mest förkastliga som en Svensk man kunde ha gjort är att vara frivillig inom SS eller Wehrmacht. Trots att man de facto deltog i samma krig mot samma fiende. Fast med en annan fältherre.

Hej i Tromsö!

Svenska media var under vinterkriget extremt positiva till svenska finlandsfrivilliga men har alltsedan dess drastiskt skruvat ned på hyllningsreportagen, minst sagt. Det som idag förekommer i media om finlandsfrivilliga, och det är inte mycket anser jag, är inte särskilt glorifierande.

Sedan verkar det som om du haft lite bråttom och blandat ihop vinterkriget med fortsättningskriget. Du skrev "de facto deltog i samma krig mot samma fiende" om svenska finlandsfrivilliga resp. svenskar i Waffen-SS. Under vinterkriget var noll förband ur Waffen-SS (som under vinterkriget inledningsvis hette SS-VT) involverade på något sätt i Finland eller ö h t i österled. Hitler och Stalin var då bundsförvanter och det var just pga deras broderliga uppdelning av den östeuropeiska tårtan som Tyskland vågade anfalla Polen och därefter Sovjet Finland. Pakten Berlin-Moskva höll till sommaren 1941.

Den absoluta merparten (över 8 000) av de totalt något över 10 000 finlandsfrivilliga under perioden 1939-44 tjänstgjorde enbart under 1939-40, under vinterkriget.

Mvh,

Lars

[FNP]

För övrigt...
Kan det vara så att dessa killar inte passar in i den rådande bilden av den svenska officerskåren?

Kan det månne vara av samma skäl som sensationsjournalisterna hittills undvikit att nämna att totalt bara två (2) aktiva svenska yrkesofficerare gick över till tyskarna under andra världskriget?

Där tror jag du tangerar sanningen.
Oavsett världskrig pågick det stora svenska demokratiserings- och folkhemsbygget.
Centralt i detta var underblåsande av klassmotsättningar, inte under kriget, men väl före och efter.
Hotbilder och misstänkliggörande.
Historieskrivning har alltid varit ett tacksamt vapen i dagspolitiken, Sverige är inget undantag.

Men detta faller nog under en egen tråd.

[JohnT]

Förlåt att lägger mig i en diskussion som jag i detaljerna inte riktigt tycker är så meningsfull

Hej John!

Du behöver inte be om förlåtelse för att du "lägger dig i". Hade jag bara önskat före en diskussion med herr Pendlare så hade jag skickat honom ett privat meddelande. Däremot förstår jag inte vad du menar med detaljer som inte är meningsfulla. Utveckla gärna det.

Mest att jag inte riktigt vill gå in i diskussionen med hull och hår och därför inte vill gå för djupt utan mer bara hysta ur mig lite åsikter;)

Vad gäller de svenska sjömännen i de allierades konvojer så har jag varken här eller i boken kallat dem för en frivilliggrupp, eftersom det skulle vara missvisande. Men en stor del av dem var definitivt frivilliga. Det vet jag inte blott genom att ha läst ett antal böcker i ämnet. Jag har även intervjuat några av dem och samlat artiklar, listor etc om dem i många år.

Men ska du "fånga" någon som hade pro tyska uttalanden får du leta i vad som sas då.
(Bara en lite avstickare, efter att själv försökt reda ut hur folk tänkte då vilket inte stämde med vad som sas på släktmiddagarna när jag var med ett halvsekel senare)

Det är möjligt att många av svenskarna var i de allierades konvojer till Liverpool och Murmansk etc för att de hamnat på "fel sida om spärren". Men betänk att även hälften eller "bara" en tredjedel av 8 000 blir rätt många personer. Och glöm framförallt inte de enorma risker de löpte i dessa konvojer. Fler av dem borde ha dragit sig undan till jobb i land i Nord- eller Sydamerika om de inte känt sympati för de allierades sak. Visst, några såg det kanske som för komplicerat att dra sig undan till Argentina, och blev av den anledningen kvar i allierad tjänst, men... jag tror ändå att många/majoriteten av de svenska sjömännen hade en proallierad inställning - detta framgår rätt tydligt t ex av Terje Fredhs böcker och av en av de mest kända organisatörernas memoarer: Frisco-Per av Per Eriksson & Arvid Rundkvist. Jag har f.ö. intervjuat Eriksson flera ggr på 80-talet.

Sedan är det ju också viktigt att minnas att långt ifrån alla tjänstgjorde inom Svenska handelsflottan. Av de 8 000 svenskarna i konvojtrafiken var det drygt 700 som arbetade i norska Handelsflottan, 500 i den amerikanska och 400 i den brittiska. Många av dessa svenskar bar norsk/US/brittisk uniform, betjänade olika vapensystem och nästan alla fick krigsdelatagardiplom/medaljer.

Dom som fanns på den vinnande sidan har ju inte heller så mycket de behöver förklara för att leva upp till "modern moral". De allierade organiserade helt enkelt sjötrafiken bättre och enhetligare än vad tyskarna gjorde, därav uniform och medaljer.
Men du kan jämföra med västkustfiskarna, dom kunde också gå i land men många "fattade inte bättre" utan fortsatte att fiska trots riskerna. Gjorde dom det i nationens intresse eller bara därför att så var det?

Jag tycker att du framställer de som jobbade åt de allierade som ett argument för att det stora flertal av svenskarna som fanns innanför spärren inte var nazistantrukan och det sambandet kan jag inte se.

Till skillnad mot vad du tror så tar vi upp problematiken med handelsflottan innanför spärren - se s. 224-225 i storpocketupplagan av vår bok. Men för att sammanfatta dessa stycken så kan jag säga att drygt 500 svenskar arbetade på fartyg chartrade av tyska staten för att frakta bränsle till Wehrmacht. De bar inte tysk uniform, var inte på tyskägda fartyg eller hade någon form av vapen - men de arbetade indirekt för Wehrmacht.

Med malmbåtarna är det inte svart-vitt. De fraktade malm till alla som betalade, dvs bägge sidorna, till dess att det blev omöjligt att frakta till Storbritannien. Därefter kan de sägas ensidigt ha hjälpt den tyska rustningsindistrin. Men de kan nog ändå inte direkt jämföras med de svenskar som var på allierade skutor och bar uniform, betjänade vapen etc. Dels för att de inte var anställda av Tyskland, dels för att de inte bar tysk uniform etc och sist men inte minst för att utan deras malmfraktande så hade det varit stor risk för tyska motåtgärder mot Sverige...

Jag refererar bara till vad du skriver här.

Dels fanns det beväpning på vissa svenska fartyg i tysk trafik och jag har fått en bild av att Svenskar som gick i Tysk charter från tysk sida sågs mer som kanonmat och då är det praktiskt att de inte har vår uniform (Inte en av oss - dom stackars satarna). Och att man från officiel svensk sida undvek all sådan koppling med uniformer och beväpning.


Så jag landar bara på 250 frivilliga i Waffen SS - 50 i Allierad militärtjänst.
Handelsflottorna ser jag inte den stora skillnaden på. Men jag får läsa din bok och kolla argumentatione i detalj.

Hur var sjukvårdmannens kommentar i Fullmetal jacket?
- We fire, they fire, the only difference is who gets the grease.

Och det är den filosofi jag tror merparten av handelsflottan levde efter.
Få ut så hög hyra som möjligt till så liten risk som möjligt,
Om pengarna var Dollar eller Reichmark tror jag inte var avgörande, inte förän kriget hade vägt över till de allierade fördel.
Men natuligtvis kunde de utanför spärren efteråt hävda att de var mer vinnare än de innanför. Ett agerande man lätt förstår när man ser vilka befängda straffskatter och annan byråkratiskt översitteri dom drabbades av efter kriget.

mina två ören
/John T

[Ben]

För övrigt...

Varför nämns det så sällan att svenska officerare utbildade Etiopiens krigsmakt för att motstå angrepp från Mussolini?

Bland dem fanns t o m en man som just varit svensk flygvapenchef, Eric Virgin. De fyra svenska yrkesofficerare som stannade kvar när anfallet kom deltog i ledningen av försvarsstriderna mot Mussolinis invasionstrupper. Varför fick de inga problem när de kom hem till Sverige? Hur kunde en av dem t o m avancera till att bli generallöjtnant (Viking Tamm)?
...

Mvh,

Lars

En gång i den grå forntiden, typ runt 1970, besökte jag som liten gosse Viking Tamm i hans hem utanför Kristianstad för att låna några böcker ur hans bibliotek. Som jag minns det så här 35 år efteråt var hans arbetsrum närmast tapetserat med böcker från golv till tak och jag skulle tro att det mesta var militärt inriktad litteratur. Tyvärr blev det bara en gång, mina föräldrar tyckte att jag som en liten pilt inte skulle besvära den berömde generallöjtnanten. Den prosaiska upprinnelsen var att Tamm brukade köpa ägg hos min morfar och mormor och då fick veta att jag var väldigt intresserad av historia, inte minst den militära sidan. Jag minns honom som en vänlig äldre herre, om än något barsk.

En liten utvikning.

[Artur Szulc]

Bortsett från Lars G, som de facto har studerat dessa aspekter av kriget i många år och skrivit en bok i ämnet, så förekommer det är ganska mycket "tyckande" just nu i den här tråden. Det här ämnet kräver nog att man börjar underbygga sina argument med källor.

Men ska du "fånga" någon som hade pro tyska uttalanden får du leta i vad som sas då.

Den här biten är jag övertygad om att Lars G har koll på. Jämförelsen med släkten haltar, främst på grund av din relation till dem som du skulle "granska".

Jag tycker att du framställer de som jobbade åt de allierade som ett argument för att det stora flertal av svenskarna som fanns innanför spärren inte var nazistantrukan och det sambandet kan jag inte se.

Har du källor som tyder på att det inte skulle vara så som Lars beskriver så kan du väl lägga fram dem.

Artur

[Lars Gyllenhaal]

Men ska du "fånga" någon som hade pro tyska uttalanden får du leta i vad som sas då. (Bara en lite avstickare, efter att själv försökt reda ut hur folk tänkte då vilket inte stämde med vad som sas på släktmiddagarna när jag var med ett halvsekel senare)

Hej John,

Ja, det är nog så, som jag tolkar dig, att många som uttalade sig protyskt 1940-41 inte alls gjorde det senare. Det är också intressant att jämföra hur en viss mycket stor svensk kvällstidning vinklade Tyskland och kriget 1941 resp. 1944.

Sedan skriver du dock en hel del saker som jag inte kan hålla med om eftersom den forskning i ämnet som jag mer eller mindre ständigt har bedrivit sedan mitten av 1980-talet har gett resultat som du nog närmare borde titta närmare på.

Det centrala i vår bok kan nog anses vara att 1939-45 blev faktiskt fler än 1000 svenska medborgare frivilliga soldater för Norge, USA och Storbritannien. Det är dokumenterat att ytterligare flera tusen svenska medborgare ville bli det 1940 och 1944-45, de år då det fanns vissa chanser att bli det.

Därutöver var det 8000 svenska medborgare som riskerade sina liv i de allierade konvojerna. Även om det bland dem fanns många sådana som egentligen inte engagerade sig för de allierades sak så bör man betänka att:

1. Även om man antar att bara en tredjedel av 8000 tjänstgjorde huvudsakligen av ideologiska skäl (för att de var kommunister/avskydde nazismen etc) så blir det över två tusen personer.

2. Riskerna var identiska för alla. Det var bevisligen mycket farligare att tjänstgöra i konvojerna än att vara svensk frivillig i Finland under vinterkriget. Med andra ord var insatsen de 8000 gjorde likvärdig oavsett varför den gjordes.

Redan 1940 översteg antalet svenskar som gick över gränsen till Norge för att strida i norsk tjänst mot Tyskland det totala antalet svenskar som 1940-45 gick i tysk tjänst. Det var minst 300 svenska medborgare som korsade norska gränsen 1940 för att strida för Norge och ungef'är hälften av dem kom i strid mot tyska trupp.

Det finns inget arkivunderlag som visar att mer än totalt tvåhundra svenska medborgare tjänstgjorde i tysk uniform 1940-45. Min medförfattare Lennart Westberg redogör för detta i detalj i vår bok om du både läser brödtexten och de relevanta noterna. Lennart har f.ö. studerat detta ämne sedan 1970-talet.

Slutligen, du skrev att "Dels fanns det beväpning på vissa svenska fartyg i tysk trafik". Det vore ytterst intressant om du kunde belägga det. Jag kan inte påstå att jag har studerat de svenska fartyg som chartrades av tyska staten (med 500 svenska sjömän) så pass att jag kan utesluta det du säger. Men jag skulle bli högst förvånad om det undgått både mig och Lennart. Skulle så vara fallet är det så pass intressant att vi borde lägga till det i ev. kommande upplagor.

Vänliga hälsningar,

Lars

[JohnT]

Bortsett från Lars G, som de facto har studerat dessa aspekter av kriget i många år och skrivit en bok i ämnet, så förekommer det är ganska mycket "tyckande" just nu i den här tråden. Det här ämnet kräver nog att man börjar underbygga sina argument med källor.

Som jag uppfattar debatten så kritiserar vi på skalman de författare som inte medverkar på dessa sidor ganska fritt medan de som finns här bara ska bemötas med verifierade källor?

Det största problemet är att vi diskuterar varför man gjorde som man gjorde och det är få tillfällen när man har tillgång till resonemangen före beslut. Vi vet vad som gjordes och inte men inte varför.

FNP kom ju med en riktig pärla här,

Oavsett världskrig pågick det stora svenska demokratiserings- och folkhemsbygget.
Centralt i detta var underblåsande av klassmotsättningar, inte under kriget, men väl före och efter.
Hotbilder och misstänkliggörande.
Historieskrivning har alltid varit ett tacksamt vapen i dagspolitiken, Sverige är inget undantag.
Men detta faller nog under en egen tråd.

Det var en riktig ögonöppnare för mig, Att PA Hansson var misstänksam mot militärerna är närmast ett faktum. Den förklaring som många har gett är att det berodde på militär nazism. Men vem litade PA på?
En förklaring som bygger på att militärer hade skjutit på arbetare åtta år tidigare är kanske lika trolig. Eller var det bara gammal hederlig pacifism?
Ingen vet PA's bevekelsegrunder.
(kolla PA's arkiv - mappen finlandsfrivilliga så kan du se några resultat av hur SFK övervakades)

Jag tycker att du framställer de som jobbade åt de allierade som ett argument för att det stora flertal av svenskarna som fanns innanför spärren inte var nazistantrukan och det sambandet kan jag inte se.

Har du källor som tyder på att det inte skulle vara så som Lars beskriver så kan du väl lägga fram dem.

Artur

Det jag inte ser är sambandet mellan att Svenska handelsflottan utanför spärren var pro allierad och detta skulle implicera att Svenska officerare inte var pro-nasistiska.

Ser inte det sambandet, jämför med Norge -Nortraship var proallierade men liktväl fanns Quisling i Oslo.

Ha det gott!
/John T

[Lars Gyllenhaal]

Hej John,

Det jag inte ser är sambandet mellan att Svenska handelsflottan utanför spärren var pro allierad och detta skulle implicera att Svenska officerare inte var pro-nasistiska.

Jag ser inte heller något sådant samband.

Anledningen till att jag tog upp de 8000 svenskarna i de allierade konvojerna och de +1000 som blev soldater för Norge, USA och UK var följande påståenden av dig:

Spanien, Finlandsfrivilliga och Waffen SS var en sak, de gjorde ett aktivt val att bryta upp från vardagen. Men handelsflottan blir mer en fråga om vad ska jag göra om inte det jobb jag hade före kriget ?

och senare:

Så jag landar bara på 250 frivilliga i Waffen SS - 50 i Allierad militärtjänst.
Handelsflottorna ser jag inte den stora skillnaden på. Men jag får läsa din bok och kolla argumentatione i detalj.

Påminner om att du skrev att "Dels fanns det beväpning på vissa svenska fartyg i tysk trafik". Det vore ytterst intressant om du kunde belägga det.

Vänliga hälsningar,

Lars

[FNP]

I Sverige med vår förkärlek till att mäta och förklara vår omvärld i siffror så kan jag inte annat än hålla med om att Lars har klara poänger med sitt resonemang. Fem myror ÄR fler än fyra elefanter - fler svenska medborgare SLOGS mot Tyskland än för.

Men för att återvända till trådens mer exakta huvudfrågeställning "Var verkligen svenska officerare nazianstrukna?" så måste någon form av avgränsning eller förändring ske. Detta av den enkla orsak att frågan som den nu lyder implicit kan tolkas som pekande mot ALLA svenska officerare och då blir frågan omöjlig att besvara.

En mer fruktbar frågeställning kanske skulle vara "Fanns det verkligen svenska officerare som var nazianstrukna och i så fall vilka var de eller var fanns de?"

Det är sannolikt att det fanns officerare som var "nazianstrukna" (i en tillräckligt stor population hittar man statistiskt nästan alla typer av uppfattningar), åtminstone några officerare stödde i vart fall organisationer eller massmedia vilka åsiktsmässigt befann sig nära nationalsocialismen.
Men, var medlemsskap eller stöd det enda sättet att knyta person till åsikt?

Vad innebär "Nazianstruken?" Att någon en uttryckt tro på tysk seger? eller en uttalad önskan om tysk seger? Seger över vem? Uttryck av beundran inför Tysklad? För Wehrmacht? För Hitler? För tysk konst? För tyska korvar?

Spekulationer om regeringskris, eller önskan om maktskifte innebär det att man var "nazianstucken"?

Innebar "nazianstucken" med automatik ett opatriotiskt rent utav fosterlandsförädiskt beteende?

Vilket källmaterial finns? Hur pålitligt är det? Hur färgat av tolkningar?

[JohnT]

Det jag inte ser är sambandet mellan att Svenska handelsflottan utanför spärren var pro allierad och detta skulle implicera att Svenska officerare inte var pro-nasistiska.

Jag ser inte heller något sådant samband.

Anledningen till att jag tog upp de 8000 svenskarna i de allierade konvojerna och de +1000 som blev soldater för Norge, USA och UK var följande påståenden av dig:

Spanien, Finlandsfrivilliga och Waffen SS var en sak, de gjorde ett aktivt val att bryta upp från vardagen. Men handelsflottan blir mer en fråga om vad ska jag göra om inte det jobb jag hade före kriget ?

och senare:

Så jag landar bara på 250 frivilliga i Waffen SS - 50 i Allierad militärtjänst.
Handelsflottorna ser jag inte den stora skillnaden på. Men jag får läsa din bok och kolla argumentatione i detalj.

Bra, då är vi överrens.
Måste dock påminna att jag skrev det jag skrev för du skrev det du skrev i ditt inlägg "Tis Okt 10, 2006 10:29 pm", några sidor tidigare.

Påminner om att du skrev att "Dels fanns det beväpning på vissa svenska fartyg i tysk trafik". Det vore ytterst intressant om du kunde belägga det.

Vänliga hälsningar,

Lars

Med glädje kan jag rekomendera Ingela Karlssons doktoravhandling "Kriget, staten och rederierna" sidan 54. Men beväpningen ska ha skett i "mycket begränsad omfattning"

Boken kan man beställa direkt från Ekonomisk-historiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet http://www.hgu.gu.se/item.aspx?id=5452
(Instutionsnamet är på inte mindre än 72 tecken! Rekord?)
Boken är riktigt läsvärd och punkterar myten om redarnas enorma vinster under kriget.
Och om hur de allierade allt mer tog kontrollen över svenska handelsflottan utanför spärren ju längre kriget gick.

Mvh
/John T.

[B Hellqvist]

Språkfascisten i mig vill bara påpeka att "anstruken" används i betydelsen "bemålad" (möligen brun färg...), medan "anstucken" bl.a. kan användas när man beskriver någon som angripen av sjukdom. "Nazianstucken" är m.a.o. en mer korrekt benämning, varvid trådens rubrik ändrats i enlighet med detta.