Inlägg
av subskipper » 28 juni 2003, 15:05
Hela den här debatten gör mig alldeles förvirrad. Vad försöker man uppnå egentligen? Gradera lidandet för de olika sidornas civilbefolkning, utpeka den ena sidan som brutalare en den andra? Finns det några universella sanningar att luta sig mot? Kanske.
De stridande parterna bestod av miljontals tonåringar, äldre herrar och unga män. Majoriteten av dessa individer spendera merparten av sin tid i strid med att skita ner sig, spy av rädsla, skjuta lite i luften för att det kändes betryggande eller rafsa ihop resterna av sina tarmar i ett fruktlöst försök att få leva ett par ynka minuter till. De som överlevde och tvingades bära med sig minnena av sina skitande, spyende och tarmkrafsande kamrater vågade sällan tänka längre än till nästa dag. På sin höjd fram till nästa stridskontakt.
Det ackumulerade resultatet av all denna obeskrivliga jävlighet och dess inverkan på människan reflekterades givetvis i det uppträndande dessa individer uppvisade i vardagen. Resultatet blev en oformlig massa av män, helt styrda av impulser som levde för stunden. De blev förråade, härdade och i stor utsträckning okänsliga. Varför skulle de behöva bry sig om vad den tandlösa bondkärringen tyckte och tänkte om de plundrade hennes matkällare eller våldförde sig på hennes dotter? En soldat som nyligen genomlidit en strid, sett sina kamrater slitas itu av en direktskjutande kanon har med stor sannorlikhet ett enormt förråd med adrenalin att göra sig av med. Lägg därtill det faktum att båda sidor utsattes för ganska intensiva propagandakampanjer, avsedda att demoniser och avhumanisera fienden. Allt för att skapa en fruktan för denna bestialiska hord tyskar/bolsjeviker som utan att tveka skulle slita små barn itu med bara händerna så ser vi ganska snart vartåt det hela barkar.
När jag läser många av de inlägg i den här tråden så får jag känslan av att debattörerna polariseras kraftigt. Medvetet eller omedvetet försöker man ursäkta eller lyfta fram den ena sidans förbrytelser. Vi kan nog sluta oss till att sådana massvåldtäkter som förekom i östtyskland när Röda Armén drog fram knappast utspelade sig i samma skala när de hitlerianska horderna invaderade Sovjetunionen, men att för den skull hävda att våltäkter och övergrepp inte förekom är ju befängt. I sådana sammanhang handlar det helt och hållet om individens egna begränsningar och huruvida det förelåg någon risk att bli påkommen och bestraffad.
Åren 1941-45 (och självfallet också tiden efter krigsslutet) är för mig ett enda sammanhängande block av lidande för civilbefolkningen i de ockuperade områdena. Det är sedan egalt om dessa är tyskar, ryssar, judar, ukrainare eller polacker. De drog alla det kortaste strået och fick agera ventil åt en kåt/hunrig/trött landser eller rödarmist.
Är jag dum eller bara naiv i min åsikter?
~Henric Edwards
